Bitcoin den udda fågeln, Flagg-pengar och Valutakrig – Globala kryptovalutor ändrar spelreglerna

20150427_bitcoin1380

 

Svensk översättning av en artikel publicerad på FEE.org den 28 April 2015 av Andreas M. Antonopoulos. Översättning av Pontus Lindblom.

Ända sedan guldmyntfoten avskaffades har värdet på världens valutor flutit fritt mot varandra. Detta har skapat ett nollsummespel som underblåst av nationalism lett till ett globalt proxy-krig om världsherravälde.

Värdet av valuta är inte inneboende och inte heller huvudsakligen relaterad till dess köpkraft. Istället för att sätta fokus på konkurrenskraftig industri och ömsesidigt fördelaktiga handelförbindelser så använder många länder idag sina valutor som ett vapen för att skifta handelsbalansen till deras förmån. Genom att manipulera ner värdet på valutan kan länder ge konkurrensfördelar till sina exportföretag samtidigt som de minskar den reella statsskulden och kan destabelisera ekonomin för sina rivaler. I processen förstör de samtidigt värdet av sina egna medborgares besparingar.

Mitt i detta globala valutakrig föddes bitcoin, och bitcoin kan komma att underminera allt som vi trodde oss veta om valutor.

Flagg-pengar

Många generationer har nu vuxit upp med ett koncept av pengar som är starkt knutet till en nationell identitet och som implicit eller explicit konkurrerar med andra nationers pengar. Det finns inte längre någon brist på pengar, men rätten att skapa nya pengar är förbehållen nationalstater. För att nya valutor ska uppstå så är den rådande bilden att den nya valutan måste ersätta en redan existerande nationell valuta. Det finns nu 194 valutor i världen där var och en av dessa är “flagg-pengar” för var sin nationalstat. Dessa flagg-pengar är idag lika otidsenliga som nationella flagg-flygbolag var på 1970-talet.

Att koppla pengar till gränserna för nationalstater har en viss logisk grund i en värld av papperspengar, reserestriktioner, handelsrestriktioner och nationella bankregleringar. Nationernas geografiska områden utgör territorier för banker, gränskontroller för medborgare och naturliga monopol för valutan. För de flesta människor som växt upp i denna värld så förefaller det som om geografiska gränser, monopol och restriktioner är inneboende egenskaper för pengar.

Inget kan vara längre från sanningen.

Bitcoin den udda fågeln

Införandet av decentralicerade, icke-nationella, globala helt digitala valutor så som bitcoin utmanar dessa grundläggande antaganden.

De artificiella geografiska gränserna smälter bort med pengar som är globala, flyktiga, elektroniska och decentraliserade. Bitcoin ignorerar nationsgränser på exakt samma sätt som internet ignorerar nationsgränser. I kontexten av nationella flagg-valutor är en gränslös icke-nationell valuta en avvikelse som krossar den rådande ordningen. Om pengar är gränslösa så blir genast konkurrensen mellan nationella valutor betydelselös. Bitcoin behöver inte “ersätta” någonting eftersom den inte är en del i det nollsummespel som det innebär uppnå flagg-status.

Från att valuta har varit ett geografiskt faktum så blir det istället ett konsumentval.

När nationalstater etablerar monopol för flygbolag, TV-kanaler och medier så är deras nationalflaggstatus otidsenlig, men det kan vara värre. De urholkar konkurrensen i priset på flygbiljetter och förmedlandet av sanningen men dessa kommersiella monopol startar åtminstone inga krig.

Gällande valutor däremot, så är nationalism och statliga monopol mycket skadliga och har en direkt koppling till uppkomsten av krig. Valutakrig har blivit detta århundrades proxy-krig med dussintals länder låsta i en negativ spiral av valutadegradering för att externalisera sina skulder. Valutakrig kan också vara upprinnelsen till fysiska krig (läs: dödligt våld) och även när de inte leder till släppandet av bomber så kan de ödelägga ekonomier.

I detta sammanhang avslöjar icke-nationella valutor så som bitcoin inte bara den destruktiva och otidsenliga råheten i statliga valutamonopol, de erbjuder även en trygg hamn och en livboj för medborgare i de valutakrigshärjade nationerna.

Bitcoin och andra decentralicerade digitala valutor försöker inte ersätta andra valutor, dominera ett land eller upprätta monopol. De är globala från sin födsel och motstår envist försök att tygla dem till de existerande regulatoriska och nationella strukturerna. Men den rådande kontexten av nationella valutor är uppenbar i frågorna som omgärdar dessa digitala valutor. Några exempel:

Vilken nationalstat kommer att bli den första att adoptera bitcoin?
Den första “platsen” att adoptera bitcoin är inte en plats utan istället människor spridda över hela världen.

Kommer bitcoin att ersätta amerikanska dollar som världens reservvaluta?
Nej, bitcoin kommer att samexistera med alla nationella valutor och erbjuda ett globalt, icke-nationellt alternativ till människor var de än befinner sig.

Kan bitcoin komma att bli en universiell valuta?
Konceptet av en universell valuta är lika meningslös som konceptet av ett universellt språk. Valutor är trots allt en form av språk, ett sätt att uttrycka värde mellan varandra.

Bitcoin representerar en ny alternativ valuta och genom att erbjuda människor ett val globalt så leder det till en värld av valutapluralism, raka motsatsen till den dystopiska karikatyr av en gemensam världsvaluta som utmålas i 1900-talets valutakrig.

En udda fågel så som bitcoin krossar referensramarna och belyser nationalistiska valutor för de karikatyrer de är.


Staten – mänsklighetens fiende

6a00d83453bcda69e201543412fc6c970c-800wiI. Vad staten är

Staten är våld, rätt och slätt. Eller i filosofen Hans-Hermann Hoppes ord: ”En stat är ett territoriellt tvångsmonopol – en organisation med uppsåt att begå kontinuerlig, institutionaliserad kränkning av äganderätten samt exploatering – i form av expropriation, beskattning och reglering – av individens privata egendom”. [1]

Den här synen på staten är inte libertariansk per se; den tyske sociologen Max Weber beskrev år 1919 den moderna staten som ett våldsmonopol ”som framgångsrikt hävdar sin rätt till monopol gällande den legitima användningen av fysiskt våld inom ett givet geografiskt område”. [2] En annan tysk sociolog, Franz Oppenheimer, beskrev hur staten, till skillnad från alla andra organisationer och instanser i samhället, säkrar sin existens inte genom handel och frivilligt utbyte av varor och tjänster, utan genom konfiskering och beskattning. Oppenheimer kallade statens metoder för ”de politiska medlen”. [3]

Det framgår nog för alla att staten erhåller en särskild ställning i samhället. Det finns vissa saker som staten får göra och som vanliga människor och privata företag inte får göra. Det är även så de flesta människor vill att det ska vara. De flesta föredrar staten framför anarki, och anammar därmed ett samhälle genomsyrat av, och byggt kring, de ”politiska medlen”. Det centrala i statens åtaganden är rättsskipning, lag och rätt. Lagen, och domstolarna, är centraliserade och monopoliserade. Polisen är centraliserad. Skolan är centraliserad, och så vidare. Inget privat företag får åta sig att skipa rätt, och ingen individ får leva efter sina egna lagar. Lagen är en. Rätten är en och landet är enat. Detta maskineri finansieras med hjälp av tvångskonfiskerad egendom, det vill säga med skattemedel.

II. Demokrati och majoritetsvälde

Våldet är en intrikat del av mänsklighetens historia. Det är troligt att anta att människor i alla tider försökt dominera, exploatera och härska över sina medmänniskor. I The State förklarar Franz Oppenheimer hur våldsutövande nomadiska grupper med tiden blev härskande statsmakter. I Hoppes From Aristocracy to Monarchy to Democracy förklaras hur de aristokratiska familjernas auktoritet med tiden utvecklades till monarki och feodalism, och till beskattning, lagstiftning och majoritetsvälde: demokrati.

På grund av demokratins goda anseende [4] är det värt att poängtera att demokrati inte på något sätt utgör frihet i någon libertariansk mening. Bortsett från de (förvisso grundläggande) felslut som genomsyrar demokratin som sådan[5] innebär demokrati att 1) den kollektiva människokroppen erhålls rätten att välja sina härskare och att 2) varje individ ges möjligheten att påverka de lagar som gäller för alla andra människor. Först och främst bör det noteras att demokratier i regel inte valt liberala eller libertarianska styren, och i många historiska fall har demokratiska styren blivit totalitära och diktatoriska styren. För det andra leder denna demokratisering av lagen till en förvriden syn på den samma; det leder till vad Frédèric Bastiat beskrev som ”den stora illusion där alla tror sig kunna leva på alla andras bekostnad”. Lagen används för att förbättra sin egen position (och andra grupper man identifierar sig med) på bekostnad av andra. Hoppe beskriver fenomenet vidare: ”Alla, inte endast konungen, är nu tillåten att delta i exploateringen – via lagstiftning eller beskattning – riktad mot alla andra. Alla är fria att kräva konfiskering av andras egendom. Ingenting, inget krav, är orimligt”. [6], [7] Detta leder inte bara till en deprivering av samhällets moraliska grundsubstans – ett sant ”äta eller ätas-samhälle” – utan även till en naturlig och successiv expansion av statsapparaten. För, när makten (eller åtminstone illusionen av den) erbjuds alla, och när all egendom kan omfördelas om tillräckligt många vill det, ja, då finns det helt plötsligt ingenting staten inte kan, och får, göra. När individers rättigheter, egendom och medvetanden plötsligt auktioneras ut på den demokratiska marknaden delas mänskligheten in i två separata grupper: de som tjänar på statens omfördelning och de som inte gör det. Denna kamp om makten och maktens glimrande lockelser tar inte bara fram det värsta i oss, den tar även fram det värsta i det monster som är staten.

Det har argumenterats för att den påstådda decentraliseringen av makten – allmänna val och rätten att välja styret – är av godo. Om alla får välja vem som ska styra är chansen stor att den eller de som väljs är kompetenta och har det allmännas bästa i åtanke. Vidare, om det visar sig att de politiker som väljs in i maktens salar inte är några änglar eller ”allmänhetens tjänare”; om det visar sig att de styr i självintresse eller till och med i direkt konflikt med allmänhetens vilja, ja, då kommer den demokratiska processen leda till en självsanering varpå dessa rötägg byts ut mot andra, mer passande och kompetenta, politiker.

Några av demokratins nackdelar har redan avhandlats, men även om demokratin, i viss mån, utgör en decentralisering av statens makt (på gott och ont) måste det i dessa sammanhang poängteras att det endast är en skenbar fördelning av makten. Eftersom den enda legitima makten som någonsin existerar är individens makt över sin egen kropp och sin egendom innebär demokrati att individens först fråntas hela sin makt över sig själv, för att sedan åter erbjudas en liten del av den på bekostnad av sin frihet. De demokratiska valen tillåter vem som helst att besudla andra individers kroppar och privata egendom; som Hoppe mycket riktigt påpekat kan äganderätt inte existera i en demokrati.[8]

Den enda sanna decentraliseringen sker på marknaden. På den fria marknaden tillåts vem som helst att ingå avtal med andra människor; endast på marknaden har människor makt att förbättra sina liv och sin framtid genom frivilliga interaktioner med andra människor som även de strävar efter ett bättre liv; endast på marknaden kan riktigt välstånd skapas och endast på marknaden, bortom statens rovgiriga klor, kan samexistens med respekt för äganderätt och självägande äga rum.

Få har försvarat friheten och individens suveränitet så konsekvent och besinningslöst som ekonomen Ludwig von Mises. En av hans största bedrifter var att förklara hur marknaden, och endast marknaden, ger individen – konsumenten – riktig makt och hur det i ett sådan system av laissez faire och äkta ekonomisk demokrati är individen, och inte företagaren eller staten, som är kung: ”Det kapitalistiska systemet […] är en ekonomisk demokrati där varje krona motsvarar en röst. Konsumenten är suverän. Kapitalisterna, entreprenörerna, och bönderna är folkets undersåtar. Om de inte lyder, om de misslyckas att producera, till lägsta möjliga pris, det som konsumenterna begär, förlorar de sitt mandat. Deras uppgift är att tjäna konsumenten”.[9]

Vår samtida historia pekar vidare på att den demokratiska processen fullständigt misslyckats med att välja ”bra” politiker, det vill säga politiker som agerar i linje med allmänhetens bästa och folkets vilja.[10] Alltför ofta hålls politiker alldeles för lätt. Några av de mest fruktansvärda brott mot mänskligheten har begåtts av demokratiska ledare. Demokratiska val är mycket ineffektiva sätt att framhäva godhet och undertrycka elakhet. Demokrati är, kort sagt, en mycket dålig garant för frihet och godhet. Mer om detta nedan.

III. Staten måste förgöras

Det finns många sätt att argumentera mot staten, och för statens förgörelse. Murray N. Rothbard argumenterade i flertalet volymer, och ända fram till sin död, för att staten som sådan är omoralisk. Med avstamp i den politiska etiken och filosofin avfärdade han staten som omoralisk och därför oacceptabel. Ytterligare andra libertarianer har argumenterat för att staten borde avskaffas för att den helt enkelt är underlägsen den fria marknaden; människor skulle få det bättre under anarki än under statsdemokrati. Flera praktiska modeller och förklaringar för hur det marknadsanarkistiska samhället skulle kunna fungera har också presenterats.[11] I det här avslutande stycket skulle jag däremot vilja fortsätta det jag redan påbörjat och prata om varför staten är alldeles för destruktiv, korrumperad och våldsam för att överhuvudtaget tillåtas existera. Staten är, i sanning, för farlig för att tolereras.

Ibland påstås det att vi måste rädda oss från oss själva, att en demokratisk regering utgör ett skydd för vår egen dumhet; om vi väljer visa och godhjärtade ledare att styra oss bakom maktens allsmäktiga roder undviker vi vår egen undergång. Gemene man är alldeles för dum för att styra över sig själv och sitt eget liv, sägs det. Ett sådant tillstånd, av anarki, skulle otvivelaktigt inbjuda Hobbes naturtillstånd: stöld, elände, massdöd; ett ”alla mot alla-samhälle”. Endast staten kan civilisera oss, genom att ta en del av vår frihet (för vårt eget bästa, såklart) och skapa lagar och regler som vi måste efterfölja. Endast under dessa beskyddande omständigheter kan vi upphöjas till nästan änglalika proportioner – endast då kan vi i sanning leva som människor, i fred, och i välstånd. Ty, staten är vår Frälsare.

Detta argument faller på historiska fakta. Det har visat sig att statens tjänstemän – dess politiker, byråkrater, beväpnade poliser och militärer – inte varit de änglar vi hade hoppats på. Deras närvaro har inte lett till någon stabilisering av samhället eller upphöjning av de mänskliga idealen, tvärt om. Det verkar som att den här typen av styre leder till allt det anarkin spekulerades leda till. Ekonomen Robert Higgs framförde i ett tal sin syn på detta. [12] Han menar att om det verkligen är så att människor är oförmögna till självstyre (anarki) är det fullständigt fel att tro att politik och maktcentralisering kommer göra situationen bättre. Så länge politiker inte är änglar, utan människor med sina egna fel och brister, kommer staten som institution vara ett sämre alternativ än anarki. I sitt tal nämner han, med stor passion, hur staten som tänkt skyddsmekanism har svikit oss. Han nämner hur det verkar som att staten, istället för att skydda oss, har specialiserat sig på att plåga sina undersåtar. Den lever på taxering – stöld och utpressning – och använder dessa stöldgods för att finansiera sin egen våldsorganisation. De stiftar lagar – lagar som vanligtvis inte är till för att skydda medborgare, utan för att straffa dem för offerlösa brott (narkotikabrott, prostitution, så kallad ekonomisk brottslighet etc.) – och dikterar villkoren för dess undersåtar. Det visar sig sedan att samhället i mångt och mycket inte alls tjänar på detta, utan sjunker allt djupare i skuld, brottslighet, moraliskt sönderfall och fattigdom.

Denna typ av systematisk dominans och underkastelse överskuggas dock av statens sporadiska, men ack så omfattande, kaskader av totalt ogenerad våldsutövning. Ingen annan organisation i samhället mördar så många människor som staten, och inget annat samhällsideal än etatismen är så fantasirikt och fanatiskt i sin strävan efter människoblod. Under de senaste hundra åren är det troligt att stater världen över mördat närmare trehundra miljoner människor. [13] Detta är utöver de människor som kämpat och dött i mellanstatliga krig. Låt dessa människooffer stå i kontrast till det fåtal som dött till följd av anarki.

Närmare trehundra miljoner människor har fått sina liv avslutade av staten. De har skjutits till döds, svultits ihjäl, knivhuggits, halshuggits, misshandlats och sparkats till döds; de har bombats och bränts ihjäl, torterats, begravts levande, blivit hackade i bitar och på andra sätt mördats. Randolph Bourn menade på att ”krig är statens hälsa”, men det verkar som att stater historiskt sett lika ofta har götts av den egna populationens död och elände.

Det kanske är så att människor i grunden är dåliga, usla. Det kanske är så att det alltid kommer finnas de ibland oss som är kapabla och villiga att begå våldsbrott. Men även om detta visar sig vara den dystra sanningen är det dock helt felaktigt att vi kan undkomma detta genom demokrati och stater. Vår historia motbevisar detta. I sitt tal argumenterar Higgs för att om människor vore änglar spelar det ingen roll vilket styrelseskick vi väljer, ty änglar felar aldrig; men om det är så att vi inte är änglar, utan imperfekta, och ibland elaka och destruktiva människor, är anarki att föredra. Centraliserad makt, även i den demokratiska tidsåldern, är alltför farlig och destruktiv jämfört med den totala decentraliseringen av makten under anarkistiska omständigheter. Ur ett säkerhetsperspektiv är staten helt enkelt för riskfylld, för farlig.

IV. Avslutning

I teoretiska termer är staten våldsam och därför omoralisk. Rothbard demonstrerade systematiskt redan på 60- och 70-talet hur staten som sådan inte kan berättigas att existera. Men detta gäller inte bara i teorin: staten är i praktiken en organisation som lever på subtilt, men storskaligt, våldsutövande. Med beskattning som sin inkomstkälla utövar staten systematisk dominans över sina undersåtar. Deras liv dikteras, begränsas och försämras. Staten har även visat sig vara en organisation som gång på gång utövar sitt människoförakt i väldiga våldsorgier. Dessa inhumana utfall av raseri och död är inte endast begränsat till krig. Även i fredstid får människor offra sina liv för statens järnvilja. På sätt som är ofattbara även för de mest ondskefulla anarkister har staterna i alla tider ägnat sig åt att mörda människor. Med dessa sorgliga fakta som bakgrund vill jag därför innerligt föreslå detta: avveckla staten, för mänsklighetens bästa.

Fotnoter

[1] Hoppe, Democracy: The God That Failed, sid. 45

[2] Weber, Politics as a Vocation, sid. 1

[3] Oppenheimer, The State, sid. 24-25

[4] Till och med den utmärkte Ludwig von Mises var, till viss del, demokrat. Se till exempel följande citat från Omniponent Government: ”Freedom, democracy, peace, and private property are deemed good because they are the best means for promoting human happiness and welfare”.

[5] Demokratin kan, till exempel, inte rättfärdigas i frånvaro av det sociala kontraktet; hur kan statens lagar gälla alla, även de som motsätter sig statens blotta existens och som hellre vill leva i dess frånvaro? Vidare, vad ger överhuvudtaget majoriteten rätt att exploatera minoriteten? Kan staten ges rätt att mörda exempelvis alla rödhåriga om majoriteten vill det?

[6] Hoppe, From Aristocracy to Monarchy to Democracy, sid. 47

[7] Denna totala politisering av samhället och korrumpering av folksjälen illustreras väl av John Stuart Mill i On Liberty: ”[…] it leaves fewer means of escape, penetrating much more deeply into the details of life, and enslaving the soul itself. Protection, therefore, against the tyranny of the magistrate is not enough: there needs protection also against the tyranny of the prevailing opinion and feeling; against the tendency of society to impose, by other means than civil penalties, its own ideas and practices as rules of conduct on those who dissent from them; to fetter the development, and, if possible, prevent the formation, of any individuality not in harmony with its ways, and compel all characters to fashion themselves upon the model of its own.”

[8] Hoppe, From Aristocracy to Monarchy to Democracy, introduktion

[9] Mises, Bureaucracy, sid. 21–22

[10] Detta är ett fundamentalt problem: det existerar inget ”allmänt bästa” eller ”folkets vilja” och en demokrati skapar alltid vinnare och förlorare. Människor är individer som agerar efter subjektiva principer och värdeskalor. Denna insikt bemästrades av bland annat Ludwig von Mises, men även av F.A. Hayek som använde individens subjektivitet och specialiserade kunskaper som argument mot centralisering och ”planering”.

[11] Se till exempel Ethics of Liberty och For a New Liberty: a Libertarian Manifesto (Murray Rothbard), Chaos Theory (Robert P. Murphy) och Machinery of Freedom (David D. Friedman).

[12] http://www.mises.se/2014/11/10/staten-ar-for-farlig-att-tolereras/

[13] https://www.hawaii.edu/powerkills/NOTE1.HTM


Värnplikt är slaveri

ART-3-sold467_183675a[1]

Sveriges försvar har under en längre tid kritiserats för att vara underfinansierat och undermåligt. Många har också tappat tron på en icke-fungerande yrkesmilitär. Sedan drygt ett år tillbaka har frågan om att återinföra värnplikten, som med majoritet i Riksdagen avskaffades 2010, blivit allt mer aktuell.

Under valet hösten 2014 gick Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven (sedermera statsminister) ut med att han ville återinföra värnplikten om han skulle vinna valet, som svar på situationen i Stockholms skärgård där man misstänkte att en rysk u-båt hade gjort intrång på svenskt vatten. Folkpartiets partiledare Jan Björklund var, inte oväntat, positiv till detta. Och de nyliga terrordåden i Frankrike har nog fått fler att oroa sig över sin säkerhet.

Enligt en undersökning gjord av Aftonbladet sägs nu drygt 6 av 10 tillfrågade vara positiva till att återinföra värnplikten.

Vad värnplikt innebär

Värnplikt innebär att man som medborgare tvingas att tjänstgöra i sitt lands försvar. Det betyder att man tvingas vara beredd att kriga och eventuellt dö för sin stat om krig skulle bryta ut eller när landets ledning så bestämmer. Det ses som en plikt eller skyldighet. Föräldrar tvingas se sina söner och döttrar förberedas för krig.

För den genomsnittlige medborgaren så kan det verka självklart att Sverige ska ha ett försvar. Hur ska vi annars kunna upprätthålla våra friheter? Och då yrkesarmén inte fungerar så verkar värnplikt vara det enda fungerande systemet. Någon djupare diskussion om huruvida det är rätt att tvinga människor till att förberedas för krig eller inte förs däremot inte.

Ur ett libertarianskt perspektiv är värnplikt liksom allt annat tvång, inte minst det som brukas av staten, ett brott mot själväganderätten. Värnplikten implicerar att människor inte längre anses äga sina kroppar då staten kan frihetsberöva dem som vägrar tjäna dess syften. Detta för en mytisk gudom kallad ”samhället”.

Murray Rothbard skrev i For a New Liberty att:

Den utilitaristiska aspekten genomsyrar argumenten för ett värnpliktssystem. Staten använder argumentet: Vem ska försvara oss mot en utländsk invasion om vi inte använder tvång för att kalla in de som ska försvara oss? Det finns ett flertal olika sätt på vilka en libertarian kan vederlägga det här resonemanget. För det första, om du, jag och vår granne tycker att vi behöver försvaras, så har vi ingen moralisk rätt att använda tvång – kniven eller pistolen – för att tvinga någon annan att försvara oss. Tvångsinkallningen till militären är lika mycket en handling av orättfärdigad aggression – av kidnappning och eventuellt mord – som den påstådda aggression som vi från början försöker att försvara oss själva emot. Om det vidare hävdas att de inkallade har “samhället” eller “deras land” att tacka för sina kroppar och sina liv måste vi svara: Vilka utgör detta “samhälle” eller “land” som används som en talisman för att rättfärdiga förslavning? Det är helt enkelt alla individer inom det geografiska territoriet utom de ungdomar som inkallas. “Samhälle” och “land” är i detta fall mytiska abstraktioner som används för att dölja det öppna användandet av tvång för att främja specifika individers intressen.” [1]

Ingen människa ska tvingas ställa sitt liv till förfogande. Ingen kan heller rättfärdiga det. Det är också mycket tveksamt huruvida personerna som begär att andra ska genomgå värnplikt själva skulle vilja ställa upp frivilligt. Det är därför man använder både medveten och omedveten skrämseltaktik och tvång för att få igenom detta.

Referenser

  1. Conscription As Involuntary Servitude (utdrag ur ”For a New Liberty”) – av Murray N. Rothbard (översättning av Victor Salander)

Förtjänar de rika att få vara rika?

moonbat_brandFör ett tag sedan släpptes ett videoklipp med journalisten och aktivisten George Monbiot och komikern och tillika kändisaktivisten Russell Brand i vilket de i korthet hävdar att de rika inte förtjänar sin rikedom, särskilt om de har ärvt den, och att de lider av ett så kallat ”self-attribution fallacy” – som beskrivits av Monbiot. [1] Då de båda är att beskriva som socialister så är deras agenda inte dold. Låt oss dock bryta ner deras konversation. Förtjänar de rika verkligen att få vara rika?

Grunden i deras antagande är den så kallade the ”self-attribution fallacy” i vilket människor hävdas tillskriva deras egna handlingar som en avgörande faktor i deras lyckande. Dess närmaste riktiga psykologiska fenomen är ”fundamental attribution error”.  Deras långdragna poäng är att människor är mer själviska ju mer framgångsrika de är. Detta förvillar dock från den egentliga frågeställningen.

Så, förtjänar då verkligen de rika sin egendom – även om de har ärvt den? Först, vad är ett arv? Det är en gåva. Något som frivilligt har tilldelats någon eller, helt enkelt, efterlämnats. Vi antar här att inget brott – stöld – bevisligen har begåtts i förvärvande av välståndet, annars är det så klart förkastligt. Men hur som helst, själva bedömningen om huruvida någon förtjänar gåvan eller inte är subjektiv. Människor har olika åsikter om det. Det är dock arvets utfärdare som har rätten att avgöra om huruvida mottagaren får ta emot det eller inte då den för tillfället äger sakerna som ingår. Mer komplext än så är det inte.

Vad Brand och Monbiot vill hitta är en annan avgörande faktor som förblir odefinierad. Genom att blanda in the ”self-attribution fallacy” så vill de få rika människor att framstå som oförtjänta sina ärvda tillgångar. Det är sannolikt få som skulle hävda att de har åstadkommit allt själv, utan hjälp. Men när det kommer till arv, då kommer frågan: hur bevisar de sig förtjänta då? Det finns ju ingen objektiv definition av förtjänt. Det ligger ju, trots allt, i betraktarens ögon och rätten att bestämma över resurserna tillfaller ägarna.

Om vi ska definiera ”förtjänt” utifrån den grad man tillför samhället så är marknadens vinst- och förlust-mekanism det enda giltiga objektiva sätt för att fastställa detta. Går du i vinst tyder det på att du har gjort något bra – om inte, så nej. De som har ärvt sina tillgångar men är oförtjänta kommer att gå i förlust. Detta för att människor får välja att anlita aktörerna frivilligt utifrån sina egna omdömen. Det förstår dock varken Monbiot eller Brand till någon tillräcklig grad.

Det nämns något om den nuvarande samhällsordningen – med syftning på den politiskt polariserade debatten mellan socialister och konservativa i Storbritannien. Denna ordning ska, så klart, inte ses som den absoluta. Det är faktiskt inte något partistyres uppgift att bestämma samhällsordningen. Inte heller adel och så vidare. Libertarianer hävdar, till skillnad från både socialister och konservativa, att ordningar kan både uppstå och upprätthållas spontant, organiskt och inte minst frivilligt utan en enväldig stat som nav. Om ändå Brand och Monbiot satte sig in i libertariansk filosofi istället för att fördöma allt likt religiösa messiasgestalter.

Vad än dessa kändisaktivister säger så har de inte den slutliga lösningen. Den har vi tillsammans genom marknadsprocessen. Den kan inte planeras fram centralt och verkställas med tvång, likt i någon grad av socialism.

Referenser

  1. The Self-Attribution Fallacy – George Monbiot (2011-11-7)

Editerad den 7 januari 2015 kl 19:15.

Rothbard-institutet har tidigare publicerat en kommentar på en översättning av en krönika av George Monbiot som publicerades i ETC. Den kan läsas här.


Tankar om demokratin

Break-Chains[1]Så här efter konstaterandet att det inte blir något nyval nästa år, utan en partiöverskridande överenskommelse istället, så får vi tillfälle att begrunda demokratin som det maktspel det är.

Denna artikel är en kort utläggning av några tankar om det demokratiska systemet.

Maktförhållandet

I det svenska demokratiska systemet sägs alla medborgare ha en röst och ha möjlighet att vara med och påverka hur landet styrs. Den möjligheten uppstår i realiteten då ens grupps representanter tar plats någon av de beslutande församlingarna (kommun, landsting och riksdag) där de kan driva fram politiken. Annars måste man förlita sig på att de styrande partierna, i konkurrens om väljarna, lyssnar på de orepresenterade invånarna, främst intressegrupper.

Men som ensam människa har du inte mycket att säga till om. Du är underkastad politiker i ett formellt maktförhållande och tvingas lyda deras beslut oavsett om du röstade på ett parti eller inte. Det är ganska svårt att uttrycka missnöje och än mer att försöka förhandla med politikerna. Är du missnöjd med hur de spenderar dina skattepengar så har du ingen verklig möjlighet att påverka. Visst. Man kan engagera sig politiskt eller fackligt men det är en krävande och kostsam process, både ekonomiskt och socialt, som enbart få är villiga att beträda.

Lättare att uttrycka åsikter

Det har under de senaste 20 åren blivit allt lättare för människor att få tillgång till information, berätta om sin situation, uttrycka sina åsikter, olikheter och missnöjen, tack vare Internet. Många minoriteter som inte finns representerade får sin röst hörd. Fler ger skenet av att Sverige inte alls är så fantastiskt som man har inbillats sedan barnsben. Det finns lidande och desperation. Ingen är säker trots politikers löften, vare sig infödd eller invandrare. Det är nog det som mycket ligger i grunden till det politiska läget med Sverigedemokraterna. Inte att säga att det inte finns ett integrationsproblem som bör tacklas.

Vi ser för första gången att svenskar är ganska oense om hur saker ska vara. Tanken på att de tvingas stödja den politiska cirkusen genom skatten är inte heller så bekväm. Det skapas motsättningar mellan människor på grund av detta, och de flesta reagerar bara utan att tänka efter. Det är mycket beklagligt att de inte ser någon annan lösning än att missnöjesrösta på partier som de tror mindre på. Samtidigt som de är helt omedvetna om hur allvarliga konsekvenserna kan vara i det politiska spelet, oavsett vem som styr.

Att de inte inser att de borde bryta dessa imaginära kedjor som utgör det maktförhållande som råder mellan politikerna och dem. Inser att det finns fredligare alternativ till politikens tvång.


Statens kroniska incitamentproblem

Det har tidigare skrivits om incitament och varför de är viktiga. Låt oss i denna artikel kort redogöra incitamenten i statlig verksamhet.

carrot-stick-pic[1]Förutsättningarna för en fungerande verksamhet är incitamenten, det vill säga anledningarna för den att göra sitt jobb bra. I fallet med privata företag är incitamentet den vinst som de erhåller genom att tjäna sina kunder på det bästa och mest effektiva sättet möjligast. Detta incitament saknas i statlig verksamhet i vilken myndigheter, och till viss del även statligt ägda bolag, får pengar från skatteintäkter baserade på behovet som politikerna ser. Så är det så klart inte minst i välfärdsystemet. Där är det staten som är kunden, som bestämmer på vad pengarna ska spenderas, och inte de som tjänas, skattebetalarna, utifrån deras egna behov och omdöme. Till följd har de som anses tjänas väldigt lite makt över vart deras pengar spenderas. De kan inte avstå och välja att spendera på något annat. De får heller inte se några alternativ till vad staten har bestämt ska erbjudas och prioriteras.

Belönas för sin ineffektivitet

Myndigheter tjänar alltså inte pengar så som företag gör. De går inte i vinst för att de har producerat något som kunder vill ha, för att ha varit innovativa eller, allra minst, ekonomiskt effektiva. Kunderna har inte valt att anlita dem frivilligt. Skattefinansierad verksamhet lider därför av ett kroniskt incitamentproblem. Myndigheter finansieras, som vi alla vet, via skattsedeln och får pengar tilldelade efter hur viktiga politikerna anser att deras uppdrag är. De får inga pengar om politikerna inte vill ge dem. Det betyder att myndigheterna har ett incitament till att komma på ytterligare ”utmaningar” att ”lösa” så att de får en större budget nästa år, annars skärs budgeten, verksamhet läggs ner och anställda sägs upp, vilket de så klart inte vill. De belönas för sin ineffektivitet, snarare än effektivitet, som för företag.

Utifrån det som har tagits upp kan vi förstå varför staten aldrig lyckas lösa rätt problem och billigast möjligt. Det saknar rätt incitament. De drabbas inte av några ekonomiska konsekvenser som företag skulle göra. Därför kan de växa ad infinitum tills det praktiskt taget blir för ohållbart och för kontroversiellt för staten att stödja projektet.

Det är de ekonomiska konsekvenserna som sätter gränserna för oss i den privata sektorn i vårt handlande. Statlig verksamhet må undvika detta kortsiktigt genom, till exempel, omorganisering och, så klart, penningpolitik men förr eller senare slår den ekonomiska verkligheten tillbaka, då ännu hårdare.


Incitament för nybörjare

Varför goda avsikter misslyckas och inte heller lagstiftning får saker gjorda.

20141112_donkeystickdetail[1]

Denna artikel är hämtad från nätutgåvan av The Freeman som ges ut av Foundation for Economic Education (FEE). Originalartikeln kan läsas här.


Mycket av det som innebär att ”tänka som en ekonom” innefattar att ställa rätt frågor. Dessa frågor innefattar vanligtvis att se vilka incitament som människor står inför i en viss situation. Exempelvis är ett svar på inflation – en bestående ökning av den allmänna prisnivån i en ekonomi – att tro att en lösning på problemet vore att göra det olagligt att ta mer betalt än en fastställd summa pengar för en given produkt. Det vill säga, man ser ett utfall som man inte gillar, och utan att förstå varför det är så som det är så försöker man påtvinga det som man tror är ett bättre utfall. I fallet med pristak är konsekvensen kronisk knapphet.

Likaså är ett vanligt svar på stigande bostadshyror i vissa städer att förkunna att ”hyrorna är så förbaskat höga!” (faktum är att det finns ett politiskt parti i New York som kallar sig själva The Rent Is Too Damn High Party.) Detta förkunnande följs vanligtvis av ett krav på reglering som skulle göra det olagligt att ta mer betalt i hyra än vad någon med auktoritet tycker är nödvändigt.

Om en ekonom å  andra sidan fastslår att hyrorna faktiskt är för höga i ett område så kommer hon att fråga hur det har kunnat bli så. (Det alltför vanliga svaret – girighet – leder inte någonvart, för egenintresse orsakar inte höga hyror mer än vad luft orsakar eldsvådor.) I många fall så beror det på att tillgången på bostäder har begränsats på artificiell väg – kanske på grund av byggregleringar, parkeringsbestämmelser och att hyresvärdar medvetet håller beboeliga byggnader tomma för att kunna undvika rådande hyresregleringar. Beväpnad med några grundläggande ekonomiska principer skulle hon försöka lista ut vilka av människors val som har lett till höjningen av hyror och varför de gjorde just de valen.

Detta betyder med andra ord att incitament är viktiga.

När incitament är viktiga

Jag tror att finns en mycket viktig anledning till varför finansiella incitament inte alltid är viktiga. Jag kommer dit senare. Men för det mesta så tänker inte människor igenom saker när de hävdar att incitament inte är viktiga eller inte fungerar.

Några verkar hävda att incitament inte alls är viktiga. Till exempel hör man ofta påståenden att kommuner som har höjt de lagstadgade minimilönerna [*USA] – en lön under vilken det är olagligt för någon att arbeta – inte har erfarit några negativa effekter på sysselsättningen såsom kritikerna har förutspått. Kom ihåg, de flesta bland dessa människor inser antagligen att om man höjer priserna på andra insatsvaror, som elektricitet, så har det en negativ påverkan på företagsverksamheter och sysselsättning.

Även om människor inte verkar följa incitament – till exempel, om vi inte ser att arbetsgivare säger upp anställda i massor och verksamheter stänger ner eller flyttar från staden på grund av höjda minimilöner – så följer de fortfarande någon typ av incitament, även om de kanske inte är de som man förväntat sig. Arbetsgivare kompenserar sina anställda på andra sätt än med löner, såsom med förmåner eller rabatter, och artificiellt höjda löner betyder att arbetsgivaren, som typiskt sett har en begränsad budget kortsiktigt sett, måste skära ner på dessa områden. Och i längden så kommer höjningen av minimilönen att minska antalet jobb, ofta för att maskiner kommer att bli relativt billigare än högre kostnader för arbetskraft.

Vapenkontroll är ett annat område där vi kan se incitament verka. Precis som jag anser du nog att statistiken över skjutvapensrelaterade skador och dödsfall i USA är mycket oroande. Hur som helst, istället för att reagera med att kräva lagstiftning som förbjuder eller strikt begränsar ägande av skjutvapen för privatpersoner, så skulle en ekonom först fråga vilka ekonomiska incitament som kan tänkas ligga bakom dessa våldsamma incidenter. (Jag tillstår att icke-ekonomiska faktorer också är inblandade.) Om de tenderar att förekomma där vapenkontroll redan är relativt strikt, till exempel, så kan det tyda på att man bör undersöka huruvida sådan kontroll sänker kostnaden för att utöva våld mot en obeväpnad befolkning. (Några kan vara intresserade av John Lotts verk och hans kritik av vapenkontroll.)

I korthet, som jag sa i föregående spalt, kan man nästan definiera ekonomi som vetenskapen som förklarar varför lagstiftning helt enkelt inte åstadkommer det som eftersträvas.

När vi väl pratar om incitamenthar jag lagt märke till en tendens att slå samman användningen av begreppet finansiella incitament med den fria marknaden. Det faktum att frivillig handel ofta innebär att man betalar pengar till någon betyder inte det att varenda transaktion sker i enlighet med principer om en fri marknad. En företagare som betalar en muta för särskilda privilegier och ämbetsmannen som tar emot den svarar båda på incitament, men en marknad är endast fri till den grad i vilken människor på den inte använder politisk makt för att få ett övertag över sina konkurrenter.

Icke-finansiella incitament är grundläggande för ett fritt samhälle

På samma gång blomstrar den fria marknaden när alla, för det mesta, avstår från att utnyttja varandras svagheter.

Många människor, särskilt högskoleprofessorer, är förvånade över hur mycket ärlighet, reciprocitet, och tillit det finns bland dem som driver företag. De största och mest framgångsrika bolagen i världen, som Google och Apple, är berömda för hur mycket de litar på sina anställda och hur mycket självständighet de ger dem. (Det finns mycket mindre företag som gör det också.) En mycket framgångsrik entreprenör som jag känner sa nyligen till mig att nyckeln till att driva ett stort och lönsamt företag är att behandla dina anställda, leverantörer och kunder med respekt och som ansvarsfulla människor. Det är helt enkelt inte möjligt att alltid vaka över någon.

När man litar på att människor återgäldar denna tillit så tar man risken att de kan utnyttja en. Sådan pessimism betyder dock att ens förhållanden med andra människor – ens leverantörer, anställda, och kunder – aldrig får möjlighet att blomstra. Det är därför som det går emot ens långsiktiga intressen att ta skydd och aldrig låta en utsättas för opportunistiskt beteende.

Incitamenten till att behandla människor rätt genom att följa normer om ärlighet och rent spel är icke-monetära. Det verkar som att de bästa företagsägarna inte primärt drivs av vinstintresse, även om de inte skulle göra vad de gör utan att gå med vinst. Nej, incitamenten som de följer har mer att göra med att veta att de har gjort saker på rätt sätt och därför förtjänar allt som de har tjänat. (Vilket är anledningen till att de kan bli väldigt upprörda när en politiker säger ”Om du har ett företag så har du inte byggt upp det.” [1]) Denna kunskap är något som inte kan köpas för pengar.

Översättarens fotnoter

[1] Detta är ett citat ur ett av USA:s nuvarande president Barack Obamas tal under valkampanjen 2012:

”There are a lot of wealthy, successful Americans who agree with me—because they want to give something back. They know they didn’t—look, if you’ve been successful, you didn’t get there on your own… If you were successful, somebody along the line gave you some help. There was a great teacher somewhere in your life. Somebody helped to create this unbelievable American system that we have that allowed you to thrive. Somebody invested in roads and bridges. If you’ve got a business—you didn’t build that. Somebody else made that happen”.

(http://en.wikipedia.org/wiki/You_didn%27t_build_that)


Konkreta förslag för att lösa integrationsfrågan

hungerstrejk-jpg

I och med det kommande nyvalet i Sverige i mars 2015 [1] så är Sverigedemokraterna (SD) och invandringsfrågan åter i medias fokus. De etablerade partierna har ännu inte sagt något vettigt. Den revanschsugna Alliansen, med Moderaterna i spetsen, fortsätter med sitt mantra ”Sätta fler människor i arbete”. Några konkreta förslag har inte presenterats.

Många är missnöjda med hur migrationspolitiken som så naturligt pekas ut som den största synden i lågkonjunktur. Det är så klart ingen hemlighet att det faktiskt finns stora problem. Tyvärr så är det en symbolfråga som få svenska politiker vill röra. Mest oroväckande för många är asylmottagandet som märks av att allt fler asylboenden öppnas i Sverige.

Situationen med den statliga flyktingmottagningsindustrin är oerhört tragisk. Den ger inte vad som utlovas. Den lyckas inte integrera ens hälften av alla asylsökande och kostar skattebetalarna onödigt mycket pengar. Pengar som få är villiga att betala. Prognosen i och med ökande invandring ser inte bra ut. Pengar som går till de ständigt ökande antalet privatdrivna asylboendena som öppnar upp i gamla hotellanläggningar och skolbyggnader runt om i landet. Allt som tillkommer är förvaringsplatser åt dessa oturligt lottade människor. Det rapporteras om missförhållanden och klagomål. Denna modell där staten är enda kund och ställer krav fungerar tydligt inte.

Hur kan man då lösa denna situation? Det behöver inte handla om minskad invandring eller ökad statlig styrning, som vissa vädjar till. För det första så bör dessa företag som driver asylboenden inte få pengar av staten, utan tjäna pengar utifrån det värde samhället tycker att de tillför. De bör mätas efter sin förmåga att integrera människor genom samarbete med andra parter i samhället som stödjer dem frivilligt; föreningar, företag, tänkbara arbetsgivare och välgörande privatpersoner.

Hur skulle detta bli då? Detta kan man så klart bara spekulera kring. Sannolikt skulle olika intressenter i samhället kunna stödja och påverka integrationsarbetet till skillnad från i dagens institutionaliserade system. I avsaknad av staten som finansiär är det också ett måste. Viktigast är att de asylsökande framförallt inte ses som maktlösa fångar – likt idag – utan klienter hos de engagerade företagen och föreningarna. Genom att ge alla som har ett intresse och vilja möjligheten att involvera sig skapas de bästa förutsättningarna. Så borde det vara på alla områden i samhället.

Detta är så klart bara början. Staten bör öppna upp arbetsmarknaden genom att sänka de protektionistiska ingångskraven som hindrar enligt lagen underkvalificerade människor från att få jobb. Lösningar som skulle gagna alla människor, men framförallt de utsatta. Exakt vilka åtgärder som kan göras är föremål för en annan diskussion.

Medmänsklighet är en frivillig akt. Det är heller inget som ges ovillkorligt, utan det kommer med ett ansvar och inte utan konsekvenser. Endast om samhället, vi tillsammans, är med och ställer kraven kan vi komma på rätt väg med integrationen. Bara genom frivillig och ömsesidig samverkan kan vi skapa en framtid för dessa människor som befinner sig i nöd.

Uppgiften att integrera människor bör tillfalla samhället och inte staten.

Fotnot

[1] Nyalet blev inställt på grund av överenskommelse mellan regeringen och oppositionen.


Statens nya krig mot diskriminering på nätet

PTS_loggaFör en vecka sedan gick Post- och Telestyrelsen (PTS), myndigheten som reglerar kommunikationsmedlen (telefoni, bredband och post) i Sverige, tillsammans med andra organ med statlig anknytning, ut med ett pressmeddelande i vilket man förkunnade att från och med den 1 januari 2015 så är det förbjudet för svenska webbsidor att diskriminera mot funktionshindrade människor genom bristande tillgänglighet. Syftet med den nya lagstiftningen uppges vara att möjliggöra för de funktionshindrade att delta i samhället på lika villkor. Ett gott syfte kan många tycka. I samband med detta annonserade de ett tillgänglighetstest för webbsidor framtaget som måttstock av myndigheterna.

Detta pressmeddelande ledde till oro bland människor i webbvärlden. Man hävdade att den majoritet av svenska webbsidor som inte lever upp till kraven snart kommer att kunna sättas dit och bötfällas av staten. I en artikel på IT-nyhetssidan IDG.se försökte PTS tona ner detta. De förklarade att modellen de har valt bygger på individuell prövning. Berörda kommer att kunna vända sig till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och anmäla om de anser att en särskild webbplats diskriminerar någon på grund av bristande tillgänglighet. Detta kan vara för att information inte framförs på ett tillräckligt tydligt sätt eller är svår att hitta. Men hur dessa bestämmelser kommer att påverka företag är fortfarande oklart anser många.

Lagstiftningen betyder, hur som helst, att någon form av byråkrati inrättas för att hantera de ärenden som förväntas kommer in. Dessutom så kommer de berörda utlovas ersättning medan webbsidans ägare får böta under löfte om att åtgärda de upplevda bristerna och uppnå myndigheternas krav.

Men varför denna byråkrati? För det är ju upp till personerna bakom webbsidorna att se till så att deras sidor är anpassade för sina användare. Det är deras problem om någon väljer bort dem utav någon anledning. Ägaren förlorar på att användare följt av sponsorer och annonsörer väljer bort dem på grund av dålig tillgänglighet och rykte. Det är därmed ”sajtägarens” förlust och inte varken de drabbades eller ”samhällets”. Det utgör likaså en möjlighet för andra göra bättre och konkurrera med de som ger sämre service. Ingen myndighet behövs för att tvinga människor att bete sig. Det ska vara kundernas behov och preferenser som styr, inte myndigheternas.

Det går inte att undgå att tänka på lagstiftningens ekonomiska konsekvenser på samhället i stort. Det kommer att tvångsförskjuta resurser till att uppnå de mål som har satts av myndigheterna istället för andra mål som av sidägarna anses högre prioriterade. Det kan därför i längden komma till att hämma produktiviteten då det avskräcker de som inte anser sig kunna leva upp till kraven under hotet om att bli anmälda, prövade och så klart bötfällda. Resultatet kan bli lägre tillväxt i webbsektorn.

Det finns heller ingen rättfärdigande mening med böter. För troligen kommer endast en väldigt liten del av bötesintänkterna att gå till ersättning åt de drabbade – eller ens till att hjälpa till att förbättra tillgängligheten på Internet. Det mesta av pengarna går till statskassan och där av en del till att betala av byråkraterna. Böter är ett sätt för staten att driva in pengar rättfärdigat av samhällsekonomiska kalkyler – och inte främst för att kompensera ”offer”. Så har det varit historiskt sett. Det finns så klart också en risk att någon systematiskt ska börja anmäla sidor för att tjäna pengar, vilket skrämmer många.

Slutsatsen är att detta myndighetsstyre innebär en onödig kostnad på samhället genom den byråkrati som måste inrättas för att pröva varenda enskilt fall. Inga av myndigheterna standardiserade regler och test kan avgöra om en sida är tillgänglig. Det är heller inte nödvändigt. Är nu webbsidorna verkligen mån om tillgängligheten så ser de frivilligt till det själva. Det ligger ju i deras intresse att tillgodose sina användares önskemål och behov

Vi kommer inom sinom tid att se hur dyrt det blir för samhället när staten nu utökar sina gränser ut i det gränslösa nätet.


Hur man argumenterar för etatismen

Översättning av ”How To Argue For Statism” (video) av Shane Killian.

Detta bör du förstå om rationalistiska libertarianer: Vi vill att etatister [*] ska ta upp ordentliga argument mot libertarianism eller för staten! Vi vill mötas i en intelligent debatt i vilken vi utmanas och ifrågasätts för de slutsatser som vi har dragit. Faktum är att det är för att vi en gång gjorde just detta som vi nu är libertarianer, till att börja med.

Det handlar inte om att försvara det som vi vill tro på; det handlar om att se till så att vår övertygelse överensstämmer med verkligheten så nära som möjligt. Men det är mycket svårt att diskutera med etatister så länge som de fortsätter ta upp samma skit som kreationister och andra som säljer falskheter. Och jag har tagit upp åtskilliga exempel på detta på min kanal.

För ett tag sedan lade Lord T. Hawkeye upp sin YouTube-video, ”How to argue for statism”, och Travis Retriever utvecklade denna idé i sin deviantART journal. Jag tyckte att denna idé var så bra att den behöver spridas så mycket som möjligt, så jag har också utvecklat den och jag har gjort denna video för etatister överallt.

Här är några saker du behöver göra, och undvika att göra, om du vill bevisa att du har rätt och vi fel.

[*] Statsdyrkare

Fortsätt läsa…