Den verkliga drivkraften för libertarianism

Många libertarianer har till synes svårt att särskilja sina personliga åsikter och övertygelser från libertarianism proper, som bara är icke-aggressionsprincipen.

De tror att en individ måste ha enligt dem rätt värderingar (kultur, tradition, religion, familj) för att icke-aggressionsprincipen ska följas och libertarianismen ska fungera i praktiken. Därför hänger de upp sig på och argumenterar för sådant som inte specifikt omfattas av libertariansk teori. Detta trots att libertariansk teori i sig inte alls kan ge absoluta svar, utan bara vägleda en till beslut. Detta är vad som kallas ”thick” libertarianism, till skillnad från ”thin” libertarianism (som utgår från icke-aggressionsprincipen).

Det är en primitivt idealistisk syn som jag också hade en gång i tiden innan jag läste på om libertarianismen och i synnerhet den ekonomiska biten.

Tvärtom till vad folk intuitivt kan tro så krävs inte en snäv uppsättning preferenser eller ideal för att libertarianismen ska fungera mellan varken enskilda individer eller grupper. Man behöver inte radikalt ändra människors värderingar för att införa libertarianism. Människor behöver inte alls uppnå en viss medvetenhet. Det är som många skulle erkänna orealistiskt. Det räcker att genom den fria marknaden påverka deras incitament. Genom att innovera bort tvångsstrukturerna så påverkas människors beteenden markant.

Det hjälper så klart att människor i en given social kontext delar åsikter och värderingar, men i det stora hela är värderingar inte allt. Det är viktigare att se till att människor har incitament till att leva fritt och samarbeta istället för att vare sig medvetet eller inte initiera tvång mot varandra – att de på så vis inser fördelarna med en fri marknad.

Visst vill vi alla var tillsammans med personer som tycker lika, vi är sociala varelser som längtar efter samhörighet. Det stärker också oss alla på en individuell och personlig nivå och tjänar oss ur ett evolutionärt perspektiv. Men sanningen är att inte alla libertarianer tycker lika och kommer heller aldrig att göra det. Vi är inte en homogen grupp och kommer aldrig att komma överens men ändå, för det mesta i alla fall, tolerera olikheterna – om man vill det vill säga.

Det är dags att sluta argumentera för att konvertera andra till din egna denomination, de värderingar (mänskliga eller religiösa) som var och en personligen håller som om de är de absolut rätta, och istället själva leva utifrån det som vi förespråkar med respekt för andra människors levnadsval.

Vi kan prata hur mycket som helst om libertarianism och värderingar men utan incitament som påverkar oss i det verkliga livet uppnår vi i praktiken ingenting.


Libertarianismens mångfald och dynamik

Jag måste erkänna att det finns många libertarianer som jag har svårt för och rentav ogillar – men det är på personlig nivå, och inte frihetlig. Det finns många tokstollar i vår rörelse vars åsikter, livsåskådningar, och handlingar jag själv inte skulle stå bakom men ändå tolerera så länge det inte går ut över mig,ä eller någon annan.

Det är just det här som är själva grundidén som leder till libertarianism: att alla kan få vara sig själva, att vi alla ska få tycka, tänka och agera fritt, så länge som det inte innebär tvång för någon annan. Man behöver inte och ska inte heller förväntas komma överens med varandra. Vi ska alla vara fria att förverkliga våra idéer och hitta våra egna lösningar.

För libertarianismen är inte ett enhetligt parti, vilket många utomstående nog verkar tro, utan en filosofi som enar många människor på frivillig basis. Vi ska inte ens själva förvänta oss att vi måste vara överens om allt eller något, bortsett från principerna om icke-aggression.

Men det är faktiskt också de här förväntningarna som hindrar filosofin från att ta fäste i det centraliserade tvångssamhälle som idag omsluter oss. Alla vill vi, på något plan, så gärna forma ett libertarianskt samhälle, nästintill i detalj, efter våra egna preferenser och övertygelser om hur det ska vara. Vi förväntar oss helt naturligt ett samhälle där allt är enhetligt och alla delar samma syn och värderingar som oss själva. I och med detta har man glömt att libertarianismen i själva verket är dynamisk, till skillnad från det statiska system kring nationalstater som vi är vana med.

I ett libertarianskt samhälle styr incitamenten utvecklingen, genom social interaktion och marknadsprocessen, likaså den moraliska. Värderingar är inte huggna i sten utan i ständig flux, och måste hela tiden omprövas. Det är sant att det finns grupperingar som kommer att leva i egna mer eller mindre avgränsade samfund, utifrån samhörighet, övertygelser och heliga skrifter, men ekonomins lagar här gäller även dem. De kommer oundvikligen att interagera med människor utanför deras egna kretsar, och därmed ta in influenser som påverkar dem ömsesidigt.

Vi bör belysa denna sanna tolerans och mångfald som libertarianismen innebär. Den är så mycket större än vad någon etatist så inkonsekvent har kunnat drömma om inom sitt solidariska tvångsramverk. Det är dags att agera som vi predikar och också bevisa vår moraliska överlägsenhet i konkreta handlingar för åstadkomma ett friare och bättre samhälle.

Det må hända att jag inte tror på visa idéer idag, rentav tycker att de är galna, men vem kan förutse framtiden? Det gäller att ha ett öppet sinne.

 


Libertarianismen är varken progressiv eller konservativ

099e3045c792444aeb621daed554f84b

I en artikel med titeln ”Konservativ och progressiv libertarianism” (ursprungligen publicerad på bloggen Pophögern) som har spridits genom nyhetsflödet Bubb.la ges en skev och missvisande bild av libertarianismen och vad den faktiskt är.

Författaren till artikeln delar här in libertarianer i två läger: ”konservativa” libertarianer som omfattar de kulturellt konservativa och även invandringsskeptiska ”alt-right” (sv. alternativhögern), och de övriga som är mer positivt inställda till samhällsförändring som han benämner ”progressiva” libertarianer. Detta är en felaktig syn på vad libertarianismen är.

Jag vill först påpeka att många troligen förväxlar ordet ”libertarianism” med det som, ofta nedsättande, benämns nyliberalism, som faktiskt likaså uppkommit i och med uppvaknandet av klassiskt liberala idéer. Detta har jag själv fått erfara i mitt tidigare politiska engagemang då man försökt relatera till en internationell rörelse där ordet nyliberalism (eng. neo-liberalism) fallit ur mode på grund av bördan det kommit till att få bära. Även om dessa två begrepp sammanfaller med varandra filosofiskt så finns det stora skillnader ideologiskt.

När vi här (på Rothbardinstitutet) talar om libertarianismen så pratar vi om den politiska filosofi och den samling utarbetade teorier som ryms i den. Detta till skillnad från den politiska ”libertarianismen”, dvs. nyliberalismen, avser i synnerhet den ekonomiska biten i politiken, frånsett filosofisk grund. Den avgörande skillnaden mellan filosofisk och politisk libertarianism är den sistnämndas etatistiska (eller statscentristiska) tendenser. Man kan i politiken sägas vara antingen vara progressiv eller konservativ i sociala frågor och samtidigt vara ”libertarian” – eller snarare nyliberal. Detta berör däremot inte den icke-statlig libertarianism.

Libertarianismen utgår från frihet, och enbart frihet. Dess utgångspunkt är att initiering av tvång mot medmänniskor och deras legitima egendom är mot vad frihet innebär och därmed fel – det etiskt så. Man drar således slutsatsen att den så kallade Icke-aggressionsprincipen (eng. the Non-aggression principle, NAP) är en grundförutsättning för människors frihet. Den är faktiskt grundprincipen för hela den libertarianska filosofin. Denna princip ignorerar etatisterna som pratar om libertarianism i ekonomisk-politiskt sammanhang. De påstår sig vilja ha en stat som garanterar människors ”frihet” genom att utöva legitimerat tvång på godtycklig grund. Detta är motsträvigt till libertarianismens filosofi.

Uppdelningen i progressiv och konservativ libertarianism är väldigt etatistisk och olibertariansk. Det utgår från att det finns en stat och flera olika konkurrerande sätt att förverkliga libertarianismens vision om frihet med tvång. Detta gör man utan att definiera vad frihet och tvång konkret innebär. Det är till synes godtyckligt för dem. Självklart är detta inte libertarianism. Libertarianismen dikterar inte, till skillnad från i politiken; inte hur du som individ ska leva ditt liv i en samhällsplan, och därmed inte vilka värderingar eller samhällsomfattande projekt som du ska tvingas stödja. Den bryr sig inte om staten som sådan, utan om huruvida tvång inte initieras av vare sig individer eller grupper (staten eller annan). Om socialförsäkringens uppbyggnad eller huruvida ”Sverige” ska ta emot fler asylsökande är inte upp till någon mängd libertarianer att påtvinga andra. Detta är lika lite libertarianism som att Ateism+ är ateism för att komma med sådant, som politik, som inte hör grundtesen till (sådant som ateister också är oense om).

Med detta sagt, att säga att libertarianismen kan vara progressiv eller konservativ är att felrepresentera den libertarianska filosofin. Det är, i så fall, människorna som är progressiva eller konservativa i sina privata liv, utan att systematiskt påtvinga andra sina åsikter på deras bekostnad, som genom en stat.

Libertarianismen förespråkar ingen storslagen samhällsvision (progressiv eller konservativ) som förutsätter en stat. Libertarianismen är för frihet och mot tvång, och därför i sin essens anarkistisk.

Denna artikel uppdaterades 28/10 med rättning av stavfel och omformulering med syfte att förtydliga.


Förbudspolitik och oanade konsekvenser

Förbudspolitik är ett exempel på symbolpolitik som understöds av ekonomisk okunskap. Man förbjuder något främst för att markera att man inte tycker att det är OK, medan man samtidigt ignorerar de oförutsedda ekonomiska konsekvenser som leder till en oerhört mycket värre situation. En situation som man sedan försöker bota med ytterligare okunskap.

Logiken bakom förbudspolitik följs bäst genom exempel. Låt oss därför följa de ekonomiska konsekvenserna utifrån ett specifikt förbud – narkotikaförbudet. Logiken bakom är dock alltid den samma oavsett vara eller handling som förbjuds.

Syftet med denna artikel är inte att ta ställning till om något bör eller inte bör vara förbjudet, utan bara att peka ut konsekvenserna som följer av förbud i allmänhet. 

Förbudspolitikens logik sett från narkotikaförbudet

I fallet med narkotikaförbudet innebär det att det som är narkotika klassat inte får säljas öppet. (Vi ignorerar här att det finns olika klasser) Förbudet eliminerar inte efterfrågan, även om det avskräcker många från att köpa. Personer och organisationer som agerar i det fördolda, bortom statens vetskap, ser då en ekonomisk möjlighet i att förse dem som efterfrågar med den sorts narkotika som de önskar. Detta är den så kallade ”svarta marknaden”.

Då förbud i sig självt inte avskräcker någon från att förse eller inneha den förbjudna varan så instiftar politikerna institutioner som agerar emot de som för handeln. Detta inför en ekonomisk risk, att bli påkommen och straffad, för att förse med varorna. Risken innebär att tillgången blir begränsad och priset högre än vad det annars hade varit om hade kunnat köpa och sälja varorna fritt. Det är helt enkelt tillgång och efterfrågan [1].

Somliga varor importeras från utlandet över gränskontrollerna. Då är det oftast större ligor eller nätverk som har råd att ta risken att ta in större kvantiteter, och i vissa fall är dessa ligor också involverade i mer omfattande kriminell verksamhet. Detta har gjort att den ”svarta marknaden” idag i stort sett blivit en synonym för kriminalitet och våld, detta trots att den inte alls behöver vara våldsam.

Vi kan här förtydliga att våldet som finns på den svarta marknaden är en direkt konsekvens av att de som verkar där inte omfattas av rättssystemet. Denna fredlöshet lämnar utrymme för sådana här ligor med våld som sista utväg i konflikterna sinsemellan och inte minst med polisen. Denna avsaknad av rättvisa är särskilt dålig för de som håller på med sådant som räknas som offerlösa brott som inte alls leder till någon annans skada. Dessa människor söker ibland inte hjälp, som sjukvård, då de kan riskera påföljd om de blir påkomna för sitt förbjudna leverne.

Ett historiskt exempel: Alkoholförbudet i USA

Konsekvenserna av ett förbud var tydligt under alkoholförbudet i 1920-talets USA, då kriminella ligor och gangsters som Al Capone frodades i olaglig alkoholförsäljning. Den ökade kriminalitet och den utbredda hembränningen som ledde till häxjakt, överfyllda fängelser, och därmed flerfaldigt ökade utgifter för den federala staten, fick sedan politikerna till att erkänna sitt misslyckande och lätta på förbudet år 1933.

Ett samtida exempel: Drogkriget i USA

Man kan hävda att något sådant som alkoholförbudet inte kan förekomma idag, men då vet man inte vad man pratar om. I USA har det pågående kriget mot droger (eng. War on Drugs)[2] lett till att väldigt många människor, ofta från minoriteter, sitter i fängelse för mindre drogrelaterade brott, som innehav och försäljning av cannabis. Detta är annars oskyldiga människor som trots sitt bruk av droger aldrig har skadat några andra människor. Samtidigt göder detta kriminalitet av den värre sorten, och allt mer pengar kastas i sjön för att motarbeta det. Det är alltså en återupprepning av alkoholförbudet.

Glädjande är däremot den växande rörelsen för legalisering av cannabis, som också lett till att flera stater, däribland Colorado och staten Washington, individuellt har legaliserat bruket, under mer eller mindre restriktiva former. Detta är ett tecken på att politikerna har börjat inse att ”kriget” är meningslöst och kostsamt för dem.

Frånvarande av ansvarstagande

Något som är så mycket viktigare än förbud är ansvartagande. Ansvar människor sinsemellan uppmuntrar till allmän tillit, respekt och säkerhet.

Där förbud råder så brukar ansvar vara frånvarande både från de som utför förbjudna handingar och hos de som förbjuder. Det går tillbaks till det att de som förbjuder oftast bara vill ta ställning emot något, som de kallar ”ta ansvar”, utan insikt i dess värre konsekvenser som ignoreras, och att de som utför förbjudna handlingar, oavsett deras egentliga natur, inte omfattas av rättvisan och därmed tvingas göra saker i det fördolda, utanför ”samhället”. Detta leder till en högre grad av vårdslöshet bland människor i gruppen som är systematiskt utsatt – som riktigt allvarliga brott som stöld och våld (som nämnts ovan).

Så här eliminerar man ansvarstagande när det i själva verket är det som man behöver mest.

Slutsats

Vi har här sett att förbudets effekter kan förklaras med ekonomins lagar, tillgång och efterfrågan, och att hur mycket politikerna än ignorerar det så finns går det inte att frångå. Denna logik gäller alla typer av förbud eller begränsningar, av alla typer av varor och beteenden.

Samma gäller därmed även, inte minst, det moralistiska svenska alkoholmonopolet som varje år får väldigt många svenskar till att åka utomlands för att köpa stora kvantiteter alkohol för att den, av en tillfällighet, är billigare där.

Låt inte misstro och dogma få styra. Låt människor få bestämma över sina egna kroppar och ansvara över sina egna handlingar. Döma personer utifrån handling och inte främst misstanke.

Jag frågar dig: Är det inte dags att tänka om?

Referenser

[1] Utbud och efterfrågan – https://sv.wikipedia.org/wiki/Utbud_och_efterfr%C3%A5gan

[2] War on Drugs – https://en.wikipedia.org/wiki/War_on_Drugs 

Uppdaterad 2016-05-09: La till mer om rättvisa och ansvar. Uppdaterade en rubrik.


Sweatshops lyfter människor ur fattigdom

Ekonomihistorikern och kolumnisten Johan Norberg skrev nyligen en artikel i Metro om låglönefabriker med anledning av Aftonbladet TV:s miniserie ”Sweatshops”. I den artikeln berättade han varför människor har fel om fabrikerna och att de rentav hjälper de arbetande ut ur fattigdom. Denna artikel bygger i sin tur vidare på den.

Låglönefabriker (engelska ”sweatshops”) har l
änge varit ett omdiskuterat ämne, bland annat efter att man har uppmärksammat hur kläder tillverkas i sådana fabriker i Bangladesh för H&M under tvivelaktiga förhållanden. Den allmänna opinionen är att låglönefabriker är dålig företeelse. Men är de verkligen så dåliga?

Instinkten hos de allra flesta när de hör om eller ser bilder från låglönefabriker i utvecklingsländer, som Kambodja och Bangladesh, är att det är en föraktlig företeelse för de stackars fattiga, med i våra mått mätt usla arbetsvillkor och låga löner. De uttrycker sen att detta inte borde finnas och därmed avskaffas helt. Detta för att vi inte längre har något liknande här i Sverige då vi antas ha avskaffat det av humanitära skäl med hjälp av välfärdsstaten. Där har de helt fel.

Först vill jag klargöra att det är lätt för oss här i den utvecklade industriella världen att se ner på de som ligger efter oss ekonomiskt sett trots sin teknologi som inte alls ligger så långt bakom vår. Är man inte väl verserad i historia och dessutom inte har kunskap i ekonomisk tankegång så begår man ofta just det här felet.

Vi har inte längre något liknande låglönefabriker här i Sverige för att vi avskaffade det för att det ansågs vara föraktligt utan för att ekonomin utvecklades, växte och gav nya möjligheter inte bara för fabrikernas ägare utan även för de som arbetade där. Ökade intäkter och effektivisering – maskiner – frigjorde sedan arbetskraften som då kunde komma till bättre nytta på andra ställen och områden, och komma till att åstadkomma sådant som ingen tidigare kunnat förutse. Tillverkningskostnader gick ner. Allt mer kom till att produceras och i större kvantiteter. Produkterna i sig blev billigare och allt fler människor kunde välja och vraka bland ett större utbud av varor och tjänster – kort sagt, fler möjligheter åt alla. Den trenden håller i än idag: Det är det som är ekonomisk framgång.

Men varför har inte de så bra arbetsvillkor på låglönefabrikerna idag? Det har med ekonomi att göra. De har helt enkelt inte råd än. Människorna har också en annan syn borta i utvecklingsländerna, som formats av deras kultur och levnadsvillkor. De tar fler risker. Detta påverkar människornas ekonomiska beslut. Detta säger inte att de kommer att lära sig och ta hänsyn till arbetsmiljö, arbetssäkerhet, och så vidare, i framtiden. Allt skedde inte på en natt i Sverige heller utan gradvis under en mycket lång tid.

Låglönefabriker är alltså inte orsaken till varför så många fortfarande är kvar i fattigdom. De rentav långsamt lyfter människor ur fattigdom. Som Norberg påpekade så är utvecklingen i Kambodja positiv. Lönerna stiger på grund av exportintäkterna. Allt fler barn går i skolan då föräldrarna får råd. Framstegen och välståndet antas bara öka. Tänk när de som äger låglönefabriker får råd att köpa in fler avancerade maskiner som tar över arbetet, mycket riskfyllt sådant, som människor fram tills dess har fått utföra. Vid effektivisering öppnas nya möjligheter för människorna inom andra arbetsområden och sektorer. Snart har människorna råd med egna smartphones, något som vi tar för givet här i västvärlden.

Fattigdom kan inte avskaffas med bara politiska beslut. Ekonomin måste få växa och frodas på egen hand – på ett hållbart sätt. Skulle man under en natt förbjuda låglönefabriker så skulle alla, både arbetare och vi som köper produkterna som de tillverkar, bli mycket sämre ställda. Många arbetare skulle bli av med sina jobb, stå utan inkomst, och H&M:s kläder skulle bli dyrare. Det går inte att med tvång införa allt det som människor här tar för givet i form av regler och skydd utan en kostnad, ett pris som leder till att möjligheterna försvinner från de som behöver dem. Det förstår till och med de flesta av ekonomer som inte blandar in värdeomdömen baserade på inkonsekvent etik.

Vi kan dock arbeta för att förbättra de fattigas levnadsstandard genom att konsumera färre varor och investera de i tredje världen. Om du vill hjälpa de fattiga arbetarna i Bangladesh, köp en aktieindexfond som investerar i landet.

Läs Johan Norbergs artikel här.


Problemet med politik och ekonomisk beräkning

Market_AccessPolitisk handling upphöjs i den allmänna politiska konversationen som överlag positiv och självklar. Det antas också att de politiska institutionerna har bättre översikt och kunskap än resten av samhället som de anses företräda. Dessutom anser de sig ha ett ansvar att göra ”något” när det väl anses vara nödvändigt då de sägs ha resurserna. Därför förespråkar i princip alla partier någon form av planering i ekonomin och inte en fri marknad. Men har de verkligen den kunskapen?

Politiker och andra statstjänstemän utgår från statistisk och opinionsundersökningar för att få stöd för sina föreslagna åtgärder. Utifrån siffrorna påstås de kunna bestämma vad de ska göra och hur mycket resurser de ska pumpa in i form av skattemedel.

Det som undgås av ren okunnighet är att statistik inte speglar hela den ekonomiska verkligheten på ett någorlunda rätt sätt. Den fångar inte alla viljor och framförallt inte prioriteringar. För hur avgör de var pengarna de fördelar gör mest nytta? Vad eller vem är mest förtjänt av dessa medel och i så fall hur mycket? Hur många och vilka vill ha A respektive B? Detta säger inte några opinionssiffror utan det är upp till de som kontrollerar medlen att godtyckligt bestämma.

Det finns inget bättre sätt att fördela resurser på än att låta de köpas och säljas frivilligt på en fri marknad. Detta för att då fångas människors prioriteringar upp via prismekanismen, och tack vare vinstintresset så riktas resurserna dit de bedöms göra mest nytta. Priser koordinerar användandet av resurser. När tillgången sjunker med ihållande efterfrågan då höjs priserna och ger entreprenörer en affärsmöjlighet i att tillfredsställa människors begär. På så sätt kan vi försäkra oss att när det finns en efterfrågan då kommer det som är eftertraktat att tillhandahållas samtidigt som prismekanismen skyddar oss från överkonsumtion.

Detta är i kontrast till staten som hela tiden går i förlust (ökande statsskuld) på grund av bevisligen ineffektiv användning av resurser. Detta för att de saknar den information som vi har nämnt ovan och som reflekteras i priserna.

Således kan vi enkelt dra slutsatsen att politiska medel fördelas efter politiska nycker. De går helt enkelt dit vart de tjänar politikerna allra mest för stunden, om de håller sina löften, det vill säga. Det enda rätta är att låta var människa få vara sin egen herre och agera utifrån sitt egna intresse för då tjänar den även samtidigt andra. Vill man blir rik så måste man tillföra värde åt andra.

Jag vill också kort nämna att politiken begränsar människors möjligheter, som deras alternativ och möjligheten till innovation, genom lagar, regleringar och myndighetskontroll. Det är dock ett ämne för en annan gång.

Är det inte dags att frigöra dig från tanken att politik överhuvudtaget gör något bättre?


Uber vs. taxi och välfärdsmoralism

Idag publicerades det en debattartikel skriven av Claudio Skubla, till förordnad förbundsdirektör på Svenska Taxiförbundet, på Svenska Dagbladets (SvD) hemsida. I denna artikel kritiserar Skubla taxibranschens största mardröm – transportdelningstjänsten Uber – på välfärdsmoralistisk grund och dra slutsatsen att deras app-baserade tjänst uberPOP, som kopplar förare till resenärer, kan hota hela välfärdsstaten om de växer sig stora genom uteblivna skatter. Han jämför det med andra samhällsomstörtande händelser som med musikfildelningsprogrammet Napster i slutet på 90-talet och kallar till handling. Inte minst så avfärdar han Uber som icke-innovativt då han anser att teknologin (appar) redan finns. Enligt Skubla är den enda innovationen ”att strunta i att betala avgifter och skatter”.

Ja, Uber är ett hot – inte bara mot ”välfärden”, utan mot hela det etablerade nepotistiska systemet som är Staten. Det inför osäkerhet och det gillar inte de som privilegierats – allra minst taxibranschen, som Skubla företräder. Vad är då inte innovativt med Uber och på vilket sett är det ett argument emot dem? IT-företaget är det första som lyckats få ut en tjänst på en sådan här skala och då har de ju tillfört saker. Människor bevisar ju att Uber är en innovation genom att välja just Uber framför traditionell kartelliserad taxi.

Det mest anmärkningsvärda i artikeln är just välfärdsmoralismen. På den grunden försvaras intentioner snarare än övergripande resultat. Men det som taxibranschen vill är att behålla sin särställning i skuggan av innovativa tjänster som uppkommit tack vare framstegen inom IT. De bryr sig bara om välfärdsstaten så länge som det gagnar dem själva.

Denna typ av motstånd mot innovation från de som utmanas av den är dock inte ny.

Läs debattartikeln här.


Statlig kontrollbyråkrati och alternativet på en fri marknad

Idag publicerades det en artikel på SVT Västerbottens sida som handlade om en 11-årig bakglad flickas brev till statsminister Stefan Lövfen och svaret som hon fick tillbaks från honom.

I sitt brev undrade flickan, som heter Cia (uttalas Kia) och kommer från Blattnickselle, varför det kostar så mycket att skaffa tillstånd att driva café, och framförallt, varför hon inte får driva cafét hemma hos sig bara för att hon är 11 år – vilket hon tycker är orättvist.

Utöver att han tyckte att barn ska gå i skolan enligt skolplikten så svarade Lövfen att kostnaden beror på att kommunen ska kunna kontrollera så att maten som serveras går att äta. Alltså är syftet som uppges att skydda konsumenterna.

Detta väcker frågor. Varför ska just kommunen och inte någon annan ha rätt till att kontrollera? Går detta inte att lösa på frivillig väg? Kan vi inte lita på människor (förutom staten)?

Först, hur står det egentligen till med tillstånd att driva verksamhet? Hur fungerar det med tillstånd?

Idag måste den som vill driva, till exempel, ”livsmedelsverksamhet” (som det kallas) ha tillstånd från flera olika statliga myndigheter och förvaltningar i kommunen där man bor. Det kan blir en långdragen process som tar lång tid och, inte minst, kostar mycket pengar för de ansökningar och kontroller som krävs. Detta gäller även många andra branscher där det också krävs tillstånd eller licens. [1]

Alternativet

Vad är då alternativet? Med andra ord, hur skulle verksamhetsbesiktning kunna skötas på en fri marknad?

Jo, tänk att flera privata besiktningsföretag uppstår och får konkurrera om att göra de mest pålitliga och kostnadseffektiva kontrollerna enligt efterfrågan hos både företag och företagens egna kunder (t.ex. restaurangbesökare). Företagen kommer att vilja ha certifiering från ett (eller flera) besiktningsföretaget för att de bidrar till ett förtroende hos kunder som anser att denna certifiering är viktig. Företagen som blivit besiktigade kommer sedan att kunna skylta med certifikatet så att deras kunder ser det. Utöver detta så kan besiktningsföretagen eventuellt också erhålla en databas över certifierade kunder som konsumenter kan vända sig till om de är osäkra.

Men på så sätt skulle detta inte skilja sig från att skaffa en ansedd ISO-certifiering åt sin organisation [2]. Någon genomgår en certifiering för att det bidrar med något – t.ex. skapar tillit hos dess klienter.

Hur uppnår vi då detta marknadssystem? Genom uppkomsten av flera privata besiktningsföretag som fritt får prövas på en fri marknad där de då bygger upp sitt rykte bland klienterna. Hur man ska tackla alla legala hinder är en annan femma – men de första riktigt seriösa besiktningsföretagen skulle säkerligen behöva agera bredvid myndigheterna och arbeta för att göra ett bättre jobb än dem.

Det finns alltså ett alternativ till den byråkrati som finns dagens politiska system.

Mer om ämnet konsumentskydd kan läsas på EconLib.

Noter

Låt oss påpeka att det självklart borde vara i företagens intresse att tjäna sina kunder väl och att de skulle lida negativa ekonomiska konsekvenser (förluster) om upprepade fall av brister uppdagas. Detta är på grund av negativ publicitet och att kunderna vänder sig till andra restauranger. Ett certifikatet symboliserar ett åtagande men kan också dras tillbaka om något inte står rätt till.

Vi får inte glömma att statliga  myndigheter och kommunala förvaltningar, i likhet med företag på marknaden, har andra intressen som de prioriterar högt – såsom att bevara sina egna jobb och även de expandera sin verksamhet. Men detta fungerar inte som på marknaden där behovet testas genom vinst- och förlust-mekanismen då pengarna som myndigheterna får in dras på skatten oavsett om deras kunder vill det eller ej.

Referenser

  1. Det här krävs för att starta en livsmedelsverksamhet – Göteborgs Stad (2015/9/10)
  2. ISO 9000 – Wikipedia

Uppdaterad 2015-09-11 kl- 12:22.


Med rätt att få diskriminera

De senaste åren har flera fall då människor nekats tjänst av någon uppmärksammats främst i utlandet. Det har, till exempel, hänt då bagare har nekat att baka bröllopstårtor till homosexuella pars bröllop på grund av personliga skäl som religiös övertygelse. Det har i vart fall följts av hätsk diskussion på båda sidor i frågan: Ska eller ska man inte få diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning? Man har därefter också krävt politisk handling med viss politisk respons.

Samtidigt har flera andra allmänt sett ogillade budskap i andra fall kommit undan den kritiken – när det också var för att testa gränserna . Detta visar hur selektiva och inkonsekventa människor är i sin syn på diskriminering. Allmänt sett ses diskriminering som något dåligt och rentav ont. Ändå anses det vara helt acceptabelt att diskriminera särskilda åsikter utav egentligen godtyckliga skäl.

Men vad är diskriminering egentligen? Vad är det som sker när någon ”diskriminerar”?

Varje dag ställs människor inför ofantligt många alternativ – möjligheter. Bland dessa väljer var och en utifrån erfarenhet, kunskap, åsikt och övertygelse – incitament – för att bli tillfredsställda med det resultat som det förväntas frambringa – målet. Vi tycker inte alla alternativ är lika bra och faktum är att de inte är det heller. Alla varor har inte samma kvalitet och ger inte samma tillfredsställelse. Alla människor gör ju inte allt exakt likadant heller. Det kan även handla om något så mänskligt som att välja en partner utav många möjliga partners (som ekonomen Walter E. Williams demonstrerade). Detta val mellan alternativ är diskriminering.

Sedan så blandar man ofta ihop alldaglig diskriminering med hur man ser på det politiskt sett. Man hävdar att för samhällets bästa så borde man, i vissa fall, med tvång se alla få ha samma förutsättningar och inte behandlas olika, särskilt för något så fundamentalt för människor som sexuella läggningar – som i vår tid av många ändå anses som en oviktig faktor. Men för många andra är det dock inte det och vi måste respektera deras mänskliga val i att inte ha med dem att göra. Detta i likhet med att vi accepterar att någon nekar att tjäna en nazist, och kommer undan med det.

Vad är då den övergripande nyttan med diskriminering som sådan? Finns det inte både bra och dåliga fall? Ja. Det finns fall där människor diskriminerar vissa för till synes dumma anledningar. Men genom diskriminering sätts exempel. Mindre gillade åsikter, som rasism, sållas bort. Det uppstår empati för de svaga och utsatta – som för den svarta befolkningen i medborgarrättsrörelsens USA. Diskriminering leder till någon annans mothandling – en revolt mot den nuvarande ordningen.

Om man nekas av en fördomsfull typ så har man inte förlorat något. Det är tvärtom den fördomsfulla typen som förlorar och det är helt dennes val. Det är bagaren i fallet som vi tog upp som förlorar. Existerande vänner och klienter som inte håller med denne vänder sig bort.  I och med detta val står den åter inför nya: att alienera fler möjliga kunder och få intet, eller att inkludera alla och får mer. Incitamenten får styra. Det är helt enkelt marknadens lag som gäller.

Om diskriminering nu, trots allt, är något dåligt då borde all diskriminering utplånas – men vi har sett att det i sig är omöjligt för att diskriminering är en del av vår natur som handlande (agerande) människor. Vi väljer och väljer bort alternativ hela tiden i vår vardag. Det är inte en förlust för någon annan – alltså inte något negativt.

Ändå har vi hört politiker tala om att förbjuda företagare från att neka tjänst åt personer på grund av deras sexuella läggning, levnadssätt eller övertygelser –  förbjuda människor från att neka människor som de inte vill interagera med. Det är helt fel väg att gå oavsett hur fel man kan tycka att det är. Tvång, i synnerhet statligt tvång, leder i sig dessutom bara till flera oönskade effekter som i sig behöver adresseras. Det skapar helt fler motsättningar mellan människor och det i sin tur större problem, som rasism.

Glädjande är att vissa kändisar verkar förstå detta bättre. På Internet kunde man läsa att skådespelaren Patrick Stewart, försvarade ett bageri i Nordirland, inte för att han delar deras uppfattning, utan för att att han just stödjer deras rättigheter att få diskriminera utav principiella skäl då han anser att det är en fråga om yttrandefrihet.

Vi har sett alla försök till att eliminera diskriminering ger motsatt effekt och rentav orsakar de problem som de ämnas motverka. Diskriminering är faktiskt en förutsättning i ett fritt samhälle då det leder vägen mot tolerans och förbättring.

Uppdaterad 2015/8/6.


RI: Låt ingen få rösta

original[1]I sitt tal under Almedalsveckan, politikernas sommarfestival, sa Gudrun Schyman å Feministiskt Initiativs (FI) vägnar att man borde låta 16-åringar få rösta i valen för att inte exkludera en grupp som kanske inte får rösta förrän de är 20 år gamla. För enligt Schyman finns det forskning som visar att 16-åringar fattar lika bra eller dåliga beslut som 18-åringar. [1]

Så enkelt är det dock inte att avgöra vem som bör få rösta. Man ska inte ta valet som något givet. Det finns så mycket mer man bör analysera, som varför och om man bör ha en röstningsprocess överhuvudtaget. Låt oss dock hålla oss på en för ämnet lagom nivå.

Hursomhelst. Gudrun Schyman missar tyvärr några viktiga saker. För vad hon inte verkar skilja på är två typer av beslut: 1) De som bara berör en själv och är frivilliga, och 2) De som berör alla och inte bara en själv och är betvingande. Att rösta faller, liksom alla andra politiska handlingar, i den sistnämnda kategorin.

Det finns faktiskt en annan pseudotyp av beslut som går ut över andra. Det är när någon frivilligt delegerar sin beslutsrätt till en annan som fattar beslut åt honom eller henne. Detta faller under beslut som rör en själv. Det politiska systemet med dess delegering platsar inte här då alla anses bundna till den med tvång även om de väljer att inte delta i valet.

Låt oss återgå till den röda tråden:

Av egen erfarenhet kan jag säga att jag inte alls var mogen att rösta vid 16 års ålder, och inte ens vid 18 eller, som jag nu är, 25. Säkerligen inte heller mina jämnåriga var det. För det första var de känslodrivna. Sedan hade de bara ”hoppat på bandvagnen” – följt gruppen. Unga tonåringar gör så. Inte minst så saknar de erfarenhet och kunskap om världens komplexitet. Detta gäller de flesta fortfarande när de blir äldre. De följer gruppen. Det är ett läskigt beteende. Det var inte förrän efter mitt politiska engagemang som jag insåg det. För jag såg de tendenserna.

Givet detta, om nu forskningen säger att det gör detsamma om man är 16 eller 60 år gammal, och vi antar att det är sant, då har vi ett argument för att inte låta någon, vare sig vanliga medborgare eller politiker, rösta om något som direkt drabbar alla andra med fara för vad det kan orsaka andra.

Alla försök till att reformera demokratin och då försöka göra människor mer medvetna om politik är lönlösa. De allra flesta har, som ekonomen Bryan Caplan har påpekat i sin bok ”The Myth of the Rational Voter”, inget rationellt intresse av att sätta sig in i de komplexa ämnena. Inte ens politikerna som genom val anförtros att fatta beslut är insatta i allt de röstar om – för att det inte ligger i deras primära intresse. Därför följer de då i många frågor istället blint partilinjen, det vill säga, hoppar på bandvagnen.

Men att låta yngre få rösta skulle helt klart röra om i den politiska grytan. Det skulle tjäna populismen. Och FI skulle tjäna på det och SD också. Inte särskilt gynnande för allmänheten i helhet – allra minst de som egentligen inte bryr sig så mycket om politik.

Så att reducera frågan om vem som ska få rösta till att mognad ska få bestämma leder ingenvart. Det är inte en väsentlig faktor då människor fattar dåliga beslut på grund av psykologiska och sociala bias – vilket inte säger att åldern spelar in.

Det är bättre att avskaffa systemet helt och hållet så att ingen grupp kan legitimera ondskorna över andra likt i Nazityskland på 30- och 40-talen eller idag i Venezuela.

Vi behöver inte utökad demokrati och tvång; Vi behöver anarki och medmänsklighet – fler människor som gör väl av egen fri vilja. Ingen bör kunna rösta om och tvingas stå för något som drabbar en annan som i politiken.

Vi har bara precis skrapat på ytan när det gäller rösträtt. Det finns så mycket mer att att ta en titt på, men inte här i denna artikel.

Bild: TT

Referenser

[1] Fi: Låt 16-åringar få rösta (2015-07-05)