Vad är den libertarianska ståndpunkten i invandringsfrågan?

Martin Eriksson och Boris Benulic diskuterade i gårdagens radio bubbla om vad den definitiva libertarianska positionen är i invandringsfrågan. De presenterade dels rena faktafrågor som de menar att en libertariansk hållning behöver ha med i sin världsbild samt vad för rättigheter någon har att ta sig över en statlig gräns och vad för politik staten bör föra.

Några av deras huvudpunkter var (1) att man måste, konceptuellt, skilja mellan invandring som tillför mer skada än nytta för folket i invandrarlandet; (2) att frågan egentligen handlar om privata och offentliga gränser och att staten inte får ha några gränskontroller för att hindra någon privatperson att bjuda in folk till sitt område; (3) att den svenska staten bör sluta att ge bort stöd till invandrare (oavsett om de är flyktingar eller inte), vilket kommer att göra det mindre lockande för folk att ta sig till landet.

I stort håller jag helt med om deras resonemang, att det är konsekvent och respekterar individens rättigheter, men jag har ett något annat perspektiv på äganderätt. Deras poäng om hur flyktingbidrag är ett incitament för mer invandring är särskilt viktig och något som jag skall försöka spinna vidare på. Men i vissa applikationer av det här resonemanget så ser jag det som att Martin och Boris gör en mindre bra analys (t.ex. om huruvida Liechtenstein liknar ett privatägt område) och att de missar att belysa vissa aspekter som påverkar bl.a. uppskattningen om hur många invandrare som kommer att ta sig till Sverige i framtiden. Resten av inlägget är en utveckling av de här punkterna.

Hur bör invandringspolitiken se ut?

Om vi respekterar varandras självstyre – varje individs rätt att få bestämma över sig själv och sin egendom – kan man ha någon stat som beslutar över ett område och säger att si och så många människor får komma in dit? Så länge som människorna är fredliga, nej.

Varför det? Ett sätt att svara på det är att, som Martin och Boris, kolla på om privatpersoner någonsin får hindra någon annan att gå någonstans. Ja, ifall jag äger en villa, en butik eller en fabrik så får jag sätta upp regler om vilka som får gå där, just eftersom det är min egendom. Om man respekterar andras äganderätt så är det ett nödvändigt krav. De här reglerna borde även de flesta hålla med om är intuitivt rimliga. Såhär, om någon skulle få bryta sig in i mitt hus skulle det störa min frid vilket förstör själva syftet med att ha en liten avgränsad plats som just är mitt. Om någon stökig person är i min butik skrämmer denne bort andra kunder och en obehörig på en (annan) arbetsplats kan eventuellt vara en industrispion eller skulle kunna orsaka skada genom att vara oförsiktig.

För vissa områden så menar jag och andra anhängare av Flashbackteorin om landägande att man inte kan utestänga andra även om man ”äger” marken. Den här teorin – som nog inte nått Martin och Boris tidigare – gör gällande att en individ som börjar äga en oägd resurs gör det genom att använda den på något sätt, efter John Lockes teori om homesteading. Så, om man planterar träd, då äger man träden, men man äger inte all annan mark runtomkring. Man äger endast den mark som krävs för att ens trädodling skall fungera ostört, en funktionell äganderätt. Detta gör att någon annan kan ha rätt att vandra igenom skogen eller plocka svamp där samtidigt som det växer träd där, givet att man inte hugger ned eller skadar träden. Folk har däremot total rätt att bestämma över vad som händer i områden man använder för eget bruk, antingen för att man skapat en egen 3D-miljö (som med hus, arbetsplatser, osv) eller för att användningen av den är för att ta det lugnt.

Så, en privatperson får hindra folk från att gå till dennes privatområden, men inte vissa områden där denne enbart ha en funktionell äganderätt. Nu kan vi gå tillbaka till frågan om staten får sätta upp hinder för folk att gå över gränser. För, det finns ett specialfall – givet den i sig högst osannolika situationen att en stat är legitim –  när en stat får upprätthålla gränskontroller. Det är när allt landområde i landet är totalt ägt av någon eller några individer och att dessa inte vill tillåta vem som helst att ta sig in i området. Eftersom dessa individer kan få bestämma över sina egna gränser så har de rätt att be någon annan att göra detta åt dem, nämligen staten.

En sådan situation föreligger inte i Sverige idag av flera anledningar. Först så skulle jag gissa att all mark i Sverige inte är ägd. Alla bergsområden, ödesmark eller stränder har nog inte homesteadats av någon och kan därför göras det. Vidare finns det vissa områden som bara är funktionellt homesteadade där någon skulle kunna homesteada marken för att bygga ett hus – t.ex. vid något område som samerna använder som betesmark eller vid någon större skogsglänta. De här två punkterna gäller nog enbart för en väldigt liten del av all mark i Sverige, men nästa punkt är väldigt viktig: alla markägare i Sverige vill inte hindra invandring till sitt område. Om en annars kompetent stat i en värld av idioter (det är endast då som Nozicks argument för en stat fungerar) skall vara legitim så får den inte kränka folks äganderätt – och därmed finns det inte någon grund för att staten skall hindra fredliga människor från att ta sig in i landet. Om det finns en markägare som vill bjuda in någon till att bli en gäst hos denne så har inte staten rätt att hindra detta, som Martin och Boris påpekar.

Det finns dock ett problem med den här slutsatsen, nämligen att markägare – i form av bostadsägare – kanske vill undvika att hyra ut eller sälja till invandrare, men att staten hindrar dem från att göra det. Jag tror att det här är en definitiv möjlighet, men jag tror inte att bostadsägare skulle diskriminera så ofta mot invandrare. Detta eftersom dessa markägare är kapitalister och bryr sig om pengar – om invandrarna kan betala sin hyra så är det inget problem med att hyra ut till dem. Så, det här problemet kan mycket väl existera – genom att diskriminering förbjuds – men det leder inte till att det får sättas upp hinder för invandring. Om det finns bara en hyresvärd som vill hyra ut till invandrare så skall denne få göra det.

Måste det då finnas en formell inbjudan för att någon skall kunna ta sig över en statsgräns? Nej, det borde räcka med att personen kan hyra ett rum på marknaden eller bosätta sig ute i ödemarken. Att dessutom ha sådana krav är inkonsekvent eftersom kraven bara då skulle gälla för invandrare och inte för inhemska som också ”bara flyttar” från en plats till en annan.

Det finns dock en känd libertarian som inte håller med om att staten inte har någon rätt att sätta upp gränskontroller, nämligen Hans-Hermann Hoppe. Han argumenterar för att den som erbjuder ett bostadskontrakt till en invandrare måste ta rättsligt ansvar för de eventuella brott invandraren begår, annars får invandraren inte komma in. Eller så måste invandraren köpa in sig i samhället genom att donera miljontals kronor till staten. Hoppes argument är dock inkonsekvent – de här principerna skulle lika väl kunna gälla för folk som flyttar i landet men han vill inte besvära dem med passkontroller eller krav på att deras bostadsvärdar skall ta över deras personliga ansvar – och han bryr sig inte om att det finns mark som inte är ägd (och han bor i Nevada, som ligger i öknen).

Så, om staten inte har någon rätt att hindra folk från att ta sig in till ett område, har staten en rätt att ta andras egendom för att ge bort till invandrarna? Här är svaret ett definitivt nej. För, staten har bara rätt att göra det som individer har rätt att göra. Ingen individ har rätt att tvinga andra att betala för något filantropiskt syfte och därför kan inte heller staten ha den rätten.

Om man skall hjälpa någon, då skall man inte tvinga någon annan att också göra det. Istället får man gå samman med andra för att frivilligt komma på lösningar på det här problemet. Den här politiken har även fördelen att folk inte flyr till något land där de får mest bidrag, utan till det land där de lättast kan försörja sig själva. Troligtvis skulle då färre flyktingar komma till landet för att leva på andras välgörenhet, men en annan möjlig effekt är nog att de som kommer hit och försöker göra det har extra starkt behov av det. Alltså, jag gissar att utan statliga gränskontroller och statliga bidrag så kommer färre som vill leva på välgörenhet eller bidrag att komma hit, men de som kommer hit är i en särskilt utsatt situation.

För att gå tillbaka till radio bubbla lite så tog Boris upp ett viktigt påstående om hur invandring vanligtvis fungerar: de som kommer till landet får det oftast ganska jobbigt. Detta stämmer med den ekonomiska forskning om invandring som, jag tror, Chicago-ekonomer gjort: att invandra till ett annat land är som en investering. Det innebär några kostnader med flytt och ens lön går vanligtvis sakta uppåt. Det är inte nödvändigtvis någon förlustaffär att flytta ifall man kommer ifrån ett fattigt land, men man bör komma ihåg att det är svårt. Man bör också komma ihåg att de som kommer till Sverige idag som flyktingar inte heller får det särskilt bra – bidragsnivåerna ger i längden lägre inkomst än att faktiskt arbeta.

En annan viktig libertariansk punkt som gäller invandringspolitiken är att poängtera att den i Sverige idag fungerar katastrofalt dåligt. Arbetsmarknaden är jättedålig tack vare fackens lägstalöner och regleringar, så invandrare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Särskilt flyktinginvandrare har svårt att få jobb och det leder till att det finns en hel del invandrare som blir kriminella. Som Martin börjar diskussionen på radio bubbla så finns det vissa invandrare som orsakar mer problem för befolkningen än vad de gör nytta, och det är värt att komma ihåg den poängen.

Detta får mig att tänka att en verkligt lyckosam libertariansk invandringspolitik också måste fokusera på att göra det möjligt för invandrare att kunna klara sig här i landet. Om vi hade haft en helt fri marknad så hade det inte varit ett problem, det hade varit väldigt lätt att hitta jobb och bostad samt leva ett gott liv här. Så, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden behöver avregleras.

Men, vad kan vi libertarianer verkligen göra på kort sikt för att göra det lättare för invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden och integreras i samhället? En del saker går att göra idag och kräver inte att man förändrar politiken: hjälp dem att hitta svartjobb, erbjud svartjobb eller starta ett företag som kan undvika facket eller stå ut en blockad. De två första är inte helt olagliga och innebär inte någon risk då svartjobb upp till (jag hittar inte referensen nu, men ca) tiotusen kronor om året är skattefritt. Att skapa ett företag som bryter mot kollektivavtalens regler är svårare, men är nog lättare än att ändra politiken.

Men, om man skall försöka ändra politiken, vad för ”nyckelhåls-avregleringar” som stöter på minst motstånd hos befolkningen kan man satsa på? Jag tror att en sorts ekonomiska frizoner blir lättast att genomföra, för att öppna upp arbets- och bostadsmarknaden i Sverige. Där de har etablerats runtom i världen har de vanligtvis lett till en ökning av sysselsättningen, det finns gott om kunskap för hur man kan öka sannolikheten att en viss frizon blir lyckad och man kan etablera flera stycken i förhoppning om att någon lyckas. Sådana här zoner kräver inte att all politik förändras överallt, utan att det sker några förändringar på bara ett geografiskt område – så ingen behöver vara orolig för att det förändras deras vanliga politiska liv. Det leder inte heller till att arbetare behöver känna sig lika hotade av att bli utkonkurrerade om det görs i ett avlägset område – då är det en avlägsen fråga och ger inte samma intryck. Det skulle fortfarande finnas enormt motstånd mot förslaget, men även ideologiska motståndare till det kan ju tycka det är en bra idé att testa något nytt. Diktatoren och kommunisten Deng Xiaoping kom exempelvis fram till att det var en bra idé med speciella ekonomiska zoner i Kina och när Honduras röstade för att tillåta deras väldigt autonoma zoner så röstade även deras socialistiska parti för. Det som verkar ha lett till att de accepterade en sådan här innovation var för att de hade en press på sig att förbättra samhället, att presentera ett förslag som skulle leda till framgång. De omständigheterna finns kanske även idag när SD växer sig starka och de andra partierna behöver komma med ett eget förslag.

Ett annat förslag som lagts fram för att lösa problemet med kostnaderna som kommer med att ta mot många invandrare är istället att begränsa invandringen. Det här alternativet kränker dock individers rättigheter och hindrar de som bäst behöver komma hit från att göra det.

Vi bör även komma ihåg att även invandrarna drabbas negativt av dagens politik. Att vara arbetslös är vanligtvis skadligt i sig, men att också behöva vänta, i ett främmande land, på om man skall få bo där eller inte är nog också pressande. Och vi bör inte bara se på frågan utifrån de invandrare som kommi hit, utan också ifrån de som lever ett mycket fattigare liv under en mindre fri regim. Även i den bästa av världar – där det vore lätt för invandrare att få tag på en bostad, kunna jobba och leva i trygghet – skulle nog bara en bråkdel av världens fattiga kunna ta sig till ett fritt Sverige. Men folket som utgör den bråkdelen skulle få det väldigt mycket bättre. Och när andra länder ser att verklig massinvandring faktiskt kan fungera med fria institutioner så har politikerna ett visst intresse att anamma de institutionerna (det minskar utgiferna). Med tiden kommer vi alla då också kunna sprida de här institutionerna till de fattiga länderna. Såvida det inte är de som adopterar dem först och går om de sista sovjetstaterna.

Så, för att sammanfatta, jag håller i stort med Martin och Boris om att en libertariansk invandringspolitik bygger på äganderätt, att staten inte får hindra folk att ta sig över gränsen och att dagssituationen är riktigt dålig – men vi har kanske en något olika syn på hur man kan börja äga saker.

Nu över till lite ett något mer kritiskt perspektiv på det de diskuterade.

Fri rörlighet fri invandring?

I radioprogrammet så diskuterar Martin och Boris om ”fri rörlighet” är en princip som står högre än andra i det libertarianska teoribygget. Jag håller med dem om att den inte gör det, men jag tror att de definierar begreppet utifrån en semantiskt och teoretiskt outvecklad linje, så att deras kritik blir missriktad.

Alltså, de menar att ”fri rörlighet” inte kan vara en libertariansk princip, för om man skulle stå för fri rörlighet så skulle man stå för andras rätt att gå runt var som helst, även på andras mark. Det kanske är så att ordet är fördärvat och används på alldeles fel sätt, men jag har alltid sett det som ”fri rörlighet mellan stater”. D.v.s. att det är samma sak som att det inte finns något passtvång, att staten inte skall stå som gränsvakt mellan två länder, att det är fri invandring mellan ett land och ett annat.

Jag har kanske fel om detta, men jag tänker mig att de flesta svenskar också använder begreppet på det här sättet. Åtminstone de flesta liberaler. För, vilken liberal skulle sagt ja på frågan: ”Om du står för fri rörlighet, står du då för att jag får gå in och traska runt i din bostad?” Jag tror snarare de flesta skulle sagt att de menade fri rörlighet mellan stater.

Jag har stött på en liknande situation, där andra har försökt vända vad liberaler och libertarianer menar, nämligen att ”Om du står för öppna gränser eller fri invandring, skall då ryska armén få flöda in i landet och bara ta över det? Skall de fritt få invandra hit, eller?” Och när andra har svarat på frågan så har de sagt ”Nej, vi skall ha ett försvar mot anfall, vi har stängda gränser för folk som vill invadera vårt samhälle”. Alltså, jag tror att de flesta liberaler ändå inte ser ”fri rörlighet” som någon positiv rättighet att gå på andras mark hur som helst, liksom de inte ser ”fri rörlighet” som ett frikort för andra länder att invadera samhället hur som helst.

Men nu är det här uppenbarligen ett koncept som orsakar viss förvirring bland våra meningsmotståndare. Så, istället för ”fri invandring”, ”fri rörlighet” eller ”öppna gränser” så kanske just ”inget passtvång” fungera? Men, jag gillar  slogans med ”fri” och ”öppen” i sig, så jag är inte helt övertygad om att vi behöver byta. Och även om det är bra att ändra sina beteckningar för att andra skall förstå dem så måste man alltid vara beredd på att även det mest klara budskapet kan missförstås.

Jag måste även säga att när jag lyssnade på den här delen första gången fick jag helt fel bild på vad Martin menade, då jag uppfattar fri rörlighet som fri invandring och Martin menade att det inte fanns något stöd alls för att det skulle vara en negativ rättighet – med vilket han då menade rätten att gå var som helst, på någon annans tomt eller inte. Om min initiala uppfattning inte är unik talar det ännu mer för vikten att vi libertarianer börjar använda ord som har en given betydelse i språket.

Går Liechtenstein att likna vid ett område som är helt ägt av en individ?

Lite som hastigast så sade Martin att Liecthenstein möjligtvis skulle kunna liknas vid ett litet område där en privatperson äger all mark och därför får sätta upp sina egna regler där. Detta eftersom prinsfamiljen som sitter vid makten – monarken har vetorätt mot all ny lagstiftning i landet – skall äga allt land där.

Är då en sådan liknelse rimlig? Det som gör det tveksamt är att landägande där länge byggde på en feodal struktur – landet var knutet till någon adelsman vars förfäder gissningsvis skaffade det med vapenmakt. När Liechtensteins-släkten köpte området i början av 1700-talet så hade de fortfarande livegna där – det avskaffades inte förrän 1808 – vilket gör det något mer troligt att landet var illegitimt ägt, då folket där förpassats till träldom är det säkert många tidigare adelsmän som utnyttjat och tagit deras ägande ifrån dem. Det finns därmed ingen plikt att följa någons regler när det troligtvis bygger på hundratals år av förtryck.

Jag gissar att Martin är medveten om den här problematiken, och att han räknar det här juridiska problemet med vem som egentligen äger marken som anledningen till att furstefamiljen bara kanske var som en ägare över landet. Det är ett problem det här med gamla marktitlar som bygger på stöld och jag är generellt dragen till att bara säga upp deras ägande av det och låta folk homesteada marken på nytt. Rent praktiskt är det tyvärr inte gångbart, men därmed så ser jag inte riktigt att någon skulle få bannlysa någon från en ort bara för att de är en ättling till en effektiv bandit. Det måste väl ändå utgöra en minimal grund för vad en rimlig syn på rättvisa gör gällande?

Skulle det komma färre flyktingar till ett fritt Sverige?

I slutet av programmet diskuterar Martin och Boris om det skulle komma lika många flyktingar eller invandrare till Sverige ifall staten inte gav bort så mycket i bidrag till de som får asyl. Jag är ganska säker på att det blev ett missförstånd dem emellan där – Boris menar att det skulle komma färre flyktingar ifall enbart bidragen togs bort, men kanske fler ifall även statens regleringar togs bort. Martin förutspådde dock att det skulle komma färre människor även i ett helt fritt samhälle.

Jag lutar åt att det kommer att komma fler. Jag tänker mig att i ett fritt samhälle så skulle invandringen ifrån fattiga länder komma genom att arbetsgivare söker efter billig arbetskraft; istället för att bygga de i andra länder där äganderätten är mindre säker och skatterna högre så anställer de arbetskraft så den kommer till Sverige.

För en entreprenörer så är det viktiga ifall personen kan arbeta eller inte och då letar de efter folk som snabbast kan ta sig an de arbetsuppgifter entreprenörerna behöver hjälp med. Troligtvis är flyktingar inte lika bra på det som andra grupper är, men det kanske beror på hur pigga de är på att komma loss sin dåliga situation. Men, flyktingar kan komma till Sverige inte bara genom rekrytering av entreprenörer utan genom självrekrytering – de kan ta sig till Sverige på egen hand.

I båda fall så är den viktiga frågan om asylsökarna kan få det bättre i ett fritt Sverige, än för alla andra alternativ. En annan otroligt viktig faktor är hur många släktingar och bekanta de har i Sverige – man flyttar främst dit man har kontakter.

Vad kan det då finnas för fördelar i ett frihetligt Sverige jämfört med flyktingboenden: mer välbetalt arbete, fungerande toalett, trygg miljö, skola och möjlighet att tjäna ännu mer pengar än vad de gör idag. Vad är den stora nackdelen: bättre klimat, längre bort från sitt hemland och bakgrundsrelationer och de behöver inte dela upp sig (ifall en grupp flyttar så blir det efter att några först åker dit och kollar in läget, som sker nu med syrierna).

Jag är inte helt säker, men jag skulle gissa att de rent kalkyleringsmässigt skulle tjäna på det. Sedan är det så klart inte så att folk åker någonstans bara de tjänar på det. Enligt FN så tog Sverige emot ca 40 000 flyktingar/år mellan 2010-2014. Tyskland tog samtidigt in runt det dubbla 2012. De är en mycket större ekonomi, så klart, men om Sverige hade en fri ekonomi skulle det ploppa upp några nya städer som i Kina, då andra invandrare definitivt lär flytta hit, så det skulle vara en kraftigt växande ekonomi flyktingarna tar sig till.


Uber vs. taxi och välfärdsmoralism

Idag publicerades det en debattartikel skriven av Claudio Skubla, till förordnad förbundsdirektör på Svenska Taxiförbundet, på Svenska Dagbladets (SvD) hemsida. I denna artikel kritiserar Skubla taxibranschens största mardröm – transportdelningstjänsten Uber – på välfärdsmoralistisk grund och dra slutsatsen att deras app-baserade tjänst uberPOP, som kopplar förare till resenärer, kan hota hela välfärdsstaten om de växer sig stora genom uteblivna skatter. Han jämför det med andra samhällsomstörtande händelser som med musikfildelningsprogrammet Napster i slutet på 90-talet och kallar till handling. Inte minst så avfärdar han Uber som icke-innovativt då han anser att teknologin (appar) redan finns. Enligt Skubla är den enda innovationen ”att strunta i att betala avgifter och skatter”.

Ja, Uber är ett hot – inte bara mot ”välfärden”, utan mot hela det etablerade nepotistiska systemet som är Staten. Det inför osäkerhet och det gillar inte de som privilegierats – allra minst taxibranschen, som Skubla företräder. Vad är då inte innovativt med Uber och på vilket sett är det ett argument emot dem? IT-företaget är det första som lyckats få ut en tjänst på en sådan här skala och då har de ju tillfört saker. Människor bevisar ju att Uber är en innovation genom att välja just Uber framför traditionell kartelliserad taxi.

Det mest anmärkningsvärda i artikeln är just välfärdsmoralismen. På den grunden försvaras intentioner snarare än övergripande resultat. Men det som taxibranschen vill är att behålla sin särställning i skuggan av innovativa tjänster som uppkommit tack vare framstegen inom IT. De bryr sig bara om välfärdsstaten så länge som det gagnar dem själva.

Denna typ av motstånd mot innovation från de som utmanas av den är dock inte ny.

Läs debattartikeln här.


Statlig kontrollbyråkrati och alternativet på en fri marknad

Idag publicerades det en artikel på SVT Västerbottens sida som handlade om en 11-årig bakglad flickas brev till statsminister Stefan Lövfen och svaret som hon fick tillbaks från honom.

I sitt brev undrade flickan, som heter Cia (uttalas Kia) och kommer från Blattnickselle, varför det kostar så mycket att skaffa tillstånd att driva café, och framförallt, varför hon inte får driva cafét hemma hos sig bara för att hon är 11 år – vilket hon tycker är orättvist.

Utöver att han tyckte att barn ska gå i skolan enligt skolplikten så svarade Lövfen att kostnaden beror på att kommunen ska kunna kontrollera så att maten som serveras går att äta. Alltså är syftet som uppges att skydda konsumenterna.

Detta väcker frågor. Varför ska just kommunen och inte någon annan ha rätt till att kontrollera? Går detta inte att lösa på frivillig väg? Kan vi inte lita på människor (förutom staten)?

Först, hur står det egentligen till med tillstånd att driva verksamhet? Hur fungerar det med tillstånd?

Idag måste den som vill driva, till exempel, ”livsmedelsverksamhet” (som det kallas) ha tillstånd från flera olika statliga myndigheter och förvaltningar i kommunen där man bor. Det kan blir en långdragen process som tar lång tid och, inte minst, kostar mycket pengar för de ansökningar och kontroller som krävs. Detta gäller även många andra branscher där det också krävs tillstånd eller licens. [1]

Alternativet

Vad är då alternativet? Med andra ord, hur skulle verksamhetsbesiktning kunna skötas på en fri marknad?

Jo, tänk att flera privata besiktningsföretag uppstår och får konkurrera om att göra de mest pålitliga och kostnadseffektiva kontrollerna enligt efterfrågan hos både företag och företagens egna kunder (t.ex. restaurangbesökare). Företagen kommer att vilja ha certifiering från ett (eller flera) besiktningsföretaget för att de bidrar till ett förtroende hos kunder som anser att denna certifiering är viktig. Företagen som blivit besiktigade kommer sedan att kunna skylta med certifikatet så att deras kunder ser det. Utöver detta så kan besiktningsföretagen eventuellt också erhålla en databas över certifierade kunder som konsumenter kan vända sig till om de är osäkra.

Men på så sätt skulle detta inte skilja sig från att skaffa en ansedd ISO-certifiering åt sin organisation [2]. Någon genomgår en certifiering för att det bidrar med något – t.ex. skapar tillit hos dess klienter.

Hur uppnår vi då detta marknadssystem? Genom uppkomsten av flera privata besiktningsföretag som fritt får prövas på en fri marknad där de då bygger upp sitt rykte bland klienterna. Hur man ska tackla alla legala hinder är en annan femma – men de första riktigt seriösa besiktningsföretagen skulle säkerligen behöva agera bredvid myndigheterna och arbeta för att göra ett bättre jobb än dem.

Det finns alltså ett alternativ till den byråkrati som finns dagens politiska system.

Mer om ämnet konsumentskydd kan läsas på EconLib.

Noter

Låt oss påpeka att det självklart borde vara i företagens intresse att tjäna sina kunder väl och att de skulle lida negativa ekonomiska konsekvenser (förluster) om upprepade fall av brister uppdagas. Detta är på grund av negativ publicitet och att kunderna vänder sig till andra restauranger. Ett certifikatet symboliserar ett åtagande men kan också dras tillbaka om något inte står rätt till.

Vi får inte glömma att statliga  myndigheter och kommunala förvaltningar, i likhet med företag på marknaden, har andra intressen som de prioriterar högt – såsom att bevara sina egna jobb och även de expandera sin verksamhet. Men detta fungerar inte som på marknaden där behovet testas genom vinst- och förlust-mekanismen då pengarna som myndigheterna får in dras på skatten oavsett om deras kunder vill det eller ej.

Referenser

  1. Det här krävs för att starta en livsmedelsverksamhet – Göteborgs Stad (2015/9/10)
  2. ISO 9000 – Wikipedia

Uppdaterad 2015-09-11 kl- 12:22.


Hur lag och ordning skapas i ett fritt samhälle

european-e-justice[Den här artikeln är omarbetad efter en kort föreläsning som hölls på Ankdammen -15, i Gävle den 8:e augusti.]

Anarkokapitalism förespråkar ett fritt samhälle där allting produceras utan statliga stöd eller statliga regleringar. Det finns inte en stat i ett anarkokapitalistiskt samhälle – ingen skatt och inga förbud förutom förbudet mot att inkräkta på någon annans individuella frihet. Andra namn på det här samhället är en polycentrisk konstitutionell ordning, libertariansk polycentrism eller, som några av oss anarkokapitalister kallar det lite informellt, Ankeborg.[1]

Det här samhället skulle skilja sig rätt ordentligt ifrån dagens och väldigt många är skeptiska till att det över huvud taget skulle kunna fungera. Vad finns det då för bevis för att ett anarkokapitalistiskt samhälle kan fungera? Det här är huvudtemat för artikeln, att ge en snabb överblick av de mekanismer som krävs för att skapa lag och ordning i ett fritt samhälle och vilka bevis som finns för att det skulle fungera som vi förväntar oss.

Ett sätt att tänka på bevisen är att skriva en lista på exakt vad det är för saker som behöver fungera. Exempelvis, kan ett samhälle fungera med fri droghandel, prostitution, ingen reglering av vad klockan är, ingen stadsplanering o.s.v? Så tänk på det som en lång lista med krav eller specifikationer som du kan bocka av. Om alla krav kan bockas av, då är det troligt att det fungerar.

Tre av de viktigaste punkterna på en sådan lista är ifall privata bolag eller föreningar kan producera säkerhet (så att brott hindras), tvistlösning (så att konflikter blir lösta) samt bra lagar och regler (så att risken för konflikter blir mindre).

De här sakerna kan vi hitta bevis för redan i dagens samhälle. Om man kollar på de flesta europeiska länder så finns det ungefär lika många privata väktare som statliga poliser. Och i USA finns det kanske tre gånger så många privat säkerhetspersonal som poliser. Det finns också bra jämförelser som gjorts mellan privata och statliga poliser. I USA kan ett kvarter eller en husägarförening ibland välja mellan att anlita privat eller statlig polis som patrullerar. När gator exempelvis gjorts privata och kvarteren själva står för säkerheten så brukar brotten sjunka i alla kategorier. När ett kvarter hyr in privat polis så brukar de också ge bättre service. Exempelvis var det ett kvarter i Houston som gick över från statlig till privat säkerhet och fick tre, istället för en, poliser som patrullerade området vilket gjorde att antalet inbrott sjönk med hälften – och det hela kostade hälften så mycket som med det statliga alternativet.

När det gäller att lösa tvister så finns det även där en jämförelse som går att göra mellan statliga domstolar och privata domstolar. Där kan nämligen handelsmän välja mellan att använda sig av ”litigation eller rättstvist”, som är statligt, och ”skiljedomstolar” som är privat. Båda sorters domstolar kan upprätthålla sina domar med våld eller hot om våld så den enda skillnaden är i hur väl de löser tvister. Vad är då bättre med de privata alternativen? Jo, som Bruce Benson beskrivit det[2],

(1) en skiljedom kan åstadkommas snabbare, mindre formellt, och till lägre kostnad än en dom i rättstvister; (2) Skiljedomar är mindre antagonistiska än rättstvister, så det är mer sannolikt att parterna kan ha en fortsatt ömsesidigt fördelaktig affärsrelation; (3) skiljedomare kan väljas på grundval av sin sakkunskap i frågor som är relevanta för särskilda tvister, medan offentliga domare inte behöver ha någon sådan expertis; (4) och skiljedomar kan vara hemliga så ingen behöver få reda på processen.

Den tredje saken som privata företag måste kunna producera är bra regler. Återigen kan man kolla på skiljedomstolar och jämföra dem med statliga domstolar – de privata alternativen föredras ofta just för att man kan ignorera den lag som staten upprätthåller och istället följa de villkor som finns i ett kontrakt. Kontraktet blir lagen, det är kontraktet, en överenskommelse mellan två parter, som säger vad lagen är som reglerar deras respektive rättigheter och skyldigheter. Intuitivt tror jag de flesta förstår att en överenskommelse, förstådd i den miljö där den är uppkommen, är smidigare att följa än regleringar och det är också vad marknaden väljer.

Men, är det inte staterna som är innovatörerna här, är det inte de som kommer på nya, bra kontrakt? Nej, de kommer folk på, på plats när de utför sitt yrke. Exempelvis så utvecklas nya kontrakt på nätet idag av de företag som säljer sina tjänster. Den första börsen i Europa – i Amsterdam – utvecklade många av dagens häftiga finansiella instrument och aktiviteter som futures och blankning, samtidigt som den holländska staten försökte förbjuda den här handeln. Och ännu längre tillbaka i historien, för tusen år sedan, så utvecklades en internationell handelsrätt av handelsmän, som till viss del utgör grunden för den internationella handelsrätt som finns idag.

Ett annat sätt att se på det här med att komma på effektiva lagar är att fundera på vilka det var som först kom på de liberala lagar som befriade människor ifrån kungarnas tyranni. Det var inte direkt statligt anställda byråkrater och jurister som kom på idéerna om kvinnors rätt till självbestämmande även om de var gifta, allas rätt till yttrandefrihet eller frihandel och näringsfrihet, utan det var privatpersoner och visionärer, som bl.a. Richard Overton, William Walwyn och Elizabeth Lilburne, som förde fram dessa idéer.

Så, det finns gott med bevis på att det privata kan sköta sådant som polis och säkerhet, att lösa tvister samt att komma fram till effektiva lagar. Men, är detta tillräckligt för att övertyga någon om att anarkokapitalism kan fungera? Nej, för en sak till behöver bevisas och det är att det finns en stabil bakgrund av lag. Såhär, det en stat gör är ju att vara monopolist på att bestämma vad lagen är. De har då en slutgiltig makt att avgöra vem som har rätt eller fel i en viss konflikt. Och allt det jag nämnt har skett i ”skuggan av staten”, att det finns en stor makt som definitivt säger att det är fel att stjäla, så att de här verksamheterna kan fungera. För att visa att marknaden kan vara effektiv på de här områdena, så måste vi visa att privata krafter kan producera en liknande bakgrund av säkerhet.

Hur kan då det privata producera en sådan här ordning, så att det är säkert att det är olagligt att göra en viss sak?

Grunden är att folk kommer att skapa sina egna lagar tillsammans med andra som delar samma rättsliga preferenser. Det vill säga, inom varje samhälle finns det några som har ungefär samma syn på hur lagar och regler skall upprätthållas. De skulle då kunna anlita ett företag som specialiserar sig på att tillhandahålla just den lag de vill ha och dömer i tvister mellan de som säger sig vilja ha den lagen. Eller så skulle de kunna bilda en förening som gör samma sak.

Det skulle då finnas ett antal grupper i samhället som lever med något olika lagsystem. Det är inte nödvändigt att det skulle bli olika lagar, men väldigt troligt. Eftersom de lever efter olika lagar och inte har ett gemensamt sätt att lösa konflikter så skapar de ett, genom att förhandla med alla andra grupper om vilken lag som skall gälla mellan dem. Eftersom varje individ skulle kunna stöta på många andra grupper som lever med olika lagar kommer det finnas ett incitament för folk att komma fram till enkla och generella lagar för att lösa alla dessa inter-grupp-konflikter.

En historiskt vanlig lag mellan grupper som lever på samma plats är den juridiska regeln actor sequitur forum rei – lagen följer den åtalade. Den regeln innebar att om det rörde sig om ett allvarligt brott – mord, stöld, misshandel – så togs fallet upp i offrets domstol och man dömdes efter dennes lag. Men om det inte var ett sådant brott så togs frågan upp i den åtalades domstol. Det innebär att om jag anklagar dig för att ha hädat mot min religion, så tas det upp i din domstol varpå den inte erkänner den handlingen som ett brott. En annan enkel regel skulle vara att vad lagen är bestäms av en landägare – på vissa bitar är det lagligt att sälja heroin på andra inte. Och om man har tvister om vilken domstol man går till så finns det ett sätt som används idag att båda sidor får en lista på tio domstolar, sedan kan båda stryka bort två eller tre namn från den och sedan tar man någon av de andra helt slumpmässigt.

Hur man kommer fram till sådana här regler mellan grupper sker alltså genom en förhandlingsprocess mellan grupper som inte står i en hierarkisk ordning. Dessa förhandlingar kommer alltså leda fram till fördrag som bestämmer efter vilken lag en tvist skall lösas och i vilken domstol en fråga skall tas upp. Detta gäller inte bara mellan en grupp och en annan utan också mellan en medlem av en grupp och någon som inte är organiserad på något sätt; eftersom alla grupper kan ha olika preferenser för hur en sådan tvist kan lösas kommer det att ske förhandlingar om exakt vilken lag gruppen (som lär vara den starkare parten i tvisten) kan påtvinga den fördragslöse individen. De här förhandlingarna kommer att göras så länge som en grupp finner att det är mer fördelaktigt med en kompromiss framför att slåss med den andre, vilket är fallet med de som bryter mot individers frihet (tjuvar, mördare, våldtäktsmän o.s.v.).[3]

Alltså, det frihetliga polycentriska systemet skapar en skugga av och ordning genom överenskommelser mellan de som har samma rättsliga preferenser och genom förhandlingar mellan dessa. Det är alltså ett samhälle som skulle vila på kontrakt.

En vanlig invändning som dyker upp vid det här laget går ungefär såhär: ”Okej, det här skulle kanske fungera. Men det bygger ju på att de olika grupperna i samhället inte slåss med varandra? Hur kan ni vara säkra på att de inte kommer att göra det?”

Det finns inte riktigt något anarkokapitalistiskt samhälle som vi kan studera för att besvara frågan. Det är främst två som har förts fram av ankor till att det inte skulle ske. För det första, ifall folk inte försöker hitta en lösning genom förhandlingar så återstår det att antingen helt isolera sig ifrån den andra gruppen eller att börja kriga med dem. Genom förhandlingar kan man alltså samarbeta mer med varandra och krig är uppenbarligen destruktivt. För det andra har ankor undersökt liknande situationer, där det finns två eller fler grupper som inte står i någon hierarkisk ordning. I de tillfällena så märker man att folk har en tendens att försöka minimera kostnaderna av konflikter med varandra. Detta gäller när de båda parterna har regelbundna interaktioner, för då vet de båda om att om de slår till väldigt hårt så kommer de andra att svara med samma mynt. Det finns även hela samhällen där folk levt sida vid sida, där två (eller fler) grupper inte står i en politisk hierarki. Några av dessa samhällen som saknade ett våldsmonopol var medeltida Island, medeltida Irland, Somalia på 90- och 00-talet, en del länder på 1800-talet, men också mindre samhällen som sjörövarsamhällen, andra kriminella organisationer, gränssamhällen där folk på båda sidor krigar med varandra men där de andra ändå kan skapa ordning med varandra.[4]

Alla dessa samhällen saknade ett våldsmonopol och båda sidorna i en konflikt löste det genom att förhandla för att nå någon metod för att försöka lösa det, oftast på ett neutralt sätt. Islänningarna hade jurys med flera medlemmar från varje sida och sedan röstade de om vem som hade rätt; somalierna valde en tredje part som skulle döma i frågan – på samma sätt fungerar även den svenska skiljedomslagen; och i äldre tvister mellan folk från olika nationer så satt ambassadörerna med för att representera varje sida.

De här samhällena var dock inte anarkokapitalistiska – de hade ofta begränsningar för vilka som fick starta nya laggrupper och de upprätthöll många icke-libertarianska lagar. Men de visar att det går att ha en ordning utan en stat och att denna rimligtvis kan skapas av privata krafter. Så, om dessa icke-hierarkiska grupper, i mindre moderna samhällen än dagens, kunde lösa konflikter mellan varandra, borde inte även icke-hierarkiska grupper där folk också lever med fria lagar kunna göra detsamma?

Tyvärr är svaret på frågan inte helt definitivt uppenbart. Det kan ju finnas någon viktig skillnad som gör att fria individer blir mer våldsbenägna och oresonliga. Men jag betvivlar det. En invändning som tagits upp är att äldre statslösa samhällen har kunnat lösa de här konflikterna, men deras metoder fungerde bara inom små grupper och det är inte uppenbart att de är skalbara.[5] Dessa författare kollade dock enbart på äldre samhällen och inte relativt moderna som i Kina mellan 1840-1940 där de hade fördrag mellan länder om att lösa konflikter mellan varandra enligt en formell struktur. En sådan struktur skulle företag och föreningar också kunna anamma.

Så, jag ser det som att det går att hitta exempel på nästan alla mekanismer som anarkokapitalism kräver för att kunna fungera. Det går inte att utifrån det säga att det definitivt måste fungera, men jag tror att vår världsbild är den som bäst passar ihop med all fakta. Det enda vi saknar är ett slutgiltigt bevis på att allt kan passa ihop. Utan det sista beviset kan vi förstås inte vara helt säkra, men om det finns något fel i vårt teoretiska bygge så ligger det inte i de frågor jag just nu diskuterat.


Noter

[1] Hur kommer det sig att det blev kallat Ankeborg? Jo, för några år sedan föreslog användaren geekuality på forumet Liberal Debatt att man skulle kunna kalla en anarkokapitalist för just en anka. Efter ett tag spred sig bruket till Flashback och senare kom Niklas Wiklander på att den självklara hemvisten för ankor är Ankeborg. Senare skapades forumet Ankeborg på Facebook (med avstickaren Ankeborg: Under belägring) och forumet Ankeb.org.

[2] Bruce L. Benson, ”How to Secede in Business Without Really Leaving: Evidence of the Substitution of Arbitration For Litigation” (2002).

[3] Min framställning av det här förhandlingssystemet bygger väldigt mycket på David Friedmans beskrivning av ett liknande system i The Machinery of Freedom (1989/2014). Skillnaden mellan hans och min framställning är att han tänker sig att alla de här olika grupperna representeras av företag och att de bara förhandlar med varandra genom monetär kompensation. Jag tänker mig istället att det kan vara både företag och föreningar som tillhandahåller dessa tjänster och att de kan erbjuda många olika saker när de förhandlar med varandra. Kärnan i båda beskrivningar är dock denna: det anarkokapitalistiska systemet tillhandahåller stabilitet genom att de olika grupperna (som internt har samma lagar) förhandlar med varandra där de har olika lagar och kommer fram till någon kompromiss som båda kan leva med.

[4] Några av dessa samhällen beskrivs i fjärde delen av Anarchy and the Law (2007) av Edward Stringham och de finns kortfattat beskrivet på sidorna 33-40 ”Public choice and the economic analysis of anarchy: A survey” (2009) av Stringham och Benjamin Powell.

[5] Se Michael A. Wiebes ”Legal polycentrism and the circularity problem” (2012) och Mark Koyamas ”The Law and Economics of Private Prosecutions in Industrial Revolution England” (2012).


Med rätt att få diskriminera

De senaste åren har flera fall då människor nekats tjänst av någon uppmärksammats främst i utlandet. Det har, till exempel, hänt då bagare har nekat att baka bröllopstårtor till homosexuella pars bröllop på grund av personliga skäl som religiös övertygelse. Det har i vart fall följts av hätsk diskussion på båda sidor i frågan: Ska eller ska man inte få diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning? Man har därefter också krävt politisk handling med viss politisk respons.

Samtidigt har flera andra allmänt sett ogillade budskap i andra fall kommit undan den kritiken – när det också var för att testa gränserna . Detta visar hur selektiva och inkonsekventa människor är i sin syn på diskriminering. Allmänt sett ses diskriminering som något dåligt och rentav ont. Ändå anses det vara helt acceptabelt att diskriminera särskilda åsikter utav egentligen godtyckliga skäl.

Men vad är diskriminering egentligen? Vad är det som sker när någon ”diskriminerar”?

Varje dag ställs människor inför ofantligt många alternativ – möjligheter. Bland dessa väljer var och en utifrån erfarenhet, kunskap, åsikt och övertygelse – incitament – för att bli tillfredsställda med det resultat som det förväntas frambringa – målet. Vi tycker inte alla alternativ är lika bra och faktum är att de inte är det heller. Alla varor har inte samma kvalitet och ger inte samma tillfredsställelse. Alla människor gör ju inte allt exakt likadant heller. Det kan även handla om något så mänskligt som att välja en partner utav många möjliga partners (som ekonomen Walter E. Williams demonstrerade). Detta val mellan alternativ är diskriminering.

Sedan så blandar man ofta ihop alldaglig diskriminering med hur man ser på det politiskt sett. Man hävdar att för samhällets bästa så borde man, i vissa fall, med tvång se alla få ha samma förutsättningar och inte behandlas olika, särskilt för något så fundamentalt för människor som sexuella läggningar – som i vår tid av många ändå anses som en oviktig faktor. Men för många andra är det dock inte det och vi måste respektera deras mänskliga val i att inte ha med dem att göra. Detta i likhet med att vi accepterar att någon nekar att tjäna en nazist, och kommer undan med det.

Vad är då den övergripande nyttan med diskriminering som sådan? Finns det inte både bra och dåliga fall? Ja. Det finns fall där människor diskriminerar vissa för till synes dumma anledningar. Men genom diskriminering sätts exempel. Mindre gillade åsikter, som rasism, sållas bort. Det uppstår empati för de svaga och utsatta – som för den svarta befolkningen i medborgarrättsrörelsens USA. Diskriminering leder till någon annans mothandling – en revolt mot den nuvarande ordningen.

Om man nekas av en fördomsfull typ så har man inte förlorat något. Det är tvärtom den fördomsfulla typen som förlorar och det är helt dennes val. Det är bagaren i fallet som vi tog upp som förlorar. Existerande vänner och klienter som inte håller med denne vänder sig bort.  I och med detta val står den åter inför nya: att alienera fler möjliga kunder och få intet, eller att inkludera alla och får mer. Incitamenten får styra. Det är helt enkelt marknadens lag som gäller.

Om diskriminering nu, trots allt, är något dåligt då borde all diskriminering utplånas – men vi har sett att det i sig är omöjligt för att diskriminering är en del av vår natur som handlande (agerande) människor. Vi väljer och väljer bort alternativ hela tiden i vår vardag. Det är inte en förlust för någon annan – alltså inte något negativt.

Ändå har vi hört politiker tala om att förbjuda företagare från att neka tjänst åt personer på grund av deras sexuella läggning, levnadssätt eller övertygelser –  förbjuda människor från att neka människor som de inte vill interagera med. Det är helt fel väg att gå oavsett hur fel man kan tycka att det är. Tvång, i synnerhet statligt tvång, leder i sig dessutom bara till flera oönskade effekter som i sig behöver adresseras. Det skapar helt fler motsättningar mellan människor och det i sin tur större problem, som rasism.

Glädjande är att vissa kändisar verkar förstå detta bättre. På Internet kunde man läsa att skådespelaren Patrick Stewart, försvarade ett bageri i Nordirland, inte för att han delar deras uppfattning, utan för att att han just stödjer deras rättigheter att få diskriminera utav principiella skäl då han anser att det är en fråga om yttrandefrihet.

Vi har sett alla försök till att eliminera diskriminering ger motsatt effekt och rentav orsakar de problem som de ämnas motverka. Diskriminering är faktiskt en förutsättning i ett fritt samhälle då det leder vägen mot tolerans och förbättring.

Uppdaterad 2015/8/6.


Statsdominans och allmänhetens underkastelse: några grundläggande principer

Översättning av artikeln ”Some Basics of State Domination and Public Submission” av Robert Higgs. Tack till Mattias Olsson som har översatt!

51y+gUr59fL._SX328_BO1,204,203,200_[1]Bekantskap leder till belåtenhet, men även till likgiltighet. Personer som aldrig upplevt någonting annat än en viss typ av verklighet – oavsett hur oändligt problematisk den verkligheten än må vara – har en tendens att inte notera den, att relatera till den som om de upplevde den med stängda ögon. Sådan är den moderna människans relation till staten. Den moderna människan har alltid levt bredvid staten, och tar den för givet. Den moderna människan ser den så som man kan se på vädret: regn eller solsken, åska eller sköna vårvindar är alla ett resultat av vädret, av själva naturen. Även när den är destruktiv ser man på dess handlingar som oundvikliga och nästan som en ”handling av Gud”.

Det är inte våra gener som får oss att förhålla oss till staten som sömngångare. Det är våra nuvarande sociala omständigheter, och vår långa historiska anpassning till statens makt över oss, som predisponerat oss att se på staten på detta omedvetna och autonoma sätt. Människor som levde under andra omständigheter reagerade på ett helt annat sätt. Först när människor började bosätta sig på gårdar med sina djur sågs de av staten som lämpliga offer att förgripa sig på och härska över. När människor – under stora delar av mänsklighetens historia – sammanslöt sig i mindre grupper som jägare och samlare var staten som institution omöjlig: folket hade få, om några, värdefulla saker att stjäla, och om någon skulle försöka sig på att bedriva statslik makt över dem kunde de i värsta fall lägga benen på ryggen. Genom att fly tilläts aldrig den potentiella staten att utöva någon dominans över människor. (Läs, till exempel, James C. Scott’s senaste analys i The Art of Not Being Governed: An Anarchist History of Upland Southeast Asia.)

Under de senaste 5000 – 10000 åren har dock de flesta av jordens invånare levt böjda under en stat som ständigt kränker de mänskliga rättigheterna och vars makt att härska och plundra har grott på människornas rädsla, dels gentemot själva staten, men även gentemot de externa hot [rövarband, tjuvar, andra stater etc. reds. anm.] som äventyrar deras säkerhet – samma hot som staten åtagit sig att bekämpa. Detta leder till att nästan ingen ens kan föreställa sig ett samhälle utan en stat.

För de få som lyckats vakna och reviderat den nästan drömlika synen på staten uppenbarar sig dock snabbt två huvudsakliga frågeställningar:

  1. Vilka tror dessa människor – det vill säga statens ledare, dess Pretoriangarde, lakejer och vänner inom den privata sektorn – att de är som kan behandla oss så som de gör?
  2. Hur kommer det sig att nästan alla av oss står ut med statens kränkande behandling?

Dessa frågor skulle enkelt kunna utgöra – och utgör i sanning redan idag – stommen i ett mycket stort antal böcker, artiklar och manifest. Även om det långt ifrån existerar någon koncensus i debatten förefaller det tämligen uppenbart att svaret till den första frågan har någonting att göra med det stora antalet galna och arroganta människor som helt enkelt tjänar på att våldföra sig på, och bedra, andra människor. När de ställs inför valet mellan vad Franz Oppenheimer kallade de ekonomiska medlen till välstånd (genom produktion och handel) och de politiska medlen (genom stöld och utpressning) väljer medlemmarna ur härskarklasserna konsekvent det senare alternativet. Gregorius VII, som var huvudpersonen bakom den Gregorianska reformen som började under hans påvedöme och pågick under nästan 50 år (och ännu längre i England), sparade inte på krutet när kan skrev (så som det här citeras av Harold Berman): ”Vem känner inte till att kungar och prinsar härstammar från gudsförnekande män som på grund av stolthet, rov, förräderi, mord – i korthet alla typer av brott – på anstiftan av Djävulen, denna världens prins, höjt sig själva över sina medmänniskor; män förblindade av girighet och oacceptabla i deras fräckhet?”. Det är, såklart, möjligt att vissa politiska ledare tror att deras makt över andra människor är legitim och schysst – speciellt de demokratiska valen ses nu för tiden av de flesta som nästan heliga ritualer – men sådan självförnekelse förändrar inte den verklighet vi lever i.

Svaret på frågan varför vi underkastar oss statens vansinne har mycket att göra med vår rädsla för staten (och, nu för tiden, även rädsla för eget ansvar), rädsla att sticka ut ur mängden och uppslukas av staten, och kanske allra mest den ideologiska ”hypnosen” (som Lev Tolstoj benämnde det) som förhindrar de flesta av oss att föreställa oss livet utan staten och varför statens krav på automatisk immunitet gentemot de moraliska lagar som binder samman resten av mänskligheten inte är någonting annat än ren smörja. Om en enskild individ inte har moralisk rätt att mörda eller stjäla har inte heller de individer som verkar inom statsapparaten rätt att mörda eller stjäla; enskilda individer kan såklart inte heller delegera staten att utföra dessa handlingar eftersom de inte innehar rätten att mörda eller stjäla från första början. Många författare har, liksom Tolstoj, belyst det faktum att de härskande klasserna jobbar väldigt hårt för att sprida en ideologi vari staten, och dess kriminella handlingar, höjs till skyarna. Man får i detta avseende hålla med om att många historiska stater har lyckats mycket framgångsrikt i detta arbete. Under det Nazistiska styret trodde tyskarna att de var fria, på samma sätt som de amerikanska medborgarna tror att de är fria idag. Ideologiernas förmåga att förblinda populationer och ingjuta Stockholmssyndromet tycks ha få begränsningar, även om regimer så som den sovjetiska, som förslavade dess population i konstant fattigdom, kan uppleva att dessa försök att implementera en ideologi i sina offer tillslut leder till en alltmer ohållbar situation.

En konstant, om än skiftande, dos av oförskämt våld och bedrägeri är statens huvudsakliga verktyg i dess mångfacetterade strävan efter medborgarnas totala medgörlighet. Samarbetsvilja från deras sida är såklart också uppskattat, och alla stater anstränger sig åtminstone lite grann för att ge tillbaks en smula eller två från det bröd de stulit från sina undersåtar. För denna gåva är de ack så tacksamma.


RI: Låt ingen få rösta

original[1]I sitt tal under Almedalsveckan, politikernas sommarfestival, sa Gudrun Schyman å Feministiskt Initiativs (FI) vägnar att man borde låta 16-åringar få rösta i valen för att inte exkludera en grupp som kanske inte får rösta förrän de är 20 år gamla. För enligt Schyman finns det forskning som visar att 16-åringar fattar lika bra eller dåliga beslut som 18-åringar. [1]

Så enkelt är det dock inte att avgöra vem som bör få rösta. Man ska inte ta valet som något givet. Det finns så mycket mer man bör analysera, som varför och om man bör ha en röstningsprocess överhuvudtaget. Låt oss dock hålla oss på en för ämnet lagom nivå.

Hursomhelst. Gudrun Schyman missar tyvärr några viktiga saker. För vad hon inte verkar skilja på är två typer av beslut: 1) De som bara berör en själv och är frivilliga, och 2) De som berör alla och inte bara en själv och är betvingande. Att rösta faller, liksom alla andra politiska handlingar, i den sistnämnda kategorin.

Det finns faktiskt en annan pseudotyp av beslut som går ut över andra. Det är när någon frivilligt delegerar sin beslutsrätt till en annan som fattar beslut åt honom eller henne. Detta faller under beslut som rör en själv. Det politiska systemet med dess delegering platsar inte här då alla anses bundna till den med tvång även om de väljer att inte delta i valet.

Låt oss återgå till den röda tråden:

Av egen erfarenhet kan jag säga att jag inte alls var mogen att rösta vid 16 års ålder, och inte ens vid 18 eller, som jag nu är, 25. Säkerligen inte heller mina jämnåriga var det. För det första var de känslodrivna. Sedan hade de bara ”hoppat på bandvagnen” – följt gruppen. Unga tonåringar gör så. Inte minst så saknar de erfarenhet och kunskap om världens komplexitet. Detta gäller de flesta fortfarande när de blir äldre. De följer gruppen. Det är ett läskigt beteende. Det var inte förrän efter mitt politiska engagemang som jag insåg det. För jag såg de tendenserna.

Givet detta, om nu forskningen säger att det gör detsamma om man är 16 eller 60 år gammal, och vi antar att det är sant, då har vi ett argument för att inte låta någon, vare sig vanliga medborgare eller politiker, rösta om något som direkt drabbar alla andra med fara för vad det kan orsaka andra.

Alla försök till att reformera demokratin och då försöka göra människor mer medvetna om politik är lönlösa. De allra flesta har, som ekonomen Bryan Caplan har påpekat i sin bok ”The Myth of the Rational Voter”, inget rationellt intresse av att sätta sig in i de komplexa ämnena. Inte ens politikerna som genom val anförtros att fatta beslut är insatta i allt de röstar om – för att det inte ligger i deras primära intresse. Därför följer de då i många frågor istället blint partilinjen, det vill säga, hoppar på bandvagnen.

Men att låta yngre få rösta skulle helt klart röra om i den politiska grytan. Det skulle tjäna populismen. Och FI skulle tjäna på det och SD också. Inte särskilt gynnande för allmänheten i helhet – allra minst de som egentligen inte bryr sig så mycket om politik.

Så att reducera frågan om vem som ska få rösta till att mognad ska få bestämma leder ingenvart. Det är inte en väsentlig faktor då människor fattar dåliga beslut på grund av psykologiska och sociala bias – vilket inte säger att åldern spelar in.

Det är bättre att avskaffa systemet helt och hållet så att ingen grupp kan legitimera ondskorna över andra likt i Nazityskland på 30- och 40-talen eller idag i Venezuela.

Vi behöver inte utökad demokrati och tvång; Vi behöver anarki och medmänsklighet – fler människor som gör väl av egen fri vilja. Ingen bör kunna rösta om och tvingas stå för något som drabbar en annan som i politiken.

Vi har bara precis skrapat på ytan när det gäller rösträtt. Det finns så mycket mer att att ta en titt på, men inte här i denna artikel.

Bild: TT

Referenser

[1] Fi: Låt 16-åringar få rösta (2015-07-05)


Vem ignorerar knapphetsprincipen?

20150527_scarcity940[1]

Ursprungligen publicerad i sitt ursprungsspråk på FEE.org. Läs artikeln här.

Alla har vi en teori om hur världen fungerar, om hur orsak och effekt hör ihop. Utan den skulle vi inte veta hur man ska börja dagen: ”Om jag vaknar upp imorgon kl. 7:00 så bör jag ta mig till arbetet i tid. Och sedan…”

Våra teorier, reglerna och priciperna utifrån vilka vi tolkar omvärlden, hjälper oss att tänka och planera, men de begränsar också till viss grad vårt tänkande och vår planering. Det kan vara en bra sak, så länge som våra teorier överenstämmer med den verkliga världen på ett rimligt sätt.

För ekonomer som studerar mänskligt handlande i den verkliga världen så är en av principerna som vi inte kan ignorera att knapphet existerar – för att få mer av en värdefull sak så måste man avstå från en annan värdefull sak. Man skulle faktiskt kunna säga att om någon inte förstår knapphetens natur och signifikans så är det ett kännetecken att denne inte är ekonom, eller åtiminstone en mycket dålig sådan.

I vardagen är det vanligtvis omöjligt att ignorera knapphetens existens. För de allra flesta av oss är det ganska uppenbart att tid och pengar inte är obegränsade, och att om vi vill ha ett större hus så behöver vi troligtvis tjäna med genom att ge upp mer utav vår fritid och arbeta mera. På en fri marknad, en utan godtycklig politisk maktutövande och aggression, är den ekonomiska verkligheten gällande knappheten en ”hård begränsning” som alltid är bra att ha i tankarna när man planerar.

Ekonomi kontra politik

Men att spåra de mer subtila och vidsträckta följderna av knappheten i ett givet antal förhållanden är en skicklighet som kräver mycket träning och övning, som så klart inte alla har gjort eller, så klart, behöver göra.

Som Murray Rothbard uttryckte det:

”Det är inte ett brott att vara okunnig om ekonomi, vilket ju är en specielaiserad disciplin som de flesta människor anser vara en ’dyster vetebskap’. Men det är helt oansvarigt att ha en hög och larmande åsikt i ekonomiska frågor medan man är kvar i detta tillstånd av okunnighet.”

Oturligt nog så frestar politiken oss till att agera oansvarigt. Politiken handlar i grunden om att erhålla och utöva politisk makt – att initiera fysiskt våld. Om den första principen inom ekonomin är att ”knapphet existerar” då är allt för ofta den första principen inom politiken att ”ignorera den första principen inom ekonomi!”.

Vid frånvaro av lagprivilegier och förföljelse måste människor i en fri marknad hantera knapphetens hårda budgetbegränsningar. Men i politikens värld kan människor försöka immunisera sig själva från knappheten genom att låta andra få betala för vad de vill ge sig själva eller sina kumpaner. Politiken är området i vilket det råder ”lätta budgetbegränsningar”, som kanske fick Margaret Thatcher att säga att ”problemet med socialismen är att man till slut gör slut på andra människors pengar”.

Oturligt nog skulle samma sak lätt kunna sägas om vanlig politik nästintill överallt idag.

Principer kontra konsekvenser

Detta antyder kanske ett annat sätt att särskilja libertarianer från de progressiva till vänster. För oss libertarianer begränsar ekonomiska principer vårt tänkande. För progressiva begränsar den ekonomiska verkligheten deras utfall.

Vad jag menar är att när progressiva, till exempel, kräver att människor betalar allt högre minimilöner till de som arbetar åt dem då ignorerar de den hårda verklighet som innebär att någon, ofta osedd, person måste bära kostnaden för deras ”medkänsla”, och att dessa andra ofta är unga och oerfarna arbetare som arbetsgivare nu kommer tycka är för kostsamma att anställa. Eller så kan en arbetsgivare dra ner på övriga förmåner som de tidigare kompenserade sina anställda med, som nu får det sämre.

Men då libertarianer från början tenderar till att vara mer uppmärksamma för ekonomiska principer så kan de bättre ta fram förslag, så att man inte skadar de människor som de progressiva ämnar att hjälpa. Libertarianer är mindre troliga att bli besvikna när deras policy konfronterar den ekonomiska verkligheten. Som någon en gång sa: ””Ekonomi är konsten att sätta parametrar på våra utopier Knapphet är en av dessa parametrar.

(Vissa lär påminnas om Thomas Sowells distinktion mellan ”begränsad syn” och ”obegränsad syn”, som jag, hur som helst, tror fokuserar mer på ens egen syn på människans natur: om den kan eller inte kan göras perfekt.)

Att innovera inom begränsningarna

Ställda inför fattigdom, osunda arbetsvillkor, kriminellt våld och många av de ihållande socioekonomiska problem som vi ofta frömånas av vänstern till att tänka bortom kapitalismen, att tänka kreativt ”utanför lådan”. Varför inte försöka ändra dessa parametrar eller ta bort några helt och hållet?

Även musikgenier från traditioner lika olika som klassisk, jazz och rock måste lära sig reglerna inom sin genre innan de kan göra genombrott och gå bortom dem. Innan han grundlade bebop fick Charlie Parker först bemästra saxofon och dåtidens musikaliska konventioner. Endast då kunde han gå bortom mainstream jazz. För att måla utanför linjerna så måste man veta var linjerna är.

Dessutom så är knappheten inte en sak som orsakats av människor som kan ogöras helt och hållet genom mänsklig viljekraft eller genom att önska bort den. Vi måste ta den i akt när vi bemöter den verkliga världen. Annars riskerar vi personligt misslyckande eller kanske ännu värre. Inget av detta betyder, dock, att vi inte dramatiskt kan reducera knappheten och åtgärda dessa problem.

Ibland är där gratisluncher. Det är möjligt att tänja på begränsningarna och reducera knappheten genom effektivitet (få ut mer utav mindre) eller, ännu viktigare, genom innovation (skapa något värdefullt som inte existerade innan). Henry For, Estee Lauder och Norman Borlag reducerade knappheten avsevärt bland bilar, kosmetika och mat – för en värld med vanliga människor inom begränsningarna hos fysiken, kemin och ekonomin.

Vi kan ta oss dit vi vill mycket snabbare när vi ser vägen.


Ekonomiska depressioner: Deras orsak och botemedel

Översättning av ”Economic Depressions: Their Cause and Cure” av Murray N. Rothbard. Texten kan läsas i sitt originalspråk här.

Börskraschen 1929, New YorkVi lever i en värld av eufemismer. Dödgrävare har blivit ”begravningsentreprenörer”, pressagenter har blivit ”pr-rådgivare” och städare har alla blivit ”lokalvårdare”. I vartenda område har rena fakta förpackats i dunkelt kamouflage.

Inte minst har detta varit sant inom ekonomivetenskapen. Förr i tiden brukade vi drabbas av periodiska ekonomiska kriser som vid dess plötsliga uppkomst kallades för ”panik”, och den kvardröjande perioden efteråt kallades ”depression”.

Den mest kända depressionen i modern tid var så klart den som började i en typisk finansiell panik 1929 och varade tills andra världskrigets ankomst. Efter katastrofen 1929 beslutade ekonomer och politiker att detta aldrig måste ske igen. Det enklaste sättet för att lyckas fullfölja detta beslut var helt enkelt att bortdefiniera begreppet ”depression”. Från och med då skulle Amerika inte lida av några fler depressioner. För när den nästa skarpa depressionen kom, 1937-38, vägrade ekonomerna helt enkelt att använda det fruktade namnet och kom på ett nytt och mycket mjukare klingande ord: ”recession”. Från och med då har vi genomlevt ganska många recessioner men inte en enda depression.

Men ganska snart blev även ordet ”recession” för hårt för de finkänsliga bland den amerikanska allmänheten. Det verkar nu som om vi hade vår senaste recession 1957-58. För efter det så har vi bara haft ”nedgångar”, eller, ännu bättre, avmattningar, eller rörelser i sidled. Så var glad; från och med nu har depressioner och till och med recessioner förbjudits genom ekonomernas semantiska fiat; från och med nu är ”nedgångar” det värsta möjliga som kan hända oss. Sådana är undren som kommer ur den ”nya ekonomin”.

John Maynard KeynesI 30 år har vår nation antagit ståndpunkten kring konjunkturcykeln som hölls av den framlidne brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som skapade den keynesianska, eller den ”Nya”, ekonomivetenskapen med sin bok, The General Theory of Employment, Interest, and Money, som publicerades 1936. Under deras diagram, matematik och inkonsekventa jargon är keynesianernas attityd mot nedgångar och fall enkelhet, till och med naivitet, självt. Om det råder inflation då antas orsaken vara ”orimliga utgifter” från allmänhetens sida; det påstådda botemedlet är att staten, den självutnämnda stabiliseraren och regleraren av nationens ekonomi, träder in och tvingar människor att spendera mindre, ”suga upp deras omåttliga köpkraft” genom ökad beskattning. Om det råder recession måste detta å andra sidan ha orsakats av otillräckliga privata utgifter, och botemedlet är nu att staten ska öka dess egna utgifter, allra helst genom underskott, därigenom bidra till nationens sammanlagda utgiftsström.

Uppfattningen att ökade statliga utgifter eller snabba pengar är ”bra för företagen” och att budgetnedskärningar eller surt förvärvade pengar är ”dåliga” genomsyrar även de mest konservativa tidningarna och magasinen. Dessa tidskrifter tar också för givet att det är den federala statens uppgift att styra det ekonomiska systemet på den trånga vägen mellan depressionens avgrund på ena sidan och inflationen på den andra, för den fria marknaden antas alltid vara benägen att ge efter en av dessa ondskor.

Alla de nuvarande ekonomiska skolorna delar samma inställning. Märk, till exempel, ståndpunkten som innehas av Dr. Paul W. McCracken, den nästkommande ordföranden för President Nixons ekonomiska råd. I en intervju med New York Times kort efter hans tillträdande [24 januari 1969] hävdade Dr. McCracken att ett av de största ekonomiska problemen som den nya administration står inför är ”hur man ska kyla ner denna inflationära ekonomin utan att samtidigt orsaka höga arbetslöshetsnivåer. Med andra ord, om det enda vi vill är att kyla ner inflationen så kan det åstadkommas. Men vår sociala tolerans gällande arbetslöshet är snäv.” Och igen: ”Jag tror att vi måste känna efter medan vi går här. Vi har inte riktigt någon erfarenhet med att försöka kyla ner ekonomin på ett ordentligt sätt. Vi drog i bromsarna 1957, men vi fick betydande glapp i ekonomin, så klart.”

Lägg märke till den grundläggande inställningen som Dr. McCracken har mot ekonomin – anmärkningsvärd endast i att den delas av nästintill alla ekonomer idag. Ekonomin behandlas likt en möjligen hanterbar, men alltid besvärlig och uppstudsig patient, med en ständig tendens att bryta ut i större inflation eller arbetslöshet. Statens funktion är att vara den vise gamle förvaltaren och läkaren, alltid vaksam, alltid mixtra för att hålla den ekonomiska patienten fungerande. Oavsett, här antas den ekonomiska patienten helt klart vara undersåte, och staten som ”läkare” dess herre.

Det är inte så länge sedan denna inställning och policy kallades ”socialism”; men vi lever i en värld av eufemismer, och nu kallar det vid mindre hårda benämningar, som ”moderering” eller ”upplyst fri företagsamhet”. Den som lever den lär.

Vad orsakar då dessa periodiska depressioner? Måste vi för alltid förbli agnostiska om orsakerna bakom upp- och nedgångarna? Är det verkligen sant att konjunkturcykler är rotade djupt inuti den fria marknadsekonomin, och att det därför krävs någon form av statlig planering om vi vill hålla ekonomin inom några stabila ramar? Uppstår helt enkelt bara uppgångar och nedgångar, eller följer en fas i cykeln logiskt sett från den andra?

Den just nu populära attityden mot konjunkturcykeln härstammar, faktiskt, från Karl Marx. Marx såg att före den industriella revolutionen, vid den senare delen av 1700-talet, så var där inga regelbundet återkommande ”boomar” och depressioner. Det rådde ekonomiska kriser när en kung deklarerade krig eller konfiskerade sina undersåtars egendom; men det fanns inga tecken på det moderna fenomen i vilket det råder allmänna och ganska regelbundna svängningar i företagens förmögenhet er, expansioner och tillbakadragningar. Då dessa cykler också äntrade scenen vid ungefär samma tid som modern industri så drog Marx slutsatsen att konjunkturcyklerna är ett inneboende karaktäristiskt drag hos den kapitalistiska marknadsekonomin. Alla de nuvarande ekonomiska skolorna, oavsett deras övriga skillnader och de olika orsakerna som de tillskriver till cykeln, håller med på denna vitala punkt: Att konjunkturcykeln har sitt ursprung någonstans djupt inne i den fria marknadsekonomin. Marknaden bär skulden. Karl Marx trodde att de periodiska depressionerna skulle bli allt värre och värre, tills massorna skulle revoltera och förstöra systemet, medan de moderna ekonomerna tror att regeringen med framgång kan stabilisera depressioner och cykeln. Men alla parter är överens om att felet finns djupt inne i marknadsekonomin och att om någonting kan undsätta oss då är det någon form av massiv statlig intervention.

Det finns, hursomhelst, några kritiska problem i antagandet om att marknadsekonomin är boven. För den ”allmänna ekonomiska teorin” lär oss att tillbud och efterfrågan tenderar att vara i ekvilibrium på marknaden och att priser på produkter liksom för faktorerna som bidrar till produktionen därför alltid tenderar att gå mot ett läge med ekvilibrium. Även om ändringar i datan, som alltid förekommer, förhindrar ekvilibrium från att någonsin uppnås, så finns det inget i den allmänna teorin om marknadssystemet som skulle redogöra för de regelbundna och återkommande upp- och nedgångsfaserna i konjunkturcykeln. Moderna ekonomer ”löser” detta problem genom att helt enkelt förvara sin pris- och marknadsteori och sin konjunkturcykelteori i separata, tätt-förslutna utrymmen, utan att de två möts, än mindre integreras med varandra. Ekonomer har, oturligt nog, glömt att det endast finns en ekonomi och att därför endast en integrerad teori. Varken det ekonomiska livet eller teorins struktur kan eller borde vara i vattentäta utrymmen; vår kunskap om ekonomin är antingen en integrerad helhet eller så är den ingenting. Ändå så nöjer sig de flesta ekonomerna med att tillämpa helt separata och, minsann, ömsesidigt uteslutande, teorier för allmän prisanalys och för konjunkturcykler. De kan inte vara genuina vetenskapsmän inom ekonomi så länge som de nöjer sig med att fortsätta att arbeta på detta primitiva sätt.

Men det finns ännu allvarligare problem med det för närvarande populära tillvägagångssättet. Ekonomer ser heller inte ett särskilt kritiskt problem för att de bryr sig inte om att lämpa sina teorier om konjunkturcykler och priser: det besynnerliga uppdelningen av entreprenörers uppgift vid tider då det råder ekonomiska kriser och depression. I en marknadsekonomi är en av de viktigaste funktionerna hos en affärsman att vara en ”entreprenör”, en människa som investerar i produktiva metoder, som köper utrustning och anställer arbetskraft för att producera något som han inte är säker kommer att ge henne någon avkastning. I korthet, entreprenörens uppgift är uppgiften att förutse den osäkra framtiden. Innan hon ger sig in på några investeringar eller produktionsband måste entreprenören, eller ”företagaren”, beräkna rådande och framtida kostnader och framtida intäkter och därför beräkna huruvida och hur mycket vinst han kommer att tjäna genom investeringen. Om han är bra på att förutse och betydligt bättre än sina konkurrenter då kommer han att erhålla vinst från sin investering. Ju bättre hans prognos är desto högre vinst tjänar han. Om hans prognoser, å andra sidan, är dåliga och han överskattar efterfrågan på sin produkt då kommer han att drabbas av förluster och ganska snart tvingas gå i konkurs.

Marknadsekonomin är en vinst-och-förlustekonomi i vilken entreprenörernas skarpsinnighet och förmåga mäts i de vinster och förluster som de erhåller. Marknadsekonomin innehåller, dessutom, en inbyggd mekanism, ett slags naturligt urval, som försäkrar överlevnad och blomstrande för de som är överlägsna på att förutse och rensar ut de som är underlägsna. För ju mer vinst de som är bättre på att förutse erhåller desto större blir deras ansvar som affärsmän, och desto mer kommer de att ha att investera i produktionssystemet. Å andra sida, ett par år av förluster kommer helt och hållet att försätta de sämre prognosmakarna i konkurs och knuffa ner dem till positionen som avlönade anställda.

Om då marknadsekonomin har en inbyggd mekanism för naturligt urval av skickliga entreprenörer, betyder det att vi, generellt sett, skulle förvänta oss att inte så många företag går i förlust. Och, faktiskt, om vi kollar på ekonomin under en genomsnittlig dag eller genomsnittligt år så finner vi att förlusterna inte är så omfattande. Men då är det udda faktum som behöver förklaras detta: Hur kommer det sig att affärsvärlden, periodvis, plötsligt upplever massiva kluster av allvarliga förluster i tider när recessionen slår till, och särskilt i kraftig depression? Det hela uppstår när företag, tidigare mycket skarpsinniga entreprenörer i deras förmåga att göra vinst och undvika förluster, plötsligt och fruktansvärt finner sig, nästintill alla, drabbas av allvarliga och oförklarliga förluster? Varför? Detta viktiga faktum måste förklaras av en teori om depressioner. En förklaring som ”underkonsumtion” – ett fall i de totala konsumtionsutgifterna – räcker inte, för det första, för det som behövs förklaras är varför affärsmän, som kunde förutse en mängd föregående ekonomiska förändringar och utvecklingar, visade sig totalt och katastrofalt vara oförmögna att förutse detta påstådda fall i efterfrågan. Varför detta plötsliga misslyckande i förmågan att förutse?

En adekvat teori om depressioner måste, därför, förklara ekonomins tendens till att gå igenom successiva upp- och nedgångar, utan att visa några tecken på att komma till rätta i någon sorts smidigt löpande, eller stilla progressivt, närmande av en jämnviktssituation. En teori om depressioner måste i synnerhet förklara de omfattande felklustren som snabbt och plötsligt framträder vid en ekonomisk kris, och fortlever genom depressionsperioden tills återhämtningen. Och det finns ett tredje allmänt faktum som en konjunkturcykelteori måste förklara. Upp- och nedgångarna är alltid mer intensiva och allvarliga i ”kapitalvaruindustrierna”, industrierna som tillverkar maskiner och utrustning, de som producerar industriråvaror eller konstruerar industrianläggningar, än i industrierna som tillverkar konsumentvaror. Här är ett annat faktum om konjunkturcykelns liv som måste förklaras – och uppenbarligen inte kan förklaras med teorier om depressioner som den populära underkonsumtionsdoktrinen: Att konsumenter inte spenderar tillräckligt på konsumentvaror. För om otillräckliga utgifter är syndaren, hur kommer det sig då att detaljhandeln är det sista och minsta att falla i en depression, och att depressioner egentligen slår till mot sådana industrier som maskinverktyg, kapitalutrustning, tillverkning, och råvaror? Å andra sidan är det dessa industrier som egentligen bär iväg i konjunkturcykelns inflationsdrivande uppgångsfas, och inte de företag som tjänar konsumenter. En adekvat teori om konjunkturcykeln måste också, därför, förklara upp- och nedgångarnas mycket större inverkan i industrierna som tillverkar icke-konsumentvaror, eller ”produktionsvaror”.

David RicardoSom tur är finns det en korrekt teori om depressioner och konjunkturcykler, även om den allmänt sett har försummats i dagens ekonomivetenskap. Den, med, har också en lång tradition inom ekonomisk idéhistoria. Denna teori hade sin början på sjuttonhundratalet med den skotske filosofen och ekonomen David Hume, och det tidiga artonhundratalet med den framstående engelske ekonomen David Ricardo. I huvudsak såg dessa ekonomer att en annan avgörande institution hade uppkommit i mitten på sjuttonhundratalet, tillsammans med det industriella systemet. Detta var bankväsendet, med kapacitet att expandera krediter och penningmängd (först, i form av papperspengar, eller sedlar, och senare i form av avistainlåning, eller checkkonto, som genast är inlösbara mot kontanter hos bankerna). Det var dessa kommersiella banker, såg ekonomerna, som höll nyckeln till de mystiska återkommande cyklerna med expansion och tillbakadragning, upp- och nedgångarna, som hade förbryllat iakttagarna sedan mitten av sjuttonhundratalet.

Den ricardianska konjunkturcykelanalysen lät något likt följande: De naturliga pengar som uppstår som sådana på världens fria marknad är användbara råvaror, vanligtvis guld och silver. Om pengarna bara begränsades till dessa råvaror då skulle ekonomin i helhet fungera så som den gör inom särskilda marknader: En smidig anpassning av tillgång och efterfrågan, och därför inga konjunkturcykler med upp- och nedgångar. Men injektion av bankkrediter tillför ett annat avgörande och omstörtande element. För bankerna expanderar krediter och därför pengar i form av sedlar eller depositioner som teoretiskt sett är inlösbara mot guld på begäran, men i praktiken tydligen inte är det. Till exempel, om en bank har 1000 uns guld i ett valv, och den utfärdar lagerbevis som omedelbart kan lösas in för 2500 uns guld, då har den tydligen utfärdat 1500 uns guld mer än den möjligen kan lösa in. Men så länge som det inte råder ett samordnat språng till banken för att lösa in dessa kvitton, så fungerar dess lagerbevis likt guld på marknaden, och därför är det möjligt för banken att expandera landets penningmängd med 1500 uns guld.

Bankerna börjar då glatt att expandera krediterna, för ju mer de expanderar krediterna desto större kommer deras vinst att bli. Detta resulterar i en expansion av penningmängden i ett land, låt oss säga England. Medan utbudet av pappers- och bankpengar ökar i England så ökar engelsmännens inkomster och utgifter i pengar, och den ökade mängden pengar bjuder upp priset på engelska varor. Resultatet är inflation och en ekonomisk uppgång inom landet. Men denna inflationsdrivna uppgången, medan den glatt fortlöper, sår fröet till sin egen undergång. För medan Englands penningmängd och inkomster ökar så fortsätter engelsmännen att köpa fler varor från utlandet. Dessutom, medan engelska priser dessutom går upp så börjar engelska varor förlora sin konkurrensförmåga mot produkter från andra länder som inte har inflaterat, eller har inflaterat i en mindre utsträckning. Engelsmännen börjar köpa mindre hemma och mer utomlands, medan utlänningar köper mindre i England och mer hemma; resultatet är ett underskott i den engelska betalningsbalansen, med en fallande engelsk export som ligger avsevärt mycket efter import. Men om import överstiger export då betyder det att pengar måste flöda ut ur England till andra länder. Och vilka pengar kommer detta att vara? Säkerligen inte engelska sedlar eller depositioner, för fransmän eller tyskar eller italienare har litet eller inget intresse alls i att förvara sina pengar i engelska banker. Dessa utlänningar kommer därför att ta sina banksedlar och depositioner och gå till de engelska bankerna för lösa in dem mot guld – och guld kommer att vara den typ av pengar som kommer att tendera till att ständigt flöda ut ur landet medan den engelska inflationen fortsätter. Men detta betyder att engelska bankkrediter mer och mer kommer att ständigt öka ovanpå den krympande guldreserven i de engelska bankvalven. Medan uppgångarna fortsätter kommer vår hypotetiska bank att expandera dess lagerbevis från, låt säga 2500 till 4000 uns, medan dess guldreserv minskar till, säg, 800. För bankerna är, trots allt, skyldiga att återköpa sina skulder i kontanter, och deras kontanter flödar snabbt ut medan de tar på sig berg av skulder. Således kommer bankerna eventuellt att tappa modet, och stoppa sin kreditexpansion, och för att rädda sig själva, minska sina banklån ofullständigt. Ofta så utlöses denna reträtt av ruinerande språng till bankerna som initieras av allmänheten, som också har blivit allt mer nervösa om nationens bankers allt mer skakiga tillstånd.

Bankernas tillbakagång vänder på bilden av ekonomin; tillbakagång följer uppgång. Bankerna drar tillbaka, och företag lider medan påtryckningarna ökar för att skuldåterbetalning och tillbakadragning. Den fallande tillgången av bankpengar leder, i sin tur, till ett fall av engelska priser i helhet. Medan penningmängden och inkomsterna faller, och engelska priser kollapsar, blir engelska varor relativt mer attraktiva jämfört med utländska produkter, och betalningsbalansen återgår av sig självt, när export överstiger import. Medan guld flödar in i landet, och då bankpengarna minskar ovanpå den expanderande guldreserven, blir bankernas tillstånd mycket sundare.

Detta är syftet med konjunkturcykelns depressionsfas. Observera att det är en fas som uppstår ur, och oundvikligen uppstår ur, den föregående expansionsdrivna uppgången. Det är den föregående inflationen som gör depressionsfasen nödvändig. Vi ser, till exempel, att depressionen är den process i vilken marknadsekonomin justeras, gör sig av med överdrifterna och förvrängningarna som kom ut den föregående inflationsdrivna uppgången, och återetablerar sunda ekonomiska förutsättningar. Depressionen är den obehagliga men nödvändiga reaktionen till förvrängningarna och överdrifterna i den föregående uppgången.

Varför börjar då nästa cykel? Varför tenderar konjunkturcykler till att vara återkommande och beständiga? För när bankerna i princip har återhämtat sig, och är i ett mycket sundare tillstånd, så är de fast beslutna att fortsätta på sin naturliga gång mot kreditexpansion, och nästa uppgång följer, och sår fröet till nästa oundvikliga nedgång.

Men om bankväsendet är orsaken till konjunkturcyklerna, är inte bankerna också en del av den privata marknadsekonomin, och kan vi inte därför säga att den fria marknaden fortfarande är syndaren, bara inom banksektorn i den fria marknaden? Svaret är Nej, för bankerna skulle, för det första, aldrig gemensamt kunna expandera krediterna om det inte vore för statlig intervention och uppmuntran. För om bankerna verkligen vore konkurrensdrivna så skulle en banks kreditexpansion leda till att dess konkurrenter snabbt samlar på sig dess skulder, och konkurrenterna skulle snabbt begära att den expanderade banken löser in kontanter. I korthet, en banks rivaler kommer att begära att banken löser in guld eller kontanter på samma sätt som utlänningar, förutom att denna process är snabbare och därför skulle sätta stopp för begynnande inflation innan den ens startar. Banker kan endast expandera bekvämt unisont när det finns en centralbank, i grund och botten en statlig bank, som åtnjuter ett statligt monopol, och en privilegierad position påtvingad av staten över hela bankväsendet. Det var först när ett centralbankväsende inrättades som bankerna blev förmögna att expandera under en längre tidsperiod och den bekanta konjunkturcykeln påbörjades i den moderna världen.

Centralbanken får sin kontroll över banksystemet genom statliga åtgärder som: Att göra sina egna förpliktelser till lagligt betalningsmedel för alla skulder och antagbara i skatter; beviljar centralbanken ett monopol över utfärdandet av banksedlar, till skillnad från depositioner (Bank of England i England, den statligt inrättade centralbanken, hade lagmonopol över banksedlar i London-området); eller genom fullständigt tvång mot bankerna till att använda centralbanken som förvar åt sina kontantreserver (sin i Förenta staterna och dess Federal Reserve System). Inte så att bankerna klagar över denna intervention; för det är inrättandet av centralbankväsendet som gör denna långvariga bankkreditexpansion möjligt, då expansionen av centralbankssedlar tillför utökade kontantreserver för hela banksystemet och tillåter alla kommersiella banker att expandera alla deras krediter. Centralbanksväsendet fungerar likt en mysig obligatorisk bankkartell som expanderar bankernas förpliktelser; och bankerna kan nu expandera ovanpå en större bas kontanter i form av centralbankssedlar likaså guld.

Så nu ser vi, till slut, att konjunkturcykeln inte uppstår genom mystiska misslyckande i den fria marknadsekonomin, utan snarare motsatsen: Genom systematisk statlig intervention i marknadsprocessen. Statlig intervention ger upphov till bankexpansion och inflation, och, när inflationen når sitt slut, så tar den påföljande depressionen-justeringen över.

Den ricardianska konjunkturcykelteorin greppade det väsentliga i en konjunkturcykelteori: Den återkommande naturen hos cykelns faser, depressionen som justering till följd av intervention snarare än som konsekvens av en fri marknadsekonomi. Men två problem hade ännu inte förklarats: Varför uppstår det plötsligt ett kluster av misslyckande, varför felar plötsligt den entreprenöriella funktionen, och varför så väldigt mycket större fluktuationer i industrierna som tillverkar produktionsvaror än i de som tillverkar konsumentvaror? Den ricardianska teorin förklarade endast prisnivåernas rörelse, i allmän affärsverksamhet; det finns ingen antydan om en förklaring till de väldigt skilda reaktionerna i kapital- och konsumentvaruindustrierna.

Ludwig von Mises

Den korrekta och fullt utvecklade konjunkturcykelteorin uppfanns och framfördes till slut av den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises, när han var privatdozent i Wien. Mises utvecklade anspelningar till sin lösning på det avgörande problemet i konjunkturcykelteorin i sin viktiga Theory of Money and Credit, som publicerades 1912, och som fortfarande, nästan 60 år senare, är den bästa boken om penningteori och bankväsende. Mises utvecklade sin cykelteori under 1920-talet, och den fördes till den engelskspråkiga världen av Mises framstående anhängare, Friedrich A. von Hayek, som kom från Wien för att undervisa vid London School of Economics under det tidiga 1930-talet, och som publicerade, på tyska och på engelska, två böcker som tillämpade och utvecklade Mises cykelteori: Monetary Theory and the Trade Cycle, och Prices and Production. Då Mises och Hayek var österrikare, och också inom samma tradition som 1800-talets stora österrikiska ekonomer, så har denna teori i litteraturen blivit känd som den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin (eller ”monetära överinvesteringsteorin”).

Genom att bygga på ricardianernas verk, på generell ”österrikisk” teori, och på sin egen skaparförmåga, så utvecklade följande konjunkturcykelteori:

Utan bankkreditexpansion tenderar tillgång och efterfrågan att hållas i jämvikt genom det fria prissystemet, och inga kumulativa uppgångar eller nedgångar kan då utvecklas. Men när staten, genom sin centralbank, stimulerar bankkreditexpansionen genom att expandera centralbankens förpliktelser och därför kontantreserverna hos nationens alla kommersiella banker. Bankerna fortsätter sedan att expandera krediterna och således nationens penningmängd i form av checkinlåningar. Som ricardianerna såg så driver denna expansion av bankpengar upp priserna för varor och orsakar således inflation. Men Mises visade att det gör något annat, och något ännu illvilligare. Bankkreditexpansion, genom att ösa in nya lånemedel i affärsvärlden, sänker artificiellt räntan till en nivå under dess nivå på den fria marknaden.

På den fria och obehindrade marknaden sätts räntan helt efter ”tidpreferenserna” hos alla de individer som utgör marknadsekonomin. För syftet med ett lån är att en ”aktuell vara” (pengar som kan användas i idag) kan bytas mot ett ”framtida vara” (en skuldsedel som bara kan användas någon gång i framtiden). Då människor alltid föredrar att ha pengar nu framför förväntningen att få samma mängd pengar någon gång i framtiden så påbjuder den aktuella varan alltid en premie på marknaden under tiden som kommer. Denna premie är räntan, och dess storlek varierar enligt graden till vilken människor föredrar nutid framför framtid, dvs., graden av tidpreferenser.

Människors tidpreferens bestämmer också utsträckningen till vilken människor kommer att spara och investera, i jämförelse med hur mycket de kommer att konsumera. Om människors tidpreferenser skulle falla, dvs., om graden av tidpreferens för nutid över framtid faller, då kommer människor att tendera till att konsumera mindre nu och spara och investera mer; på samma gång, och av samma anledning, faller också räntan, tidrabatten. Ekonomisk tillväxt uppkommer till största delen till följd av fallande tidpreferenser, som leder till att sparande och investering ökar proportionellt till konsumtion, och även till att räntorna faller.

Men vad händer när räntan faller, inte på grund av lägre tidpreferenser och ökat sparande, men på grund av statlig intervention som befordrar expansion av bankkrediter? Med andra ord, om räntan faller artificiellt, på grund av intervention, snarare än naturligt, till följd av konsumenternas omdömen och preferenser?

Det som uppstår är trubbel. För affärsmännen, som ser räntan sjunka, reagerar som de alltid skulle och borde på sådan förändring i marknadssignaler: De investerar mer i kapital och produktionsvaror. Investeringar, särskilt i långvariga och tidskonsumerande projekt, som tidigare framstod som olönsamma och nu verkar lönsamma, för att ränteavgiften har fallit. I korthet, affärsmännen reagerar som de skulle reagera om sparandet verkligen hade ökat: De expanderar sina investeringar i varaktig utrustning, i kapitalvaror, i industriråvaror, i konstruktion jämfört med direkt produktion av konsumentvaror.

Företag lånar, i korthet, glatt de nya expanderade bankpengarna som kommer till dem till ett lägre pris; de använder pengarna till att investera i kapitalvaror, och eventuellt betalas dessa pengar ut i högre hyror för land, och högre löner till arbetare i kapitalvaruindustrin. Den utökade efterfrågan bjuder upp priset på arbetet, men företagen tror att de kan betala de högre kostnaderna för att de har blivit lurade av stat-och-bank-interventionen i lånemarknaden och dess avgörande manipuleringen av marknadens räntesignal.

Problemet kommer så snart som när arbetarna och godsägarna – för det mesta den förstnämnda, då bruttoinkomsterna betalas ut i löner – börjar spendera de nya bankpengarna som de har fått i form av högre löner. För allmänhetens tidpreferens har egentligen inte blivit lägre; allmänheten vill inte spara mer än den har. Så arbetarna börjar konsumera det mesta av deras nya inkomst, i korthet, för att återupprätta de gamla proportionerna mellan konsumtion och sparande. Detta betyder att de omdirigerar spenderingen tillbaka till industrierna som tillverka konsumentvaror, och de varken sparar eller investerar tillräckligt för att köpa nyproducerade maskiner, kapitalutrustning, och industriråvaror, osv, Detta avslöjas som en plötslig kraftig och fortlöpande depression i produktionsvaruindustrierna. När konsumenterna har återetablerat sina önskade proportioner mellan konsumtion och investering visar det sig att företag har investerat för mycket i kapitalvaror och underinvesterat i konsumentvaror. Företag har blivit förförda av statens manipulering och artificiella sänkning av räntan, och agerade som om det fanns fler besparingar tillgängliga att investera än det faktiskt finns. Så snart som de nya bankpengarna hade trängt igenom systemet och konsumenterna hade återupprättat de gamla proportionerna blev det tydligt att det inte fanns tillräckligt med besparingar för att köpa produktionsvaror, och att företagen hade felinvesterat de begränsade besparingarna som fanns tillgängliga. Företagen överinvesterade i kapitalvaror och underinvesterade i konsumentprodukter.

Den inflationsdrivna uppgången leder därför till förvrängningar i pris- och produktionssystemet. Priserna på arbete och råvaror i kapitalvaruindustrierna har bjudits upp under uppgången, för högt för att vara lönsamt när konsumenterna väl återbekräftar sina gamla konsumtions-och-investeringspreferenser. ”Depressionen” kan därför ses som den nödvändiga och hälsosamma fas i vilken marknadsekonomin gör sig av med och likviderar uppgångens osunda och oekonomiska investeringar, och återupprättar de proportioner mellan konsumtion och investering som konsumenterna verkligen begär. Depressionen är den smärtsamma men nödvändiga process i vilken den fria marknaden gör sig av med de överdrifter och misstag som uppstått under uppgången och återupprättar marknadsekonomin och dess förmåga att effektivt tjäna massan med konsumenter. Då priserna för produktionsfaktorerna har bjudits för högt under uppgången så betyder det att priset på arbetskraft och varor i dessa kapitalvaruindustrier måste tillåtas falla tills de rätta marknadsförhållandena återupptas.

Då arbetarna får de höjda pengarna i form av högre löner ganska snabbt, hur kommer det sig att uppgångarna kan pågå under många år utan att deras osunda investeringar avslöjas, innan misstagen till följd av manipulering av marknadssignalerna blir uppenbara, och depressions-justeringsprocessen börjar ta vid? Svaret är att uppgångarna vore kortlivade om bankkreditexpansionen och påföljande pressandet av räntan under marknadsnivån vore en engångsföreteelse. Men poängen är att kreditexpansionen inte alls är en engångsföreteelse; den fortsätter igen och igen, och konsumenterna ges inte någon chans att återupprätta de rätta proportionerna mellan konsumtion och sparande, de stigande priserna i kapitalvaruindustrierna får aldrig komma ikapp de inflationsdrivna stigande priserna. Likt återupprepad dopning av en häst går uppgången mot sin dom, genom repeterade doser av stimulerande bankkrediter. Det är endast när bankkreditexpansion till slut måste sluta, antingen för att bankerna går in i ett osäkert tillstånd eller för att allmänheten börjar tveka på den pågående inflationen, att vedergällningen måste komma ikapp nedgången. Så snart som kreditexpansionen likvideras då måste skulden betalas av, och den oundvikliga justeringarna likvidera de uppgångens osunda överinvesteringar, med återförsäkran från en större proportionerlig betoning på produktion av konsumentvaror.

Den misesianska konjunkurcykelteorin förklarar alla våra gåtor: Cykelns återupprepade och återkommande natur, de massiva klustren med entreprenöriella misstag, upp och nedgångarnas oerhörda intensitet i industrierna som tillverkar produktionsvaror.

Mises pekar ut den inflationsdrivande bankkreditexpansion som drivs av staten och dess centralbank som skyldig för cykeln. Vad anser Mises bör göras, låt säga av staten, när depressionen ankommer? Vad är statens roll i att botemedlet mot depressionen? För det första, staten bör sluta att inflatera så snart som möjligt. Det stämmer att detta, oundvikligen, omedelbart kommer att stoppa uppgången, och påbörja den oundvikliga recessionen eller depressionen. Men ju längre som staten väntar att göra detta desto värre kommer den nödvändiga justeringen att bli. Ju tidigare depressions-justeringen blir av desto bättre. Det betyder, också, att staten aldrig bör ge finansiellt stöd i osunda affärssituationer; den bör aldrig lösa ut eller låna ut pengar till företag som är i trubbel. Gör den det så förlänger den helt enkelt lidandet och omvandlar en annars snabb och kvick depressionsfas till en långdragen kronisk sjukdom. Staten bör aldrig försöka stödja höga lönenivåer och priser på produktionsvaror; genom att göra det förlänger och fördröjer man slutförande av depressions-justeringsprocessen på obestämd tid; de kommer att orsaka en definit och förlängd depression och massarbetslöshet i de viktigaste kapitalvaruindustrierna. Staten bör inte försöka inflatera igen, för att komma ut ur depressionen. För även om man åter lyckas inflatera så kommer det att orsaka större trubbel senare. Staten bör inte göra något för att uppmuntra till konsumtion, och den måste inte öka sina egna utgifter, för detta kommer att öka konsumtions/investerings-proportionerna ytterligare. Faktum är att skära ner den statliga budgeten kommer att förbättra proportionerna. Det som ekonomin behöver är inte mer utgifter genom konsumtion utan mer sparande, för att validera några av uppgångens orimliga investeringar.

Därför bör staten göra absolut ingenting, enligt den misesianska depressionsanalysen. Den bör, om man utgår från ekonomins hälsa och att avsluta depressionen så fort som möjligt, hålla sina händer borta, laissez-faire. Allting som den gör kommer att förlänga och hindra marknadens justeringsprocess; ju mindre den gör desto snabbare kommer att marknadens justeringsprocess att verka, och sund ekonomisk återhämtning kommer att följa.

Den misesianska ordinationen är därför exakt det motsatta till den keynesianska: Den är att staten ska hålla sina händer borta från ekonomin helt och hållet och begränsa sig till att stoppa sin egen inflation och att skära ner sin egen budget.

Man har idag helt glömt, även bland ekonomer, att den misesianska förklaringen och analysen av depressionen gjorde stora framsteg precis under den stora depression under 1930-talet, precis den depression som alltid framförs av dem som påstår att den fria marknadsekonomin är det enskilt största och mest katastrofala misslyckandet för laissez faire-kapitalismen. Det var inte alls så. 1929 var oundvikligt på grund av den ofantliga bankkreditexpansion som ägde rum i västvärlden under 1920-talet: en politik som medvetet antogs av de västerländska staterna, och allra viktigast av Federal Reserve-systemet i de Förenta Staterna. Det möjliggjordes av västvärldens misslyckande att återgå till en genuin guldmyntfot efter det Första världskriget, och på så sätt tilätts staterna driva mer inflationsdrivande politik. Alla tror nu att President Coolidge trodde på laissez-faire och en omanipulerad marknadsekonomi; det gjorde han inte, och tragiskt nog, allra minst inom området för pengar och kredit. Tråkigt nog lades skulden för synderna och misslyckandena efter Coolidges intervention på en icke-existerande fri marknadsekonomi.

Om Coolidge gjorde 1929 oundvikligt så var det President Hoover som förlängde och stärkte depressionen, omvandlade den från en typisk allvarlig men snabbt upphörande depression till en utdragen och nästintill ödesdiger sjukdom, en sjuk som enbart ”botades” av Andra världskrigets förintelse. Hoover, inte Franklin Roosevelt, var upphovsmannen bakom ”the New Deal”: i huvudsak en massiv användning av staten till att göra exakt vad den misesiska teorin skulle varna oss mot – att stötta upp lönenivåerna över nivån på en fri marknad, att stötta upp priser, inflatera krediter, och låna ut pengar till osäkra affärslägen. Roosevelt avancerade bara, till en stor utsträckning, det som Hoover hade påbörjat. Resultatet var för första gången i amerikansk historia en ständig depression och nästintill permanent massarbetslöshet. Coolidge-krisen blev en makalös förlängd Hoover-Roosevelt-depression.

Ludwig von Mises hade förutspått att depressionen under den stora boomens glansperiod under 1920-talet – en tid, liksom idag, när ekonomer och politiker, beväpnade med en ”ny ekonomivetenskap” kring ständig inflation, och med nya ”verktyg” försedda av det federala reservsystemet, utlyste en ständig ”ny tidsålder” med permanent välstånd som garanterats av våra visa ekonomidoktorer i Washington. Ludwig von Mises, ensamt beväpnad med en korrekt teori om konjunkturcykeln, var en av de få ekonomer som förutsåg den stora depressionen, och således var världen tungen av lyssna på honom med respekt. F.A. Hayek spred ordet i England, och de yngre engelska ekonomerna höll alla under 1930-talet på att anta den misesiska konjukturcykelteorin i sin analys av depressionen – och antog, så klart, även en strikt policy för en fri marknad som följde med teorin. Oturligt nog så har ekonomerna nu antagit Lord Keynes historiska uppfattning: Att ingen ”klassisk ekonom” hade någon teori om konjunkturcykeln tills Keynes förde fram en 1936. Det fanns en teori om depressionen; det var den klassiska ekonomiska traditionen; dess recept var strikta hårda pengar och laissez-faire; och det antogs väldigt fort, i England och även i Förenta staterna, som den accepterade teorin om konjunkturcykler. (Särskilt ironiskt är att en stor ”österrikisk” förespråkare i Förenta staterna var under det tidiga och i mitten på 1930-talet ingen annan än Professor Alvin Hansen, som ganska snart utmärkte sig som en enastående keynesiansk lärljunge i detta land.)

Det som genomdränkte den växande acceptancen för den misesiska konjunkturcykelteorin var helt enkelt den ”keynesianska revolutionen” – den häpnadsväckande röjningen som keynesiansk teori gjorde i den ekonomiska världen kort efter publiceringen av the General Theory 1936. Det är inte så att den misesiska teorin motbevisades med framgång; den blev bara bortglömd i rushen att bestiga den plötsligt moderna Keynesianska bandvagnen. Några av de ledande anhängarna av Mises teori – som säkert visste bättre – gav efter doktrinens nyetablerade vindar, och vann ledande poster på amerikanska universitet till följd av det.

Men nu har den tidigare ärke-keynesianska The Economist nyligen deklarerat att ”Keynes är död”. Efter över ett decenium av bemötande av viktig teoretisk kritik och motargument från envisa ekonomiska fakta så befinner sig nu keynesianerna i allmän och massiv reträtt. Ännu en gång erkänner man ovilligt att pengamängden spelar en betydande roll i cyklerna. Tiden är mogen — för ett återupptäckande, en renässans, av Mises konjunkturcykelteori. Den kan inte komma för sent; om den skulle göra det, skulle hela begreppet av ett ekonomiråd svepas iväg, och vi skulle se en massiv reträtt bland regeringen från den ekonomiska sfären. Men för att allt detta ska ske måste den ekonomiska världen och publiken i stort, bli varse om existensen av den förklaring för konjunkturcykeln som har knuffats undan på hyllan i allt för många tragiska år.

Denna essä publicerades ursprungligen [i sitt ursprungsspråk] som en minibok av Constitutional Alliance of Lansing, Michigan, 1969.

Vi reserverar oss för eventuella skriv- och översättningsfel. Förslag på förbättringar mottages gärna.


Äganderätt: En introduktion

Denna artikel har tidigare publicerats på egen blogg.

Detta är en kort introduktion till teorin om äganderätt och den utgör grunden för libertarianism.

Teorin om äganderätt

Människan är beroende av resurser för att klara sig genom vardagen och livet. Men resurser är knappa (begränsade i antal) och alla kan inte använda dem samtidigt. Därför behövs det bestämmelser för att avgöra vem som kontrollerar – äger – vad så att man kan undvika konflikter och på så vis säkra människors välstånd. Vi ser också att dessa konventioner uppstår spontant i våra liv. Det finns normer eller till och med principer som hela mänskligheten delar.

Dessa principer förklaras med en teori om äganderätt.

För att vara tydlig så behandlar denna artikel filosofin och inte om eller huruvida det överensstämmer med vad som står i lagen.

Äganderätt definieras som:

Den exklusiva rätten till kontroll över en viss resurs.

Ägande handlar alltså om att inneha och kontrollera resurser. Man börjar helt enkelt äga något stunden då det hamnar under ens kontroll. Detta kan ske på antingen ett legitimt eller illegitimt sätt enligt principerna för äganderätt.

Man kan komma till att äga en resurs på i huvudsak 3 legitima sätt: 1) Att ta en tidigare icke ockuperad och därmed oägd resurs i bruk eller 2) byta till sig en resurs mot en annan redan ägd i en för de båda parterna frivillig och per definition ömsesidigt fördelaktig transaktion. (3) Är genom att erhålla resursen i gåva, vilket inkluderar arv (ensidiga transaktioner)

Alternativet är att ta resursen från någon annan med våld – dvs. stöld – vilket inte är acceptabelt. Den som har stulit resursen är en illegitim ägare och riskerar straff om han eller hon blir påkommen. Det handlar i första hand om krav på kompensation.

Markägande skiljer sig inte från annat ägande. Mark är en knapp resurs likt andra även om den skiljer sig kategoriskt. Människor nyttjar mark genom att vistas på den och omvandla resurserna på den. De förvärvar resursen på samma sätt som andra: genom ockupation eller transaktion. Mark är begränsad i yta och för att dess duglighet i produktion försämras om ingen vårdar den.

Tid är en annan begränsad resurs som alla människor har att spendera. Det är den som vi säljer tillsammans med vår expertis på arbetsmarknaden.

Vi går här inte vidare in på djupet. Förhoppningsvis kan du nu själv föra resonemanget vidare om du så vill.

Detta är i alla fall de universella principerna som alla människor kan enas kring.

Libertarianism och äganderätt

Äganderätt utgör också grunden för libertariansk filosofi, och inte minst etik, i vilken äganderätt ses som en garant för fred och frihet. Det är äganderätten som sätter standarden för vad som är frivilligt respektive tvång. Det är därför den som avgör om en handling är ömsesidigt fördelaktig eller inte.

Själväganderätt

För att förtydliga så avser ”själväganderätt” människors äganderätt i sin egna kroppar. ”Självet” kan inte ägas mer än man kan äga handlingar, arbetskraft eller idéer. Ingen har kontroll över sin vilja.

Människors rätt till sina egna kroppar härleds i libertariansk filosofi faktiskt utav att man som person är den som ockuperar sin kropp först och därför har ett högre anspråk på den. Detta kallas självägande. Brott som misshandel, mord och slaveri är alla brott mot en persons själväganderätt i sin egen kropp.

Tvång och icke-aggression

Tvång i sammanhang som handlar om mellanmänsklig interaktion definieras därför i libertariansk filosofi som att kränka någons äganderätt, oavsett om det gäller deras kroppar eller den egendom som de rättvist äger.

”Den libertarianska bekännelsen vilar på ett centralt axiom: att ingen människa eller grupp av människor får aggressera mot någon annans person eller egendom. Detta kallas ”icke-aggressionsprincipen”. ”Aggression” definieras som initieringen av användande eller hot om fysiskt våld mot någon annans person eller egendom. Aggression är därför synonymt med invasion.”

– Murray N. Rothbard
For a New Liberty (1973)

Icke-aggressionsprincipen är således den grundläggande etiska principen för libertarianismen, och den härleds från äganderätten. En princip som så gott som alla människor nog skulle hålla med om.

Det är utifrån denna princip som libertarianer sätter standarden för fredlig mellanmänsklig interaktion.

Om lag och rättvisa

Många libertarianer förespråkar ett samhälle utan institutionaliserad eller nedtecknad lag som dikteras av politiker och påtvingas människor av en stat. De vill istället se se ett samhälle i vilket det råder frivillig interaktion och där rättigheter säkerställs på lokalnivå utifrån frivilligt slutna kontrakt baserade på sociala normer och seder. Detta med respekt för äganderättens principer.

Man kan i detta samhälle ingå i vilka kontrakt som helst. Det är dock en helt annan sak om huruvida de är genomförbara. Det är upp till de som verkställer kontrakten att avgöra. Det är osannolikt att någon skulle vilja jaga människor som har piratkopierat för att det vore tämligen svårt och dyrt. Därför skulle nog inte ”immaterialrätt” finnas i något utbud.

I ett frivilligt samhälle är det möjligt att skapa alternativa rättssystem som bygger på principen om icke-aggression. Människor skulle frivilligt kunna välja ett alternativt rättssystem och värderingar som gäller för dem personligen medans på ett minimum bli garanterade juridiskt skydd från andras aggression.

Mer om ockupation

Gällande principerna för ockupation (på engelska kallat ”homesteading”) så kan man då komma överens att om en fristående resurs, som ett stycke mark, bevisligen har varit obrukad under en längre period och därmed övergiven så är det fritt fram för andra att bruka marken. Detta är bara gångbart i ett sådant samhälle där människor frivilligt går ihop och enas om dessas regler.

Kollektivt ägande

Libertariansk filosofi tar ingen ställning emot kollektivt ägande. Människor är fria att gå ihop och verka tillsammans så länge det är frivilligt och människor kan lämna när de vill.

Staten enligt libertarianer

Enligt libertariansk filosofi så är Staten tydligt inte en frivillig anslutning människor. Staten är ett geografiskt maktmonopol som har anspråk på ett större geografiskt område. För om ägande är ”Den exklusiva rätten till kontroll över en viss resurs”  så blir Staten den faktiska ägaren för allt den hävdar rätt att lagstifta över och andra, som ofta står som ägare, blir bara förvaltare.

Ingen människa har frivilligt anslutit sig själv och sin markegendom till den. Ändå utger den sig för ha högre bestämmanderätt över allt och alla som lever inom dess geografiska gränser genom en påstådd delegering via det så kallade ”samhällskontraktet”, vilket tydligt inte är ett kontrakt i juridisk mening. Avfärdar man dess auktoritet så blir man straffad.

Staten bryter därför mot äganderätten flera gånger om.

Avslutning

Det var allt. Hoppas att du tyckte om denna korta introduktion.

Lämna gärna en kommentar om du har några frågor.