Hur lag och ordning skapas i ett fritt samhälle

european-e-justice[Den här artikeln är omarbetad efter en kort föreläsning som hölls på Ankdammen -15, i Gävle den 8:e augusti.]

Anarkokapitalism förespråkar ett fritt samhälle där allting produceras utan statliga stöd eller statliga regleringar. Det finns inte en stat i ett anarkokapitalistiskt samhälle – ingen skatt och inga förbud förutom förbudet mot att inkräkta på någon annans individuella frihet. Andra namn på det här samhället är en polycentrisk konstitutionell ordning, libertariansk polycentrism eller, som några av oss anarkokapitalister kallar det lite informellt, Ankeborg.[1]

Det här samhället skulle skilja sig rätt ordentligt ifrån dagens och väldigt många är skeptiska till att det över huvud taget skulle kunna fungera. Vad finns det då för bevis för att ett anarkokapitalistiskt samhälle kan fungera? Det här är huvudtemat för artikeln, att ge en snabb överblick av de mekanismer som krävs för att skapa lag och ordning i ett fritt samhälle och vilka bevis som finns för att det skulle fungera som vi förväntar oss.

Ett sätt att tänka på bevisen är att skriva en lista på exakt vad det är för saker som behöver fungera. Exempelvis, kan ett samhälle fungera med fri droghandel, prostitution, ingen reglering av vad klockan är, ingen stadsplanering o.s.v? Så tänk på det som en lång lista med krav eller specifikationer som du kan bocka av. Om alla krav kan bockas av, då är det troligt att det fungerar.

Tre av de viktigaste punkterna på en sådan lista är ifall privata bolag eller föreningar kan producera säkerhet (så att brott hindras), tvistlösning (så att konflikter blir lösta) samt bra lagar och regler (så att risken för konflikter blir mindre).

De här sakerna kan vi hitta bevis för redan i dagens samhälle. Om man kollar på de flesta europeiska länder så finns det ungefär lika många privata väktare som statliga poliser. Och i USA finns det kanske tre gånger så många privat säkerhetspersonal som poliser. Det finns också bra jämförelser som gjorts mellan privata och statliga poliser. I USA kan ett kvarter eller en husägarförening ibland välja mellan att anlita privat eller statlig polis som patrullerar. När gator exempelvis gjorts privata och kvarteren själva står för säkerheten så brukar brotten sjunka i alla kategorier. När ett kvarter hyr in privat polis så brukar de också ge bättre service. Exempelvis var det ett kvarter i Houston som gick över från statlig till privat säkerhet och fick tre, istället för en, poliser som patrullerade området vilket gjorde att antalet inbrott sjönk med hälften – och det hela kostade hälften så mycket som med det statliga alternativet.

När det gäller att lösa tvister så finns det även där en jämförelse som går att göra mellan statliga domstolar och privata domstolar. Där kan nämligen handelsmän välja mellan att använda sig av ”litigation eller rättstvist”, som är statligt, och ”skiljedomstolar” som är privat. Båda sorters domstolar kan upprätthålla sina domar med våld eller hot om våld så den enda skillnaden är i hur väl de löser tvister. Vad är då bättre med de privata alternativen? Jo, som Bruce Benson beskrivit det[2],

(1) en skiljedom kan åstadkommas snabbare, mindre formellt, och till lägre kostnad än en dom i rättstvister; (2) Skiljedomar är mindre antagonistiska än rättstvister, så det är mer sannolikt att parterna kan ha en fortsatt ömsesidigt fördelaktig affärsrelation; (3) skiljedomare kan väljas på grundval av sin sakkunskap i frågor som är relevanta för särskilda tvister, medan offentliga domare inte behöver ha någon sådan expertis; (4) och skiljedomar kan vara hemliga så ingen behöver få reda på processen.

Den tredje saken som privata företag måste kunna producera är bra regler. Återigen kan man kolla på skiljedomstolar och jämföra dem med statliga domstolar – de privata alternativen föredras ofta just för att man kan ignorera den lag som staten upprätthåller och istället följa de villkor som finns i ett kontrakt. Kontraktet blir lagen, det är kontraktet, en överenskommelse mellan två parter, som säger vad lagen är som reglerar deras respektive rättigheter och skyldigheter. Intuitivt tror jag de flesta förstår att en överenskommelse, förstådd i den miljö där den är uppkommen, är smidigare att följa än regleringar och det är också vad marknaden väljer.

Men, är det inte staterna som är innovatörerna här, är det inte de som kommer på nya, bra kontrakt? Nej, de kommer folk på, på plats när de utför sitt yrke. Exempelvis så utvecklas nya kontrakt på nätet idag av de företag som säljer sina tjänster. Den första börsen i Europa – i Amsterdam – utvecklade många av dagens häftiga finansiella instrument och aktiviteter som futures och blankning, samtidigt som den holländska staten försökte förbjuda den här handeln. Och ännu längre tillbaka i historien, för tusen år sedan, så utvecklades en internationell handelsrätt av handelsmän, som till viss del utgör grunden för den internationella handelsrätt som finns idag.

Ett annat sätt att se på det här med att komma på effektiva lagar är att fundera på vilka det var som först kom på de liberala lagar som befriade människor ifrån kungarnas tyranni. Det var inte direkt statligt anställda byråkrater och jurister som kom på idéerna om kvinnors rätt till självbestämmande även om de var gifta, allas rätt till yttrandefrihet eller frihandel och näringsfrihet, utan det var privatpersoner och visionärer, som bl.a. Richard Overton, William Walwyn och Elizabeth Lilburne, som förde fram dessa idéer.

Så, det finns gott med bevis på att det privata kan sköta sådant som polis och säkerhet, att lösa tvister samt att komma fram till effektiva lagar. Men, är detta tillräckligt för att övertyga någon om att anarkokapitalism kan fungera? Nej, för en sak till behöver bevisas och det är att det finns en stabil bakgrund av lag. Såhär, det en stat gör är ju att vara monopolist på att bestämma vad lagen är. De har då en slutgiltig makt att avgöra vem som har rätt eller fel i en viss konflikt. Och allt det jag nämnt har skett i ”skuggan av staten”, att det finns en stor makt som definitivt säger att det är fel att stjäla, så att de här verksamheterna kan fungera. För att visa att marknaden kan vara effektiv på de här områdena, så måste vi visa att privata krafter kan producera en liknande bakgrund av säkerhet.

Hur kan då det privata producera en sådan här ordning, så att det är säkert att det är olagligt att göra en viss sak?

Grunden är att folk kommer att skapa sina egna lagar tillsammans med andra som delar samma rättsliga preferenser. Det vill säga, inom varje samhälle finns det några som har ungefär samma syn på hur lagar och regler skall upprätthållas. De skulle då kunna anlita ett företag som specialiserar sig på att tillhandahålla just den lag de vill ha och dömer i tvister mellan de som säger sig vilja ha den lagen. Eller så skulle de kunna bilda en förening som gör samma sak.

Det skulle då finnas ett antal grupper i samhället som lever med något olika lagsystem. Det är inte nödvändigt att det skulle bli olika lagar, men väldigt troligt. Eftersom de lever efter olika lagar och inte har ett gemensamt sätt att lösa konflikter så skapar de ett, genom att förhandla med alla andra grupper om vilken lag som skall gälla mellan dem. Eftersom varje individ skulle kunna stöta på många andra grupper som lever med olika lagar kommer det finnas ett incitament för folk att komma fram till enkla och generella lagar för att lösa alla dessa inter-grupp-konflikter.

En historiskt vanlig lag mellan grupper som lever på samma plats är den juridiska regeln actor sequitur forum rei – lagen följer den åtalade. Den regeln innebar att om det rörde sig om ett allvarligt brott – mord, stöld, misshandel – så togs fallet upp i offrets domstol och man dömdes efter dennes lag. Men om det inte var ett sådant brott så togs frågan upp i den åtalades domstol. Det innebär att om jag anklagar dig för att ha hädat mot min religion, så tas det upp i din domstol varpå den inte erkänner den handlingen som ett brott. En annan enkel regel skulle vara att vad lagen är bestäms av en landägare – på vissa bitar är det lagligt att sälja heroin på andra inte. Och om man har tvister om vilken domstol man går till så finns det ett sätt som används idag att båda sidor får en lista på tio domstolar, sedan kan båda stryka bort två eller tre namn från den och sedan tar man någon av de andra helt slumpmässigt.

Hur man kommer fram till sådana här regler mellan grupper sker alltså genom en förhandlingsprocess mellan grupper som inte står i en hierarkisk ordning. Dessa förhandlingar kommer alltså leda fram till fördrag som bestämmer efter vilken lag en tvist skall lösas och i vilken domstol en fråga skall tas upp. Detta gäller inte bara mellan en grupp och en annan utan också mellan en medlem av en grupp och någon som inte är organiserad på något sätt; eftersom alla grupper kan ha olika preferenser för hur en sådan tvist kan lösas kommer det att ske förhandlingar om exakt vilken lag gruppen (som lär vara den starkare parten i tvisten) kan påtvinga den fördragslöse individen. De här förhandlingarna kommer att göras så länge som en grupp finner att det är mer fördelaktigt med en kompromiss framför att slåss med den andre, vilket är fallet med de som bryter mot individers frihet (tjuvar, mördare, våldtäktsmän o.s.v.).[3]

Alltså, det frihetliga polycentriska systemet skapar en skugga av och ordning genom överenskommelser mellan de som har samma rättsliga preferenser och genom förhandlingar mellan dessa. Det är alltså ett samhälle som skulle vila på kontrakt.

En vanlig invändning som dyker upp vid det här laget går ungefär såhär: ”Okej, det här skulle kanske fungera. Men det bygger ju på att de olika grupperna i samhället inte slåss med varandra? Hur kan ni vara säkra på att de inte kommer att göra det?”

Det finns inte riktigt något anarkokapitalistiskt samhälle som vi kan studera för att besvara frågan. Det är främst två som har förts fram av ankor till att det inte skulle ske. För det första, ifall folk inte försöker hitta en lösning genom förhandlingar så återstår det att antingen helt isolera sig ifrån den andra gruppen eller att börja kriga med dem. Genom förhandlingar kan man alltså samarbeta mer med varandra och krig är uppenbarligen destruktivt. För det andra har ankor undersökt liknande situationer, där det finns två eller fler grupper som inte står i någon hierarkisk ordning. I de tillfällena så märker man att folk har en tendens att försöka minimera kostnaderna av konflikter med varandra. Detta gäller när de båda parterna har regelbundna interaktioner, för då vet de båda om att om de slår till väldigt hårt så kommer de andra att svara med samma mynt. Det finns även hela samhällen där folk levt sida vid sida, där två (eller fler) grupper inte står i en politisk hierarki. Några av dessa samhällen som saknade ett våldsmonopol var medeltida Island, medeltida Irland, Somalia på 90- och 00-talet, en del länder på 1800-talet, men också mindre samhällen som sjörövarsamhällen, andra kriminella organisationer, gränssamhällen där folk på båda sidor krigar med varandra men där de andra ändå kan skapa ordning med varandra.[4]

Alla dessa samhällen saknade ett våldsmonopol och båda sidorna i en konflikt löste det genom att förhandla för att nå någon metod för att försöka lösa det, oftast på ett neutralt sätt. Islänningarna hade jurys med flera medlemmar från varje sida och sedan röstade de om vem som hade rätt; somalierna valde en tredje part som skulle döma i frågan – på samma sätt fungerar även den svenska skiljedomslagen; och i äldre tvister mellan folk från olika nationer så satt ambassadörerna med för att representera varje sida.

De här samhällena var dock inte anarkokapitalistiska – de hade ofta begränsningar för vilka som fick starta nya laggrupper och de upprätthöll många icke-libertarianska lagar. Men de visar att det går att ha en ordning utan en stat och att denna rimligtvis kan skapas av privata krafter. Så, om dessa icke-hierarkiska grupper, i mindre moderna samhällen än dagens, kunde lösa konflikter mellan varandra, borde inte även icke-hierarkiska grupper där folk också lever med fria lagar kunna göra detsamma?

Tyvärr är svaret på frågan inte helt definitivt uppenbart. Det kan ju finnas någon viktig skillnad som gör att fria individer blir mer våldsbenägna och oresonliga. Men jag betvivlar det. En invändning som tagits upp är att äldre statslösa samhällen har kunnat lösa de här konflikterna, men deras metoder fungerde bara inom små grupper och det är inte uppenbart att de är skalbara.[5] Dessa författare kollade dock enbart på äldre samhällen och inte relativt moderna som i Kina mellan 1840-1940 där de hade fördrag mellan länder om att lösa konflikter mellan varandra enligt en formell struktur. En sådan struktur skulle företag och föreningar också kunna anamma.

Så, jag ser det som att det går att hitta exempel på nästan alla mekanismer som anarkokapitalism kräver för att kunna fungera. Det går inte att utifrån det säga att det definitivt måste fungera, men jag tror att vår världsbild är den som bäst passar ihop med all fakta. Det enda vi saknar är ett slutgiltigt bevis på att allt kan passa ihop. Utan det sista beviset kan vi förstås inte vara helt säkra, men om det finns något fel i vårt teoretiska bygge så ligger det inte i de frågor jag just nu diskuterat.


Noter

[1] Hur kommer det sig att det blev kallat Ankeborg? Jo, för några år sedan föreslog användaren geekuality på forumet Liberal Debatt att man skulle kunna kalla en anarkokapitalist för just en anka. Efter ett tag spred sig bruket till Flashback och senare kom Niklas Wiklander på att den självklara hemvisten för ankor är Ankeborg. Senare skapades forumet Ankeborg på Facebook (med avstickaren Ankeborg: Under belägring) och forumet Ankeb.org.

[2] Bruce L. Benson, ”How to Secede in Business Without Really Leaving: Evidence of the Substitution of Arbitration For Litigation” (2002).

[3] Min framställning av det här förhandlingssystemet bygger väldigt mycket på David Friedmans beskrivning av ett liknande system i The Machinery of Freedom (1989/2014). Skillnaden mellan hans och min framställning är att han tänker sig att alla de här olika grupperna representeras av företag och att de bara förhandlar med varandra genom monetär kompensation. Jag tänker mig istället att det kan vara både företag och föreningar som tillhandahåller dessa tjänster och att de kan erbjuda många olika saker när de förhandlar med varandra. Kärnan i båda beskrivningar är dock denna: det anarkokapitalistiska systemet tillhandahåller stabilitet genom att de olika grupperna (som internt har samma lagar) förhandlar med varandra där de har olika lagar och kommer fram till någon kompromiss som båda kan leva med.

[4] Några av dessa samhällen beskrivs i fjärde delen av Anarchy and the Law (2007) av Edward Stringham och de finns kortfattat beskrivet på sidorna 33-40 ”Public choice and the economic analysis of anarchy: A survey” (2009) av Stringham och Benjamin Powell.

[5] Se Michael A. Wiebes ”Legal polycentrism and the circularity problem” (2012) och Mark Koyamas ”The Law and Economics of Private Prosecutions in Industrial Revolution England” (2012).

Kommentera

XHTML: Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>