Statsdominans och allmänhetens underkastelse: några grundläggande principer

Översättning av artikeln ”Some Basics of State Domination and Public Submission” av Robert Higgs. Tack till Mattias Olsson som har översatt!

51y+gUr59fL._SX328_BO1,204,203,200_[1]Bekantskap leder till belåtenhet, men även till likgiltighet. Personer som aldrig upplevt någonting annat än en viss typ av verklighet – oavsett hur oändligt problematisk den verkligheten än må vara – har en tendens att inte notera den, att relatera till den som om de upplevde den med stängda ögon. Sådan är den moderna människans relation till staten. Den moderna människan har alltid levt bredvid staten, och tar den för givet. Den moderna människan ser den så som man kan se på vädret: regn eller solsken, åska eller sköna vårvindar är alla ett resultat av vädret, av själva naturen. Även när den är destruktiv ser man på dess handlingar som oundvikliga och nästan som en ”handling av Gud”.

Det är inte våra gener som får oss att förhålla oss till staten som sömngångare. Det är våra nuvarande sociala omständigheter, och vår långa historiska anpassning till statens makt över oss, som predisponerat oss att se på staten på detta omedvetna och autonoma sätt. Människor som levde under andra omständigheter reagerade på ett helt annat sätt. Först när människor började bosätta sig på gårdar med sina djur sågs de av staten som lämpliga offer att förgripa sig på och härska över. När människor – under stora delar av mänsklighetens historia – sammanslöt sig i mindre grupper som jägare och samlare var staten som institution omöjlig: folket hade få, om några, värdefulla saker att stjäla, och om någon skulle försöka sig på att bedriva statslik makt över dem kunde de i värsta fall lägga benen på ryggen. Genom att fly tilläts aldrig den potentiella staten att utöva någon dominans över människor. (Läs, till exempel, James C. Scott’s senaste analys i The Art of Not Being Governed: An Anarchist History of Upland Southeast Asia.)

Under de senaste 5000 – 10000 åren har dock de flesta av jordens invånare levt böjda under en stat som ständigt kränker de mänskliga rättigheterna och vars makt att härska och plundra har grott på människornas rädsla, dels gentemot själva staten, men även gentemot de externa hot [rövarband, tjuvar, andra stater etc. reds. anm.] som äventyrar deras säkerhet – samma hot som staten åtagit sig att bekämpa. Detta leder till att nästan ingen ens kan föreställa sig ett samhälle utan en stat.

För de få som lyckats vakna och reviderat den nästan drömlika synen på staten uppenbarar sig dock snabbt två huvudsakliga frågeställningar:

  1. Vilka tror dessa människor – det vill säga statens ledare, dess Pretoriangarde, lakejer och vänner inom den privata sektorn – att de är som kan behandla oss så som de gör?
  2. Hur kommer det sig att nästan alla av oss står ut med statens kränkande behandling?

Dessa frågor skulle enkelt kunna utgöra – och utgör i sanning redan idag – stommen i ett mycket stort antal böcker, artiklar och manifest. Även om det långt ifrån existerar någon koncensus i debatten förefaller det tämligen uppenbart att svaret till den första frågan har någonting att göra med det stora antalet galna och arroganta människor som helt enkelt tjänar på att våldföra sig på, och bedra, andra människor. När de ställs inför valet mellan vad Franz Oppenheimer kallade de ekonomiska medlen till välstånd (genom produktion och handel) och de politiska medlen (genom stöld och utpressning) väljer medlemmarna ur härskarklasserna konsekvent det senare alternativet. Gregorius VII, som var huvudpersonen bakom den Gregorianska reformen som började under hans påvedöme och pågick under nästan 50 år (och ännu längre i England), sparade inte på krutet när kan skrev (så som det här citeras av Harold Berman): ”Vem känner inte till att kungar och prinsar härstammar från gudsförnekande män som på grund av stolthet, rov, förräderi, mord – i korthet alla typer av brott – på anstiftan av Djävulen, denna världens prins, höjt sig själva över sina medmänniskor; män förblindade av girighet och oacceptabla i deras fräckhet?”. Det är, såklart, möjligt att vissa politiska ledare tror att deras makt över andra människor är legitim och schysst – speciellt de demokratiska valen ses nu för tiden av de flesta som nästan heliga ritualer – men sådan självförnekelse förändrar inte den verklighet vi lever i.

Svaret på frågan varför vi underkastar oss statens vansinne har mycket att göra med vår rädsla för staten (och, nu för tiden, även rädsla för eget ansvar), rädsla att sticka ut ur mängden och uppslukas av staten, och kanske allra mest den ideologiska ”hypnosen” (som Lev Tolstoj benämnde det) som förhindrar de flesta av oss att föreställa oss livet utan staten och varför statens krav på automatisk immunitet gentemot de moraliska lagar som binder samman resten av mänskligheten inte är någonting annat än ren smörja. Om en enskild individ inte har moralisk rätt att mörda eller stjäla har inte heller de individer som verkar inom statsapparaten rätt att mörda eller stjäla; enskilda individer kan såklart inte heller delegera staten att utföra dessa handlingar eftersom de inte innehar rätten att mörda eller stjäla från första början. Många författare har, liksom Tolstoj, belyst det faktum att de härskande klasserna jobbar väldigt hårt för att sprida en ideologi vari staten, och dess kriminella handlingar, höjs till skyarna. Man får i detta avseende hålla med om att många historiska stater har lyckats mycket framgångsrikt i detta arbete. Under det Nazistiska styret trodde tyskarna att de var fria, på samma sätt som de amerikanska medborgarna tror att de är fria idag. Ideologiernas förmåga att förblinda populationer och ingjuta Stockholmssyndromet tycks ha få begränsningar, även om regimer så som den sovjetiska, som förslavade dess population i konstant fattigdom, kan uppleva att dessa försök att implementera en ideologi i sina offer tillslut leder till en alltmer ohållbar situation.

En konstant, om än skiftande, dos av oförskämt våld och bedrägeri är statens huvudsakliga verktyg i dess mångfacetterade strävan efter medborgarnas totala medgörlighet. Samarbetsvilja från deras sida är såklart också uppskattat, och alla stater anstränger sig åtminstone lite grann för att ge tillbaks en smula eller två från det bröd de stulit från sina undersåtar. För denna gåva är de ack så tacksamma.

Kommentera

XHTML: Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>