Problemen med Försäkringskassan

forsakringskassan_logo

Det finns olika sorters statliga verksamheter. Vissa har monopol, som med Sveriges Domstolar, Svenska Spel och Systembolaget. Andra är nästan som vilka andra företag som helst, konkurrerar någorlunda fritt på marknaden som SAS och Apoteket AB. Sedan finns det verksamheter som Försäkringskassan, som både ger ut vissa villkorade bidrag som föräldrapenning och assistansersättning men som också tillhandahåller en påtvingad sjukförsäkring. Liksom i andra länder under 1800-talet skapade svenskarna själva försäkringar för olycks- och sjukdomsrisker genom försäkringsbolag och självhjälpsgrupper (sjukkassorna). Den senare verksamheten blev dock lätt subventionerad 1891, ökat subventionerad och reglerad 1910, sedan monopoliserad och ännu mer subventionerad 1931 tills den slutligen blev övertagen av staten och obligatorisk för alla att betala år 1955 och har sedan dess varit en stor del av den svenska välfärdsstaten. De olika bidragen har kommit till främst under 1900-talets andra hälft.

Hur väl fungerar Försäkringskassan då? För att göra en riktig bedömning krävs det att man förstår hur systemet fungerar och att man sätter det i relation till andra system. I den här artikeln gör jag inte en sådan ordentlig undersökning utan kollar istället på de negativa sidorna av myndigheten. Detta har jag gjort genom att kolla på vad svenska tidningar tagit upp för kritik mot verksamheten. Det här är alltså bara en samling artiklar om problem som tagits upp, utan någon analys eller jämförelse med verksamheter i andra länder.

Vad är det då för problem med Försäkringskassan som tagits upp av svensk media? Jo, att myndigheten har vissa interna problem (bl.a. svågerpolitik, att de gör egenreklam, dess generaldirektör ljuger om händelser, slöseri med resurser); att den ibland kan vara väldigt sen med att ge ut pengar till folk; att den systematiskt varit dålig på att ge ut information till sina kunder; att den har krångliga regler som den inte rättat till; att den ibland inte gett ut pengar till folk som uppenbarligen varit arbetsoförmögna; att den på vissa ställen ger dålig service (som att sjukförsäkringen slutar gälla om man arbetar utanför Sverige, att kompetensen på Försäkringskassans anställda inte är tillräcklig eller att de läckt hemliga uppgifter); att den och andra myndigheter är dåliga på att samarbeta med varandra; att de bryter mot sina egna regler; slutligen att personalen på Försäkringskassan ibland blir utsatta för hot från sina kunder.

Överlag ser det ut som om kritiken på alla dessa punkter stämmer – dessa saker verkar inträffa. Däremot är det osäkert hur stort omfånget av dessa problem är. Artiklarna nedan är uppdelade i dessa kategorier och den första länken är, om det finns någon, en sammanfattande artikel vilka ibland gissar hur stort problemet är. Att det finns problem är annars inte just något som personalen eller de styrande över den myndigheten är ansvariga för. Vissa saker, som utformningen av vilka regler det är som gäller, har de ingen kontroll över och även de saker som de har kontroll över har de starka incitament till att följa minsta motståndets lag (som i jävfrågan). Detta är egentligen en del i en systemkritik av organisationer och institutioner som bygger på en dålig struktur, som inte öppnar för att vi skall kunna leva harmoniskt med varandra, men för att se att strukturen är problematisk är det viktigt att undersöka exempel på den.

Försäkringskassan har också gjort en sammanställning av medias bild av dem i rapporten Mediebilden av Försäkringskassan 2003-2012, som var en värdefull källa för mig, speciellt för lite äldre artiklar som jag inte hittat online. Alla artiklar som inte har en länk har jag hittat i den här rapporten.

Det här är en del i en serie av genomgångar av kritik mot statliga verksamheter som dykt upp i media. Tidigare har jag även letat reda på artiklar som kritiserar våra fängelser, skola, väljare och poliser.

Fortsätt läsa…


Om årets Nobelpris i ekonomisk vetenskap

Ieco_medal_intro[1] måndags presenterade Nobelkommittén vid Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) 2014 års mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. [1]

Priset tilldelas i år den franske nationalekonomen Jean Tirole, professor i ekonomi vid Toulouse School of Economics (TSE), för hans ”analys av marknadsmakt och reglering”. [2] Han är verksam inom flera områden, däribland industriell ekonomi och spelteori, från vilka hans teorier har utvecklats.
JEAN TIROLE

Tiroles verk är en analys av monopolistiska företags makt på marknaden och hur staten med regleringar kan motivera monopolisterna i frånvaro av konkurrens från andra aktörer, samt förhindra att deras makt missbrukas. Han föreslår därtill ett antal komplexa tekniska lösningar för att se till så att monopolen får incitament till att producera.

Då hans teori till ytan förefaller logiskt konsekvent så är det, som Joe Salerno vid Mises Institutet säger, ett pseudoproblem ur ett österrikiskt perspektiv.

Låt oss först sammanfatta Tiroles teorier.

Introduktion till Tiroles analys

Jean Tiroles analys utgår från att konkurrens är fördelaktig. Konkurrens genom vinstintresse ger företag ett incitament till att göra bra ifrån sig och bli effektivare.

Det hävdas dock att det finns en mörk sida också: att företag kan bli så stora så att de kan blockera mindre konkurrenter enbart för att de är listigare. Det uppstår då en monopol- eller oligopolsituation i vilken de inte längre anses styras av samma motiv som de gjorde innan. De drivs inte längre av effektivitet, utan kan missbruka sin ledande position.

Dessa marknadssituationer anses förekomma under följande förhållanden:

  1. Branscher som domineras av ett fåtal företag med stora marknadsandelar.
  2. Företag i områden där konkurrens anses omöjlig, t.ex. järnvägsnätet och elnätet – så kallade ”naturliga monopol”.

Detta är den enkla uppdelning som görs av merparten av dagens ekonomer.

Problemet som dessa ekonomer idag ser, i jakten på omöjlig marknadsperfektion, vad än det må vara, är hur man får dessa monopol och oligopol till att agera på ett effektivt sätt i avsaknaden av konkurrens. Det är här som Tirole anses komma med insikter och verktyg åt lagstiftarna. För detta tilldelas han nu ekonomipriset.

Asymmetrisk information

Enligt Tirole kommer ”marknadsfelen” gällande oligopol utav att de dominanta företagen känner till mer om sina produkter än lagstiftarna och konsumenterna som köper dem. Därför kan de inte reglera företagen och branscherna på ett bra sätt. Detta är vad han kallar ”asymmetrisk information”.

Konkurrenslagstiftning har fram till nyligen behandlat företag på samma sätt, vilket har visat sig inte fungera. Tiroles slutsats är att det inte finns några universella lösningar gällande konkurrenslagstiftning. Han menar att istället för att lagstiftarna ska tvinga in alla företag i ett gemensamt kontrakt så bör de förhandla om villkoren individuellt.

Han har därför bidragit med en ”smart samling produktionskontrakt” mellan lagstiftare och dominanta firmor som sägs lösa problemet. Detta ska eliminera problemet med asymmetrisk information för att det då ska ge företag incitament till att producera och sänka kostnaderna samtidigt som de driver ut ”oskäliga vinster” – som ses som dåliga för ekonomin.

Detta sammanfattar hans teorier för vilka han tilldelas ekonomipriset.

Kritik

Likt de flesta andra ekonomer utgår Tirole ifrån att monopol och oligopol, fåtalskonkurrens, uppstår som en självklarhet på marknaden under särskilda marknadssituationer, och ger upphov till ”marknadsfel”. Därmed drar han slutsatsen att staten måste reglera. Han inser att regleringar också kan ha dålig inverkan, men hans bias får honom till att underskatta detta.

Konkurrensen mellan storföretag skildras ju ofta i media som ett spel eller krigföring. Detta är dock en felaktig analogi för vad konkurrens verkligen är: en öppen process, i viken företag strävar efter att tillfredsställa konsumenters efterfrågan – inte att kriga och erövra. Det finns ingen anledning att behandla fåtalskonkurrens som en egen sort. Företag med stora marknadsandelar drivs av samma faktorer som mindre företag.

Att entreprenören vet mer om sina produkter än sina kunder är dessutom en naturlig del av entreprenörskapet. För skulle kunden anlita entreprenören om denne inte hade mer kunskap än dem? Nej, så klart. Då hade kunden själva varit entreprenörer och konkurrerat med denne. Detta ”kunskapsglapp” mellan företag och kund är i sig inte en dålig sak. Vi lever i en komplex ekonomi där alla inte kan vara experter på allt – inte ens lagstiftare.

De frågor vi egentligen bör ställa är:  Hur kan företag (oavsett storlek) komma till att blockera varandra? Vad gör detta möjligt?

Företag använder sådant som patent för att med lagen hindra andra från att imitera dem, och lockas av politiska kontrakt och bidrag som ger dem ett övertag. De gör så för att möjligheten finns för dem och att det från deras perspektiv vore oklokt att inte göra det. Inte nödvändigtvis för att dominera. Vissa registrerar patent för att de ser det som en självklarhet att de ska ha ensamrätt över sin idé. I andra fall, så riskerar de att andra gör registrerar patent om de inte gör det och därmed blockerar dem från att använda sina egna idéer, originella eller inte. Och vem skulle inte göra en affär som de tror är fördelaktig för dem, oavsett om det är med ett annat företag eller en myndighet?

Det är tack vare stater som ger företag privilegier och beskydd som de kan få ett sådant övertag på marknaden så att konkurrensen sätts ur spel. Detta hade därför inte varit möjligt en fri marknad där konkurrensen är öppen, där ingen statlig inblandning råder, och alla därmed konkurrerar på i grunden lika villkor.

”Naturliga monopol”, idén att vissa branscher naturligt endast skulle rymma en eller ett fåtal aktörer, är tämligen godtyckligt. I historien har lagstiftarna trott att det skulle bli kaos om man tillät fler aktörer , och att det inte skulle tillföra något till samhället. Inte minst fanns det en rädsla för att aktören, eller aktörerna, skulle kunna sätta ett ”monopolpris” Därför ansåg man att ett enda statligt monopol var bättre, vilket erfarenhet med t.ex. SJ har visat så inte är fallet. Statliga monopol tar bort incitament till förbättring, sänker kvaliteten och höjer kostnaderna.

Sedan så sätter inte företag priserna efter eget tycke utan utifrån vad kunderna är beredda att betala. Tycker kunderna på en fri marknad att priserna är för höga uppstår det en affärsmöjlighet för konkurrenter som kan komma med ett billigare alternativ, att pressa priserna, oavsett hur otänkbart det än är i dagsläget. Det gäller även vid så kallade ”naturliga monopol”. Det finns rum för innovation om det så tillåts.

Slutsats

För Tirole, liksom de flesta andra ekonomer, är lösningen till alla statens problem att bättra på modellerna så att man kan finjustera existerande regleringar – inte att identifiera fundamentala fel i systemet gällande dess särställning. Genom detta perspektiv som Tirole har framför avfärdar han det ännu otänkbara och för att därmed skapa en självuppfyllande profetia om hur staten är nödvändig.

Sådan är ekonomiprisets existens.

Om ekonomipriset som sådant. Man kan så klart undra vad Alfred Nobel hade tyckt om att priset som delas ut i hans minne tilldelas personer som i grunden står för liknande politik som de som beslagtog hans familjs ägor i Ryssland. Mycket har ändrats sedan Nobels tid och när det gäller just ekonomi hade han som industrialist nog inte delat detta synsätt som nu råder.

Fotnoter

[1] Priset kallas i dagligt tal för ”Nobelpriset i ekonomi” eller Ekonomipriset, även om det tekniskt sett inte är ett Nobelpris.

[2] Announcement of the Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel (2014-10-13)

[3] The Prize in Economic Sciences 2014 – Kungliga Vetenskapsakademien (2014-10-13)

[4] Ekonomipriset 2014: Marknadsmakt och reglering – Kungliga Vetenskapsakademien (2014-10-13)

[5] Free exchange: It’s complicated – The Economist (2014-10-18)

[6] Bizarro-World Kirzner Awarded the 2014 Nobel Prize in Economics, av Joe Salerno (2014-10-13)

[7] Han vet hur företag ska regleras – SvD Näringsliv (2014-10-13)

[8] Svenska ekonomerna om ekonomipristagaren Jean Tirole – SvD Näringsliv (2014-10-13)


Om den nytillträdda finansministerns presskonferens

Idag höll den nytillträdda finansministern Magdalena Andersson (S) sin första presskonferens [1][2] och den handlade inte oväntat om läget för statens finanser. I och med att det är just det första mötet med pressen för en ny regering så brukar dem i vanlig politisk sedvana att skylla på den föregående regeringen. Den här gången rådde det inga undantag.

Magdalena Andersson hävdade att det offentliga sparandet befinner sig i ett ”mycket bekymmersamt läge”. Det ger hon den föregående alliansregeringen (2006-2014) och deras skattesänkningspolitik skulden för. Trots det bedömer finansdepartementet att ekonomin återhämtar sig under 2015 även om risken för en svagare utveckling dominerar.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen utger sig nu för att komma driva en ”ansvarsfull” politik med ”fullt finansierade” reformer för att ”få ner arbetslösheten”, ”öka jämställdheten” och ”höja utbildningsnivån”. Inte minst värna om den svenska modellen. Låter det bekant? Samma sak som tidigare finansminister Anders Borg (M) sa.

Men vi vet vad som händer när politikerna försöker styra ekonomin. Det leder till att de ofta missriktar resurser till områden där de gör minst nytta för människor. De åtgärder som politikerna ”investerar” i för att få ner arbetslösheten och de utbildningar som de bidrar till med offentliga medel ger troligen inte de positiva resultat på ekonomin som de förväntar sig. De ignorerar att pengarna kanske skulle komma till bättre nytta om människor fick behålla dem och konsumera eller investera dem i saker de själva anser sig verkligen behöva och uppskatta.

Vi libertarianer hävdar också att det är det enda rätta att människor ska få behålla och bestämma över de pengar som de själva har tjänat ihop – deras legitima egendom.

För att sammanfatta: Vad vi fick ut av denna presskonferens är att det är ”politics as usual”. Samma retorik och samma ord användes under den föregående regeringen med syfte att hävda deras egen maktposition. Hade människor brytt sig om politik så hade politikerna inte kommit undan med denna typ av mygel.

Vad har vi då att vänta oss från den nya regeringen? I princip samma sak som under den föregående.

För mer upplysning i ämnet ekonomi och den politiska aspekten rekommenderar vi böckerna Man Economy, and State och Power and Market, båda av Murray N. Rothbard.

Fotnoter

[1] Pressmeddelandet (Regeringen.se, 2014-10-13)

[2] Presskonferensen (Video) (Regeringen.se, 2014-10-13)

Rothbard-institutet har som praxis att inte ta politisk ställning. Vårt syfte med att kommentera i politiska angelägenheter är endast att föra fram vårt perspektiv. 


Är Sverige anarkokapitalistiskt?

I en krönika i Expressen (2014-10-11) kritiserar Anna Dahlberg vinstintresset i den svenska välfärden, och anklagar högern för att stå för ”anarkokapitalism”.

Anna-DahlbergKrönikören Anna Dahlberg skrev nyligen en krönika [1] som publicerades i Expressen i vilken hon anklagar den avgångna allliansregeringen för att ha en grund syn på marknadsekonomin, en övertro på företagsamhet och konkurrens. Detta benämner hon ”anarkokapitalism”.

Vi kan redan här konstatera att Anna inte har en aning om vad anarkokapitalism egentligen är. Låt oss upplysa henne om det.

Artikeln ”Anarkokapitalism” på svenskspråkiga Wikipedia börjar så här:

Anarkokapitalism eller marknadsanarkism (en form av individualanarkism) är en politisk filosofi som förespråkar ett statslöst anarkistiskt samhälle med privat äganderätt. Medan anarkismen som sådan förespråkar statens avskaffande tillägger anarkokapitalismen att den enskilde förutom suveränitet över sig själv har rätt till privat egendom och förespråkar därför att polisväsende, domstolsväsende, försvarsmakt och alla andra säkerhetstjänster ska drivas privat genom frivillig finansiering på en fri marknad snarare än genom obligatorisk beskattning, fullständig avreglering av personliga och ekonomiska aktiviteter som inte inkräktar på andra människors privatliv, och en självreglerande marknad.

”Anarkokapitalism” är alltså ett etablerat begrepp med en distinkt betydelse som inte alls överensstämmer med det som Anna antyder om det politiska systemet under alliansregeringen.

För det första, anarkokapitalism kan per definition inte existera under ett etablerat våldsmonopol, en stat. Det är det prefixet ”anarko” (från anarkism, utav grekiska för ”utan härskare”) syftar på. Så hennes påstående att Sverige har blivit anarkokapitalistiskt faller redan där.

För det andra, anarkokapitalismen handlar inte heller om någon ideologisk övertygelse, och än mindre övertro, på marknadsekonomin. Det är en politisk filosofi med underliggande teori om frihet vars etiska slutsats är att tvång är fel, och den ekonomiska insikten att upprätthållandet av rätten till privat egendom, grunden för kapitalism, tjänar människors intressen bäst.

Den är i dessa två avseenden helt olik de marknadsförespråkande politiska ideologier som förespråkas i något partipolitiskt program.

Men om vi bortser från påståendet att alliansregeringen står för anarkokapitalism, utan istället enligt henne en irrationell övertro på marknaden, stämmer då hennes övriga påståenden?

New Public Management, inte anarkokapitalism

Anna skriver att:

En annan aspekt av anarkokapitalismen är att den över tid bygger upp ett industriellt komplex av övervakning. Den fina omskrivningen för detta är att ställa hårda kvalitetskrav.

Den politik som Anna kritiserar är i själva verket att marknadslösningar appliceras inom den offentliga sektorn, så kallat New Public Management.

En del av New Public Management-skolans politik är omreglering av välfärden. Vid omreglering tillåts privata aktörer vara med och konkurrera om statliga medel för en viss typ av tjänster – men staten är fortfarande beställaren av tjänsterna. Detta är alltså inte samma sak som en avreglering, då invånarna tillåts att helt på egen hand välja tjänster.

Den ”övervakning” som staten behöver bygga ut för att se över hur dessa olika samhällstjänster förmedlas, är en följd av en omreglering, och inte en avreglering.

Anna skriver vidare:

Men när behovet av att kontrollera att allting går rätt till växer, slukar det alltmer resurser och kväver professionernas autonomi.

Att en ökad diversifiering av olika tjänsteförmedlare inom vård, skola och omsorg skulle kväva professionernas autonomi är löjligt. Hur är en lärare eller läkare mer autonom om man bara har en möjlig arbetsgivare – staten – än om det finns alternativa vägar att utöva sitt yrke?

Alltmer måste regleras, redovisas och kollas. I stället för att bygga verksamheter på tillit, såsom den finska skolan exempelvis, styrs de med kontroll. Det är den amerikanska vägen – kontraktsekonomin – i stället för den nordiska.

Det Anna kallar kontraktsekonomin är den typ av kontrollsystem som sätts upp av staten vid en ”omreglering” av en viss tjänst, alltså kontrakt som staten har med privata aktörer. Om detta menas med kontraktsekonomi så är ju alla stater som på något som helst område beställer tjänster av privata aktörer – det vill säga ALLA stater – en del av denna kontraktsekonomi. Men här invänder Anna att:

Inom nationalekonomin skiljer man på enkla och komplicerade tjänster. Det förra kan vara sådant som snöröjning eller blodprovstagning och är förhållandevis lätt att lägga ut på privata aktörer. Kärnverksamheterna inom vård, skola och omsorg däremot är mycket svårare att definiera i ett kontrakt eller för kunderna/medborgarna att få en rättvisande bild av.

Hon menar att tjänster inom vård, skola och omsorg är för svåra för medborgarna att få en rättvisande bild av. Huruvida detta är något som man generellt ”[i]nom nationalekonomin skiljer på” lämnar vi osagt. Om vissa tjänster skulle vara för komplicerade för människor att själva bestämma kring borde detta rimligtvis gälla även för politiker. Om politiker inte ens kan bestämma över sin egen vård, skola och omsorg – hur kan de då rimligtvis uppskatta och koordinera dessa för resten av befolkningen?

Det anarkokapitalistiska alternativet för vård, skola och omsorg

Hur skulle då välfärden i ett anarkokapitalistiskt samhälle se ut?

I ett anarkokapitalistiskt samhälle, utan staten som beställare, så skulle kontroll över välfärden vara helt decentraliserad till kunderna. På marknader som är relativt ”avreglerade” (IT-marknaden), till skillnad från marknader som enbart är ”omreglerade” (sjukvård, skola, äldreomsorg) så har konsumenten en betydligt större möjlighet att påverka utbudet direkt genom sitt val av tjänster. På en avreglerad marknad kan alla människor i samhället bidra till en konkurrens om hur och till vilket pris dessa tjänster ska tillhandahållas. Utan ett marknadspris kan dessa tjänster omöjligt närma sig alla kunders specifika önskemål och patienter och elever utlämnas till centralplanerarnas beslut om hur tjänsterna ska vara utformade, var de ska finnas, vilka som ska få tillgång till dem, hur ofta och när. [2]

Denna avsaknad av ett rationellt pris gör att ingen verksamhet som beställs av staten centralt, oavsett om utföraren är en privat eller offentlig aktör, kan allokera resurser dit de bäst behövs. När privata aktörer är tvungna att acceptera staten som den huvudsakliga beställaren av dess tjänster, tar staten genom beskattning och regleringar bort den finansiella och lagliga möjligheten för människor att själva besluta vilken välfärd de vill ha. När staten är beställare, oavsett om staten eller privata aktörer är utförare, så ”slukar det alltmer resurser och kväver professionernas autonomi”. Staten är den som reglerar, redovisar och kollar, i stället för att verksamheter fritt kan byggas på tillit från sina kunder. På en fri marknad står det alla fritt att hitta nya, bättre lösningar på människors problem. Konkurrensen om kunders tillit är en av de främsta drivkrafterna mot ökat välstånd.

Frågan är med andra ord varför vi över huvudtaget behöver en skattefinansierad offentlig välfärd, med staten som beställare. Det anarkokapitalistiska alternativet är att vi frivilligt kommer överens om hur vi vill utbilda oss och hur vi vill vårdas.

Slutligen

Anarkokapitalismen sätter individen i centrum. En fri marknad ger individen makt över sitt eget liv – medan staten lämnar en i sticket om de inte finner att du är värd en viss behandling eller om du själv vill vara med och påverka dina barns utbildning.

I slutändan är marknaden inte separat från oss vanliga människor. Det är den process i vilken vi människor spontant och frivilligt interagerar, samarbetar, för att uppnå både individuella så väl som gemensamma mål.

*Tillägg: Termen ”anarkokapitalism” har tidigare felaktigt använts av bland andra den argentinska regeringen för att piska upp politiskt stöd. [3]

Fotnoter

[1] ”Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”, krönika av Anna Dahlberg (Expressen)

[2] Murray N. Rothbard, ”Man, Economy and State with Power and Markets”, p. 948

[3] ”The Anarcho-Capitalism Scapegoat: If Only Kirchner Understood It”

Ytterligare läsning

Jesper Ahlin: ”Vad är anarkokapitalism?”

Per Bylund, Ludwig von Mises-institutet: ”Expressens Anna Dahlberg spelar inte dum”


Scientismens falska organismiska analogier

Ursprungligen från uppsatsen ”The Mantle of Science” av Murray N. Rothbard.
Översatt av Robert Sundström och Misha Wolynski.

De organismiska analogierna tillskriver medvetande, eller organiska egenskaper, till ”samhälleliga helheter” som egentligen bara är benämningar för individers samverkan. [19] Liksom i de mekanistiska metaforerna inordnas och bestäms individer, här är de celler utan medvetande i någon sorts social organism. Få människor hävdar uttryckligen att samhället är en organism, men implicit antyder många samhällsteoretiska doktriner just detta. Observera, till exempel, sådana fraser som: ”Samhället avgör värderingarna hos dess enskilda medlemmar”; eller ”Individens handlingar avgörs av rollen som han spelar i gruppen som han tillhör”, och så vidare. Sådana koncept som ”allmännytta”, ” allmänhetens bästa”, ”social välfärd”, och så vidare, är också endemiska. Alla dessa koncept vilar på den underförstådda premissen att det, någonstans, finns en levande organisk entitet kallad ”samhället”, ”gruppen”, ”allmänheten”, ”samhällsgruppen” och att entiteten har värden och strävar mot mål.

Dessa begrepp framhålls inte endast som levande varelser; de antas existera mer fundamentalt än bara individer, och givetvis har ”deras” mål företräde framför de mål som individer har. Det är ironiskt att de självutnämnda apostlarna inom ”vetenskapen” skulle fullfölja denna rena mysticism i att anta att dessa koncept har en verklighet. [20] Sådana koncept som ”allmännyttan”, ”allmän välfärd”, och så vidare, borde därför förkastas som oerhört ovetenskapliga, och nästa gång som någon predikar ”allmännyttans” prioritet över individens bästa så borde vi fråga: Vem är ”allmänheten” i detta fall? Vi måste komma ihåg slagordet som rättfärdigar statsskulden som blev berömt under 1930-talet: ”Vi står endast i skuld till oss själva”, det gör stor skillnad för var människa oavsett om hon är medlem av ”vi” eller av ”oss själva”. [21]

En liknande falsk slutledning begås, såväl av vänner av som av motståndare mot marknadsekonomin, när marknaden kallas ”opersonlig”. Således klagar människor ofta på att marknaden är för ”opersonlig” för att den inte beviljar dem en större del av värdsliga varor. Man förbiser att ”marknaden” inte är en sorts levande entitet, som fattar bra eller dåliga beslut, utan helt enkelt är en beteckning för enskilda personer och deras frivilliga handlingar. Om A tror att den ”opersonliga marknaden” inte betalar tillräckligt till honom så säger han egentligen att individerna B, C och D inte är villiga att betala honom så mycket som han skulle vilja få.  ”Marknaden” är individer som agerar. Likaså, om B tror att ”marknaden” inte betalar tillräckligt till A så är B fri att gå in och bidra med skillnaden. Han hindras inte från att göra denna insats av ett monster kallat ”marknaden”.

Ett exempel på den omfattande användningen av organismiska falska slutledningar är i diskussionen om internationell handel. Under guldmyntfotseran, hur ofta hörde man ropen att ”England” eller ”Frankrike” eller något annat land var i allvarlig fara för att ”det” höll på att ”förlora guld”? Det som egentligen hände var att engelsmännen eller fransmännen frivilligt skeppade guld utomlands och således hotade bankerna till dessa länder med behovet att uppfylla sina skyldigheter (betala i guld), vilka de omöjligt kunde uppfylla. Men användandet av den organismiska metaforen omvandlade ett allvarligt bankproblem till en vag nationell kris för vilken alla medborgare på något sätt var ansvariga. [22]

Så här långt har vi diskuterat dessa organismiska koncept som antar existensen av ett fiktivt medvetande i en kollektiv helhet. Det finns också ett flertal exempel på andra missledande biologiska analogier inom studiet om människan. Vi hör mycket om, till exempel, ”unga” och ”gamla” nationer, som om en amerikan som är fylld tjugo på något sätt är ”yngre” än en fransman i samma ålder. Vi läser om ”mogna ekonomier”, som om en ekonomi måste växa fort och sedan bli ”mogen”. Det nuvarande modet för ”tillväxtekonomi” antar att varje ekonomi på något sätt är förbestämd, likt en levande organism, att ”växa” på ett förutbestämt sätt i en bestämd takt. (I all entusiasm förbiser man att för många ekonomier ”växer” tillbaka). Att alla dess analogier är försök till att negera individenens vilja och medvetande har påpekats av Mrs. Penrose. Hon skriver, hänvisande till biologiska analogier såsom de tillämpas på företag:

där explicita biologiska analogier kommer fram inom ekonomin, dras de enbart utifrån de aspekter av biologin, som avser organismers icke-motiverade beteende … Så är fallet med livscykelanalogin. Det finns över huvud taget ingen anledning att tro att det mönster, enligt vilket en biologisk organism växer, drivs av organismens egna vilja. Å andra sidan har vi all anledning att tro att det mönster, enligt vilket ett företag växer, drivs av viljan hos företagets beslutsfattare … och beviset för detta ligger i det faktum att ingen kan beskriva utvecklingen inom ett givet företag … annat än i termer av beslut fattade av individer. [23]

Fotnoter

[19] Om den falska slutledningen om konceptuell realism (eller platonsk ultrarealism) som medförs här, och nödvändigheten av metodologisk individualism, se F.A. Hayek, The Counter-Revolution of Science (Glencoe, Ill.: The Free Press, 1952), passim, och Mises, Human Action, pp. 41ff. and 45.

[20] Vi kan därför säga som Frank Chodorov att ”samhället är människor.” Frank Chodorov, Society Are People (Philadelphia: Intercollegiate Society of Individualists, n.d.). För en kritik av mystiken kring ”samhället,” se Mises,Theory and History, pp. 250ff.

[21] Se denna angenäma essä av Frank Chodorov, ”We Lose It to Ourselves,” Analysis (June 1950): p. 3.

[22] En liknande metaforisk felanvändning dominerar i frågor som avser utrikespolitik. Alltså: ”När man använder den simpla korta benämningen ‘Frankrike’ så tänker man på Frankrike som en enhet, en entitet. När … vi säger ‘Frankrike skickade sina trupper för att erövra Tunisien’—tillskriver vi landet inte bara enighet, utan också personlighet. Orden själva döljer faktumen och gör internationella relationer till ett glamoröst drama, i vilket besjälade nationer är aktörerna, och alltför lätt glömmer vi bort de män och kvinnor av kött och blod som är de faktiska aktörerna … om vi inte hade något ord som ‘Frankrike’ … så skulle vi mer korrekt beskriva Tunisien-expeditionen på något sätt som följande: ‘Några få av … trettioåtta miljoner personer skickade trettio tusen andra för att erövra Tunisien.’ Det här sättet att framställa faktumet leder till en fråga, eller snarare en serie frågor. Vilka är de ‘några få’? Varför skickade dessa de trettio tusen till Tunisien? Och varför lydde dem? Imperiebygge företas inte av ‘nationer,’ utan av människor. Problemet vi står inför är att upptäcka dessa människor, de aktiva, intresserade minoriteterna i varje nation som är direkt intresserade av imperialism, och sedan att analysera anledningarna till att majoriteterna betalar kostnaderna för att utkämpa krigen.” Parker Thomas Moon, Imperialism and World Politics (New York: Macmillan, 1930), p. 58.

[23] Edith Tilton Penrose, ”Biological Analogies in the Theory of the Firm,” American Economic Review (December 1952): p. 808


Är du trött på det falska påståendet att marknaden styr världen?

Svar på ETC:s publicering av George Monbiots, a.k.a. ”Moonbat”, artikel ”Är du trött på att marknaden styr världen?”, 24 september 2014

Vi som vantrivs i den kollektivistiska samtiden borde vara stolta. Det betyder att vi har kvar vår mänskligMonbiothet.

Att vara tillfreds med en orolig värld – det är inte en rimlig målsättning. Man kan bara nå den ­genom att ta avstånd från det som omger en. Att vara tillfreds med sig själv i en orolig värld – det är däremot en hedervärd strävan. Det här svaret på krönikan i ETC riktar sig mot dem som känner att de är på kant med livet. Den vill uppmana er att inte skämmas.

I krönikan i ETC hävdar Monbiot att dagens Europa präglas av marknadsfundamentalism. Han påstår att det råder nyliberalism i ett Europa. Ap, ap, ap! Sakta i backarna!

För att resten av Monbiots krönika ska ha någon som helst tyngd, krävs att detta första påstående något så när stämmer överens med verkligheten. Frågan lyder med andra ord: Är Europa nyliberalt och marknadsfundamentalistiskt?

Begreppet nyliberalism definieras som en politisk ideologi som motsätter sig keynesianism och statliga ingripanden i ekonomin, för att i stället förespråka lägre skatter och färre statliga regleringar. Begreppet marknadsfundamentalism torde innebära ett förespråkande för total avreglering av alla marknader för varor och tjänster.

Så, är Europa nyliberalt och marknadsfundamentalistiskt?

En nyliberal politik innebär, som tidigare nämnt, en liten stat, få regleringar och låga skatter. Stämmer denna beskrivning in på dagens Europa?

Kan EU:s 28 medlemsländer sägas ha små stater, givet att deras offentliga utgifter nådde 49% av BNP under 2013 (3,5% ökning från 2007)? [1]

Kan EU:s 28 medlemsländer sägas ha få regleringar, givet att World Economic Forums senaste version av ”Global Competitiveness Report” (baserad på intervjuer med 13,000 företagsledare i 148 länder) indikerade att 7 av de 12 länder vars ranking har sjunkit mest är EU-länder, samt att ett antal av EU:s kärnländer befinner sig i absoluta botten av listan (Spanien (125:e plats), Frankrike (130:e), Portugal (132:a), Grekland (144:e) och Italien (146:e))?

Kan EU:s 28 medlemsländer sägas ha låga skatter, givet att den genomsnittliga löntagaren i EU betalar 45% av sina inkomster till staten [2] och att skatterna i EU 2012 motsvarade 39.4% av BNP? [3] 

Graf

Svaren på alla tre frågorna ovan är ett rungande ”nej”, och därmed kan vi förkasta hela Monbiots övriga resonemang, då premisserna han sätter upp är fullkomligt felaktiga.

När vi ändå är igång med att fälla kritik kan man notera att Monbiot blandar ihop begreppen ”omreglering” och ”avreglering”. Den verksamhet som enbart byter ägare, från stat till privat regi, men vars verksamhet fortfarande är strikt reglerad på samma sätt som innan, kan knappast sägas vara ett uttryck för marknadsfundamentalism.

Vidare svartmålar Monbiot frivilliga överenskommelser individer emellan, i sann paranoid socialistisk anda. Påståenden som att en fri marknad resulterar i ”oinskränkt konkurrens” har inga empiriska belägg, och förutsätter att människor ska bete sig på ett helt annat sätt bara för att de inte lyder under en stat.

Givet att människor besitter önskvärda egenskaper såsom kreativitet, initiativkraft, medkänsla och målmedvetenhet – varför skulle dessa egenskaper ges mindre utrymme i ett samhälle där graden av frivilliga överenskommelser ökar och graden av tvång och godtycklighet minskar?

Givet att människor besitter mindre önskvärda egenskaper såsom fantasilöshet, passivitet och likgiltighet – varför skulle dessa egenskaper ges mer utrymme i ett samhälle där graden av frivilliga överenskommelser ökar och graden av tvång och godtycklighet minskar?

[1] http://www.bloombergview.com/articles/2014-08-19/european-austerity-is-a-myth

[2] Rogers & Philippe, ”The Tax Burden of Typical Workers in the EU 28: 2014 Edition”, May 2014 (även tillhörande graf)

[3] Eurostat, “Taxation trends in the European Union: The overall tax-to-GDP ratio in the EU28 up to 39.4% of GDP in 2012”, 16 juni 2014

Denna artikel har hänvisats till i en artikel av Robin Cederlund för Frihetssmedjan.


7 osanningar om den fria marknaden

20121119_WabiSabiDetail[1]

Denna artikel är hämtad från nätutgåvan av The Freeman som ges ut av Foundation for Economic Education (FEE). Även om det finns referenser till USA så är innehållet giltigt även i Sverige. Översättningen gjordes av Robert Sundström.

Originalartikeln kan läsas här.


Liksom det finns tidlösa sanningar så finns det också tidlösa osanningar.

Här är några få av de sistnämnda som jag har nyligen har stött på, men det finns, så klart, många fler. Vissa libertarianer håller kanske inte med mig (åtminstone till en början) i alla dessa.

1. De fria marknaden ger upphov till knapphet och högre priser

I alla ekonomiska system – socialistiska, interventionistiska, eller fria marknader – kommer en varas kvantitet typiskt sett inte vara tillräcklig för att tillfredsställa efterfrågan när priset är noll. I en fri marknad, i vilken människor kan byta sina legitima anspråk till dessa resurser, tenderar priser att stiga eller sjunka till den nivå där den kvantitet som tillbuds motsvarar kvantiteten som efterfrågas, och på så sätt hjälper priser oss att hantera knappheten. Inte bara det, den fria marknaden ger entreprenörer incitament till att både förse med fler knappa resurser och till att upptäcka alternativ till dem, via sitt vinst- och förlust-system. (Men inte all handel sker på detta sätt. Se nummer 4 nedan)

2. Den fria marknaden betyder att staten ger företag särskilda privilegier

Detta är en mycket vanlig övertygelse som grundas på idén att om man är för marknaden så betyder att man är för företagande. Men den fria marknaden är fri precis därför att den är emot särskilda privilegier för någon person eller grupp. Människor definierar ibland ”privilegium” som någon fördel som en person eller grupp kan ha över andra. Säkerligen så existerar sådana här fördelar idag och skulle också finnas på en fri marknad – du kan födas in i en förmögen familj eller ha en överlägsen påhittighet – men dessa fördelar överensstämmer med frånvaron av privilegium i den libertarianska bemärkelsen, så länge som man har förvärvat sådana fördelar utan bedrägeri eller initieringen av fysiskt våld mot andra personer eller deras egendom.

3. Före Obamacare var sjukvårdsmarknaden fri

De var faktiskt en i högsta grad interventionistisk marknad, som John C. Goodman förklarar. Likaså var misslyckandena på fastighetsmarknaden knappast resultatet av politik för den fria marknaden, och detsamma kan sägas om praktiskt taget alla andra sektorer i den amerikanska ekonomin. Den fria marknaden är fri från lagstadgade privilegier och diskriminering; det blir som det blir vid frånvaro av aggression och inom vissa ”spelregler” – till exempel, privat egendom, associationsfrihet, och lagstyre. Återigen, man är inte för företagande, för konsumenter, eller för något annat om det betyder att använda politisk makt för att medvetet hjälpa någon och skada en annan.

4. Den fria marknaden kräver att alla värdefulla resurser är privatägda och säljs på marknader

Även om det vore möjligt, och jag är inte övertygad att det är det, så är det inte alltid det bästa sättet att överkomma ”allmänningens tragedi”. Ibland fungerar alternativen till individuellt ägande helt enkelt bättre. Elinor Ostrom, som vann Nobelpriset i ekonomi för sin forskning om common-type* problem, fann sätt på vilka människor runtom i världen genom historien har undvikit konflikter kring sådana saker som vattenanvändning och skogsbruk genom att samarbeta utan formella marknader (och ofta utan statens hjälp). Vi ”byter” typiskt sett tjänster med familj, bekanta, och ibland med främlingar utan behov av formella marknader och marknadspriser. Och det är något bra.

5. Den fria marknaden uppmuntrar till rasism, homofobi, och andra typer av trångsynthet

Det är sant att du kan vara rasistisk homofob på en fri marknad, och vägra att bo bredvid samkönade, rasöverskridande par, eller vägra att anlita någon för att deras utseenden stör dig på något sätt. Konsekvensen av dessa handlingar betyder, hursomhelst, att du brukar betala ett högre pris för ett hus eller en högre lön till dina anställda för att du avsiktligen har begränsat dina val.

Vissa kritiker av den fria marknaden hånskrattar åt denna förklaring och hävdar att den inte adresserar den underliggande rasismen och sexismen. Mycket kan sägas som svar, men jag kommer att begränsa mig till två saker. För det första, att betala för fördomar kan kanske inte eliminera dem, men det tenderar till att reducera dem (det vill säga, efterfrågekurvan för fördomar lutar nedåt). Att ägna sig åt fördomar betyder att man förlorar till familjen som är mer tolerant eller arbetsgivaren som är mer konkurrenskraftig. För det andra, att försöka ändra en persons attityd mot homosexualitet och rasism genom användning av eller hot om våld är inte en särskilt effektiv metod; det brukar göra mer skada än nytta och orsaka enorma komplikationer i längden. Den fria marknaden ger dig incitament att profitera från att associera dig med och lära dig utav personer som verkar utanför ditt normala sociala nätverk, och som kan skilja sig mycket från dig. Lagstadgade mandat brukar ge upphov till förbittring och ”rent-seeking”, vilket underminerar den tolerans som är nödvändigt för ansluta sig till människor som socialt sett befinner sig långt ifrån dig.

6. Den fria marknaden är för krig

Det är sant att förutom att vara ”Statens välstånd” och frihetens fiende så gagnar krig särskilda intressen såsom bolag som producerar krigsvapen. Men krig underminerar generellt sett den fria marknaden. Krig och de statliga interventioner som oundvikligen medföljer inskränker marknader (inrikes och i länderna som vår stat krigar mot) och fri association, gör det mer kostsamt för människor att köpa och sälja, reducerar både hushållens och företagens köpkraft, och bryter den fred som är nödvändig för en blomstrande fri marknad.

7. Den fria marknaden är alltid effektiv

Världen är befolkad av riktiga människor som inte innehar komplett information, som kan ha dålig information, och som kan begå misstag. Ett ”idealiskt” ekonomiskt system är inte ett i vilket ingen begår misstag; det är ett i vilket de misstag människor begår rättas till så effektivt som möjligt. Konkurrens på en fri marknad brukar underrätta dig om du tar för mycket eller för lite för en vara, om du förbiser en möjlighet att sänka dina kostnader eller öka dina intäkter, eller en möjlighet att utnyttja en ny metod för konsumtion eller produktion. Den fria marknaden är inte idealisk för att den alltid fungerar med perfektion, utan snarare för att den korrigerar misstag på ett bättre sätt än något annat system som vi än så länge känner till.

Hur var detta då som en början? Jag kommer att ge mig in i fler osanningar i en framtida spalt, men dessa är värda att ha i åtanke tills vidare. De brukar ses som sunt förnuft av många människor, och de ligger bakom många missförstånd.


Jane Jacobs, anti-planeraren

Nyss komna ur en valupptakt med otaliga vallöften från höger (nåja, relativt sett) till vänster om hur staten ska, med Jane_Jacobshjälp av medborgarnas pengar, planera för det mest ändamålsenliga samhället, tåls det att reflektera över vad författarinnan och urbanforskaren Jane Jacobs hade att säga kring centralplaneringens oavsiktliga effekter, och hur välfungerande samhällen är sprungna ur spontanitet snarare än design. Jacobs kritik av centralplanerade stadsområden får en osökt att tänka på den gigantiska grannskapsplaneringen i Sverige under 1900-talets mitt, vilken kulminerade i Miljonprogrammets dryga en miljon byggda enheter mellan åren 1965-1974. Miljonprogrammets bebyggelse utgjorde 2004 cirka 25 procent av bostadsbeståndet i Sverige.

[Översättning av ursprungsartikeln i Mises Daily: Fredag 20 juni, 2003 av Gene Callahan och Sanford Ikeda. Originalartikeln kan läsas här.]

Jane Jacobs är en av de intellektuella som alltid verkar röra sig i periferin av den libertarianska rörelsen. Hennes bok, The Death and Life of Great American Cities, återfinns i bokhyllorna hos många libertarianer, men är ofta oläst. Kanske är detta för att hennes namn tenderar att associeras med de vänsterintellektuella som fördömde framväxten av förorter och tillbakagången för stadskärnor, även om Jacobs kraftfullt motsatte sig att stämplas av någon ideologisk rörelse – vänster, höger, eller annan.

Vad som dock inte är allmänt känt är att hennes verk är fulla av argument och insikter kring samhällens ekonomiska natur, kring centralplanering och kring etik, vilka libertarianer skulle finna originella och upplysande. Medan kunskapsluckor inom ekonomisk teori och ekonomiskt tänkande har varit till hennes nackdel i vissa avseenden (exempelvis i hennes naiva kritik av Adam Smith i The Economy of Cities), har detta bidragit till hennes avsevärda förmåga att med intelligens och sunt förnuft observera och måla upp naturen hos sociala processer på sätt som för ekonomer känns särskilt uppfriskande och kanske rentav inspirerande. (Se, exempelvis, från mainstream, Harvard-ekonomen Edward Glaesers forskning kring städer (Glaeser et al. 1992).)

Jacobs om spontan ordning

I Jacobs verk, uppstår den nuvarande ordningen i en välfungerande stadsområde som ett resultat av mänsklig handling, men inte av mänsklig design. Den uppstår genom att en myriad av individer alla handlar i eget intresse och genomför sina egna planer, inom ett ramverk av regler vilka uppmuntrar till fredligt samarbete framför våldsam aggression.

Ett av Jacobs främsta bidrag är hennes uppfattning om städer som ”problem med organiserad komplexitet”, vilka innebär Jane_Jacobs_bookatt man ”simultant hanterar ett ansenligt antal faktorer vilka är kopplade till varandra och tillsammans utgör en organisk helhet” (The Death and Life of great American Cities, s. 432). Hennes teori om städers utveckling (se nedan), såväl som hennes förklaring av dynamiken hos ekonomisk expansion och kontraktion, spårar uppkomsten och förändringarna över tid av urbana institutioner och samhälleliga förtroendenätverk tillbaka till beslut av individuella agenter, med deras ”ögon på gatan”, medan de interagerar med varandra på allmän plats.

Jacobs detaljerade beskrivning av välfungerande stadsområden baseras på hennes nära observationer av dessa. På sådana platser, finns människor, som är intresserade av stadsområdet, på gatan under de flesta tider på dagen. Tidigt på morgonen går arbetande iväg till sina jobb i andra stadsområden, samtidigt som andra kommer till detta stadsområde för att arbeta. Strax därefter dyker föräldrar som transporterar sina barn till skolan upp på gatorna. Butiker öppnar, och butiksbiträden, oroliga över att de kvarter där de har sina affärer ska skrämma iväg kunder på grund av stadsområdets faror, håller ett vakande öga på trottoarerna. Mammor till förskolebarn är på väg till parkerna, arbetande kommer ut för att äta lunch i dem, och handlande kommer och går mellan affärer i området. Under tidig kväll kommer och går återigen arbetande från stadsområdet. Vid skymningen håller restauranger, barer och nattklubbar trottoarerna vid liv – och generellt säkrare. Rollen för avlönade upprätthållare av lagen i att skapa en säker stad är avgjort sekundär för Jacobs.

Allt detta står i skarp kontrast mot livet i grannskapen som älskades av stadsplanerare under mitten av 1900-talet. Där höll ”rationell” planering olika samhällsfunktioner strikt separerade, med kontor, fabriker, butiker och bostadshus segregerade till sina respektive områden genom strikta detaljplaneringsregler. Som ett resultat, var grannskapens gator under långa tidsperioder övergivna – och därför farliga. Den ökade faran gjorde fotgängare ännu mindre benägna att vistas på gatorna.

Jacobs om planeringens natur

Jacobs presenterar även en metodologiskt individualistisk och subjektivistisk kritik mot hårdhänt lokalplanering. Hon argumenterar för att sådan planering misslyckas med att ta i beaktande den subtila kunskap som bara innehas av individerna på plats (för vilket hon myntade begreppet ”platskännedom” [”locality knowledge”], och att den felaktigt imiterar 1800-talets naturvetenskap (The Death and Life of Great American Cities, s. 436). (Parallellerna till Hayeks uppfattning om spontan ordning, lokal kännedom och scientism är slående, särskilt som hon inte vid den tiden kände till Hayeks arbete.)

Det skadar inte att ha vissa människor som tänker på grannskapet som helhet. Men dessa människor behöver inte vara stadsplanerare – de skulle kunna vara markägare, ordföranden i granskapsföreningar eller andra typer av frivilliga organisationer. (Se, exempelvis, Spencer H. MacCallums arbete.)

Vissa libertarianer kan resa ragg när de inser att Jacobs inte enbart riktar sin kritik mot statlig planering utan även mot privat planering, vilken hon menar också han vara klumpig. Medan Jacobs naturliga förståelse för kraften hos frivilliga utbyten och spontan ordning ibland inte lyckas kompensera för hennes bristande träning inom grundläggande ekonomi (i hennes tidigare verk omnämns nästan inte alls de skadliga effekter som hyresreglering har på bostadsbeståndet i städer), är detta inte fallet på det här området.

Det stämmer att de kanske viktigaste lärdomarna att dra av ekonomisk forskning rör statens begränsningar och misslyckande. Hursomhelst kan vanliga människor fortfarande gynnas av att applicera ekonomiska koncept som alternativkostnad, lagen om efterfrågan och marginalintäkt, i deras beslutsfattande. Med andra ord att uppskatta att vinstdrivande privata utvecklare såväl som de som arbetar med central stadsplanering är beroende av platskännedom och förtroendenätverk, vilka understödjer ekonomisk utveckling.

Det finns, givetvis, en tendens hos vinstintresset att styra privat utveckling i riktningar som Jacobs skulle ha tilltalats av, och hon verkar ha kommit att uppskatta detta i sina senare verk (exempelvis, The Nature of Economies).

När Jacobs tittade på frågan om stadsplanering, uppvisade hon ofta stor förståelse för dess essentiella natur. Till exempel, i en Jane_Jacobs2kommentar till planerna från den tidiga kända planeraren Ebenezer Howard, säger hon:

[Howards] mål var att skapa självförsörjande småstäder, verkligen riktigt trevliga städer om du vore foglig och inte hade några egna planer eller brydde dig om att tillbringa ditt liv omgiven av andra utan några egna planer. Liksom i alla utopier tillhör rätten att ha några planer av betydelse endast de styrande planerarna” (The Death and Life of Great American Cities, s. 17).

På ett liknande sätt plockar hon isär arbetet av en av celebriteterna inom stadsplanering under mitten på 1900-talet:

Le Corbusiers Utopia var ett tillstånd som han kallade maximal frihet, med vilket han inte verkar ha menat frihet att göra särskilt mycket, utan frihet från vanligt ansvar. . . . Ingen skulle behöva kämpa med sina egna planer” (Ibid, s. 22).

Det är intressant att jämföra vad Jacobs sade med Mises uttalanden om planerare:

[Planerarna] drivs av diktatorkomplex. De vill behandla sina medmänniskor på samma sätt som en ingenjör behandlar de material med vilka han bygger hus, broar och maskiner. De vill ersätta sina medborgares handlingar med ”social ingenjörskonst” och alla andra människors planer med deras egen unika allomfattande plan. De ser sig själva i rollen som diktator – ledaren, führern, produktionstsaren – i vars händer alla andra mänskliga exemplar enbart är spelpjäser. Om de syftar till samhället som en handlande agent, syftar de till sig själva. Om de säger att medveten handling i samhället ska ersätta den rådande anarkin av individualism, syftar de endast till sina egna medvetanden och inte till någon annans” (The Ultimate Foundation of Economic Science).

Det är kanske Jacobs isärplockning av särskilda planeringsprogram som har gjort mest för att etablera hennes rykte. Hon noterade att programmen som togs fram av stadsplanerare under 1900-talets mitt inte kunde ha lyckats förstöra ännu mer än de gjorde, om de så hade varit designade för det.

Hon förlöjligade Le Corbusiers stadsplaneringsprogram och hans otaliga anhängare under 1900-talet (t.ex. Robert Moses) med att de byggde ”skyskrapor i en park” (The Death and Life of Great American Cities, s. 21). Hon beskrev processen genom vilken en bilväg som sträcks rakt genom ett grannskap kan förstöra det genom att skapa ett ”gränsvakuum”, vilket blir livlöst och i slutänden osäkert genom bristen på människor som vågar vistas där (Ibid, s. 257-69). På samma sätt noterade hon att planerarnas förkärlek för att bygga så många parker som möjligt, var de än kunde stoppas in, ofta resulterade i övergivna parker som blev grogrund för kriminalitet och förfall (Ibid, s. 89-106).

Stadsplanerare har traditionellt varit blinda för den osynliga väv som håller ihop framgångsrika samhällen, eller det Nathan Glazer har betecknat ”samhällets fina struktur”. Denna består av förtroendenätverk och reciprocitetsnormer vilka har vuxit fram över tid, vilka främjar processen för frivilligt utbyte, och som riskerar att slås ut av storskaliga projekt. Varje försök till att se över ekonomisk utveckling borde ta vikten av informella kontakter i beaktande, vilket Jacobs beskriver som den ”lilla förändringen” vilken utgör grunden för den fina strukturen. (Jacobs kallade det senare för ”socialt kapital” under 1961, vilket möjligtvis innebär att hon var den första att mynta detta begrepp (Ibid, s. 138).)

Utbyte skapade städer och jordbruk

I en anmärkningsvärd insikt, som påminner om Carl Mengers insikt om pengars ursprung, presenterar Jacobs en teori om att städer, jordbruk och djurhållning uppkom genom utbyten. Hennes teori är fullt medveten om principerna för mänsklig handling och vad vi realistiskt kan föreställa oss att situationen för dessa första stadsbor kan ha varit, såsom de själva hade uppfattat den.

Jacobs hävdar att både djurhållning och jordbruk med största sannolikhet uppstod i de tidigaste urbana bosättningarna. Vidare var dessa bosättningar ett resultat av handel under äldre stenåldern, och det var intensifieringen av handeln i dessa tidiga städer som banade väg för utvecklingen av jordbruk och djurhållning. För att illustrera sin teori berättar Jacobs historien om en fiktiv stad under äldre stenåldern, vilken hon kallar ”Nya Obsidian”. Nya Obsidian växte fram vid en plats nära en stam som var bosatt invid en vulkan, där det fanns en hel del obsidian. Eftersom obsidian var ett sådant värdefullt material för en stenålderskultur, besatt stammen en stor naturlig källa till välstånd och hade ett incitament för att bedriva handel.

Jacobs antar dock att det var i ett område för en stam nära vulkanstammen som Nya Obsidian faktiskt växte fram. (Antagandet är inte avgörande för teorin.) Stammen som levde intill vulkanen är oroliga över att tillåta andra att komma in på deras värdefulla territorium, så de tar med sig obsidian till den närliggande stammen, och förlitar sig på den som en mellanhand i obsidianhandeln. Allt eftersom handlare från mer avlägsna stammar samlas för att handla på denna centrala plats, och etablerar de första temporära och senare mer permanenta boningarna, blandas människor, idéer och varor med olika bakgrund. Ur detta uppstår inte enbart tolerans för nya smaker och övertygelser, utan också nya idéer, religioner och produkter. En sådan kreativitet och sådana möjligheter attraherar ännu fler handlare och immigranter till Nya Obsidian, och skapar en fortsatt god cirkel i vilken nya idéer inom konst, handel och kultur med tiden frambringar kreativa explosioner.

Som har noterats, ledde handeln med obsidian med grannstammar till att en ökad mångfald av varor kom in i Nya Obsidian. Det stora flertalet av dessa varor var livsmedelsrelaterade. Eftersom handlarna kunde behöva färdas ganska långa avstånd till Nya Obsidian, skulle de vilja handla med varor med lång hållbarhet. De mest troliga livsmedelsvarorna vore levande djur och ätbara frön.

Menger och Mises pekade på att det är absurt att anta att en kung en dag tänkte för sig själv ”låt oss ha ett standardiserat betalningsmedel” innan dess att någon hade haft erfarenhet av ett betalningsmedel. Genom att använda samma typ av resonemang noterar Jacobs att det är föga troligt att anta att en grupp av människor helt enkelt bestämde sig för att domesticera djur: ”Djurhållarna [av djur som används för handel i Nya Obsidian] är intelligenta män, och är fullt kapabla att lösa problem och lära sig av sina erfarenheter. Men erfarenhet har inte ännu gett dem någon idé som kan kallas att ’försöka domesticera djur’” (The Economy of Cities, s. 26). Snarare hade den rationella viljan att slakta de djur man tog in som var svårast att sköta (hanar och de mer oregerliga) och behålla de som var lättare att sköta (honor och de mer fogliga) under längre perioder den oavsedda konsekvensen att man satte igång att utveckla djurhållningens konst.

På samma sätt resulterade blandandet av frön och spannmål från olika regioner, vilka förvarades i samma kärl, av ren tillfällighet i oavsiktliga hybridiseringar av nya former av skördbara grödor, varav vissa var smakrikare och gav större skörd än andra. Dessa skulle betinga ett högre pris, vilket skulle ge lagerhållare incitament att hålla de under uppsikt och lagra en viss mängd för plantering i framtiden. Sådan var jordbrukets begynnelse.

Det är en kombination av egenintresse, vaksamhet och handel som utgör grunden för städers tillblivelse och framväxt, och det är en liknande kombination av faktorer som ger upphov till djurhållning och jordbruk. Jacobs argumenterar för att det bara kan vara i större bosättningar, såsom hennes påhittade Nya Obsidian, som den lyckträff som innebär födelsen för sådana aktiviteter (och antagligen också mer avancerade hantverk, skrivandekonsten och vetenskaperna) någonsin skulle kunna inträffa. Således drar hon slutsatsen, en aning kontraintuitivt, att städer måste ha föregått, inte följt på, landsbygdens utveckling (The Economy of Cities, s. 3-48).

Jacobs och libertarianism

Jacobs hävdar att hon fick sin djupgående förståelse för urbana processer genom induktiva resonemang, snarare än genom att utgå från storslagna filosofiska eller ideologiska principer. Hon har varit både för och emot olika statliga initiativ. Och sanningen är att vänsterintellektuella förvisso har tagit till sig många av hennes idéer. Även om Jacobs inte är konsekvent motståndare mot att använda tvångsmässig reglering (t.ex., att byta ut detaljplanering av samhällsfunktioner mot detaljplanering av storleksbegränsningar för byggnader), så har dessa intellektuella, enligt vår åsikt, tagit till sig hennes idéer ryckta ur sitt sammanhang. Det vill säga, Jacobs beskrivning av framgångsrika städer som spontant har format promenadvänliga stadskärnor, blandade primära användningsområden, korta kvarter och byggnader av varierande stil och byggår har av vissa uppfattats som receptet för nya, mer upplysta former av interventionistisk stadsplanering. De rörelser som tillhör det som nu är känt som Det Nya Stadsbyggandet och Smart Tillväxt är särskilt skyldiga till detta.

Jacobs har själv kritiserat De Nya Stadsbyggarna:

De Nya Stadsbyggarna vill ha centrum fulla av liv på de platser vilka de utvecklar, där människor stöter på varandra medan de utför ärenden och den här typen av företeelser. Men ändå verkar de, utifrån vad jag har sett av deras planer och de platser de har byggt, sakna en känsla för anatomin i dessa hjärtan, dessa centrum. De har placerat dem som om de vore shoppingcentrum. De sammanlänkar inte.

Trots hennes enstaka förespråkande för statlig intervention, finns en väldigt stark libertariansk tendens i Jacobs verk, även om hon orubbligt vägrar att stämplas. Hennes Systems of Survival (1994) exempelvis, skulle kunna läsas som en analys av varför blandekonomin producerar en sorts moralisk ojämvikt, i vilken sammandrabbningen mellan statens etik och handelns etik skapar en spiral av negativa oavsiktliga konsekvenser.

Jacobs är kanske alltför induktivistisk för vissa Österrikiska ekonomer och alltför villig att tolerera en begränsad användning av regleringar för vissa libertarianer. Icke desto mindre är hon en till stor del outnyttjad källa för idéer och insikter för dessa två grupper, och en vän i kampen mot tyranni, både lokalt och globalt.

Översättning och kommentar av Victor Salander.

Referenser

  • Jacobs, Jane (1961). The Death and Life of Great American Cities. New York: Vintage.
  • Jacobs, Jane (1969). The Economy of Cities.  New York: Vintage.
  • Jacobs, Jane (1992). Systems of Survival. New York: Vintage.
  • Jacobs, Jane (2000). The Nature of Economies. New York: Modern Library.
  • Glaeser, Edward L., H. Kallal, J. Sheinkman, and A. Shleifer (1992). ”Growth in cities,” Journal of Political Economy, 100: 1126–52.
  • Mises, Ludwig von (1962). The Ultimate Foundation of Economic Science. (Available at http://mises.org/ufofes.asp.)
  • Reason-intervju med Jacobs: http://reason.com/0106/fe.bs.city.shtml.

FI är auktoritära

fi

I en debattartikel i DN författad av representanter för den fackliga tankesmedjan Katalys hävdas det att Feministiskt initiativ skulle vara långt upp på skalan ”Grön/Alternativ/Libertariansk”.[1] Det är inga problem alls att kalla dem alternativa. De bryr sig sällan om traditionella idéer som finansiering, vill ändra BNP-måttet för att tydliggöra kvinnors samhällsinsatser och accepterar inte bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land. Inte heller skulle de flesta argumentera emot att de försöker vara gröna, även om deras idé att lägga ned kärnkraften antagligen skulle leda till den största höjningen av utsläppen av växthusgaser Europa råkat ut för på mycket längre.

Det är dock, och det här säger jag med största möjliga emfas, löjligt att kalla dem libertarianer. Libertarianer tror på icke-aggressionsprincipen och vill därför minimera den statliga inblandningen i samhällslivet. F! vill istället bygga ut staten, inte bara i Sverige utan även i alla Europas länder. Libertarianer tror att människor bäst bestämmer över sig själva och sina kroppar, FI vill istället bestämma över alla människors kroppar och förbjuda sexarbete över hela Europa. Libertarianer tycker att människor själva ska få bestämma hur de vill utbilda sig, F! vill införa krav på fler genus-inslag i flera olika utbildningar. Och listan bara fortsätter på statliga ingrepp som FI vill genomföra för att påverka medborgarnas vardag.

Libertarianer vill att staten ska sluta omfördela pengar och istället skydda människors naturliga rättigheter, alternativt helt överlåta säkrandet av dessa rättigheter åt frivilliga aktörer. I F!:s partiprogram[2] går att läsa följande: ”Genom att utgå från ett tydligt feministiskt maktperspektiv, där resurser omfördelas så att de kommer alla lika mycket till del, vill Feministiskt initiativ tillföra en ny dimension till politiken. Detta kräver strukturella, omfattande och omedelbara förändringar.” Jag vill sträcka ut hakan och säga att F! antagligen är det av de större svenska partierna, möjligen i konkurrens med vänsterpartiet och sverigedemokraterna, som är absolut längst bort ifrån att vara libertarianer.

Det är bra att SD placeras långt åt det auktoritära hållet, de vill trots allt i ganska hög utsträckning begränsa människors rörelsefrihet. För att få bilden att stämma behöver vi nu bara flytta ned F! Till ungefär samma nivå.

[1] http://www.dn.se/debatt/en-markant-vanstervind-gick-s-fullstandigt-forbi/

[2] http://feministisktinitiativ.se/wp-content/uploads/2013/11/For_en_feministisk_politik_2013.pdf , s.3

Noter. Vi vill poängtera att vår version av DNs bild är en mycket förenklad version vars syfte endast är att direkt påvisa felaktigheterna med FIs position på kartan. Vi är väl medvetna om att det är tveksamt att SD skall ligga så långt höger som det gör just nu, pga de socialkonservativa värderingar som styr deras ideologi. Moderaterna borde sannolikt befinna sig något längre till vänster, osv.


Att leva som staten inte fanns – ett privatekonomiskt perspektiv

Det finns flera vägar att i praktiken redan idag göra dig mindre beroende av staten och andra relaterade aktörer, och därmed uppnå både större ekonomisk och personlig frihet.

Du har kommit fram till att vi inte behöver nationalstat – hur kan du ta steg på vägen för att göra dig själv fri från den?

Jag är i skrivande stund i Shanghai, Kina. Efter en lunch med en kinesisk kollega samtalade vi under en promenad. Han berättade att ungdomarna i städerna inte gillade den kinesiska regeringen och att många hade börjat konsumera en amerikansk kultur. Många är trötta på censuren, ettbarnspolitiken, begränsning av rörligheten osv. – “Regeringen tror på total kontroll” – säger han. Han fortsatte med att berätta att hans barn ska studera utomlands, -”Det är min lösning. Mina barn får det bra, och om allt går åt skogen så följer jag efter”.

Han kände att han inte kunde påverka den kinesiska regeringen. Att som enskild individ i en befolkning av 1,2 miljarder kunna påverka den totalitära kinesiska staten är minimal. Men han kunde göra ett eget val – inom de områden han själv hade kontroll över – att hjälpa sina barn utomlands och eventuellt flytta efter.

Jag skrev detta för att illustrera att istället för att försöka gå traditionella vägar för att påverka staten så kan du påverka din relation mellan staten och dig – du kan skapa ett större oberoende av staten genom egna val.

Så vad kan du göra för att påverka din egen situation? Vad är de traditionella vägarna?

Du kan använda din röst var fjärde år till de som lyckats övertala dig att de är rätt personer att leda landet, du kan själv gå in i politiken (och se dina övertygelser dö på vägen?), du kan skriva insändare och debattartiklar, demonstrera, posta indignerade inlägg i forum och andra väljer terrorism och våld för att påverka osv. Det som är gemensamt med detta är att du försöker påverka andra människors åsikter, en extern entitet, som du inte har kontroll över. Det kan var nobelt så, men den enda person som du har kontroll över är du! Precis som min kinesiska kollega kan du göra något för att påverkar din egna situation. Att tvinga andra att forma världen efter dina egna ideal är etatism (etatister: de som tror på nationalstaten).

Jag anser för att minska beroendet av staten behöver du ackumulera tillgångar! Det är din buffert mot staten. Det kommer också ge dig större frihet från andra aktörer, t.ex. arbetsköpare. Att vara totalt beroende av staten skapar en rättfärdigande relation – att staten måste existera som vår försörjare. Och att förutsätta att du i framtiden kommer att få en statlig pension är en risk, att förutsätta att dina barn kommer få en bra skolgång en annan osv.

När du har tillgångar öppnar sig en ny värld och nya möjligheter. Här följer några exempel:

  • Du blir rörligare. Det är enklare att flytta utomlands ett tag eller migrera helt om du inte gillar de som styr lokalt eller om det skulle bli krig. Nationalstaten vill ju gärna vi ska försvara en bit mark som via gränser inhägnar medborgarna (skattesubjekten) (se David Friedmans bok “Machinery of Freedom”).
  • Du gillar inte skolplikten? Flytta någon annanstans där du eller dina barn inte är tvingade att gå i svensk skola. Staten ska inte bestämma vilken skolgång du eller dina barn har.
  • Du kan köpa andra tjänster än de staten erbjuder som passar just dig. Vård/skola/omsorg/säkerhet osv.
  • Du har möjlighet att planera ditt eget liv och inte styras av arbetsköpare. Arbetsköpare som dessutom är hårt reglerade och även subventionerade av staten i diverse konstruktioner i en högst planerad faux marknadsekonomi.
  • Frihet från arbetstvång. Om du inte har någon inkomst så är du inte tvungen att gå till en statlig myndighet, t.ex. Arbetsförmedlingen, för att där bli förnedrad med att vara tvungen att delta i diverse CV-kurser för att få ut statlig ersättning. Arbetsförmedlingen är dessutom nu ett kontrollorgan för att se till att vi följer statens direktiv och söker jobb – det är ett högst ineffektivt sätt att få ett arbete (42 miljarder kronor går till att en AF-anställd förmedlar 10,3 jobb per år i snitt. 1)
  • Du får en stabilare ekonomi under oroligheter då du kan äga olika valutor och tillgångar över hela världen.
  • Du har möjlighet att gå in och stöda nya projekt som delar dina värderingar.
  • Du kan ge bort pengar till de som du tycker behöva dem. Direktgåvor, mikrolån osv.
  • Du har möjlighet att fritt ingå i avtal och outsourca allt som inte ger dig energi (energitjuvar för mig är ekonomiskt administration, städning, tvätt, resebokning osv så dessa tjänster har jag köpt)

Du är intvingad i att spara kollektivt genom t.ex. arbetsgivaravgiften för olika sociala försäkringar som gör det svårare att spara – staten tar dina pengar. När Ann Wibble, finansminister 1991-1994, sa att man borde ha en årslön på banken möttes med det av hån. Men utan buffert lever man från hand till mun – och många gånger tillhör handen som ger dig pengarna arbetsgivare eller staten. Philip Lerulf skriver i boken Balansakten att när Saab inte kunde betala ut lön så var det familjer som var tvungen att låna pengar för att klara av räkningarna och mat. Vem har kontrollen i ditt liv om du inte klarar en månad utan att få pengar från någon annan?

Detta är inte en lektion i privatekonomi – det finns ypperliga böcker och källor på internet hur du förbättrar dina finanser. Men jag kan i korthet ge några förslag.

Även om du har en liten intäkt så har du utrymme att lägga undan – merparten av ett hushålls utgifter handlar om prioriteringar. Lägg undan minst 10% av dina inkomster och börja skapa en buffert. Distribuera sedan dina pengar i olika tillgångsslag i olika marknader för att sprida dina risker. Tillgångarna ska växa i värde och personligen gillar jag värdepapper eller tillgångar med direktavkastning (t.ex. aktier med stadig utdelning). Eller satsa pengarna i en egen verksamhet – själv föredrar jag aktiebolagsformen där det finns helt lagliga möjligheter till skattefria avdrag.

Kunskap är även det en tillgång. Utbilda dig! Ut och res – se världen! Nationalstatens konstruktion har syntetiska och påhittade gränser. Se till att de inte stoppar dig!

Rekommenderad läsning

  • ”Den rikaste mannen i Babylon”, Soderpalm publishing
  • ”Balansakten”, Philip Lerulf, Timbro förlag
  • ”Vägen till din första miljon ”- Tobias Schildfat, Roos & Tegnér Daterad information i den dock, t.ex. höjs investmentbolaget Ratos till skyarna
  • ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer”, Per H Börjessons, HörOpp förlag
  • ”Svenska miljardärer”, Birgitta Forsberg, Lind & Co
  • 40 procent 20 år – Utdelning & Värdeinvestering