25 Apr 1923, Washington, DC, USA --- Original caption: Revenue agents during raid on speak-easy, prohibition period.  Photo, Washington, April 25, 1923. --- Image by © Bettmann/CORBIS

Förbudspolitik och oanade konsekvenser

Förbudspolitik är ett exempel på symbolpolitik som understöds av ekonomisk okunskap. Man förbjuder något främst för att markera att man inte tycker att det är OK, medan man samtidigt ignorerar de oförutsedda ekonomiska konsekvenser som leder till en oerhört mycket värre situation. En situation som man sedan försöker bota med ytterligare okunskap.

Logiken bakom förbudspolitik följs bäst genom exempel. Låt oss därför följa de ekonomiska konsekvenserna utifrån ett specifikt förbud – narkotikaförbudet. Logiken bakom är dock alltid den samma oavsett vara eller handling som förbjuds.

Syftet med denna artikel är inte att ta ställning till om något bör eller inte bör vara förbjudet, utan bara att peka ut konsekvenserna som följer av förbud i allmänhet. 

Förbudspolitikens logik sett från narkotikaförbudet

I fallet med narkotikaförbudet innebär det att det som är narkotika klassat inte får säljas öppet. (Vi ignorerar här att det finns olika klasser) Förbudet eliminerar inte efterfrågan, även om det avskräcker många från att köpa. Personer och organisationer som agerar i det fördolda, bortom statens vetskap, ser då en ekonomisk möjlighet i att förse dem som efterfrågar med den sorts narkotika som de önskar. Detta är den så kallade ”svarta marknaden”.

Då förbud i sig självt inte avskräcker någon från att förse eller inneha den förbjudna varan så instiftar politikerna institutioner som agerar emot de som för handeln. Detta inför en ekonomisk risk, att bli påkommen och straffad, för att förse med varorna. Risken innebär att tillgången blir begränsad och priset högre än vad det annars hade varit om hade kunnat köpa och sälja varorna fritt. Det är helt enkelt tillgång och efterfrågan [1].

Somliga varor importeras från utlandet över gränskontrollerna. Då är det oftast större ligor eller nätverk som har råd att ta risken att ta in större kvantiteter, och i vissa fall är dessa ligor också involverade i mer omfattande kriminell verksamhet. Detta har gjort att den ”svarta marknaden” idag i stort sett blivit en synonym för kriminalitet och våld, detta trots att den inte alls behöver vara våldsam.

Vi kan här förtydliga att våldet som finns på den svarta marknaden är en direkt konsekvens av att de som verkar där inte omfattas av rättssystemet. Denna fredlöshet lämnar utrymme för sådana här ligor med våld som sista utväg i konflikterna sinsemellan och inte minst med polisen. Denna avsaknad av rättvisa är särskilt dålig för de som håller på med sådant som räknas som offerlösa brott som inte alls leder till någon annans skada. Dessa människor söker ibland inte hjälp, som sjukvård, då de kan riskera påföljd om de blir påkomna för sitt förbjudna leverne.

Ett historiskt exempel: Alkoholförbudet i USA

Konsekvenserna av ett förbud var tydligt under alkoholförbudet i 1920-talets USA, då kriminella ligor och gangsters som Al Capone frodades i olaglig alkoholförsäljning. Den ökade kriminalitet och den utbredda hembränningen som ledde till häxjakt, överfyllda fängelser, och därmed flerfaldigt ökade utgifter för den federala staten, fick sedan politikerna till att erkänna sitt misslyckande och lätta på förbudet år 1933.

Ett samtida exempel: Drogkriget i USA

Man kan hävda att något sådant som alkoholförbudet inte kan förekomma idag, men då vet man inte vad man pratar om. I USA har det pågående kriget mot droger (eng. War on Drugs)[2] lett till att väldigt många människor, ofta från minoriteter, sitter i fängelse för mindre drogrelaterade brott, som innehav och försäljning av cannabis. Detta är annars oskyldiga människor som trots sitt bruk av droger aldrig har skadat några andra människor. Samtidigt göder detta kriminalitet av den värre sorten, och allt mer pengar kastas i sjön för att motarbeta det. Det är alltså en återupprepning av alkoholförbudet.

Glädjande är däremot den växande rörelsen för legalisering av cannabis, som också lett till att flera stater, däribland Colorado och staten Washington, individuellt har legaliserat bruket, under mer eller mindre restriktiva former. Detta är ett tecken på att politikerna har börjat inse att ”kriget” är meningslöst och kostsamt för dem.

Frånvarande av ansvarstagande

Något som är så mycket viktigare än förbud är ansvartagande. Ansvar människor sinsemellan uppmuntrar till allmän tillit, respekt och säkerhet.

Där förbud råder så brukar ansvar vara frånvarande både från de som utför förbjudna handingar och hos de som förbjuder. Det går tillbaks till det att de som förbjuder oftast bara vill ta ställning emot något, som de kallar ”ta ansvar”, utan insikt i dess värre konsekvenser som ignoreras, och att de som utför förbjudna handlingar, oavsett deras egentliga natur, inte omfattas av rättvisan och därmed tvingas göra saker i det fördolda, utanför ”samhället”. Detta leder till en högre grad av vårdslöshet bland människor i gruppen som är systematiskt utsatt – som riktigt allvarliga brott som stöld och våld (som nämnts ovan).

Så här eliminerar man ansvarstagande när det i själva verket är det som man behöver mest.

Slutsats

Vi har här sett att förbudets effekter kan förklaras med ekonomins lagar, tillgång och efterfrågan, och att hur mycket politikerna än ignorerar det så finns går det inte att frångå. Denna logik gäller alla typer av förbud eller begränsningar, av alla typer av varor och beteenden.

Samma gäller därmed även, inte minst, det moralistiska svenska alkoholmonopolet som varje år får väldigt många svenskar till att åka utomlands för att köpa stora kvantiteter alkohol för att den, av en tillfällighet, är billigare där.

Låt inte misstro och dogma få styra. Låt människor få bestämma över sina egna kroppar och ansvara över sina egna handlingar. Döma personer utifrån handling och inte främst misstanke.

Jag frågar dig: Är det inte dags att tänka om?

Referenser

[1] Utbud och efterfrågan – https://sv.wikipedia.org/wiki/Utbud_och_efterfr%C3%A5gan

[2] War on Drugs – https://en.wikipedia.org/wiki/War_on_Drugs 

Uppdaterad 2016-05-09: La till mer om rättvisa och ansvar. Uppdaterade en rubrik.


**FILE**Workers at a Nike factory on the outskirts of Ho Chi Minh City, Vietnam, assemble shoes in this Oct. 10, 2000, file photo. Michigan State, among many schools with sponsorship agreements with Nike and the school will have senior associate athletic director Mark Hollis joining Nike officials for an upcoming tour of manufacturing facilities in Vietnam and China. (AP Photo/Richard Vogel)

Sweatshops lyfter människor ur fattigdom

Ekonomihistorikern och kolumnisten Johan Norberg skrev nyligen en artikel i Metro om låglönefabriker med anledning av Aftonbladet TV:s miniserie ”Sweatshops”. I den artikeln berättade han varför människor har fel om fabrikerna och att de rentav hjälper de arbetande ut ur fattigdom. Denna artikel bygger i sin tur vidare på den.

Låglönefabriker (engelska ”sweatshops”) har l
änge varit ett omdiskuterat ämne, bland annat efter att man har uppmärksammat hur kläder tillverkas i sådana fabriker i Bangladesh för H&M under tvivelaktiga förhållanden. Den allmänna opinionen är att låglönefabriker är dålig företeelse. Men är de verkligen så dåliga?

Instinkten hos de allra flesta när de hör om eller ser bilder från låglönefabriker i utvecklingsländer, som Kambodja och Bangladesh, är att det är en föraktlig företeelse för de stackars fattiga, med i våra mått mätt usla arbetsvillkor och låga löner. De uttrycker sen att detta inte borde finnas och därmed avskaffas helt. Detta för att vi inte längre har något liknande här i Sverige då vi antas ha avskaffat det av humanitära skäl med hjälp av välfärdsstaten. Där har de helt fel.

Först vill jag klargöra att det är lätt för oss här i den utvecklade industriella världen att se ner på de som ligger efter oss ekonomiskt sett trots sin teknologi som inte alls ligger så långt bakom vår. Är man inte väl verserad i historia och dessutom inte har kunskap i ekonomisk tankegång så begår man ofta just det här felet.

Vi har inte längre något liknande låglönefabriker här i Sverige för att vi avskaffade det för att det ansågs vara föraktligt utan för att ekonomin utvecklades, växte och gav nya möjligheter inte bara för fabrikernas ägare utan även för de som arbetade där. Ökade intäkter och effektivisering – maskiner – frigjorde sedan arbetskraften som då kunde komma till bättre nytta på andra ställen och områden, och komma till att åstadkomma sådant som ingen tidigare kunnat förutse. Tillverkningskostnader gick ner. Allt mer kom till att produceras och i större kvantiteter. Produkterna i sig blev billigare och allt fler människor kunde välja och vraka bland ett större utbud av varor och tjänster – kort sagt, fler möjligheter åt alla. Den trenden håller i än idag: Det är det som är ekonomisk framgång.

Men varför har inte de så bra arbetsvillkor på låglönefabrikerna idag? Det har med ekonomi att göra. De har helt enkelt inte råd än. Människorna har också en annan syn borta i utvecklingsländerna, som formats av deras kultur och levnadsvillkor. De tar fler risker. Detta påverkar människornas ekonomiska beslut. Detta säger inte att de kommer att lära sig och ta hänsyn till arbetsmiljö, arbetssäkerhet, och så vidare, i framtiden. Allt skedde inte på en natt i Sverige heller utan gradvis under en mycket lång tid.

Låglönefabriker är alltså inte orsaken till varför så många fortfarande är kvar i fattigdom. De rentav långsamt lyfter människor ur fattigdom. Som Norberg påpekade så är utvecklingen i Kambodja positiv. Lönerna stiger på grund av exportintäkterna. Allt fler barn går i skolan då föräldrarna får råd. Framstegen och välståndet antas bara öka. Tänk när de som äger låglönefabriker får råd att köpa in fler avancerade maskiner som tar över arbetet, mycket riskfyllt sådant, som människor fram tills dess har fått utföra. Vid effektivisering öppnas nya möjligheter för människorna inom andra arbetsområden och sektorer. Snart har människorna råd med egna smartphones, något som vi tar för givet här i västvärlden.

Fattigdom kan inte avskaffas med bara politiska beslut. Ekonomin måste få växa och frodas på egen hand – på ett hållbart sätt. Skulle man under en natt förbjuda låglönefabriker så skulle alla, både arbetare och vi som köper produkterna som de tillverkar, bli mycket sämre ställda. Många arbetare skulle bli av med sina jobb, stå utan inkomst, och H&M:s kläder skulle bli dyrare. Det går inte att med tvång införa allt det som människor här tar för givet i form av regler och skydd utan en kostnad, ett pris som leder till att möjligheterna försvinner från de som behöver dem. Det förstår till och med de flesta av ekonomer som inte blandar in värdeomdömen baserade på inkonsekvent etik.

Vi kan dock arbeta för att förbättra de fattigas levnadsstandard genom att konsumera färre varor och investera de i tredje världen. Om du vill hjälpa de fattiga arbetarna i Bangladesh, köp en aktieindexfond som investerar i landet.

Läs Johan Norbergs artikel här.


Problemet med politik och ekonomisk beräkning

Market_AccessPolitisk handling upphöjs i den allmänna politiska konversationen som överlag positiv och självklar. Det antas också att de politiska institutionerna har bättre översikt och kunskap än resten av samhället som de anses företräda. Dessutom anser de sig ha ett ansvar att göra ”något” när det väl anses vara nödvändigt då de sägs ha resurserna. Därför förespråkar i princip alla partier någon form av planering i ekonomin och inte en fri marknad. Men har de verkligen den kunskapen?

Politiker och andra statstjänstemän utgår från statistisk och opinionsundersökningar för att få stöd för sina föreslagna åtgärder. Utifrån siffrorna påstås de kunna bestämma vad de ska göra och hur mycket resurser de ska pumpa in i form av skattemedel.

Det som undgås av ren okunnighet är att statistik inte speglar hela den ekonomiska verkligheten på ett någorlunda rätt sätt. Den fångar inte alla viljor och framförallt inte prioriteringar. För hur avgör de var pengarna de fördelar gör mest nytta? Vad eller vem är mest förtjänt av dessa medel och i så fall hur mycket? Hur många och vilka vill ha A respektive B? Detta säger inte några opinionssiffror utan det är upp till de som kontrollerar medlen att godtyckligt bestämma.

Det finns inget bättre sätt att fördela resurser på än att låta de köpas och säljas frivilligt på en fri marknad. Detta för att då fångas människors prioriteringar upp via prismekanismen, och tack vare vinstintresset så riktas resurserna dit de bedöms göra mest nytta. Priser koordinerar användandet av resurser. När tillgången sjunker med ihållande efterfrågan då höjs priserna och ger entreprenörer en affärsmöjlighet i att tillfredsställa människors begär. På så sätt kan vi försäkra oss att när det finns en efterfrågan då kommer det som är eftertraktat att tillhandahållas samtidigt som prismekanismen skyddar oss från överkonsumtion.

Detta är i kontrast till staten som hela tiden går i förlust (ökande statsskuld) på grund av bevisligen ineffektiv användning av resurser. Detta för att de saknar den information som vi har nämnt ovan och som reflekteras i priserna.

Således kan vi enkelt dra slutsatsen att politiska medel fördelas efter politiska nycker. De går helt enkelt dit vart de tjänar politikerna allra mest för stunden, om de håller sina löften, det vill säga. Det enda rätta är att låta var människa få vara sin egen herre och agera utifrån sitt egna intresse för då tjänar den även samtidigt andra. Vill man blir rik så måste man tillföra värde åt andra.

Jag vill också kort nämna att politiken begränsar människors möjligheter, som deras alternativ och möjligheten till innovation, genom lagar, regleringar och myndighetskontroll. Det är dock ett ämne för en annan gång.

Är det inte dags att frigöra dig från tanken att politik överhuvudtaget gör något bättre?


En libertariansk lösning på invandringskrisen i 6 steg

to_sweden

Dagens flyktingkris är resultatet av regleringar som kortsiktigt gynnar vissa särintressen men försämrar för alla andra i samhället. Vad för annan politik kan då lösa krisen? Svaret står i att låta invandrare kunna tjäna egna pengar och ta bort regleringar som hindrar människor från att samarbeta med varandra.

Först så kan lokalpolitiker se åt sidan ifall folk försöker göra det bättre för sig genom småskaligt svartarbete. De skulle även lätt kunna godkänna nybyggen bara de uppfyller säkerhetskraven, om än inte alla detaljregleringar. Sedan skulle staten kunna minska skattebördan genom att avskaffa ett fyrtiotal överflödiga myndigheter, samt avskaffa regleringar på arbetsmarknaden för att göra det möjligt att komma runt kollektivavtalens lägstalöner. Slutligen borde bidragen till invandrare tas bort, så att ingen lockas hit för att få bidrag, men det borde vara fri invandring för alla som är fredliga.

Långt ifrån alla kommer bli övertygade om att den här planen skulle fungera. Men de borde då låta oss och andra få pröva sina egna förslag för att skapa ett mer välfungerande samhälle.

Ett av de största tankefelen vissa i Sverige har när det gäller invandringspolitik är att de ser det som ett moraliskt val mellan att hjälpa flyktingar eller att hjälpa svenskar. Antingen så ger vi bort pengar till flyende syrier eller så ger vi pengarna till fattiga pensionärer. Att hjälpa den ena gruppen måste vara till besvär för den andra, eftersom resurser är knappa och de kan bara läggas på en grupp.

Problemet med det här synsättet är att det tar för givet att invandrare måste vara en ekonomisk förlust för resten av samhället. Men, de som kan tjäna sitt eget uppehälle på en någorlunda vanlig marknad är inte en börda. För, genom att handla med andra så specialiserar man sig på en sorts produktion och handlar sin produktion med alla andra i samhället. Ju fler det är som specialiserar sig, desto bättre kommer var och en bli på den allt mer avancerade del man håller på med. Så, i ett samhälle med 100 000 invånare finns det bara 10 läkare som är ögonspecialister. I ett samhälle med dubbelt så många invånare kommer det finnas fler ögonspecialister, men det kommer även finnas några som är experter för ett särskilt problem med ögon. Den här fantastiska arbetsfördelningen är en av de främsta anledningarna till att samhället är så rikt.

Varför har vi då ett invandringsproblem? Borde inte fler invånare leda till högre välstånd?

Tyvärr så gäller detta inte för alla samhällen. Att det inte fungerat i dagens beror till stor del på att de svenska arbets- och bostadsmarknaderna är sönderreglerade. Detta är ingen liten företeelse. Hur lätt man kan bli anställd och hur lätt det är att bygga hus påverkar alla i Sverige;  stora problem här drabbar alla hårt. Alla kan se att det finns ordentliga problem här, särskilt för invandrare då mindre än hälften av alla flyktingar är sysselsatta efter fem år i Sverige och bostäderna för flyktingar inte räcker till.

För att möta de här problemen, som växte och blev större i samband med migrationsvågen som kom under hösten 2015, gick sex av åtta riksdagspartier den 23:e oktober ut med en gemensam handlingsplan. Den här uppgörelsen innefattade bl.a. att ge ut tillfälliga uppehållstillstånd, en utvigdning av RUT-avdraget, att företag inte behöver ha kollektivavtal för introduktionsarbetare och att det ska bli lättare att få bygglov. Men en månad senare märkte statens ledare att de inte kunde betala ut pengar till alla som kommer hit. Då fick Stefan Löfvén och Åsa Romson ta tillbaka sina ord om att svenska staten skulle ta emot alla flyktingar till landet. (Detta var i sig ett skådespel på allra högsta nivå, då dessa innan var helt okej med att Sverige hindrade flyktingar från att ta sig till Sverige med flyg; flygbolagen tvingas betala hemresan för alla som de flyger hit och som staten bestämmer sig för att inte tillåta in i landet.)

Regeringen bestämde sig alltså för att gränsen är nådd. Detta gjorde de innan de faktiskt hade prövat tillräckligt många frihetliga lösningar på problemet. Faktum är att invandringen till Sverige skulle kunna fungera mycket bättre och fler skulle kunna ta sig hit, men arbetsmarknaden och byggmarknaden behöver reformeras för att det skall fungera. Med det sagt, här är en lista på förslag som vi i Rothbardinstitutet menar skulle föra oss långt fram mot att lösa den nuvarande krisen.

Öppna lokala marknader

  • Tillåt avgiftsfri torgförsäljning
  • Se mellan fingrarna ifall någon jobbar svart eller driver ett företag svart

Att förespråka svartarbete kan synas som en konstig lösning för den som vill att svenska staten skall fortsätta fungera. Men, det är bättre ifall folk kan arbeta än om de går på bidrag. Och för att göra det lätt att arbeta så är det bra att låta folk kunna anställas utan att behöva redovisa det för staten; företagen får lägre kostnader, vilket gör att fler börjar investera och arbeta. Den ”informella sektorn” är en väldigt viktig källa för att skapa jobb i utvecklingsländer och en liknande logik gäller även för mer avancerade ekonomier. Den här politiken kan genomföras idag bara de lokala politikerna ändrar sina order till poliserna.

Tillåt att folk tar jobb för låga löner

  • Företag och fack förhindrar låglönekonkurrens med en bojkott som hålls uppe med regleringar. Skrota LAS, MBL och kommunala sophämtningsmonopol för att öppna arbetsmarknaden

I många länder finns minimilöner, löner som företag minst måste ge till en arbetare, annars får de inte anställa personen. Detta leder till att om en arbetare inte producerar ett lika högt värde som minimiönens nivå så har inte företaget något monetärt incitament att anställa individen. Om det inte finns någon syssla som arbetaren kan göra som ger ett högre värde än minimilönen så kommer inte någon vinstintresserad företagare att vilja anställa personen. Därmed kan höga minimilöner göra folk arbetslösa.

I Sverige finns inte några lagstadgade minimilöner, fast det finns lägstalöner som bestäms genom kollektivavtal. Istället för att polisen anhåller en upprättar alla fackmedlemmar en blockad mot företag som anställer folk för löner lägre än lägstalönen. Om företaget där man jobbar blir satt i blockad (eller utsätts för ”sympatiåtgärder”) så kommer de inte att kunna anlita personal eller få dit leveranser vilket gör det svårt att sköta affärerna. Reglerna om lägstalöner upprätthålls alltså genom en organiserad bojkott. Men staten hjälper facken och företagen att upprätthålla den här bojkotten, bl.a. genom dessa regleringar. MBL tvingar medelstora företag att förhandla med fack, LAS gör det mer värdefullt att vara med i facket då man kan kringå de här reglerna genom att skriva kollektivavtal och sophämtningen sköts oftast av ett fackligt dominerat företag så alla som anställer för låga löner kommer inte kunna få plocka undan sina sopor då det är olagligt att göra det själv.

Enligt den österrikiska teorin om minimilöners effekt på arbetsmarknaden så är det främst människor med låg produktivitet som blir arbetslösa tack vare minimilöner eller lägstalöner. Detta då en arbetares lön tenderar att bjudas upp till hur stort värde denne kan leverera i den bästa produktionsformen. Har man inte tillräckligt hög produktivitet finns det ingen som får anställa en. (Det finns en del undantag då inte alla branscher alltid är reglerade av minimilöner eller lägstalöner, t.ex. bärplockning är fritt, men har därmed mycket lägre löner eftersom arbetarna inte tillåts konkurrera om bygg- och industrijobb.) Invandrare drabbas därmed oproportionerligt mycket av dessa regleringar eftersom de i regel har lägre utbildning än svenskar och för att de inte är lika bra på språket eller sederna i landet.

Samhället som helhet tjänar inte på dessa regleringar då färre människor arbetar. På kort sikt kan dock arbetare i en skyddad sektor tjäna på en reglering då de slipper låglönekonkurrens och om det bara vore deras egen industri som skyddades så skulle de alltid tjäna på det (de börjar förlora först när alla andra sektorer blir skyddade, så att alla skyddar sig från konkurrens vilket inte gynnar någon). Även storföretag som betalar ut höga löner kan ha ett intresse i att hindra låglönekonkurrens. Bl.a. Walmart har gått ut och sagt att de var för en ökning av minimilönen. Detta skulle inte ha drabbat dem då de betalade mycket mer än så i sina lägsta löner, men det drabbar deras konkurrenter som betalar ut löner nära minimilönen.

Avveckla 45 statliga myndigheter

  • Avskaffa stöden till tidningar, företag och organiserade religioner, Nordiska Afrika-institutet, Lotteriinspektionen etc.
  • Sänk skatterna för pengarna

Sverige har enligt en beräkning ca 450 statliga myndigheter, sedan finns även ett stort antal kommunala myndigheter. Ett stort antal av dessa är uppenbart onödiga och överflödiga. Här är några som vi tror dels kan avvecklas eller säljas ut relativt snabbt:

Arbetsförmedlingen
Arkitekturmuseet
Barnombudsmannen
Diskriminerings-ombudsmannen
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
Forum för levande historia
Insitutet för språk och folkminne
Institutet för framtidsstudier
Jordbruksverket
Konjunkturinstitutet
Konstnärsnämnden
Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet
Lotteriinspektionen
Moderna museet
Myndigheten för radio och tv
Myndigheten för tillgängliga medier
Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser
Myndigheten för vårdanalys
Nämnden för hemslöjdsfrågor
Nämnden för statligt stöd till trossamfund
Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet
Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde
Naturhistoriska riksmuseet
Nordiska Afrikainstitutet
Polarforskningssekretariatet
Presstödsnämnden
Radiotjänst i Kiruna AB
Riksutställningar
Rymdstyrelsen
Sameskolstyrelsen
Sametinget
SIDA
Skogsstyrelsen
SMHI
Statens försvarshistoriska museer
Statens konstråd
Statens kulturråd
Statens maritima museer
Statens medieråd
Statens museer för världskultur
Statens musikverk
Svenska institutet
Tillväxtverket
Ungdomsstyrelsen
 
Vad gör dessa myndigheter då? Konstnärsnämnden ger bl.a. bort livstidsbidrag till särskilt viktiga konstnärer, Myndigheten för tillgängliga medier gör ljudinspelningar av media och litteratur, Presstödsnämnden ger bidrag till vissa tidningar i Sverige, och Tillväxtverket ger bort stöd till företag.

Många håller nog med om att de flesta myndigheter kan vi gott klara oss utan, men är det verkligen rätt att ta bort SIDA och SMHI? Och även om Arbetsförmedlingen är ett skämt så förmedlar de ju utbetalningen av arbetslöshetskassan?

När det gäller SIDA så lägger de pengar på sin egen byråkrati, till organisationer som inte gör så mycket för fattiga länders välstånd (t.ex. Olof Palmes internationella center), till stöd för länders ekonomiska utveckling och till vissa akutfall och hälsoförbättrande ändamål. De två första är ju, uppenbarligen, inte till någons fördel förutom dessa organisationer, så de kan ju dras ned direkt. Det tredje området kan man argumentera för att det helt bör slopas då det så ofta misslyckas, förutom i de länder som ändå har bra institutioner som möjliggör tillväxt. Det sista är något som de allra flesta menar är en bra sak, dock. Men i det fallet går det att lägga ned SIDA som byråkrati och bara skicka pengarna till de initiativ som granskningsorganisationen GiveWell förordar. Totalt sett lade SIDA ned drygt 30 miljarder kronor år 2013 (inkluderat utbetalningar som de gör åt, det rejält kritiserade, Utrikesdepartementet) varav uppskattningsvis högst 9 miljarder gick till humanitära sysslor.

SMHI är en relativt bra myndighet, då den till 33% bekostas via avgifter som någon betalat för. Den skulle då kunna fortsätta sälja metereologtjänster, men inte vara lika omfattande. Det de producerar skulle lika väl kunna produceras privat. SMHI är inte heller nödvändigt för militära ändamål då de har en egen metereologisk enhet.

Arbetsförmedlingen skulle kunna skrotas och istället för att en gigantisk byråkrati skall forsla bidragen till de olika fackförbunden kan dessa utbetalningar göras mer eller mindre automatiskt till dem, efter hur många medlemmar de har. En person på finansdepartementet borde kunna vara direkt ansvarig för det.

Andra myndigheter leder till stora förändringar ifall de läggs ned, som Lotteriinspektionen och Radiotjänst – spelmonopolet upprätthålls svårare och statens tv kan inte ta ut någon skatt. Spelmonopolet är dock försvagat – Betsson kunde driva en butik i tre år i Stockholm utan att bli nedstängd.) Man kan dock fråga sig om det är rätt att bara staten skall kunna bedriva spelverksamhet och om folk som gillar På spåret skall kunna få sitt nöje subventionerat av alla andra?

Totalt sett skulle staten spara in ca 60 miljarder om dessa myndigheter togs bort som beskrivet. Detta innebär att kapitalskatterna för företag och individer kan sänkas med hälften, vilket skulle öka investeringarna och hjälpa minska arbetslösheten.

Inför byggamnesti i fem år

  • Alla byggnader 500 meter från närmsta byggnad kan uppföras bara säkerhetsaspekterna är ok
  • Sådana byggnader kan byggas hur nära som helst.

För att kunna bygga något i Sverige krävs det godkännande från kommunen, vilket innebär att man förstå måste köpa en tomt, skriva en detaljplan och sedan hoppas på att kommunen godkänner det snabbt. Idag tar det två år i genomsnitt att få ett sådant tillstånd men det finns fall som tagit hela åtta år.

Det som tar lång tid i att få ett bygglov är nästan aldrig att undersöka om byggnaden är arkitektoniskt säker, utan det ägnas åt att undersöka om byggnaden ”passar in” i närområdet. Att bara undersöka säkerhetsrisker kan göras på någon vecka och kanske ännu snabbare om ett byggföretag kunde ge bort pengar till kommunen för att de skall anställa fler arkitekter samt brand- och hälso-inspektörer. Med den här politiken skulle snabbt några nya förorter till Stockholm och Göteborg byggas. Det skulle också kunna byggas billiga baracker som folk kunde bo i medan de kommer in i samhället.

Avskaffa Migrationsverket

  • Alla påbörjade fall de senaste fyra månaderna får automatiskt avslag från att få pengar och inga nya fall startas
  • Ge inte bort några offentliga förmåner, tjänster eller bidrag till invandrare; ge privat hur mycket som helst

Ett viktigt skäl till att folk lockas att åka till Sverige är för att de som får asyl i Sverige relativt snabbt kan få över sina anhöriga hit. Men ett annat skäl är faktiskt den generösa välfärdsstaten. Genom att begränsa hur mycket staten ger ut till invandrare så kommer färre komma hit. Om de alls kommer hit så är det för att de förväntar sig att kunna få ett stöd tills de skaffat ett jobb här. Detta gör att de som kommer hit mer säkert kan försörja sig själva och att ingen behöver tvingas ta hand om dem.

Välfärdsstaten gör mer än att locka människor, dock: den skapar även perversa incitament. T.ex. ju mer stöd en välfärdsstat ger människor desto mindre benägna brukar folk vara att arbeta. Detta gäller särskilt de individer som är på gränsen till att börja arbeta och komma in i arbetslivet – för de kan det vara värt att ta bidrag och leva på staten kortsiktigt, även om de förlorar på det på lång sikt.

Med det här förslaget skulle invandrare till Sverige inte kunna få några förmåner ifrån den svenska staten, kommun eller landstring: de skulle behöva betala för all vård de tar emot eller för att sätta sina barn i skola. Detta är inte rättvist, så klart, eftersom de då måste betala skatt för att bekosta andras välfärd medan de inte får någon själv. Det skulle dock kunna lösas genom att de får betala lägre skatt, så att invandrare överlag varken är en kostnad eller vinst för svenska staten. Många skulle ändå tänka sig att det är en alldeles för hög kostnad, t.ex. att privatskolor måste vara jättedyra. Erfarenheten ifrån USA är dock att privatskolor är nästan hälften så dyra som offentliga skolor och överlag så är privata alternativ billigare än staten. Sjukvård, a-kassa och sjukkassa är alla saker som går att köpa via försäkring och skulle nog oftast leverera billigare alternativ än dagens skattefinansierade produktion, då privat produktion i regel är billigare och effektivare.

Detta kan administrativt skötas genom att alla nyinflyttade, med vars länder Sverige inte har några fördrag, får ett nytt sorts uppehållstillstånd som inte ger dem rätt till kostnadsfria tjänster eller till några bidrag ifrån det offentliga. Detta uppehållstillstånd kommer vara permanent såvida individen inte begår en kränkning mot individens frihet, varpå brottslingen kan utvisas, mer om det nedan. (Sverige har annars t.ex. fördrag med vissa rika länder om att varandras invånare kan använda olika sjukvårdstjänster gratis, mot att det andra landet bekostar det. Med fattiga länder så finns det inte några sådana avtal, men asylsökanden har i dagens system rätt till många statliga förmåner, därför skulle tillfälliga uppehållstillstånd inte vara någon lösning eftersom folk inte får mindre pengar men bara blir mer osäkra på om de får bo kvar här.)

Ha öppna gränser för alla som är fredliga

  • Endast de som begår brott kan utvisas
  • Sluta utvisa människor som kommer och arbetar i Sverige

Det som förespråkas här är alltså att alla som kommer till Sverige får ett tillfälligt uppehållstillstånd, som inte ger tillgång till alltför många välfärdsstjänster, men att kriminella kan utvisas. Alla som är kriminella kommer dock inte att kunna utvisas – svenska staten skulle inte kunna utvisa någon till områden där det krigas. I de fallen finns det en anarkokapitalistisk lösning med privata fängelser där den dömde får arbeta, men som dock i dagens miljö skulle kunna vara för skadliga för att tillåtas – det är för osäkert för min del för att säga klart. De enstaka fall där en våldsbenägen kriminell person inte kan utvisas till ett farligt område lär dock vara relativt få.

Den sista punkten är värd att fokusera lite extra på då det är så extra galet. Det handlar främst om att arbetskraftsinvandring är någorlunda fritt till Sverige, men att man måste ha rätt lön för att bo här. Facken anger då vilken lön de anser att en person rimligtvis borde få ha och är lönen lägre än det blir personen utvisad. Det finns även fall av att folk kommit hit som flyktinginvandrare och sedan skaffat jobb men skall utvisas, för att byråkratin kräver det. Redaktörerna på bubb.la tar ofta upp dessa fall, här är de fem senaste de uppmärksammat:

Diskussion

På ett sätt är det frågan om Sverige över huvud taget kommer att kunna förhindra att folk tar sig hit ju mer globaliserad världen blir. För bara trettio år sedan flydde inte så många irakier eller iranier till Sverige efter Husseins och Khomeinis krig, trots att fyra gånger så många fler dog där än i det pågående kriget i Syrien. Detta har att göra med dels att de inre gränserna i Schengen-området försvunnit samt att fler nog har råd att resa idag. Nationalekonomen Joakim Ruist diskuterar detta och menar att ju rikare fattiga länder blir, desto fler kommer att ha råd att bege sig till ett rikt land för att få en bättre lön. Därmed kommer det kunna komma en annan, kanske större våg i framtiden av arbetskraftsinvandrare som vill skapa ett bättre liv i Sverige.

Oavsett om det skapas krafter för att folk vill komma hit och arbeta eller söka skydd så lär den våg som inträffat idag kunna inträffa i framtiden också och vara mycket större än den som kommer idag, givet en normal utveckling. Därmed borde Sverige planera för en sådan framtida kris och inte bara svara på den som finns nu, även om det i sig är väldigt viktigt. En politik som svarar på både den här krisen och gör samhället förberett för nästa vore ju den mest optimala, vilket de här förslagen gör.

Politiken ovan har två brister, dock. Det ena är att det kanske inte är tillräckligt. Det finns en del regleringar som borde tas bort och det finns ett vettigt förslag ifrån nationalekonomerna Bryan Caplan och Edward Stringham om att låta dessa regleringar bli dispositiva så att folk kan välja om de vill låta sig ”skyddas” av arbetsmiljöregler och dylikt. Jag tog inte med det som en lösning då de här förslagen var tänkt att kunna nå en större publik.

Det andra problemet med förslagen här är, förstås, att de inte presenteras tillräckligt brett så att flertalet skulle kunna hålla med om dem. Eller att, oavsett hur bra de presenteras, så kan de inte genomföras. I det fallet borde de som inte vill förändra samhället efter de här linjerna låta oss som tror på den här politiken få testa den! Samt även låta alla andra som tror på en annan lösning pröva på den i autonoma frizoner. Det är en viktig del av friheten: rätten att kunna få samarbeta fritt med andra i att hitta lösningar som fungerar. Att alla blir låsta till samma politik som dagens innebär att systemfel drabbar alla. Om vi vill undvika sådana problem som nu kommit fram med den statliga, allomfattande integrationspolitiken är det bäst att tänka om och utforska frihetliga alternativ.


Nu lanserar vi podcasten ”Rothbardinstitutet diskuterar”!

Nu lanserar vi podcasten “Rothbardinstitutet diskuterar”!

I det första avsnittet har vi valt att diskutera ett högaktuellt ämne i svensk debatt: flyktinginvandring.

Lyssna på detta avsnitt via YouTube eller via SoundCloud.

Har ni några funderingar kring detta avsnitt eller i övrigt, tveka inte att kommentera nedan eller kontakta oss på kontakt@rothbardinstitutet.se.


gräns mellan nederländerna och belgien

Vad är den libertarianska ståndpunkten i invandringsfrågan?

Martin Eriksson och Boris Benulic diskuterade i gårdagens radio bubbla om vad den definitiva libertarianska positionen är i invandringsfrågan. De presenterade dels rena faktafrågor som de menar att en libertariansk hållning behöver ha med i sin världsbild samt vad för rättigheter någon har att ta sig över en statlig gräns och vad för politik staten bör föra.

Några av deras huvudpunkter var (1) att man måste, konceptuellt, skilja mellan invandring som tillför mer skada än nytta för folket i invandrarlandet; (2) att frågan egentligen handlar om privata och offentliga gränser och att staten inte får ha några gränskontroller för att hindra någon privatperson att bjuda in folk till sitt område; (3) att den svenska staten bör sluta att ge bort stöd till invandrare (oavsett om de är flyktingar eller inte), vilket kommer att göra det mindre lockande för folk att ta sig till landet.

I stort håller jag helt med om deras resonemang, att det är konsekvent och respekterar individens rättigheter, men jag har ett något annat perspektiv på äganderätt. Deras poäng om hur flyktingbidrag är ett incitament för mer invandring är särskilt viktig och något som jag skall försöka spinna vidare på. Men i vissa applikationer av det här resonemanget så ser jag det som att Martin och Boris gör en mindre bra analys (t.ex. om huruvida Liechtenstein liknar ett privatägt område) och att de missar att belysa vissa aspekter som påverkar bl.a. uppskattningen om hur många invandrare som kommer att ta sig till Sverige i framtiden. Resten av inlägget är en utveckling av de här punkterna.

Hur bör invandringspolitiken se ut?

Om vi respekterar varandras självstyre – varje individs rätt att få bestämma över sig själv och sin egendom – kan man ha någon stat som beslutar över ett område och säger att si och så många människor får komma in dit? Så länge som människorna är fredliga, nej.

Varför det? Ett sätt att svara på det är att, som Martin och Boris, kolla på om privatpersoner någonsin får hindra någon annan att gå någonstans. Ja, ifall jag äger en villa, en butik eller en fabrik så får jag sätta upp regler om vilka som får gå där, just eftersom det är min egendom. Om man respekterar andras äganderätt så är det ett nödvändigt krav. De här reglerna borde även de flesta hålla med om är intuitivt rimliga. Såhär, om någon skulle få bryta sig in i mitt hus skulle det störa min frid vilket förstör själva syftet med att ha en liten avgränsad plats som just är mitt. Om någon stökig person är i min butik skrämmer denne bort andra kunder och en obehörig på en (annan) arbetsplats kan eventuellt vara en industrispion eller skulle kunna orsaka skada genom att vara oförsiktig.

För vissa områden så menar jag och andra anhängare av Flashbackteorin om landägande att man inte kan utestänga andra även om man ”äger” marken. Den här teorin – som nog inte nått Martin och Boris tidigare – gör gällande att en individ som börjar äga en oägd resurs gör det genom att använda den på något sätt, efter John Lockes teori om homesteading. Så, om man planterar träd, då äger man träden, men man äger inte all annan mark runtomkring. Man äger endast den mark som krävs för att ens trädodling skall fungera ostört, en funktionell äganderätt. Detta gör att någon annan kan ha rätt att vandra igenom skogen eller plocka svamp där samtidigt som det växer träd där, givet att man inte hugger ned eller skadar träden. Folk har däremot total rätt att bestämma över vad som händer i områden man använder för eget bruk, antingen för att man skapat en egen 3D-miljö (som med hus, arbetsplatser, osv) eller för att användningen av den är för att ta det lugnt.

Så, en privatperson får hindra folk från att gå till dennes privatområden, men inte vissa områden där denne enbart ha en funktionell äganderätt. Nu kan vi gå tillbaka till frågan om staten får sätta upp hinder för folk att gå över gränser. För, det finns ett specialfall – givet den i sig högst osannolika situationen att en stat är legitim –  när en stat får upprätthålla gränskontroller. Det är när allt landområde i landet är totalt ägt av någon eller några individer och att dessa inte vill tillåta vem som helst att ta sig in i området. Eftersom dessa individer kan få bestämma över sina egna gränser så har de rätt att be någon annan att göra detta åt dem, nämligen staten.

En sådan situation föreligger inte i Sverige idag av flera anledningar. Först så skulle jag gissa att all mark i Sverige inte är ägd. Alla bergsområden, ödesmark eller stränder har nog inte homesteadats av någon och kan därför göras det. Vidare finns det vissa områden som bara är funktionellt homesteadade där någon skulle kunna homesteada marken för att bygga ett hus – t.ex. vid något område som samerna använder som betesmark eller vid någon större skogsglänta. De här två punkterna gäller nog enbart för en väldigt liten del av all mark i Sverige, men nästa punkt är väldigt viktig: alla markägare i Sverige vill inte hindra invandring till sitt område. Om en annars kompetent stat i en värld av idioter (det är endast då som Nozicks argument för en stat fungerar) skall vara legitim så får den inte kränka folks äganderätt – och därmed finns det inte någon grund för att staten skall hindra fredliga människor från att ta sig in i landet. Om det finns en markägare som vill bjuda in någon till att bli en gäst hos denne så har inte staten rätt att hindra detta, som Martin och Boris påpekar.

Det finns dock ett problem med den här slutsatsen, nämligen att markägare – i form av bostadsägare – kanske vill undvika att hyra ut eller sälja till invandrare, men att staten hindrar dem från att göra det. Jag tror att det här är en definitiv möjlighet, men jag tror inte att bostadsägare skulle diskriminera så ofta mot invandrare. Detta eftersom dessa markägare är kapitalister och bryr sig om pengar – om invandrarna kan betala sin hyra så är det inget problem med att hyra ut till dem. Så, det här problemet kan mycket väl existera – genom att diskriminering förbjuds – men det leder inte till att det får sättas upp hinder för invandring. Om det finns bara en hyresvärd som vill hyra ut till invandrare så skall denne få göra det.

Måste det då finnas en formell inbjudan för att någon skall kunna ta sig över en statsgräns? Nej, det borde räcka med att personen kan hyra ett rum på marknaden eller bosätta sig ute i ödemarken. Att dessutom ha sådana krav är inkonsekvent eftersom kraven bara då skulle gälla för invandrare och inte för inhemska som också ”bara flyttar” från en plats till en annan.

Det finns dock en känd libertarian som inte håller med om att staten inte har någon rätt att sätta upp gränskontroller, nämligen Hans-Hermann Hoppe. Han argumenterar för att den som erbjuder ett bostadskontrakt till en invandrare måste ta rättsligt ansvar för de eventuella brott invandraren begår, annars får invandraren inte komma in. Eller så måste invandraren köpa in sig i samhället genom att donera miljontals kronor till staten. Hoppes argument är dock inkonsekvent – de här principerna skulle lika väl kunna gälla för folk som flyttar i landet men han vill inte besvära dem med passkontroller eller krav på att deras bostadsvärdar skall ta över deras personliga ansvar – och han bryr sig inte om att det finns mark som inte är ägd (och han bor i Nevada, som ligger i öknen).

Så, om staten inte har någon rätt att hindra folk från att ta sig in till ett område, har staten en rätt att ta andras egendom för att ge bort till invandrarna? Här är svaret ett definitivt nej. För, staten har bara rätt att göra det som individer har rätt att göra. Ingen individ har rätt att tvinga andra att betala för något filantropiskt syfte och därför kan inte heller staten ha den rätten.

Om man skall hjälpa någon, då skall man inte tvinga någon annan att också göra det. Istället får man gå samman med andra för att frivilligt komma på lösningar på det här problemet. Den här politiken har även fördelen att folk inte flyr till något land där de får mest bidrag, utan till det land där de lättast kan försörja sig själva. Troligtvis skulle då färre flyktingar komma till landet för att leva på andras välgörenhet, men en annan möjlig effekt är nog att de som kommer hit och försöker göra det har extra starkt behov av det. Alltså, jag gissar att utan statliga gränskontroller och statliga bidrag så kommer färre som vill leva på välgörenhet eller bidrag att komma hit, men de som kommer hit är i en särskilt utsatt situation.

För att gå tillbaka till radio bubbla lite så tog Boris upp ett viktigt påstående om hur invandring vanligtvis fungerar: de som kommer till landet får det oftast ganska jobbigt. Detta stämmer med den ekonomiska forskning om invandring som, jag tror, Chicago-ekonomer gjort: att invandra till ett annat land är som en investering. Det innebär några kostnader med flytt och ens lön går vanligtvis sakta uppåt. Det är inte nödvändigtvis någon förlustaffär att flytta ifall man kommer ifrån ett fattigt land, men man bör komma ihåg att det är svårt. Man bör också komma ihåg att de som kommer till Sverige idag som flyktingar inte heller får det särskilt bra – bidragsnivåerna ger i längden lägre inkomst än att faktiskt arbeta.

En annan viktig libertariansk punkt som gäller invandringspolitiken är att poängtera att den i Sverige idag fungerar katastrofalt dåligt. Arbetsmarknaden är jättedålig tack vare fackens lägstalöner och regleringar, så invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Särskilt flyktinginvandrare har svårt att få jobb och det leder till att det finns en hel del invandrare som blir kriminella. Som Martin börjar diskussionen på radio bubbla så finns det vissa invandrare som orsakar mer problem för befolkningen än vad de gör nytta, och det är värt att komma ihåg den poängen.

Detta får mig att tänka att en verkligt lyckosam libertariansk invandringspolitik också måste fokusera på att göra det möjligt för invandrare att kunna klara sig här i landet. Om vi hade haft en helt fri marknad så hade det inte varit ett problem, det hade varit väldigt lätt att hitta jobb och bostad samt leva ett gott liv här. Så, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden behöver avregleras.

Men, vad kan vi libertarianer verkligen göra på kort sikt för att göra det lättare för invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden och integreras i samhället? En del saker går att göra idag och kräver inte att man förändrar politiken: hjälp dem att hitta svartjobb, erbjud svartjobb eller starta ett företag som kan undvika facket eller stå ut en blockad. De två första är inte helt olagliga och innebär inte någon risk då svartjobb upp till (jag hittar inte referensen nu, men ca) tiotusen kronor om året är skattefritt. Att skapa ett företag som bryter mot kollektivavtalens regler är svårare, men är nog lättare än att ändra politiken.

Men, om man skall försöka ändra politiken, vad för ”nyckelhåls-avregleringar” som stöter på minst motstånd hos befolkningen kan man satsa på? Jag tror att en sorts ekonomiska frizoner blir lättast att genomföra, för att öppna upp arbets- och bostadsmarknaden i Sverige. Där de har etablerats runtom i världen har de vanligtvis lett till en ökning av sysselsättningen, det finns gott om kunskap för hur man kan öka sannolikheten att en viss frizon blir lyckad och man kan etablera flera stycken i förhoppning om att någon lyckas. Sådana här zoner kräver inte att all politik förändras överallt, utan att det sker några förändringar på bara ett geografiskt område – så ingen behöver vara orolig för att det förändras deras vanliga politiska liv. Det leder inte heller till att arbetare behöver känna sig lika hotade av att bli utkonkurrerade om det görs i ett avlägset område – då är det en avlägsen fråga och ger inte samma intryck. Det skulle fortfarande finnas enormt motstånd mot förslaget, men även ideologiska motståndare till det kan ju tycka det är en bra idé att testa något nytt. Diktatoren och kommunisten Deng Xiaoping kom exempelvis fram till att det var en bra idé med speciella ekonomiska zoner i Kina och när Honduras röstade för att tillåta deras väldigt autonoma zoner så röstade även deras socialistiska parti för. Det som verkar ha lett till att de accepterade en sådan här innovation var för att de hade en press på sig att förbättra samhället, att presentera ett förslag som skulle leda till framgång. De omständigheterna finns kanske även idag när SD växer sig starka och de andra partierna behöver komma med ett eget förslag.

Ett annat förslag som lagts fram för att lösa problemet med kostnaderna som kommer med att ta mot många invandrare är istället att begränsa invandringen. Det här alternativet kränker dock individers rättigheter och hindrar de som bäst behöver komma hit från att göra det.

Vi bör även komma ihåg att även invandrarna drabbas negativt av dagens politik. Att vara arbetslös är vanligtvis skadligt i sig, men att också behöva vänta, i ett främmande land, på om man skall få bo där eller inte är nog också pressande. Och vi bör inte bara se på frågan utifrån de invandrare som kommi hit, utan också ifrån de som lever ett mycket fattigare liv under en mindre fri regim. Även i den bästa av världar – där det vore lätt för invandrare att få tag på en bostad, kunna jobba och leva i trygghet – skulle nog bara en bråkdel av världens fattiga kunna ta sig till ett fritt Sverige. Men folket som utgör den bråkdelen skulle få det väldigt mycket bättre. Och när andra länder ser att verklig massinvandring faktiskt kan fungera med fria institutioner så har politikerna ett visst intresse att anamma de institutionerna (det minskar utgiferna). Med tiden kommer vi alla då också kunna sprida de här institutionerna till de fattiga länderna. Såvida det inte är de som adopterar dem först och går om de sista sovjetstaterna.

Så, för att sammanfatta, jag håller i stort med Martin och Boris om att en libertariansk invandringspolitik bygger på äganderätt, att staten inte får hindra folk att ta sig över gränsen och att dagssituationen är riktigt dålig – men vi har kanske en något olika syn på hur man kan börja äga saker.

Nu över till lite ett något mer kritiskt perspektiv på det de diskuterade.

Fri rörlighet fri invandring?

I radioprogrammet så diskuterar Martin och Boris om ”fri rörlighet” är en princip som står högre än andra i det libertarianska teoribygget. Jag håller med dem om att den inte gör det, men jag tror att de definierar begreppet utifrån en semantiskt och teoretiskt outvecklad linje, så att deras kritik blir missriktad.

Alltså, de menar att ”fri rörlighet” inte kan vara en libertariansk princip, för om man skulle stå för fri rörlighet så skulle man stå för andras rätt att gå runt var som helst, även på andras mark. Det kanske är så att ordet är fördärvat och används på alldeles fel sätt, men jag har alltid sett det som ”fri rörlighet mellan stater”. D.v.s. att det är samma sak som att det inte finns något passtvång, att staten inte skall stå som gränsvakt mellan två länder, att det är fri invandring mellan ett land och ett annat.

Jag har kanske fel om detta, men jag tänker mig att de flesta svenskar också använder begreppet på det här sättet. Åtminstone de flesta liberaler. För, vilken liberal skulle sagt ja på frågan: ”Om du står för fri rörlighet, står du då för att jag får gå in och traska runt i din bostad?” Jag tror snarare de flesta skulle sagt att de menade fri rörlighet mellan stater.

Jag har stött på en liknande situation, där andra har försökt vända vad liberaler och libertarianer menar, nämligen att ”Om du står för öppna gränser eller fri invandring, skall då ryska armén få flöda in i landet och bara ta över det? Skall de fritt få invandra hit, eller?” Och när andra har svarat på frågan så har de sagt ”Nej, vi skall ha ett försvar mot anfall, vi har stängda gränser för folk som vill invadera vårt samhälle”. Alltså, jag tror att de flesta liberaler ändå inte ser ”fri rörlighet” som någon positiv rättighet att gå på andras mark hur som helst, liksom de inte ser ”fri rörlighet” som ett frikort för andra länder att invadera samhället hur som helst.

Men nu är det här uppenbarligen ett koncept som orsakar viss förvirring bland våra meningsmotståndare. Så, istället för ”fri invandring”, ”fri rörlighet” eller ”öppna gränser” så kanske just ”inget passtvång” fungera? Men, jag gillar  slogans med ”fri” och ”öppen” i sig, så jag är inte helt övertygad om att vi behöver byta. Och även om det är bra att ändra sina beteckningar för att andra skall förstå dem så måste man alltid vara beredd på att även det mest klara budskapet kan missförstås.

Jag måste även säga att när jag lyssnade på den här delen första gången fick jag helt fel bild på vad Martin menade, då jag uppfattar fri rörlighet som fri invandring och Martin menade att det inte fanns något stöd alls för att det skulle vara en negativ rättighet – med vilket han då menade rätten att gå var som helst, på någon annans tomt eller inte. Om min initiala uppfattning inte är unik talar det ännu mer för vikten att vi libertarianer börjar använda ord som har en given betydelse i språket.

Går Liechtenstein att likna vid ett område som är helt ägt av en individ?

Lite som hastigast så sade Martin att Liecthenstein möjligtvis skulle kunna liknas vid ett litet område där en privatperson äger all mark och därför får sätta upp sina egna regler där. Detta eftersom prinsfamiljen som sitter vid makten – monarken har vetorätt mot all ny lagstiftning i landet – skall äga allt land där.

Är då en sådan liknelse rimlig? Det som gör det tveksamt är att landägande där länge byggde på en feodal struktur – landet var knutet till någon adelsman vars förfäder gissningsvis skaffade det med vapenmakt. När Liechtensteins-släkten köpte området i början av 1700-talet så hade de fortfarande livegna där – det avskaffades inte förrän 1808 – vilket gör det något mer troligt att landet var illegitimt ägt, då folket där förpassats till träldom är det säkert många tidigare adelsmän som utnyttjat och tagit deras ägande ifrån dem. Det finns därmed ingen plikt att följa någons regler när det troligtvis bygger på hundratals år av förtryck.

Jag gissar att Martin är medveten om den här problematiken, och att han räknar det här juridiska problemet med vem som egentligen äger marken som anledningen till att furstefamiljen bara kanske var som en ägare över landet. Det är ett problem det här med gamla marktitlar som bygger på stöld och jag är generellt dragen till att bara säga upp deras ägande av det och låta folk homesteada marken på nytt. Rent praktiskt är det tyvärr inte gångbart, men därmed så ser jag inte riktigt att någon skulle få bannlysa någon från en ort bara för att de är en ättling till en effektiv bandit. Det måste väl ändå utgöra en minimal grund för vad en rimlig syn på rättvisa gör gällande?

Skulle det komma färre flyktingar till ett fritt Sverige?

I slutet av programmet diskuterar Martin och Boris om det skulle komma lika många flyktingar eller invandrare till Sverige ifall staten inte gav bort så mycket i bidrag till de som får asyl. Jag är ganska säker på att det blev ett missförstånd dem emellan där – Boris menar att det skulle komma färre flyktingar ifall enbart bidragen togs bort, men kanske fler ifall även statens regleringar togs bort. Martin förutspådde dock att det skulle komma färre människor även i ett helt fritt samhälle.

Jag lutar åt att det kommer att komma fler. Jag tänker mig att i ett fritt samhälle så skulle invandringen ifrån fattiga länder komma genom att arbetsgivare söker efter billig arbetskraft; istället för att bygga de i andra länder där äganderätten är mindre säker och skatterna högre så anställer de arbetskraft så den kommer till Sverige.

För en entreprenörer så är det viktiga ifall personen kan arbeta eller inte och då letar de efter folk som snabbast kan ta sig an de arbetsuppgifter entreprenörerna behöver hjälp med. Troligtvis är flyktingar inte lika bra på det som andra grupper är, men det kanske beror på hur pigga de är på att komma loss sin dåliga situation. Men, flyktingar kan komma till Sverige inte bara genom rekrytering av entreprenörer utan genom självrekrytering – de kan ta sig till Sverige på egen hand.

I båda fall så är den viktiga frågan om asylsökarna kan få det bättre i ett fritt Sverige, än för alla andra alternativ. En annan otroligt viktig faktor är hur många släktingar och bekanta de har i Sverige – man flyttar främst dit man har kontakter.

Vad kan det då finnas för fördelar i ett frihetligt Sverige jämfört med flyktingboenden: mer välbetalt arbete, fungerande toalett, trygg miljö, skola och möjlighet att tjäna ännu mer pengar än vad de gör idag. Vad är den stora nackdelen: bättre klimat, längre bort från sitt hemland och bakgrundsrelationer och de behöver inte dela upp sig (ifall en grupp flyttar så blir det efter att några först åker dit och kollar in läget, som sker nu med syrierna).

Jag är inte helt säker, men jag skulle gissa att de rent kalkyleringsmässigt skulle tjäna på det. Sedan är det så klart inte så att folk åker någonstans bara de tjänar på det. Enligt FN så tog Sverige emot ca 40 000 flyktingar/år mellan 2010-2014. Tyskland tog samtidigt in runt det dubbla 2012. De är en mycket större ekonomi, så klart, men om Sverige hade en fri ekonomi skulle det ploppa upp några nya städer som i Kina, då andra invandrare definitivt lär flytta hit, så det skulle vara en kraftigt växande ekonomi flyktingarna tar sig till.


Uber vs. taxi och välfärdsmoralism

Idag publicerades det en debattartikel skriven av Claudio Skubla, till förordnad förbundsdirektör på Svenska Taxiförbundet, på Svenska Dagbladets (SvD) hemsida. I denna artikel kritiserar Skubla taxibranschens största mardröm – transportdelningstjänsten Uber – på välfärdsmoralistisk grund och dra slutsatsen att deras app-baserade tjänst uberPOP, som kopplar förare till resenärer, kan hota hela välfärdsstaten om de växer sig stora genom uteblivna skatter. Han jämför det med andra samhällsomstörtande händelser som med musikfildelningsprogrammet Napster i slutet på 90-talet och kallar till handling. Inte minst så avfärdar han Uber som icke-innovativt då han anser att teknologin (appar) redan finns. Enligt Skubla är den enda innovationen ”att strunta i att betala avgifter och skatter”.

Ja, Uber är ett hot – inte bara mot ”välfärden”, utan mot hela det etablerade nepotistiska systemet som är Staten. Det inför osäkerhet och det gillar inte de som privilegierats – allra minst taxibranschen, som Skubla företräder. Vad är då inte innovativt med Uber och på vilket sett är det ett argument emot dem? IT-företaget är det första som lyckats få ut en tjänst på en sådan här skala och då har de ju tillfört saker. Människor bevisar ju att Uber är en innovation genom att välja just Uber framför traditionell kartelliserad taxi.

Det mest anmärkningsvärda i artikeln är just välfärdsmoralismen. På den grunden försvaras intentioner snarare än övergripande resultat. Men det som taxibranschen vill är att behålla sin särställning i skuggan av innovativa tjänster som uppkommit tack vare framstegen inom IT. De bryr sig bara om välfärdsstaten så länge som det gagnar dem själva.

Denna typ av motstånd mot innovation från de som utmanas av den är dock inte ny.

Läs debattartikeln här.


Statlig kontrollbyråkrati och alternativet på en fri marknad

Idag publicerades det en artikel på SVT Västerbottens sida som handlade om en 11-årig bakglad flickas brev till statsminister Stefan Lövfen och svaret som hon fick tillbaks från honom.

I sitt brev undrade flickan, som heter Cia (uttalas Kia) och kommer från Blattnickselle, varför det kostar så mycket att skaffa tillstånd att driva café, och framförallt, varför hon inte får driva cafét hemma hos sig bara för att hon är 11 år – vilket hon tycker är orättvist.

Utöver att han tyckte att barn ska gå i skolan enligt skolplikten så svarade Lövfen att kostnaden beror på att kommunen ska kunna kontrollera så att maten som serveras går att äta. Alltså är syftet som uppges att skydda konsumenterna.

Detta väcker frågor. Varför ska just kommunen och inte någon annan ha rätt till att kontrollera? Går detta inte att lösa på frivillig väg? Kan vi inte lita på människor (förutom staten)?

Först, hur står det egentligen till med tillstånd att driva verksamhet? Hur fungerar det med tillstånd?

Idag måste den som vill driva, till exempel, ”livsmedelsverksamhet” (som det kallas) ha tillstånd från flera olika statliga myndigheter och förvaltningar i kommunen där man bor. Det kan blir en långdragen process som tar lång tid och, inte minst, kostar mycket pengar för de ansökningar och kontroller som krävs. Detta gäller även många andra branscher där det också krävs tillstånd eller licens. [1]

Alternativet

Vad är då alternativet? Med andra ord, hur skulle verksamhetsbesiktning kunna skötas på en fri marknad?

Jo, tänk att flera privata besiktningsföretag uppstår och får konkurrera om att göra de mest pålitliga och kostnadseffektiva kontrollerna enligt efterfrågan hos både företag och företagens egna kunder (t.ex. restaurangbesökare). Företagen kommer att vilja ha certifiering från ett (eller flera) besiktningsföretaget för att de bidrar till ett förtroende hos kunder som anser att denna certifiering är viktig. Företagen som blivit besiktigade kommer sedan att kunna skylta med certifikatet så att deras kunder ser det. Utöver detta så kan besiktningsföretagen eventuellt också erhålla en databas över certifierade kunder som konsumenter kan vända sig till om de är osäkra.

Men på så sätt skulle detta inte skilja sig från att skaffa en ansedd ISO-certifiering åt sin organisation [2]. Någon genomgår en certifiering för att det bidrar med något – t.ex. skapar tillit hos dess klienter.

Hur uppnår vi då detta marknadssystem? Genom uppkomsten av flera privata besiktningsföretag som fritt får prövas på en fri marknad där de då bygger upp sitt rykte bland klienterna. Hur man ska tackla alla legala hinder är en annan femma – men de första riktigt seriösa besiktningsföretagen skulle säkerligen behöva agera bredvid myndigheterna och arbeta för att göra ett bättre jobb än dem.

Det finns alltså ett alternativ till den byråkrati som finns dagens politiska system.

Mer om ämnet konsumentskydd kan läsas på EconLib.

Noter

Låt oss påpeka att det självklart borde vara i företagens intresse att tjäna sina kunder väl och att de skulle lida negativa ekonomiska konsekvenser (förluster) om upprepade fall av brister uppdagas. Detta är på grund av negativ publicitet och att kunderna vänder sig till andra restauranger. Ett certifikatet symboliserar ett åtagande men kan också dras tillbaka om något inte står rätt till.

Vi får inte glömma att statliga  myndigheter och kommunala förvaltningar, i likhet med företag på marknaden, har andra intressen som de prioriterar högt – såsom att bevara sina egna jobb och även de expandera sin verksamhet. Men detta fungerar inte som på marknaden där behovet testas genom vinst- och förlust-mekanismen då pengarna som myndigheterna får in dras på skatten oavsett om deras kunder vill det eller ej.

Referenser

  1. Det här krävs för att starta en livsmedelsverksamhet – Göteborgs Stad (2015/9/10)
  2. ISO 9000 – Wikipedia

Uppdaterad 2015-09-11 kl- 12:22.


Hur lag och ordning skapas i ett fritt samhälle

european-e-justice[Den här artikeln är omarbetad efter en kort föreläsning som hölls på Ankdammen -15, i Gävle den 8:e augusti.]

Anarkokapitalism förespråkar ett fritt samhälle där allting produceras utan statliga stöd eller statliga regleringar. Det finns inte en stat i ett anarkokapitalistiskt samhälle – ingen skatt och inga förbud förutom förbudet mot att inkräkta på någon annans individuella frihet. Andra namn på det här samhället är en polycentrisk konstitutionell ordning, libertariansk polycentrism eller, som några av oss anarkokapitalister kallar det lite informellt, Ankeborg.[1]

Det här samhället skulle skilja sig rätt ordentligt ifrån dagens och väldigt många är skeptiska till att det över huvud taget skulle kunna fungera. Vad finns det då för bevis för att ett anarkokapitalistiskt samhälle kan fungera? Det här är huvudtemat för artikeln, att ge en snabb överblick av de mekanismer som krävs för att skapa lag och ordning i ett fritt samhälle och vilka bevis som finns för att det skulle fungera som vi förväntar oss.

Ett sätt att tänka på bevisen är att skriva en lista på exakt vad det är för saker som behöver fungera. Exempelvis, kan ett samhälle fungera med fri droghandel, prostitution, ingen reglering av vad klockan är, ingen stadsplanering o.s.v? Så tänk på det som en lång lista med krav eller specifikationer som du kan bocka av. Om alla krav kan bockas av, då är det troligt att det fungerar.

Tre av de viktigaste punkterna på en sådan lista är ifall privata bolag eller föreningar kan producera säkerhet (så att brott hindras), tvistlösning (så att konflikter blir lösta) samt bra lagar och regler (så att risken för konflikter blir mindre).

De här sakerna kan vi hitta bevis för redan i dagens samhälle. Om man kollar på de flesta europeiska länder så finns det ungefär lika många privata väktare som statliga poliser. Och i USA finns det kanske tre gånger så många privat säkerhetspersonal som poliser. Det finns också bra jämförelser som gjorts mellan privata och statliga poliser. I USA kan ett kvarter eller en husägarförening ibland välja mellan att anlita privat eller statlig polis som patrullerar. När gator exempelvis gjorts privata och kvarteren själva står för säkerheten så brukar brotten sjunka i alla kategorier. När ett kvarter hyr in privat polis så brukar de också ge bättre service. Exempelvis var det ett kvarter i Houston som gick över från statlig till privat säkerhet och fick tre, istället för en, poliser som patrullerade området vilket gjorde att antalet inbrott sjönk med hälften – och det hela kostade hälften så mycket som med det statliga alternativet.

När det gäller att lösa tvister så finns det även där en jämförelse som går att göra mellan statliga domstolar och privata domstolar. Där kan nämligen handelsmän välja mellan att använda sig av ”litigation eller rättstvist”, som är statligt, och ”skiljedomstolar” som är privat. Båda sorters domstolar kan upprätthålla sina domar med våld eller hot om våld så den enda skillnaden är i hur väl de löser tvister. Vad är då bättre med de privata alternativen? Jo, som Bruce Benson beskrivit det[2],

(1) en skiljedom kan åstadkommas snabbare, mindre formellt, och till lägre kostnad än en dom i rättstvister; (2) Skiljedomar är mindre antagonistiska än rättstvister, så det är mer sannolikt att parterna kan ha en fortsatt ömsesidigt fördelaktig affärsrelation; (3) skiljedomare kan väljas på grundval av sin sakkunskap i frågor som är relevanta för särskilda tvister, medan offentliga domare inte behöver ha någon sådan expertis; (4) och skiljedomar kan vara hemliga så ingen behöver få reda på processen.

Den tredje saken som privata företag måste kunna producera är bra regler. Återigen kan man kolla på skiljedomstolar och jämföra dem med statliga domstolar – de privata alternativen föredras ofta just för att man kan ignorera den lag som staten upprätthåller och istället följa de villkor som finns i ett kontrakt. Kontraktet blir lagen, det är kontraktet, en överenskommelse mellan två parter, som säger vad lagen är som reglerar deras respektive rättigheter och skyldigheter. Intuitivt tror jag de flesta förstår att en överenskommelse, förstådd i den miljö där den är uppkommen, är smidigare att följa än regleringar och det är också vad marknaden väljer.

Men, är det inte staterna som är innovatörerna här, är det inte de som kommer på nya, bra kontrakt? Nej, de kommer folk på, på plats när de utför sitt yrke. Exempelvis så utvecklas nya kontrakt på nätet idag av de företag som säljer sina tjänster. Den första börsen i Europa – i Amsterdam – utvecklade många av dagens häftiga finansiella instrument och aktiviteter som futures och blankning, samtidigt som den holländska staten försökte förbjuda den här handeln. Och ännu längre tillbaka i historien, för tusen år sedan, så utvecklades en internationell handelsrätt av handelsmän, som till viss del utgör grunden för den internationella handelsrätt som finns idag.

Ett annat sätt att se på det här med att komma på effektiva lagar är att fundera på vilka det var som först kom på de liberala lagar som befriade människor ifrån kungarnas tyranni. Det var inte direkt statligt anställda byråkrater och jurister som kom på idéerna om kvinnors rätt till självbestämmande även om de var gifta, allas rätt till yttrandefrihet eller frihandel och näringsfrihet, utan det var privatpersoner och visionärer, som bl.a. Richard Overton, William Walwyn och Elizabeth Lilburne, som förde fram dessa idéer.

Så, det finns gott med bevis på att det privata kan sköta sådant som polis och säkerhet, att lösa tvister samt att komma fram till effektiva lagar. Men, är detta tillräckligt för att övertyga någon om att anarkokapitalism kan fungera? Nej, för en sak till behöver bevisas och det är att det finns en stabil bakgrund av lag. Såhär, det en stat gör är ju att vara monopolist på att bestämma vad lagen är. De har då en slutgiltig makt att avgöra vem som har rätt eller fel i en viss konflikt. Och allt det jag nämnt har skett i ”skuggan av staten”, att det finns en stor makt som definitivt säger att det är fel att stjäla, så att de här verksamheterna kan fungera. För att visa att marknaden kan vara effektiv på de här områdena, så måste vi visa att privata krafter kan producera en liknande bakgrund av säkerhet.

Hur kan då det privata producera en sådan här ordning, så att det är säkert att det är olagligt att göra en viss sak?

Grunden är att folk kommer att skapa sina egna lagar tillsammans med andra som delar samma rättsliga preferenser. Det vill säga, inom varje samhälle finns det några som har ungefär samma syn på hur lagar och regler skall upprätthållas. De skulle då kunna anlita ett företag som specialiserar sig på att tillhandahålla just den lag de vill ha och dömer i tvister mellan de som säger sig vilja ha den lagen. Eller så skulle de kunna bilda en förening som gör samma sak.

Det skulle då finnas ett antal grupper i samhället som lever med något olika lagsystem. Det är inte nödvändigt att det skulle bli olika lagar, men väldigt troligt. Eftersom de lever efter olika lagar och inte har ett gemensamt sätt att lösa konflikter så skapar de ett, genom att förhandla med alla andra grupper om vilken lag som skall gälla mellan dem. Eftersom varje individ skulle kunna stöta på många andra grupper som lever med olika lagar kommer det finnas ett incitament för folk att komma fram till enkla och generella lagar för att lösa alla dessa inter-grupp-konflikter.

En historiskt vanlig lag mellan grupper som lever på samma plats är den juridiska regeln actor sequitur forum rei – lagen följer den åtalade. Den regeln innebar att om det rörde sig om ett allvarligt brott – mord, stöld, misshandel – så togs fallet upp i offrets domstol och man dömdes efter dennes lag. Men om det inte var ett sådant brott så togs frågan upp i den åtalades domstol. Det innebär att om jag anklagar dig för att ha hädat mot min religion, så tas det upp i din domstol varpå den inte erkänner den handlingen som ett brott. En annan enkel regel skulle vara att vad lagen är bestäms av en landägare – på vissa bitar är det lagligt att sälja heroin på andra inte. Och om man har tvister om vilken domstol man går till så finns det ett sätt som används idag att båda sidor får en lista på tio domstolar, sedan kan båda stryka bort två eller tre namn från den och sedan tar man någon av de andra helt slumpmässigt.

Hur man kommer fram till sådana här regler mellan grupper sker alltså genom en förhandlingsprocess mellan grupper som inte står i en hierarkisk ordning. Dessa förhandlingar kommer alltså leda fram till fördrag som bestämmer efter vilken lag en tvist skall lösas och i vilken domstol en fråga skall tas upp. Detta gäller inte bara mellan en grupp och en annan utan också mellan en medlem av en grupp och någon som inte är organiserad på något sätt; eftersom alla grupper kan ha olika preferenser för hur en sådan tvist kan lösas kommer det att ske förhandlingar om exakt vilken lag gruppen (som lär vara den starkare parten i tvisten) kan påtvinga den fördragslöse individen. De här förhandlingarna kommer att göras så länge som en grupp finner att det är mer fördelaktigt med en kompromiss framför att slåss med den andre, vilket är fallet med de som bryter mot individers frihet (tjuvar, mördare, våldtäktsmän o.s.v.).[3]

Alltså, det frihetliga polycentriska systemet skapar en skugga av och ordning genom överenskommelser mellan de som har samma rättsliga preferenser och genom förhandlingar mellan dessa. Det är alltså ett samhälle som skulle vila på kontrakt.

En vanlig invändning som dyker upp vid det här laget går ungefär såhär: ”Okej, det här skulle kanske fungera. Men det bygger ju på att de olika grupperna i samhället inte slåss med varandra? Hur kan ni vara säkra på att de inte kommer att göra det?”

Det finns inte riktigt något anarkokapitalistiskt samhälle som vi kan studera för att besvara frågan. Det är främst två som har förts fram av ankor till att det inte skulle ske. För det första, ifall folk inte försöker hitta en lösning genom förhandlingar så återstår det att antingen helt isolera sig ifrån den andra gruppen eller att börja kriga med dem. Genom förhandlingar kan man alltså samarbeta mer med varandra och krig är uppenbarligen destruktivt. För det andra har ankor undersökt liknande situationer, där det finns två eller fler grupper som inte står i någon hierarkisk ordning. I de tillfällena så märker man att folk har en tendens att försöka minimera kostnaderna av konflikter med varandra. Detta gäller när de båda parterna har regelbundna interaktioner, för då vet de båda om att om de slår till väldigt hårt så kommer de andra att svara med samma mynt. Det finns även hela samhällen där folk levt sida vid sida, där två (eller fler) grupper inte står i en politisk hierarki. Några av dessa samhällen som saknade ett våldsmonopol var medeltida Island, medeltida Irland, Somalia på 90- och 00-talet, en del länder på 1800-talet, men också mindre samhällen som sjörövarsamhällen, andra kriminella organisationer, gränssamhällen där folk på båda sidor krigar med varandra men där de andra ändå kan skapa ordning med varandra.[4]

Alla dessa samhällen saknade ett våldsmonopol och båda sidorna i en konflikt löste det genom att förhandla för att nå någon metod för att försöka lösa det, oftast på ett neutralt sätt. Islänningarna hade jurys med flera medlemmar från varje sida och sedan röstade de om vem som hade rätt; somalierna valde en tredje part som skulle döma i frågan – på samma sätt fungerar även den svenska skiljedomslagen; och i äldre tvister mellan folk från olika nationer så satt ambassadörerna med för att representera varje sida.

De här samhällena var dock inte anarkokapitalistiska – de hade ofta begränsningar för vilka som fick starta nya laggrupper och de upprätthöll många icke-libertarianska lagar. Men de visar att det går att ha en ordning utan en stat och att denna rimligtvis kan skapas av privata krafter. Så, om dessa icke-hierarkiska grupper, i mindre moderna samhällen än dagens, kunde lösa konflikter mellan varandra, borde inte även icke-hierarkiska grupper där folk också lever med fria lagar kunna göra detsamma?

Tyvärr är svaret på frågan inte helt definitivt uppenbart. Det kan ju finnas någon viktig skillnad som gör att fria individer blir mer våldsbenägna och oresonliga. Men jag betvivlar det. En invändning som tagits upp är att äldre statslösa samhällen har kunnat lösa de här konflikterna, men deras metoder fungerde bara inom små grupper och det är inte uppenbart att de är skalbara.[5] Dessa författare kollade dock enbart på äldre samhällen och inte relativt moderna som i Kina mellan 1840-1940 där de hade fördrag mellan länder om att lösa konflikter mellan varandra enligt en formell struktur. En sådan struktur skulle företag och föreningar också kunna anamma.

Så, jag ser det som att det går att hitta exempel på nästan alla mekanismer som anarkokapitalism kräver för att kunna fungera. Det går inte att utifrån det säga att det definitivt måste fungera, men jag tror att vår världsbild är den som bäst passar ihop med all fakta. Det enda vi saknar är ett slutgiltigt bevis på att allt kan passa ihop. Utan det sista beviset kan vi förstås inte vara helt säkra, men om det finns något fel i vårt teoretiska bygge så ligger det inte i de frågor jag just nu diskuterat.


Noter

[1] Hur kommer det sig att det blev kallat Ankeborg? Jo, för några år sedan föreslog användaren geekuality på forumet Liberal Debatt att man skulle kunna kalla en anarkokapitalist för just en anka. Efter ett tag spred sig bruket till Flashback och senare kom Niklas Wiklander på att den självklara hemvisten för ankor är Ankeborg. Senare skapades forumet Ankeborg på Facebook (med avstickaren Ankeborg: Under belägring) och forumet Ankeb.org.

[2] Bruce L. Benson, ”How to Secede in Business Without Really Leaving: Evidence of the Substitution of Arbitration For Litigation” (2002).

[3] Min framställning av det här förhandlingssystemet bygger väldigt mycket på David Friedmans beskrivning av ett liknande system i The Machinery of Freedom (1989/2014). Skillnaden mellan hans och min framställning är att han tänker sig att alla de här olika grupperna representeras av företag och att de bara förhandlar med varandra genom monetär kompensation. Jag tänker mig istället att det kan vara både företag och föreningar som tillhandahåller dessa tjänster och att de kan erbjuda många olika saker när de förhandlar med varandra. Kärnan i båda beskrivningar är dock denna: det anarkokapitalistiska systemet tillhandahåller stabilitet genom att de olika grupperna (som internt har samma lagar) förhandlar med varandra där de har olika lagar och kommer fram till någon kompromiss som båda kan leva med.

[4] Några av dessa samhällen beskrivs i fjärde delen av Anarchy and the Law (2007) av Edward Stringham och de finns kortfattat beskrivet på sidorna 33-40 ”Public choice and the economic analysis of anarchy: A survey” (2009) av Stringham och Benjamin Powell.

[5] Se Michael A. Wiebes ”Legal polycentrism and the circularity problem” (2012) och Mark Koyamas ”The Law and Economics of Private Prosecutions in Industrial Revolution England” (2012).


Med rätt att få diskriminera

De senaste åren har flera fall då människor nekats tjänst av någon uppmärksammats främst i utlandet. Det har, till exempel, hänt då bagare har nekat att baka bröllopstårtor till homosexuella pars bröllop på grund av personliga skäl som religiös övertygelse. Det har i vart fall följts av hätsk diskussion på båda sidor i frågan: Ska eller ska man inte få diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning? Man har därefter också krävt politisk handling med viss politisk respons.

Samtidigt har flera andra allmänt sett ogillade budskap i andra fall kommit undan den kritiken – när det också var för att testa gränserna . Detta visar hur selektiva och inkonsekventa människor är i sin syn på diskriminering. Allmänt sett ses diskriminering som något dåligt och rentav ont. Ändå anses det vara helt acceptabelt att diskriminera särskilda åsikter utav egentligen godtyckliga skäl.

Men vad är diskriminering egentligen? Vad är det som sker när någon ”diskriminerar”?

Varje dag ställs människor inför ofantligt många alternativ – möjligheter. Bland dessa väljer var och en utifrån erfarenhet, kunskap, åsikt och övertygelse – incitament – för att bli tillfredsställda med det resultat som det förväntas frambringa – målet. Vi tycker inte alla alternativ är lika bra och faktum är att de inte är det heller. Alla varor har inte samma kvalitet och ger inte samma tillfredsställelse. Alla människor gör ju inte allt exakt likadant heller. Det kan även handla om något så mänskligt som att välja en partner utav många möjliga partners (som ekonomen Walter E. Williams demonstrerade). Detta val mellan alternativ är diskriminering.

Sedan så blandar man ofta ihop alldaglig diskriminering med hur man ser på det politiskt sett. Man hävdar att för samhällets bästa så borde man, i vissa fall, med tvång se alla få ha samma förutsättningar och inte behandlas olika, särskilt för något så fundamentalt för människor som sexuella läggningar – som i vår tid av många ändå anses som en oviktig faktor. Men för många andra är det dock inte det och vi måste respektera deras mänskliga val i att inte ha med dem att göra. Detta i likhet med att vi accepterar att någon nekar att tjäna en nazist, och kommer undan med det.

Vad är då den övergripande nyttan med diskriminering som sådan? Finns det inte både bra och dåliga fall? Ja. Det finns fall där människor diskriminerar vissa för till synes dumma anledningar. Men genom diskriminering sätts exempel. Mindre gillade åsikter, som rasism, sållas bort. Det uppstår empati för de svaga och utsatta – som för den svarta befolkningen i medborgarrättsrörelsens USA. Diskriminering leder till någon annans mothandling – en revolt mot den nuvarande ordningen.

Om man nekas av en fördomsfull typ så har man inte förlorat något. Det är tvärtom den fördomsfulla typen som förlorar och det är helt dennes val. Det är bagaren i fallet som vi tog upp som förlorar. Existerande vänner och klienter som inte håller med denne vänder sig bort.  I och med detta val står den åter inför nya: att alienera fler möjliga kunder och få intet, eller att inkludera alla och får mer. Incitamenten får styra. Det är helt enkelt marknadens lag som gäller.

Om diskriminering nu, trots allt, är något dåligt då borde all diskriminering utplånas – men vi har sett att det i sig är omöjligt för att diskriminering är en del av vår natur som handlande (agerande) människor. Vi väljer och väljer bort alternativ hela tiden i vår vardag. Det är inte en förlust för någon annan – alltså inte något negativt.

Ändå har vi hört politiker tala om att förbjuda företagare från att neka tjänst åt personer på grund av deras sexuella läggning, levnadssätt eller övertygelser –  förbjuda människor från att neka människor som de inte vill interagera med. Det är helt fel väg att gå oavsett hur fel man kan tycka att det är. Tvång, i synnerhet statligt tvång, leder i sig dessutom bara till flera oönskade effekter som i sig behöver adresseras. Det skapar helt fler motsättningar mellan människor och det i sin tur större problem, som rasism.

Glädjande är att vissa kändisar verkar förstå detta bättre. På Internet kunde man läsa att skådespelaren Patrick Stewart, försvarade ett bageri i Nordirland, inte för att han delar deras uppfattning, utan för att att han just stödjer deras rättigheter att få diskriminera utav principiella skäl då han anser att det är en fråga om yttrandefrihet.

Vi har sett alla försök till att eliminera diskriminering ger motsatt effekt och rentav orsakar de problem som de ämnas motverka. Diskriminering är faktiskt en förutsättning i ett fritt samhälle då det leder vägen mot tolerans och förbättring.

Uppdaterad 2015/8/6.