Nationer genom samtycke: En analys av Nationalstaten

Med anledning av den nyss genomförda folkomröstningen om Skottlands självständighet, kan det vara på sin plats att belysa frågan om secessionsrätt ur ett bredare anarkokapitalistiskt perspektiv. Murray Rothbard publicerade 1994 essän “Nations by Consent: Decomposing the Nation-State”, vilken på ett överskådligt sätt resonerar kring problematiken med nationsgränser och föreslår att en gradvis strävan mot den rena anarkokapitalistiska modellen kan erbjuda den bästa lösningen på intra- såväl som internationella konflikter.

Det bör i sammanhanget påpekas att Rothbard, i vissa stycken av denna text, av taktiska skäl valt att diskutera nationer och nationaliteter utifrån ett tämligen kollektivistiskt perspektiv. Han förutsätter ett visst berättigande av så kallade ”nationaliteter”. Dessa nationaliteter har dock rimligtvis, på samma sätt som nationalstater, oftast uppkommit och förstärkts genom aggression och kollektivistiskt tvång. Han adresserar inte denna problematik explicit i artikeln, men argumenterar icke desto mindre för den anarkokapitalistiska modellens förtjänster i strävan att minska omfattningen av de konflikter som uppstår genom nationsbildning och gränsdragningar.

-Victor Salander, översättare


Översättning av Murray Rothbards artikel ”Nations by Consent: Decomposing the Nation-State”, som publicerades i Journal of Libertarian Studies 11 (1994).

Libertarianer tenderar att fokusera på två viktiga analysenheter: individen och staten. Detta till trots, har eScotland_UKn av de mest dramatiska och betydelsefulla händelserna i vår tid varit återuppståndelsen – med dunder och brak – under de senaste fem åren av en tredje och mycket försummad aspekt av verkligheten: ”nationen”. När ”nationen” över huvudtaget har beaktats, är den vanligtvis direkt kopplad till staten, som i det vedertagna begreppet, ”nationalstaten”, men detta koncept tar en specifik utveckling under de senaste seklen och utvecklar det till en universell maxim. Under de senaste fem åren, har vi emellertid, som en direkt följd av kommunismens kollaps i Sovjetunionen och Östeuropa, sett en livlig och häpnadsväckande snabb upplösning av den centraliserade Staten eller påstådda Nationalstaten i sina nationella beståndsdelar. Den äkta nationen, eller nationaliteten, har gjort ett dramatiskt återuppträdande på världsarenan.

I. Återuppståndelsen av Nationen

”Nationen” är självfallet, inte samma sak som staten, en skillnad som tidigare libertarianer och klassiska liberaler såsom Ludwig von Mises och Albert Jay Nock förstod mycket väl. Samtida libertarianer antar ofta, felaktigt, att individer enbart är bundna till varandra genom marknadsutbytets förbindelser. De glömmer att alla med nödvändighet föds till en familj, ett språk och en kultur. Varje person föds till en eller ett flertal överlappande gemenskaper, vanligtvis inkluderande en etnisk grupp, med särskilda värderingar, kulturer, religiösa övertygelser och traditioner. Han är generellt född till ett ”land”. Han föds alltid till en specifik historisk kontext i tid och rum, vilket vill säga grannskap och landområde.

Den moderna europeiska nationalstaten, den typiska ”stormakten”, började inte alls som en nation, utan som en ”imperialistisk” erövring av en nationalitet – vanligtvis i ”centrum” av det resulterande landet, och baserad i huvudstaden – över andra nationaliteter i periferin. Då en ”nation” är ett komplex av subjektiva känslor av nationalitet baserade på objektiva realiteter, har den imperialistiska centralstaten i varierande grad lyckats med att, bland de nationaliteter i periferin, vilka är dess subjekt, ingjuta en känsla av nationell enighet, vilken införlivar underkastelse till imperiets centrum. I Storbritannien har engelsmännen aldrig riktigt utplånat de nationella aspirationerna bland de underställda keltiska nationaliteterna, skottarna och walesarna, även om cornisk nationalism till största del verkar ha suddats ut. I Spanien har de erövrande kastillianerna, baserade i Madrid, aldrig lyckats – vilket världen kunde skåda under olympiska spelen i Barcelona – att radera nationalismen bland katalanerna, baskerna, eller ens bland galicierna eller andalusierna. Fransmännen har, när de rörde sig ut från sin bas i Paris, aldrig helt och hållet lyckats tämja bretonerna, baskerna eller folket i Languedoc.

Det är nu välkänt att den centraliserande och imperialistiska ryska Sovjetunionens kollaps har lyft på locket för de dussintals tidigare kuvade nationalismerna inom det tidigare SSSR, och det blir tydligt att Ryssland självt, eller snarare ”den Ryska federationen”, helt enkelt är en något äldre imperialistisk formation, inom vilken ryssarna, när de rörde sig ut från sitt centrum i Moskva, med våld införlivade många nationaliteter, inklusive tartarerna, jakuterna, tjetjenerna och många andra. Mycket av SSSR härrörde från imperialistiska ryska erövringar under 1800-talet, under vilket sammandrabbningarna mellan ryssarna och engelsmän ledde till en uppdelning av stora delar av Centralasien.

”Nationen” kan inte definieras precist; den är en komplex och varierande konstellation av olika former av gemenskaper, språk, etniska grupper eller religioner. Vissa nationer eller nationaliteter, såsom slovenerna, är både en separat etnisk grupp och ett språk; andra, såsom de stridande grupperna i Bosnien, tillhör samma etniska grupp, vars språk är detsamma (men dock skiljer sig åt vad gäller alfabet), men har häftiga religiösa konflikter sinsemellan (de östortodoxa serberna, de katolska kroaterna, och de bosniska muslimerna, vilka, för att göra saken än mer komplicerad, ursprungligen var följare av bogomilernas manikeiska kättarrörelse).

Frågan om nationalitet görs mer komplex genom samspelet mellan den objektivt existerande verkligheten och subjektiva perceptioner av den. I vissa fall, såsom de östeuropeiska nationaliteterna under habsburgarna eller irerna under britterna, har nationalismer, inklusive underställda och ibland utdöende språk, medvetet tvingats att bevaras, skapas, och expanderas. Under 1800-talet gjordes detta av en beslutsam intellektuell elit, som kämpade för att återuppliva gränsområden levandes under, eller delvis absorberade av, det imperialistiska centrumet.

II. Argumentationsfelen gällande ”kollektiv säkerhet”

Nationens problem har förvärrats under 1900-talet genom Wilsonianismens övergripande influens på amerikansk och global utrikespolitik. Jag syftar inte på idén om ”nationellt självbestämmande”, vilken främst observerades under tiden efter Första världskriget, utan på konceptet om ”kollektiv säkerhet mot aggression”. Den fatala bristen i det förförande konceptet är att det behandlar nationalstater som att de motsvarar individuella angripare, med ”världssamfundet” förklätt till en kvarterspolis. Polisen ser, exempelvis, A angripa, eller stjäla egendom från, B; polisen skyndar naturligtvis till undsättning för B:s privata egendom (person eller ägodelar). På samma sätt antas krig mellan två nationer eller stater ha en liknande aspekt: Stat A invaderar, eller ”utövar aggression mot”, Stat B; Stat A definieras omgående som ”angriparen” av den ”internationella polisen” eller hans presumtiva surrogat, i form av Nationernas förbund, Förenta nationerna, den amerikanske presidenten eller utrikesministern eller ledarskribenten för den vördnadsvärda New York Times. Sedan är världspolisstyrkan, vad den nu än består av, menad att omgående vidta åtgärder för att stoppa ”aggressionsprincipen”, eller för att förhindra ”angriparen”, vare sig det är Saddam Hussein eller serbiska gerillor i Bosnien, från att uppnå sina förmodade mål att simma tvärs över Atlanten och mörda alla invånare i New York eller Washington, D.C.

En avgörande brist i denna argumentation går djupare än den vanliga diskussionen om huruvida amerikanska luftstyrkor eller trupper verkligen kan utplåna irakier eller serber utan någon större svårighet. Den avgörande bristen är det implicita antagandet i hela analysen: att varje nationalstat ”äger” hela sitt geografiska område på samma rättvisa och riktiga sätt som sätt som varje individuell egendomsägare äger sin person och egendom som han har ärvt, arbetat sig till, eller erhållit genom frivilligt utbyte. Är den typiska nationalstatens gränser verkligen lika rättvisa och klanderfria som för ditt eller mitt hus, gods eller fabrik!

Det verkar för mig som att inte bara den klassiska liberalen eller libertarianen, utan alla med sunt förnuft som funderar över denna fråga, måste svara med ett rungande ”Nej”. Det är absurt att beteckna varje nationalstat, med dess självutnämnda gränser som de existerar vid en viss tidpunkt, som på något sätt rätt eller helig, var och en med en ”territoriell integritet” som ska förbli lika fläckfri och oöverträdd som din eller min kroppsliga person eller privata egendom. Utan undantag har, självfallet, dessa gränser förvärvats genom tvång och våld, eller genom mellanstatliga överenskommelser ovanför och bortom huvudena på invånarna på plats, och utan undantag skiftar dessa gränser en hel del över tid på sätt som får utnämnandet av ”territoriell integritet” att framstå som sannerligen befängt.

Ta, som exempel, den nuvarande röran i Bosnien. Bara för ett par år sedan, proklamerade den etablerade opinionen, den allmänna opinionen från väster, höger, och center, högljutt vikten av att upprätthålla ”territoriell integritet” av Jugoslavien, och fördömde skarpt alla secessionsrörelser. Nu, bara en kort tid senare, skymfar samma Etablissemang, som fram till nyligen försvarade serberna som herrar över ”den Jugoslaviska nationen” mot illvilliga secessionsrörelser som försöker förstöra den ”integriteten”, och önskar att krossa serberna för deras ”aggression” mot den ”territoriella integriteten” av ”Bosniens” eller ”Bosnien-Hercegovina”, en falsk ”nation” som inte existerade mer än ”nationen Nebraska” före 1991. Men det är dessa fallgropar vi är bundna att falla i om vi förblir fast i mytologin om ”nationalstaten”, vars slumpmässiga gräns vid tiden t måste upprätthållas som en egendomsägande entitet med dess egna okränkbara ”rättigheter”, i en djupt bristfällig analogi till rätten till privat egendom.

För att anamma ett utmärkt knep av Ludwig von Mises för att abstrahera från samtida känslor: Låt oss postulera två angränsande nationalstater, ”Ruritanien” och ”Fredonien”. Låt oss anta att Ruritanien plötsligt har invaderat östra Fredonien, och gör anspråk på det som sin egen mark. Måste vi per automatik fördöma Ruritanien för dess ondskefulla ”agressionshandling” mot Fredonien, och skicka trupper, antingen bokstavligen eller metaforiskt, mot de brutala ruritanierna å det ”modiga, lilla” Fredoniens vägnar? Inte alls. För det är mycket möjligt att östra Fredonien, säg, två år tidigare, utgjorde en del av Ruritanien, faktiskt var västra Ruritanien, och att rurerna, etniska och nationella invånare i landet, under de senaste två åren har protesterat högljutt mot det fredonska förtrycket. I korthet, särskilt i internationella tvister, med de odödliga orden av W. S. Gilbert:

Things are seldom what they seem,
Skim milk masquerades as cream.

Den Älskade internationella polisen, vare sig det är Boutros Boutros-Ghali eller amerikanska trupper eller New York Times ledarskribent borde tänk efter mer än en gång innan de kastar sig in i kampen. Amerikaner är särskilt illa lämpade för sin självutnämnda Wilsoniska roll som världsmoralister och poliser. Nationalism i USA är särdeles ung, och är mer utav en idé än något som är rotat i långvariga etniska eller nationella grupper och eller kamp. Lägg till denna dödliga mix det faktum att amerikaner praktiskt taget saknar ett historiskt minne, och detta gör amerikaner till särskilt illa lämpade att storma in för att intervenera på balkan, där vem som valde vilken sida, och vid vilken period under kriget mot de turkiska inkräktarna under 1400-talet så skedde, är en betydligt mer påtaglig realitet för de flesta stridande än gårdagens middag.

Libertarianer och klassiska liberaler, vilka är särskilt väl rustade för att ompröva hela det röriga ämnet om nationalstater och utrikespolitik, har varit alltför uppslukade av det Kalla kriget mot kommunism och Sovjetunionen för att ägna sig åt grundläggande funderingar kring dessa frågor. Nu när Sovjetunionen har kollapsat och det Kalla kriget är över, kommer kanske klassiska liberaler känna sig fria att återigen fundera kring dessa ytterst viktiga frågor.

III. Att ompröva secession

 Först och främst, kan vi sluta oss till att inte alla statsgränser är rättvisa. Ett mål för libertarianer borde vara att omvandla existerande nationalstater till nationella entiteter vars gränser skulle kunna kallas rättvisa, på samma sätt som gränser för privat egendom är rättvisa; det vill säga, att dela upp existerande betvingande nationalstater i genuina nationer, eller nationer genom samtycke.

I fallet med, exempelvis, de östra fredonierna, borde invånarna ha möjligheten att frivilligt utträda ur Fredonien och förenas med sina kamrater i Ruritanien. Återigen borde klassiska liberaler motstå impulsen att säga att nationella gränser ”inte spelar någon roll”. Det stämmer, självfallet, att klassiska liberaler länge deklarerat, att ju lägre grad av statliga ingripanden i antingen Fredonien eller Ruritanien, desto mindre skillnad kommer en sådan gräns att spela. Men även under en minimal stat, skulle nationella gränser fortfarande spela roll, ofta en stor roll, för invånarna i området. För på vilket språk – ruritanska eller fredonska eller båda? – ska gatuskyltarna, telefonkatalogerna, rättsprocesserna eller skollektionerna vara?

I korthet, varje grupp, varje nationalitet, borde vara tillåten att utträda ur alla nationalstater och förenas med alla andra nationalstater som går med på en förening. Denna enkla reform skulle innebära ett stort steg mot att etablera nationer genom samtycke. Skottarna borde, om de vill, av engelsmännen tillåtas lämna Storbritannien, och bli självständiga, och till och med ingå i det Gaeliska Förbundet, om befolkningen så önskar.

Ett vanligt invändning mot en värld av förökande nationer är en oro för det stora antal handelstullar som skulle kunna sättas upp. Men allt annat lika gäller det att, ju större antal nya nationer, och ju mindre var och en av dessa är, desto bättre. För det vore betydligt svårare att framkalla illusionen av självförsörjande om slagorden vore ”Köp Från North Dakota” eller till och med ”Köp Från 56th Street” än det nu är att övertyga allmänheten om ”Köp Amerikanskt”. På samma sätt skulle ”Ned Med South Dakota”, eller a fortiori, ”Ned Med 55th Street”, vara svårare att sälja in än spridandet av skräck och hat mot japanerna. På samma sätt skulle absurditeterna och de olyckliga konsekvenserna av fiatpengar bli betydligt mer synliga om varje provins eller varje grannskap eller kvarter skulle trycka sin egen valuta. En mer decentraliserad värld skulle med mycket större sannolikhet vända sig till sunda handelsvaror, såsom guld eller silver, för sina pengar.

IV. Den rena anarkokapitalistiska modellen

Jag lägger fram den rena anarkokapitalistiska modellen i den här artikeln, inte så mycket för att förespråka modellen i sig som för att föreslå den som en vägledning för att lösa nuvarande omstridda dispyter kring nationalitet. Den rena modellen är, kort och gott, att inga landområden, inga kvadratmeterytor i världen, ska förbli ”allmänna”; varje kvadratmeter landområde, vare sig det är gator, torg eller grannskap, är privatiserade. Total privatisering skulle bidra till att lösa problemen med nationalitet, ofta på överraskande sätt, och jag föreslår att existerande stater, eller klassiskt liberala stater, försöker att närma sig ett sådant system även medan vissa landområden förblir inom statens sfär.

Öppna gränser, eller The Camp-of-the Saints-problemet

Frågan om öppna gränser, eller fri immigration, har blivit ett accelererande problem för klassiska liberaler. Det här i första hand på grund av att välfärdsstaten i ökande grad subventionerar immigranter att komma och ta emot permanent hjälp, och i andra hand på grund av att kulturella gränser har översvämmats i ökande grad. Jag började ompröva min syn på immigration när det, då Sovjetunionen kollapsade, blev tydligt att etniska ryssar hade uppmuntrats att flöda in i Estland och Lettland för att förstöra dessa folks kulturer och språk. Tidigare hade det varit lätt av avfärda Jean Raspails anti-immigrationsroman The Camp of the Saints, i vilken i stort sett hela Indiens befolkning bestämmer sig för att flytta, i små båtar, till Frankrike, och fransmännen, infekterade av liberal ideologi, inte kan uppbåda viljestyrkan att förhindra en ekonomisk och kulturell undergång för nationen, som orealistisk. I takt med att kulturella och välfärdsstatliga problem har intensifierats, blev det omöjligt att fortsätta avfärda Raspails oro.

Emellertid blev det, när jag åter funderade kring immigration med utgångspunkt i den anarkokapitalistiska modellen, tydligt för mig att ett fullständigt privatiserat land inte alls skulle ha ”öppna gränser”. Om varje bit mark i ett land ägdes av någon person, grupp eller bolag, skulle detta innebära att ingen immigrant skulle kunna komma in om de inte vore välkomna att komma in eller tillåtna att hyra eller köpa egendom. Ett fullständigt privatiserat land skulle vara så ”stängt” som de specifika invånarna och egendomsägarna önskar. Det verkar då uppenbart att den regim av öppna gränser som de facto existerar i USA i själva verket innebär ett tvångsmässigt öppnande av centralstaten, staten som kontrollerar alla gator och allmänna landområden, och inte genuint reflekterar egendomsägarnas önskningar.

Under total privatisering skulle många lokala konflikter och ”externalitets”-problem – inte enbart immigrationsproblemet – lösas smidigt. Med varje lokal och grannskap ägt av privata företag, bolag eller kontraktssamhällen, skulle sann mångfald råda, i enlighet med varje samhälles preferens. Vissa grannskap skulle ha stor etnisk och ekonomisk mångfald, medan andra skulle vara etniskt och ekonomiskt homogena. Vissa platser skulle tillåta pornografi eller prostitution eller droger eller abort, andra skulle förbjuda allt detta. Förbuden skulle inte vara påtvingade av staten, utan skulle helt enkelt vara krav för att få bo på eller använda en viss persons eller grupps landområde. Medan etatister, vilka är besatta av att tvinga på sina värderingar på alla andra, skulle bli besvikna, skulle varje grupp eller intressent åtminstone få tillfredsställelsen av att bo i grannskap av människor vilka delar dess värderingar och preferenser. Medan ägande av grannskap inte skulle medföra en utopi eller ett universalmedel mot alla konflikter, skulle det åtminstone utgöra den ”näst bästa” lösningen vilken de flesta människor skulle kunna tänkas leva med.

Enklaver och exklaver

Ett uppenbart problem med utträdet av nationaliteter från centraliserade stater rör blandade områden, eller enklaver och exklaver. Uppdelning av den svullna centralstaten nationalstaten Jugoslavien i dess beståndsdelar har löst många konflikter genom att ge en självständig nation för slovener, serber och kroater, med hur är det med Bosnien, där många städer och byar är blandade? En lösning är att uppmuntra mer av samma sak, genom ännu mer decentralisering. Om, till exempel, östra Sarajevo är serbiskt och västra Sarajevo är muslimskt, så kan de bli en del av sina respektive separata nationer.

Men det här kommer självklart att resultera i ett stort antal enklaver, delar av nationer omgivna av andra nationer. Hur kan detta lösas? Först och främst så existerar enklav/exklav-problemet redan nu. En av de mest infekterade nuvarande konflikterna, i vilken USA ännu inte lagt sig i för att den ännu inte har visats på CNN, är problemet med Nagorno-Karabakh, en armensk exklav fullständigt omringad av, och därför formellt inom, Azerbaijan. Nagorno-Karabakh borde helt klart vara en del av Armenien. Men hur ska då armenierna i Karabakh undvika sitt nuvarande öde med blockader av azerierna, och hur ska de undvika militära strider för att försöka hålla en landkorridor till Armenien öppen?

Under total privatisering skulle, givetvis, dessa problem försvinna. Numera köper ingen i USA land utan att vara säker på att äganderätten till landet är tydlig; på samma sätt skulle tillträdesrätter, i en fullständigt privatiserad värld, uppenbarligen vara en kritisk del av landägande. I en sådan värld skulle, då, egendomsägare i Karabakh se till att de hade köpt tillträdesrätter genom en azerisk landkorridor.

Decentralisering utgör också en genomförbar lösning på den till synes olösliga permanenta konflikten i Nordirland. När britterna delade upp Irland under tidigt 1920-tal, gick de med på att genomföra en andra, mer detaljstyrd, uppdelning. De infriade aldrig detta löfte. Om britterna skulle tillåta en detaljerad uppdelningsomröstning, kommun för kommun, skulle, emellertid, den största delen av landområdet, vilket är till störst del katolskt, antagligen avskilja sig eller förena sig med Republiken: exempelvis sådana län som Tyrone och Fermanagh, södra Down och södra Armagh. Protestanterna skulle sannolikt ha kvar Belfast, länet Antrim och andra områden norr om Belfast. Det största kvarstående problemet skulle vara den katolska enklaven inuti staden Belfast, men återigen, ett närmande den anarkokapitalistiska modellen skulle kunna uppnås genom att tillåta köp av tillträdesrätter till enklaven.

I väntan på total privatisering, är det tydligt att vår modell skulle kunna närmas, och konflikter minimeras, genom att tillåta utträde och lokal kontroll, ned på mikro-grannskapsnivå, och genom att utveckla kontraktbaserad tillträdesrätt för enklaver och exklaver. I USA blir det viktigt för libertarianer och klassiska liberaler att, i rörelsen mot en sådan radikal decentralisering – för många andra minoriteter och dissidentgrupper – att börja lägga största vikt vid det bortglömda Tionde tillägget och försöka sönderdela den centraliserande Högsta Domstolens roll och makt. Snarare än att försöka få in människor av ens egen övertygelse i Högsta Domstolen, bör dess makt drivas tillbaka och minimeras så långt som möjligt, och dess makt delas upp i delstatliga, eller till och med lokala rättsinstanser.

Medborgarskap och rösträtt

Ett för nuvarande omstritt problem är centrerat kring vem som blir medborgare av ett givet land, eftersom medborgarskap medför rösträtt. Den angloamerikanska modellen, i vilken varje barn som föds inom landets landområde automatiskt blir medborgare, ger tydliga incitament för välfärdsimmigration av väntande föräldrar. I USA är, exempelvis, ett nuvarande problem illegala immigranter vars barn, om de föds på amerikansk mark, automatiskt blir medborgare och därför berättigar sig själva och sina föräldrar till permanenta socialbidrag och fri sjukvård. Det franska systemet, i vilket man måste vara barn till en medborgare för att automatiskt bli medborgare, är mycket närmre idén om en nation-genom-samtycke.

Det är också viktigt att ompröva hela konceptet och funktionen av röstning. Borde alla ha en ”rätt” att rösta? Rose Wilder Lane, den amerikanska libertarianska teoretikern från mitten av nittonhundratalet, fick en gång frågan om hon trodde på kvinnlig rösträtt. ”Nej” svarade hon, ”och jag är emot manlig rösträtt också”. Letterna och esterna har på ett övertygande sätt tacklat problemet med ryska immigranter genom att ge dem tillåtelse att fortsätta vara permanent bosatta, men inte ge dem medborgarskap eller rösträtt. Schweizarna välkomnar tillfälliga gästarbetare, men motarbetar kraftigt permanent immigration, och, a fortiori, medborgarskap och rösträtter.

Låt oss för upplysning, återigen, vända oss till den anarkokapitalistiska modellen. Hur skulle röstning te sig i ett fullständigt privatiserat samhälle? Röstning skulle inte bara vara varierad, utan ännu viktigare, vem skulle egentligen bry sig? Den form av röstning som för en ekonom antagligen är den mest djupt tillfredsställande är bolaget, eller aktiebolaget, i vilket rösträtt är proportionell mot ens ägarandel i företagets tillgångar. Men det finns också, och skulle finnas, en myriad av privata föreningar av alla sorter. Det antas vanligtvis att föreningsbeslut tas med en röst per medlem, med det stämmer generellt inte. De mest välstyrda och mest tilltalande föreningarna är de som styrs av en liten, självbevarande oligarki av de mest dugliga och mest intresserade, ett system som är mest tilltalande för de djupa ledens icke-röstande medlemmar såväl som för eliten. Om jag är en i de djupa leden av, låt oss säga en schackklubb, varför borde jag bry mig om att rösta om jag är nöjd med det sätt på vilket föreningen styrs? Och om jag är intresserad av att styra, skulle jag antagligen bli tillfrågad om att ansluta mig till den styrande eliten av den tacksamma oligarkin, alltid på jakt efter driftiga medlemmar. Och avslutningsvis, om jag är missnöjd med det sätt på vilket föreningen styrs, kan jag fritt lämna föreningen och gå med i en annan förening, eller till och med bilda en egen. Det är, givetvis, en av de stora dygderna med ett fritt och privatiserat samhälle, vare sig vi betraktar en schackklubb eller ett kontraktsbaserat grannskaps samhälle.

I och med att vi börjar arbeta mot en ren modell, och allteftersom fler och fler områden och delar av livet blir antingen privatiserade eller mikro-decentraliserade, blir naturligtvis röstning mindre och mindre viktigt. Vi är uppenbarligen en lång väg från detta mål. Men det är viktigt att sätta igång, och särskilt att förändra vår politiska kultur, vilken behandlar ”demokrati”, eller ”rätten” att rösta, som det högsta politiska goda. I själva verket borde röstningsprocessen i bästa fall betraktas som trivial och oviktig, och aldrig som en ”rätt”, skild från en möjlig mekanism med ursprung i ett ömsesidigt kontrakt. I den moderna världen är demokrati och röstning enbart viktigt för att antingen delta i eller ratificera användningen av staten för att kontrollera andra, eller för att använda den som ett sätt att förhindra att man själv eller ens egen grupp blir kontrollerad. Röstning är, emellertid, i bästa fall, ett ineffektivt instrument för självförsvar, och det är långt bättre att ersätta den med en fullständig uppdelning av centralstyrets makt.

Sammanfattningsvis, om vi fortsätter att dela upp och decentralisera den moderna centraliserande och betvingande nationalstaten, att dekonstruera denna stat till dess bestående nationaliteter och grannskap, så kommer vi på samma gång att minska omfattningen av statens makt, omfattningen och vikten av att rösta samt omfattningen av sociala konflikter. Omfattningen av privata kontrakt, och av frivilligt samtycke, kommer att utökas, och den brutala och förtryckande staten kommer gradvis att upplösas i en harmonisk och alltmer blomstrande samhällsordning.

[Förekom ursprungligen i Journal of Libertarian Studies 11, no. 1 (Fall 1994): 1-10.]

Översättning och kommentar av Victor Salander.


Introduktion till Bitcoin

bitcoin-money1[1]

Den här artikeln är tänkt att ge en introduktion till vad Bitcoin är, hur det skapades, hur det fungerar, vad som gör att Bitcoin har ett värde, samt hur Bitcoin skiljer sig från vanliga nationella valutor och då särskilt i jämförelsen mellan Keynesiansk och Österrikisk ekonomisk teori. Sist ges också en kort kommentar om vad teknologin bakom Bitcoin kan leda till utöver tillämpningen som valuta.

Konventionen är att använda stor första bokstav (Bitcoin) när man talar om Bitcoin som betalningsnätverk, mjukvara och community, samt att använda liten första bokstav (bitcoin) när man talar om enheter av valutan. Till skillnad mot andra valutor har Bitcoin den unika egenskapen att den både är ett betalningsnätverk och en valuta samtidigt. Detta skiljer sig fundamentalt från andra valutor så som svenska kronor där valuta och betalningsnätverk är separata delar. För att förstå betydelsen av detta så kan man göra en abstrakt liknelse med en bil. Föreställ dig Bitcoin som en bil som samtidigt är vägen som den färdas på. Denna bil har möjlighet att färdas var som helst i världen och det finns inga gränsvakter, tullar eller tredjeparter som kan stoppa den eller ta ut en extra avgift för dess färd. En elektronisk svensk krona som bil skulle med samma liknelse behöva tillåtelse för att färdas på vägar byggda och ägda av andra parter och dessa i sin tur bestämmer reglerna och kan ta ut extra avgifter för färden.

Bitcoin är världens första decentraliserade elektroniska valuta [1]. I november 2008 publicerades artikeln ”Bitcoin: A Peer-to-Peer Electronic Cash System” [2] undertecknad ”Satoshi Nakamoto” till en e-postlista för kryptografi på metzdowd.com [3]. Artikeln beskriver hur ett fullständigt peer-to-peer elektroniskt kontantsystem kan skapas som gör det möjligt att skicka betalningar direkt från en part till en annan utan mellanhänder så som banker eller anförtrodd tredje part.

Den anonyme skaparen (eller skaparna) av Bitcoin var först med att hitta en lösning för hur dubbelspendering kan undvikas i ett helt decentraliserat elektroniskt betalningsnätverk. Ett problem som fram tills dess gjort det omöjligt att skapa en elektronisk valuta utan central anförtrodd tredje part för att verifiera att kopior av samma digitala mynt inte spenderas till flera parter.

Lösningen består i att alla transaktioner annonseras ut publikt till alla deltagare (noder) i nätverket och för att alla ska vara överens om en gemensam historia över alla transaktioner så låses de kryptografiskt i en kronologisk kedja av transaktionsblock (blockkedjan) genom en process som kallas proof-of-work [4]. Proof-of-work garanterar att den längsta blockkedjan skapats genom att spendera mest beräkningskraft och det är alltid den längsta blockkedjan som gäller som ett majoritetsbeslut över transaktionshistorien.

Bitcoin var först med att använda proof-of-work för att lösa det datorvetenskapliga problemet Byzantine Generals’ Problem som handlar om hur flera olika deltagare i ett osäkert kommunikationsnätverk kan koordinera sig med varandra på ett säkert sätt [5, 6].

Det registrerade händelseförloppet av transaktioner i blockkedjan är säkert mot manipulation av framtida transaktioner så länge inte en samarbetande grupp illvilliga aktörer kontrollerar mer än 50% av beräkningskraften i nätverket [7]. För att modifiera ett tidigare block i kedjan skulle en illvillig aktör behöva göra om det proof-of-work som behövs för det blocket och alla efterföljande block samt hinna ikapp och bli den längsta kedjan. För att det ska vara möjligt så krävs en stor andel av den totala beräkningskraften i nätverket och sannolikheten för att lyckas modifiera ett tidigare block sjunker snabbt med antalet nya block som adderats efter det blocket [2].

Vid en transaktion med bitcoin så brukar det antal block i blockkedjan som adderas efter blocket med den transaktionen kallas antalet ”konfirmationer”. Det är ett mått på hur säkert det är att transaktionen är irreversibel och inte kan dubbelspenderas även om någon skulle försöka sig på en 50%-attack.

Incitament till att verifiera transaktioner, det vill säga att låsa in transaktioner i blockkedjan genom att spendera beräkningskraft, ges av att den som lyckas beräkna den kryptografiska lösningen till ett transaktionsblock belönas med ett förutbestämt antal nyskapade bitcoin och dessutom tilldelas transaktionsavgifter från de transaktioner som blocket innehåller. Denna process att ”gräva” fram nya bitcoin genom att utföra beräkningar och verifiera transaktioner brukar kallas mining eftersom det har likheter med sättet som guld sätts i cirkulation. Svårigheten att beräkna ett block anpassas automatiskt så att det tar i genomsnitt 10 minuter för all beräkningskraft ansluten till nätverket att slumpmässigt hitta en lösning.

Alla bitcoin som finns har skapats på detta sätt som belöning för beräknade lösningar till transaktionsblock i blockkedjan. Från början var belöningen 50 bitcoin per block men cirka vart fjärde år halveras belöningen [8]. Ökningstakten (inflationen) av bitcoin är alltså hög i början men halveras vart fjärde år och totala antalet bitcoin kommer så småningom att plana ut på 21 miljoner. Varje bitcoin är delbar i 100 miljoner delar där den minsta enheten 0,00000001 bitcoin kallas 1 Satoshi.

Om en illvillig aktör lyckas komma över mer beräkningskraft än alla andra tillsammans så har denne att välja på två möjligheter. Det första alternativet är att kunna stjäla tillbaka sina egna betalningar och ha stor makt att avgöra vilka transaktioner som kan genomföras. Det andra alternativet är att följa spelreglerna och se fram emot att tilldelas mer bitcoin än alla andra sammanlagt i framtiden hellre än att underminera validiteten för hela nätverket och sin egen rikedom [2].

I Bitcoin är alla transaktioner publika på liknande sätt som på en aktiemarknad. Man kan se vilka transaktioner som sker, dess storlek och tidpunkt, men de är anonyma så länge inte identiteter kan kopplas till enskilda kontoadresser. I praktiken är det mycket svårare att göra anonyma transaktioner med bitcoin än med kontanter.

Priset på bitcoin avgörs endast av utbud och efterfrågan på vad som utgör en av världens friaste globala marknader. När Bitcoin först startades i början av 2009 så hade valutan bitcoin inget värde alls. En av de första kända transaktionerna som tillskrev bitcoin ett värde initierades på forumet bitcointalk.org i maj 2010 då forummedlemmen laszlo från Florida erbjöd att betala 10 000 bitcoin för två pizzor [9]. En annan forummedlem svarade att det var ganska bra betalt för två pizzor eftersom 10 000 bitcoin vid det tillfället kunde säljas för $41 på bitcoinmarket.com.

Principen för hur priset på bitcoin ökat sedan dess beskrivs av Ludwig von Mises regressionsteorem [10]. Det handlar om hur något kan gå från att vara subjektivt värderat till att det erhåller ett mer objektivt bytesvärde så som pengar [11].

För att något ska betraktas som pengar så behöver det kunna fungera som ett medium för utbyte, ett mått på värde och ett sätt att lagra värde. För att kunna göra det så väl som möjligt så finns det nio egenskaper som avgör vad som är bra pengar: begränsad mängd, hållbarhet, flyttbarhet, delbarhet, lättigenkänlighet, lätthet att förvara, utbytbarhet, svårighet att förfalska, och utbredd användning [12].

Valutan bitcoin är i grunden prisdeflationistisk, det vill säga att värdet på valutan kommer att öka över tid förutsatt att bitcoin blir allmänt accepterat som valuta, eftersom totala antalet bitcoin aldrig kommer att överstiga 21 miljoner. Det innebär att priser kommer att falla räknat i bitcoin om produktiviteten i ekonomin fortsätter att öka då fler varor jagar samma mängd bitcoin.

Keynesianska ekonomer hävdar att prisdeflation är dåligt av framförallt tre anledningar. För det första att det ger incitament till att spara istället för att konsumera samt att det minskar incitamenten att ta lån, för det andra att den reella skuldbördan för låntagare blir högre med tiden och för det tredje för att nominella lönesänkningar hävdas vara svåra att genomföra [13]. Enligt Keynesianska ekonomer så är det därför önskvärt att genom utökad penningmängd kunna pressa ner utlåningsräntan för att ge incitament till ökad belåning och ökad konsumtion i syfte att öka den ekonomiska aktiviteten och därmed skapa fler jobb [14].

Österrikiska ekonomer hävdar tvärtom att utökningen av den totala penningmängden (inflationen) och nedpressandet av räntan till artificiellt låga nivåer är negativt för ekonomin som helhet och främsta orsaken till konjunkturcykeln. Detta eftersom de nerpressade räntorna inte reflekterar samhällets tidspreferens, det vill säga hur mycket folk är villiga att skjuta upp konsumtion i nuet i förväntan av en större belöning längre fram [15]. De lägre räntorna gör att investeringar kan göras, som i ett normalläge inte skulle vara lönsamma, eftersom de inte efterfrågas i tillräckligt hög grad av konsumenterna. De aggregerade felinvesteringarna som blir resultatet av de artificiellt låga räntorna visar sig förr eller senare genom en lågkonjunktur där företag utan tillräcklig efterfrågan på sina produkter går i konkurs och det blir hög arbetslöshet. Lågkonjunkturer brukar från Keynesianska ekonomer resultera i krav på stimulanser genom skapandet av ännu mer pengar, ännu lägre räntor och statligt spenderande vilket resulterar i en högkonjunktur där nya felinvesteringar görs på grund av för låga räntor och stor tillgång på nya pengar och krediter.

Med en valuta som ökar i värde över tid i takt med att ekonomin växer så skulle människor förmodligen inte lägga pengar på onödig konsumtion utan vara mer eftertänksamma hur de spenderar sina pengar. Detta betyder inte att de kommer att sluta konsumera. Om det vore så skulle inga datorer och mobiltelefoner kunna säljas eftersom de ständigt blir bättre och minskar i pris.

I en ekonomi utan utökning av penningmängden och manipulering av räntan så skulle räntenivån bestämmas av sparandet. En valuta som ökar i värde med tiden ger incitament till sparande vilket förmodligen skulle ge upphov till ett stort utbud av sparade pengar och detta skulle naturligt pressa ner räntorna.

I en ekonomi med prisdeflation skulle inte arbetsgivaren behöva höja lönerna eftersom i reella termer så höjs ändå lönen fast än den ligger stilla nominellt. Om övriga ekonomin är mycket mer produktiv än ett enskilt företag så kommer värdet på valutan öka i snabbare takt än vinsten i det enskilda företaget. Det innebär att den vara eller tjänst som företaget producerar inte efterfrågas av samhället till det pris de är kapabla att producera till. Det är alltså en signal från samhället att det skulle vara bättre om de ägnade sin energi åt att producera något annat som är mer efterfrågat. Det finns även historiska exempel där lönerna sjunkit över 50% i nominella termer på grund av kontraktion av den totala penningmängden i samhället (verklig deflation) [16].

Den största anledningen till att Keynesianska ekonomer vill göra människor livrädda för deflation är förmodligen för att vi lever i en skuldbaserad ekonomi. I den ekonomi vi lever i idag är cirka 97% av alla pengar endast krediter som skapats av kommersiella banker på människors konton [17]. Detta innebär att om en stor andel bankkunder vill plocka ut sina pengar samtidigt så har inte bankerna täckning för det. Detta skulle leda till en kedjereaktion av banker som går i konkurs och en stor mängd pengar representerade på människors bankkonton skulle försvinna ur cirkulation. Detta skulle alltså leda till en verklig deflation där den totala mängden pengar minskar, i kontrast till en prisdeflation där endast priset minskar och inte den totala mängden pengar.

Om bitcoin blir dominerande som valuta så skulle inte centralstyrd manipulation av ekonomin genom valutamängd och ränta vara möjlig. Dessutom är bitcoin inte skapat ur någon annans skuld.

En annan viktig aspekt av Bitcoin är att transaktioner är irreversibla vilket minskar transaktionskostnader och krav på identifikationer. I traditionella betalningsnätverk är betalningar reversibla vilket gör att banker inte kan undgå att hantera tvister. Detta i sin tur gör transaktionskostnader högre och att små transaktioner blir oproportionerligt dyra. Reversibla transaktioner gör att handlare riskerar att luras på pengar och därför kan de insistera på mer information om sina kunder än de annars skulle behöva för att skydda sig.

Att bitcointransaktioner inte kan reverseras gör det möjligt att utan risk ta emot betalningar från helt anonyma personer och personer som man inte har något förtroende för eller relation till. Detta har sedan urminnes tider varit möjligt med fysiska kontanter, men över elektroniska kanaler har det inte funnits den möjligheten innan Bitcoin.

En annan viktig aspekt är att Bitcoin är helt öppen mjukvara (open source). Alla med tillräckliga programmeringskunskaper kan kontrollera, kopiera, och om de vill starta en egen variant av Bitcoin. Det finns hundratals olika kryptovalutor som skapats på detta sätt men Bitcoin är den överlägset dominerande sett till marknadsvärde [18].

Bitcoin som protokoll är ett språk som datorer använder för att kommunicera med varandra över internet. På samma sätt som datorer använder SMTP-protokollet för att skicka e-post på internet och TCP/IP är det viktigaste protokollet för att skapa själva internet.

I denna introduktionstext till Bitcoin har jag helt utelämnat andra applikationer av blockkedjeteknologin än just användningen som valuta. Det finns så mycket mer som kan decentraliseras med denna teknologi. I princip kan man tänka sig att alla tjänster som idag utförs via en central part över internet kommer att kunna göras decentraliserat till lägre kostnad i framtiden baserat på blockkedjeteknologi, handel, aktier, kontrakt, notarietjänster, försäkringar, lagringstjänster, matchmaking, lag, tvistlösning, kommunikation, crowdfunding och mycket mer.

Decentralisering gör att makten slätas ut och därmed minskar möjligheten till korruption.

Kommer bitcoin eller någon annan decentraliserad kryptovaluta bli den dominerande globala valutan i framtiden? Det får tiden utvisa.

Källor

[1] http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_Bitcoin

[2] https://bitcoin.org/bitcoin.pdf

[3] http://www.mail-archive.com/search?l=cryptography%40metzdowd.com&q=from%3A%22Satoshi+Nakamoto%22&start=10

[4] https://en.bitcoin.it/wiki/Proof_of_work

[5] http://en.wikipedia.org/wiki/Byzantine_fault_tolerance

[6] https://bitcointalk.org/oldSiteFiles/byzantine.html

[7] https://en.bitcoin.it/wiki/Weaknesses#Attacker_has_a_lot_of_computing_power

[8] https://en.bitcoin.it/wiki/Controlled_Currency_Supply

[9] https://bitcointalk.org/index.php?topic=137.0

[10] https://bitcointalk.org/?topic=583.0

[11] http://wiki.mises.org/wiki/Regression_theorem

[12] https://tradeblock.com/blog/refuting-the-ecb-the-9-characteristics-that-make-bitcoin-money

[13] http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/08/02/why-is-deflation-bad/

[14] http://en.wikipedia.org/wiki/Keynesian_economics

[15] http://en.wikipedia.org/wiki/Austrian_business_cycle_theory

[16] https://mises.org/journals/qjae/pdf/qjae9_1_7.pdf

[17] http://www.bankofengland.co.uk/publications/Documents/quarterlybulletin/2014/qb14q1prereleasemoneycreation.pdf

[18] http://coinmarketcap.com/


Välgörenhet och fattigdom

Ur ”Power and Market” av Murray N. Rothbard.

downloadEtt vanligt klagomål är att den fria marknaden inte skulle utrota fattigdomen, att den skulle ”låta människor svälta”, och att det är bättre att vara ”godhjärtad” och ge ”välgörenhet” fria tyglar genom att beskatta resten av befolkningen för att subventionera de fattiga och de mindre bemedlade.

För det första, ”friheten-att-svälta”-argumentet blandar ihop ”kriget mot naturen”, som vi alla för, med problemet gällande frihet från konflikter med andra människor. Vi är alltid ”fria att svälta” om vi inte fullföljer vår erövring av naturen, för det är vårt naturliga tillstånd. Men ”frihet” syftar på frånvaron av ofredande utav andra människor: Det är uteslutande ett mellanmänskligt problem.

För det andra bör det också vara uppenbart att det är just frivilligt utbyte och fri kapitalism som har lett till en enorm förbättring av levnadsstandarden. Kapitalistisk produktion är det enda sättet som fattigdom kan utplånas på. Som vi betonade ovan*, måste produktionen komma först, och det är enbart frihet som tillåter människor att producera på det bästa och mest effektiva sättet. Makt och våld kan ”omfördela”, men det kan inte skapa något. Ingripande hämmar produktion, och socialism kan inte beräkna. Då kunders belåtenhet maximeras av produktion på en fri marknad så är den fria marknaden det enda sättet att avskaffa fattigdom. Påbud och lagstiftning kan inte göra så, i själva verket kan de bara göra saker värre.

Vädjan till ”välgörenhet” är verkligen en ironisk sådan. För det första, det är knappast ”välgörenhet” att ta förmögenhet från någon med våld och lämna över det till någon annan. Det är i sanning det motsatta till välgörenhet, som bara kan vara en icke-köpt, frivillig handling utav välvilja. Tvångskonfiskering kan bara dämpa lusten till välgörenhet helt och hållet, då de rikare klagar på att det är lönlöst att ge välgörenhet när staten redan har tagit på sig uppgiften. Detta är ännu en illustration av sanningen att människor kan bli mer moraliska endast genom rationell övertalning, inte genom våld, som, i själva verket, kommer att ha den motsatta effekten.

Dessutom, då staten alltid är ineffektiv kommer mängden och förvaltningen av givna medel bli mycket annorlunda jämfört med vad det skulle vara om människor blev lämnade att agera fritt på egen hand. Om staten bestämmer från vilka man ska ta och till vilka man ska ge så är makten som vilar i statens händer enorm. Det är uppenbart att de som saknar politikernas gunst kommer att vara de som får sin egendom konfiskerad, och politikernas favoriter de som subventioneras. Och emellertid så upprättar staten en byråkrati vars livsuppehälle införskaffas genom att leva på det som har konfiskerats från en grupp och genom det uppmuntrade tiggeriet från en annan.

Andra konsekvenser följer av en regim med tvångsmässig ”välgörenhet”. För det första, ”de fattiga” – eller de fattiga “som förtjänar mer” – har blivit upphöjda som ett privilegierat kast, med ett genomdrivbart anspråk på det som produceras av de mer dugliga. Detta är väldigt långt från en önskan om välgörenhet. Istället så straffas och förslavas de dugliga, och de odugliga placeras på en moralisk piedestal. Säkerligen så är detta en märklig typ av moraliskt program. Konsekvensen som följer är att hindra de dugliga, att reducera produktionen och sparandet i hela samhället, och bortom detta, subventionera inrättandet av ett kast för fattiga. Inte bara kommer de fattiga att subventioneras med rätt, utan deras samhällsklass kommer att främjas till att flerfaldiga, både genom reproduktion och genom deras moraliska glorifiering och subventionering. De dugliga kommer på motsvarande sätt bli hindrade och förtryckta.

Eftersom möjligheten till frivilligt välgörande tjänar som ett incitament till produktion hos de mer dugliga, så tjänar påtvingad välgörenhet som ett avlopp och en börda för produktion. I själva verket, i längden, så är inte den största ”välgörenheten” inte exakt vad vi känner till vid namn, utan ganska enkelt, ”självisk” kapitalinvestering och sökandet efter teknologisk innovation. Fattigdom har tämjts av våra föregångares företagsamhet och investeringar i kapital, av vilka de flesta gjordes för otvivelaktigt ”själviska” anledningar. Detta är den grundläggande illustrationen av sanningen, som förkunnades av Adam Smith, att vi generellt sett hjälper andra mer i just de aktiviteter i vilka vi hjälper oss själva.

Etatister är, i praktiken, egentligen mot välgörenhet. De hävdar att välgörenhet är förödmjukande och förnedrande för mottagaren, och att han därför borde lära sig att pengarna med rätta är hans, att ges till honom utav regeringen som hans andel. Men detta ofta kända förnedrande härrör, som Isabel Paterson påpekade, från faktum att välgörenhetsmottagaren inte är självförsörjande på marknaden och att han är utanför produktionskretsen och inte längre bidrar med en tjänst i utbyte mot den han tar emot. Hur som helst, att bevilja honom moralisk och laglig rätt att råna sina medmänniskor ökar hans moraliska förnedring istället för att avsluta den, för att förmånstagaren är nu längre bort från produktionslinjen än någonsin. En välgörande handling är, när den ges frivilligt, generellt sett temporär och erbjuden med målet att hjälpa en människa att hjälpa sig själv. Men när utdelningarna väller fram från staten så blir det permanent och ständigt förnedrande att hålla mottagarna i ett tillstånd av underkastelse; vi hävdar helt enkelt att vi logiskt måste dra slutsatsen att statlig välgörenhet är mycket mer så. Mises påpekade, dessutom, att fritt utbyte på en fri marknad – vilket alltid fördöms av etatister för att vara opersonligt och ”känslokallt” – precis är relationen som undviker förnedring och underkastelse.

* Hänvisar till verket ”Power and Market”.

Översatt av Robert Sundström.


Med anledning av det svenska valet

Vi ser alla tecken på att demokrati är despotens bästa vän. FI har växt, SD har blivit tredje största parti. Det är populistiska partier som använder helt lagliga metoder för att anförskaffa sig makt över staten och dess medborgare. Samtidigt firar V+S+MP valet som en seger – lite märkligt när de har ungefär samma antal mandat som förra valet, medan SD är det enda parti i Riksdagen som ökat väsentligt. Hur skall vänsterkoalitionen lyckas med regeringsbildning med en så stark vågmästarroll hos SD?

Det är för tidigt att spekulera men Sveriges röstande har valt en regering som vill ha mindre privatiseringar och därmed mindre valfrihet, och vi kan förvänta oss betydande skattehöjningar de närmaste 4 åren, samtidigt som Sverige försöker återhämta sig från en lågkonjunktur. Om vi inte har nyval inom ett halvår? Ja, vem vet, det återstår att se. Oavsett kan vi precis som i övriga Europa se hur de xenofoba politiska krafterna fått mer vind under fötterna och det sker med helt lagliga medel i vårt demokratiska system. Så frågan är hur mycket makt vi vill att staten skall ha över våra liv? Det är idag mer aktuellt än på många år.

Det finns dock hopp även i den demokratiska processen. Kandidater som är kompletta motpoler mot dagens politiska system, som försöker förändra systemet inifrån. Vi har i detta val haft några kandidater utöver det Klassiskt Liberala Partitet som propagerar för libertarianska värderingar. Nu återstår det att se om t.ex. Sofia Arkestål (C) eller Daniel Somos (M) får tillräckligt med personkryss för att komma in. Som det ser ut idag är det oss frihetskämpars enda sätt att försöka påverka den politik som påverkar vårt liv idag, i de fall vi väljer att rösta. Nu är ju inte ens den frågan självklar. Valet är inte mellan att välja mellan de röda eller de blåa eller de andra. Utan egentligen mellan att välja och inte välja.


Välkommen till Rothbard-institutet!

Hej!

Igår lanserade vi Rothbard-institutet – en ny tankesmedja för libertarianismen i Sverige.

Institutets mål är att tjäna som plattform för att främja den rothbardianska traditionen, framförande av libertarianska idéer och rationell diskurs. Vår förväntan är att få in ett modernt perspektiv med analys och kritik av omvärlden, inte minst av det som sker i Sverige.

Då vi just nu befinner oss i valtider (valdagen idag) så blev vår första artikel en översättning av en text om demokrati skriven av institutets namne Murray Rothbard. Den kan man läsa här.

Vår avsikt är inte att styra agendan. Har du ett bidrag? Har du en artikel, egenproducerad eller översättning? Skicka då gärna in den! Eventuella riktlinjer kommer att publiceras snart.

Vi hoppas att Du kommer att uppskatta vårt arbete.

Välkommen!

PS. Glöm inte att följa oss på Facebook och Twitter för de senaste uppdateringarna.


Demokrati

Ur ”Power and Market” av Murray N. Rothbard.

IdagValet_TO_12

Demokrati är en process för att välja en regerings makthavare eller politik och är därför skild från vad vi har betraktat: essensen och konsekvenserna av vissa politiska förslag som en regering kan välja. En demokrati kan välja program som är relativt laissez-faire eller relativt interventionistiska, och detsamma är sant om en diktator. Ändå så kan inte problemet med att bilda ett styre fullständigt separeras från den politik som styret bedriver, och därför ska vi nu diskutera några av dessa samband här.

Demokrati är ett system för majoritetsstyre i vilket varje invånare har en röst i att antingen bestämma en regerings politik eller i att välja makthavare, som i sin tur bestämmer politiken. Det är ett system fullt av inre motsägelser.

För det första, anta att den överväldigande majoriteten önskar att inrätta en populär diktator eller ett enpartisstyre. Folket önskar att lämna över allt beslutsfattande i hans eller dess händer. Tillåter det demokratiska systemet sig självt att upplösas genom demokratisk röstning? Oavsett hur demokraten än svarar så är han fången i en oundviklig motsägelse. Om majoriteten kan rösta för att ge makten till en diktator som kommer att förhindra ytterligare val, då upplöser demokratin i verkligheten sig själv. Från och med då finns det ingen demokrati, även om det finns ett fortsatt majoritetens samtycke för det diktatoriska partiet eller härskaren. Demokrati, i detta fall, blir en övergång till en icke-demokratisk styrelseform. Å andra sidan, om, som det nu är modernt att hävda, majoriteten av väljare i en demokrati förbjuds att göra en sak – att upplösa den demokratiska valprocessen själv – då är det inte längre demokrati, för att majoriteten av väljare inte längre får styra. Valprocessen kan bevaras, men hur kan den uttrycka den majoritetsregel som är väsentlig för demokrati om majoriteten inte kan upplösa denna process om den så önskade det? I korthet, demokrati kräver att två villkor uppfylls för dess existens: majoritetens styre över styresmän och politik, och regelbunden, lika rösträtt. Så om majoriteten önskar att upplösa valprocessen, då kan inte demokratin bevaras oavsett vilket alternativ som väljs. Idén att ”majoriteten måste bevara minoritetens frihet för att bli majoritet” ses då, inte som ett sätt att bevara demokratin, utan helt enkelt som ett godtyckligt värdeomdöme från statsvetarens sida (eller det förblir åtminstone godtyckligt tills det rättfärdigas av en övertygande etisk teori). [20]

Dilemmat uppstår inte bara när majoriteten önskar att välja ut en diktator, men också om den önskar att införa det helt fria samhället som vi redogjorde för ovan. För detta samhälle har ingen övergripande monopol-regeringsorganisation, och det enda stället där lika rösträtt skulle kunna erhållas vore i kooperativ, som alltid har varit en ineffektiv organisationsform. Den enda viktiga formen av röstning, i detta samhälle, vore den hos aktieägarna i aktiebolag, vars röster inte skulle vara lika, utan proportionella till deras andelar i ägandet av företagets tillgångar. Varje individs röst, i detta fall, vore meningsfullt bunden till dennes andel i ägandet av delade tillgångar. [21] I ett sådant fritt samhälle skulle det inte finnas något för demokratiska väljare att rösta om. Här, också, kan demokrati endast vara en möjlig rutt mot ett fritt samhälle, snarare än ett attribut hos det.

Inte heller är demokrati möjligen genomförbart under socialism. Det regerande partiet, som äger alla produktionsmedlen, kommer att ha det slutgiltiga beslutet, till exempel, om hur mycket kapital som ska allokeras till oppositionspartierna för propaganda, för att inte nämna dess ekonomiska makt över alla enskilda ledare och medlemmar i oppositionen. Då det regerande partiet bestämmer var mans inkomst och allokeringen av alla resurser, är det otänkbart att någon fungerande politisk opposition skulle kunna bestå under socialism. [22] Den enda opposition som skulle kunna uppstå skulle inte vara oppositionspartier i ett val, utan olika administrativa grupperingar inom det regerande partiet, som har varit fallet i de kommunistiska länderna.

Således är demokrati kompatibelt varken med ett helt fritt samhälle eller med socialism. Och ändå har vi sett i detta verk (och kommer att se vidare nedan) att endast dessa två samhällen är stabila, att alla blandningar däremellan är i ”instabil jämvikt” och alltid tenderar att röra sig mot den ena eller den andra polen. Detta betyder att demokrati, i grunden, i sig självt är en ostabil och övergående styrelseform.

Demokrati lider även av många fler inneboende motsägelser. Demokratisk röstning kan ha en av dessa två funktioner: att bestämma styrets politik eller att välja ut makthavare. Enligt den föregående, det som Schumpeter benämnde den ”klassiska” demokratiteorin, förmodas majoritetens vilja styra i frågor. [23] Enligt den senare teorin, så förmodas majoritetsstyret begränsas till att välja makthavare, vilka i sin tur bestämmer politiken. Medan de flesta statsvetarna stödjer den senare versionen, betyder demokrati den föregående för de flesta människor, och vi ska därför diskutera den klassiska teorin först.

Enligt ”folkets vilja”-teorin är direktdemokrati – att alla människor får rösta i varenda fråga, som i stadsmöten i New England – den idealiska politiska ordningen. Modern civilisation och samhällets komplexitet förmodas, hur som helst, ha föråldrat direktdemokratin, så att vi måste nöja oss med den mindre perfekta ”representativa demokratin” (i äldre dagar ofta kallad för ”republik”), i vilken folket väljer ut representanter för att verkställa sina viljor i politiska frågor. Logiska problem uppstår nästintill omedelbart. Ett är att olika former av valordningar, olika avgränsningar av geografiska distrikt, alla lika godtyckliga, ofta kommer att avseendevärt förändra bilden av ”folkets vilja”. Om ett land delas upp i distrikt för att välja representanter, då är partisk valkretsindelning inneboende i en sådan uppdelning: det finns inget tillfredsställande, rationellt sätt att göra dessa uppdelningar. Det parti som har makten när uppdelningen, eller om-uppdelningen, görs kommer oundvikligen att förändra distrikten så att de producerar ett systematiskt bias till dess fördel; men inget annat tillvägagångssätt är i sin natur mer rationellt eller mer riktigt frammanat av majoritetens vilja. Dessutom så är själva indelningen av jordens yta i länder i sig självt godtycklig. Om ett styre omfattar ett visst geografiskt område, betyder ”demokrati” då att majoritetsgruppen i ett särskilt distrikt bör tillåtas utträde och bilda ett eget styre, eller att gå med i ett annat land? Betyder demokrati majoritetsstyre över ett större, eller över ett mindre, område? I korthet, vilken majoritet ska råda? Själva konceptet för en nationell demokrati är, i själva verket, självmotsägande. För om någon påstår att majoriteten i Landet X ska styra detta land, då kan det med lika stor giltighet argumenteras för att majoriteten i ett särskilt distrikt inom Landet X ska tillåtas att styra sig själva och träda ur det större landet, och denna process av ytterligare uppdelning kan logiskt sett fortsätta ned till bykvarter, lägenhetshus, och, slutligen, varenda individ, därför markera slutet för allt demokratiskt styre genom reducering till individuellt självstyre. Men om man nekas en sådan rätt till utträde, då måste den nationalistiska demokraten medge att den mer talrika befolkningen i ett annat land borde ha rätt att rösta omkull hans land; och därför måste han fortsätta uppåt tills en världsregering styrs genom världsmajoritetsstyre. I korthet, demokraten som förespråkar nationell regering är självmotsägande; han måste förespråka en världsregering eller ingen alls.

Bortsett från detta problem med geografiska gränser för styret eller valkretsarna så stöter den demokrati som försöker välja representanter för att genomföra majoritetens vilja på ytterligare problem. Säkerligen så borde någon form av proportionell representation vara obligatorisk, för att komma fram till något tvärsnitt av opinionen. Bäst vore proportionell representation för hela landet – eller världen – så att snittet inte förvrängs av geografiska faktorer. Men ännu en gång, olika former av proportionell representation leder till mycket olika resultat. Kritikerna mot proportionell representation svarar att en lagstiftande församling som väljs utifrån denna princip skulle vara ostabil och att val borde resultera i en stabil majoritetsregering. Svaret till detta är att, om vi önskar att representera allmänheten så krävs ett tvärsnitt, och representationens instabilitet är endast en funktion av instabiliteten och mångfalden hos allmänheten självt. ”Regeringens effektivitet”-argumentet kan, därför, endast drivas om vi överger det klassiska ”majoritetsviljan”-teorin helt och hållet och antar den andra teorin – att majoritetens enda funktion är att välja makthavare.

Men även proportionell representation skulle inte vara lika bra – enligt den klassiska synen på demokrati – som direktdemokrati, och här kommer vi till ett annat viktigt och ignorerat beaktande: modern teknologi möjliggör direktdemokrati. Säkerligen så skulle var man lätt kunna rösta om saker flera gånger i veckan genom att spela in sina val i en apparat som kopplats till hans TV. Detta vore inte så svårt att åstadkomma. Och ändå, varför har ingen seriöst föreslagit en återgång till direktdemokrati, nu när det kan vara genomförbart? Folket skulle kunna välja representanter genom proportionell representation, enbart som rådgivare, för att skicka propositioner till folket, men utan att själva ha den ultimata röstmakten. Den slutliga rösten skulle vara folkets, som alla röstar direkt. På ett sätt så vore hela den röstande allmänheten lagstiftare och representanterna kunde agera som kommittéer för att framföra propositioner inför denna väldiga lagstiftande församling. Personen som stödjer den klassiska synen på demokrati måste, därför, antingen praktiskt taget stödja utrotningen av all lagstiftande makt (och, så klart, av all verkställande veto-makt) eller överge sin teori.

jpegInvändningen mot direktdemokrati kommer otvivelaktigt att vara att folket är oinformerade och därför inte kapabla att bestämma om de komplexa sakfrågor som lagstiftarna står inför. Men, i detta fall måste demokraten helt överge den klassiska teorin att majoriteten borde bestämma i sakfrågor, och anta den moderna doktrinen att demokratins funktion är majoritetens val av makthavare, som, i sin tur, kommer att välja politik. Låt oss, därmed, vända oss till denna doktrin. Den möter, lika mycket som den klassiska teorin, självmotsägelser vid gränser för nationer och valdistrikt; och den ”moderna demokraten” (om vi kan kalla honom det), måste lika mycket som den ”klassiska demokraten” förespråka en världsregering eller ingen alls. Vid frågan om representation, stämmer det att den moderna demokraten framgångsrikt kan motarbeta direkt televisionsdemokrati, eller till och med proportionell representation, och använda vårt nuvarande valkretssystem. Men han är fången i ett helt annat dilemma: om de röstande människornas enda funktion är att välja makthavare, varför har vi då överhuvudtaget en lagstiftande församling? Varför inte enbart regelbundet rösta om en verkställande direktör, eller President, och sedan låta det vara nog? Om kriteriet är effektivitet, och ett stabilt styre genom ett enda parti under en mandatperiod, då kommer en enda verkställande chef vara betydligt mer stabilt än en lagstiftande församling, som alltid kan splittras till stridande grupper och orsaka dödläge för styret. Den moderna demokraten måste, därför, logiskt sett överge idén om en lagstiftande församling och rösta för att tilldela all lagstiftande makt till den valde chefen. De båda teorierna om demokrati måste, som det verkar, överge hela idén om en representativ lagstiftande församling.

Dessutom så är den ”moderna demokraten” som hånskrattar åt direktdemokrati på grundval av att folket inte är tillräckligt intelligenta eller informerade att bestämma i styrets komplexa sakfrågor fången i en annan ödesdiger motsägelse: han antar att folket är tillräckligt intelligenta och informerade att rösta på människor som kommer att fatta dessa beslut. Men om en väljare inte är kompetent att bestämma om sakfrågorna A, B, C, etc., hur i all världen skulle han någonsin vara kvalificerad att väja om Herr X eller Herr Y är bättre på att hantera A, B, eller C? För att fatta detta beslut skulle väljaren behöva veta en hel del om sakfrågorna och veta tillräckligt om personerna som han väljer ut. I korthet, han skulle antagligen behöva veta mer i en representativ demokrati än i en direktdemokrati. Dessutom så är den genomsnittlige väljaren nödvändigtvis mindre kvalificerad till att välja personer som ska bestämma i sakfrågor än vad han är att rösta om frågorna själva. För sakfrågorna är åtminstone förståeliga för honom, och han kan förstå lite av deras relevans; men kandidaterna är människor som han omöjligt kan känna personligen och som han därför i huvudsak inte vet någonting om. Därför så kan han endast rösta på dem baserat på deras externa ”personlighet”, glamorösa leenden, etc., snarare än deras verkliga kompetens; som resultat, oavsett hur oinformerad väljaren kan vara, kommer hans val nästintill alltid att vara mindre intelligent i en representativ republik än i en direktdemokrati. [24][25]

Vi har sett problemen som den demokratiska teorin har med lagstiftande församlingar. Den har det också svårt med domarkåren. För det första så motsäger själva konceptet en ”oberoende domarkår” teorin om demokratiskt styre (vare sig klassiskt eller modernt). Om domarkåren verkligen är oberoende av folkets vilja, då fungerar den, åtminstone inom sin egen sfär, som en oligarkisk diktatur, och vi kan inte längre kalla styret en ”demokrati”. Å andra sidan, om domarkåren väljs direkt av väljarna, eller förordnandet görs av väljarnas representanter (båda systemen används i de Förenta Staterna), då är domarkåren knappast oberoende. Om valet sker regelbundet, eller om förordnandet är föremål för förnyelse, då är domarkåren inte mer oberoende av den politiska processen än någon annan gren av styret. Om förordnandet är på livstid, då är oberoendet större, men även här, om lagstiftarna röstar för finansieringen av domarnas löner, eller om de bestämmer domsrättens makt, kan dess juridiska självständighet vara avseendevärt nedsatt.

Vi har inte uttömt de problem och motsägelser som finns i demokratiteori; och vi kan följa de resterande genom att fråga; Varför ens demokrati? Fram tills nu så har vi diskuterat olika teorier om hur demokratier borde fungera, eller vilka områden (t.ex. sakfrågor och makthavare) som borde styras av den demokratiska processen. Vi kan nu undersöka teorierna som stödjer och rättfärdigar demokratin självt.

En teori, återigen av klassisk årgång, är att majoriteten alltid, eller nästintill alltid, kommer att fatta moraliskt rätta beslut (vare sig om frågor eller om människor). Då detta inte är ett traktat om etik så kan vi inte gå djupare in på denna doktrin, förutom att säga att få människor har detta synsätt idag. Det har demonstrerats att människor på demokratiskt vis kan välja ett stort antal politiska åtgärder och makthavare, och erfarenheten från de senaste århundraden har, för det mesta, besudlat all den tilltro som människor kan ha haft till den ofullkomliga visdomen och rättfärdigheten hos den genomsnittlige väljaren.

Kanske är det vanligaste och mest övertygande argumentet för demokrati inte att demokratiska beslut alltid kommer att vara kloka, utan att den demokratiska processen tillåter fredlig förändring av styre. Majoriteten, så lyder argumentet, måste stödja en regering, oavsett form, om den ska kunna fortsätta att finnas till under lång tid framöver; mycket bättre, då, att låta majoriteten utöva denna rätt fredligt och regelbundet än att tvinga majoriteten att köra över styret genom våldsam revolution. I korthet, valsedlar lovordas som en ersättare för kulor. En brist i detta argument är att det helt förbiser möjligheten för fredlig omstörtning av majoritetsstyret genom civil olydnad, dvs., fredlig vägran att lyda styrets befallningar. Sådan revolution skulle överensstämma med detta arguments ultimata mål att bevara freden och ändå inte kräva demokratisk omröstning. [26]

Det finns, dessutom, en annan bristfällighet i ” fredlig-förändring”-argumentet för demokrati, denna är en allvarlig självmotsägelse som allmänt har förbisetts. De som har antagit detta argument har helt enkelt använt det för att ge ett godkännande till alla demokratier och har sedan snabbt fortsatt vidare till andra frågor. De har inte insett att ”fredlig-förändring”-argumentet inför ett kriterium för styret inför vilket en given demokrati måste klara sig utan anmärkning. För argumentet att valsedeln är en ersättare för kulor måste tolkas på ett precist sätt: att ett demokratiskt val kommer att ge samma resultat som skulle förekomma om majoriteten skulle ha behövt strida mot minoriteten i våldsamt strid. I korthet, argumentet antyder att valets resultat helt enkelt och precist är en ersättning för en prövning genom fysisk strid. Här har vi ett kriterium för demokrati: Ger det verkligen samma resultat som skulle ha uppnåtts genom civiliserad strid? Om vi finner att demokrati, eller en särskilt form av demokrati, systematiskt leder till resultat som är väldigt långt ifrån detta ”kul-ersättare”-målet, då måste vi antingen avfärda demokrati eller lämna argumentet.

Hur går det för demokratin, då, antingen i allmänhet eller i specifika länder, när vi prövar den mot dess eget kriterium? Ett av de grundläggande attributen hos demokrati är, som vi har sett, att var man har en röst. [27]. Men ”fredlig-förändring”-argumentet antyder att var man skulle räknas som jämlika i alla stridstest. Men är detta sant? För det första, det är klart att fysisk förmåga inte är lika distribuerad. I alla typer av stridsprövningar skulle, kvinnor, gamla människor, sjuka människor, och 4F* fara väldigt illa. Baserat på ”fredlig-förändring”-argumentet finns det, därför, inga rättfärdiganden alls för att ge dessa fysiskt svaga grupper rösträtt. Så, alla medborgare som inte kan klarar av ett test, inte av läs- och skrivkunnighet (som till stor del är irrelevant när man kämpar mot styrka), utan av fysisk lämplighet, skulle förbjudas att rösta. Dessutom så skulle det tydligen vara nödvändigt att ge flertalet röster till alla människor som har genomgått militär träning (såsom soldater och poliser), då det är uppenbart att en grupp topptränade kämpar lätt skulle kunna övervinna en mycket större grupp lika robusta amatörer.

Utöver att ignorera olikheterna i fysisk förmåga och lämplighet för strid misslyckas demokratin, på ett annat märkvärt sätt, att leva upp till de logiska förutsättningarna för tesen om ”fredlig-förändring”. Detta misslyckande kommer utav en annan grundläggande olikhet: olikheten mellan intresse eller övertygelsers intensitet. Således kan 60 procent av befolkningen vara emot en särskild politik, eller politiskt parti, medan endast 40 procent stödjer det. I en demokrati så blir denna senare politik eller parti besegrade. Men anta att huvuddelen av de 40 procenten är passionerade entusiaster av åtgärder eller kandidater, medan huvuddelen av de 60 procenten som utgör majoriteten endast är lite intresserade i hela saken. I demokratins frånvaro skulle många fler av de passionerade 40 procenten vara villiga att inleda ett stridstest än de likgiltiga 60 procenten. Och ändå, i ett demokratiskt val, utjämnar en likgiltig, endast ljumt intresserad röst den passionerade partens röst. Därför förvränger den demokratiska processen plågsamt och systematiskt resultaten från det hypotetiska stridstestet.

Det är troligt att ingen omröstningsprocedur skulle kunna undgå denna förvrängning och tjäna som en riktig ersättning för kulor. Men säkerligen kan mycket göras för att ändra nuvarande omröstningsproceducer för att få dem att närma sig kriteriet, och det är förvånande att ingen har föreslagit sådana reformer. Den övervägande trenden hos existerande demokratier, till exempel, har varit att göra det lättare för folket att rösta; men detta bryter direkt mot kul-ersättningstestet, för att det har blivit lättare för de likgiltiga att lägga sina röster och därför förvränga resultaten. Tydligen skulle man behöva göra det svårare att rösta och på så sätt försäkra att bara de mest intresserade människorna kommer att rösta. En måttligt hög röstskatt, inte stor nog att utelåsa de entusiaster som inte har råd att betala, men stor nog att avskräcka de likgiltiga, skulle vara av nytta. Röstbåsen bör helt klart vara längre från varandra; den person som vägrar att resa någon avsevärd sträcka för att rösta skulle säkerligen inte ha stridit å sin kandidats vägnar. Ett annant användbart steg vore att ta bort alla namn från röstsedeln, därigenom kräva att de som röstar själva fyller i namnen på sina favoriter. Denna procedur skulle inte bara eliminera det klart odemokratiska särskilda privilegium som Staten ger till dem vars namn den skriver på valsedeln (som är gentemot alla andra människor), men det skulle föra valen närmare vårt kriterium, för en väljare som inte känner till sin kandidats namn skulle knappast slåss ute på gatorna å hans vägnar. En annan antydd reform vore att avskaffa hemlighetsmakeriet bakom omröstningen. Omröstningen har hemliggjorts för att skydda de ängsliga från hot; ändå är civil strid konstigt nog de tappras område. Säkerligen skulle inte de som inte är tappra nog att öppet avslöja sitt val vara formidabla krigare i stridstestet.

Dessa och otvivelaktiga andra reformer skulle vara nödvändiga för att föra valet till en punkt som ungefärligen motsvarar resultaten av föregångna strider. Och ändå, om vi definierar demokrati som inkluderande lika rösträtt, betyder detta att demokrati helt enkelt inte kan uppfylla sitt eget eget kriterium som härleds från ”fredlig-förändring”-argumentet. Eller, om vi definierar demokrati som majoritetsröst, men inte nödvändigtvis med lika rösträtt, då skulle demokratiförespråkarna behöva förespråka: avskaffande av rösträtt för kvinnor, sjuka människor, gamla människor etc.; mångröster för de med militärutbildning; röstskatter; öppen omröstning; etc. Oavsett fall så står demokratin, så som vi känner till den, präglad av lika rösträtt för alla människor, i direkt motsägelse till ”fredlig-förändring”-argumentet. Det ena eller det andra, argumentet för systemet, måste överges.

Om argumenten för demokrati därför visar sig vara en labyrint utav logiska felslut och motsägelser, betyder detta att demokrati måste överges helt, förutom grundat på helt godtyckliga, ogrundade värdeomdömen som säger att ”demokrati är bra”? Inte nödvändigtvis, för demokrati kan ses som, inte så mycket som ett värde i sig självt, utan som en möjlig metod för att åstadkomma önskade mål. Målen kan antingen vara att ge en särskild politisk ledare makt eller att uppnå önskade politiska mål. Demokrati är, trots allt, helt enkelt en metod för att välja styresmän och sakfrågor, och det är inte överraskande att det kan ha ett värde i stort i den mån det tjänar som ett medel för andra politiska mål. Socialisten och libertarianen, till exempel, kan, medan de erkänner den inneboende instabiliteten hos den demokratiska formen, stödja demokrati som ett medel för att uppnå ett socialistiskt eller ett libertarianskt samhälle. Libertarianen kan således betrakta demokrati som ett användbart sätt för att beskydda människor mot det politiska styret eller främja individuell frihet. [28] Ens syn på demokrati beror, då, på ens uppskattningar gällande de givna omständigheterna.

Fotnoter

[20] För några år sedan utlovades en ”vederläggning” av den libertarianska hållningen – en som aldrig dök upp. Den skulle ges titeln, ”Tillbaka till Djungeln.” Se Ralph L. Roy, Apostles of Discord (Boston: Beacon Press, 1953), p. 407. 

[21] Om det falska problemet med ”förhandlingsstyrka,” se Scoville och Sargent, Fact and Fancy in the T.N.E.C. Monographs, pp. 312–13; och W.H. Hutt, Theory of Collective Bargaining (Glencoe, Ill.: Free Press, 1954), Part I. 

[22]  Nock, Our Enemy the State. 

[23] Här refererar vi till to rena hasardspel, eller spel som bygger på slumpen, såsom roulette, utan  element av skicklighet involverade såsom i spel på trav. 

[24] Detär konstigt att så många ekonomer, inklusive Alfred Marshall, har ”bevisat” spelandets ”irrationalitet” (t.ex., utifrån den avtagande marginalnyttan för pengar) genom att först anta, klart felaktivt, att deltagarna inte gillar att spela! 

[25] Heinrich Rommen, The State in Catholic Thought, a Treatise in Political Philosophy (London, 1950). 

[26] Thus, se Leoni, Freedom and the Law. 

[27] Rommen, State in Catholic Thought, p. 225. 

[28] Se Murray N. Rothbard, “Human Rights Are Property Rights” i Essays on Liberty (Irvington-on-Hudson, N.Y.: Foundation for Economic Education, 1959), VI, 315–19. Se också Rothbard, “Bertrand de Jouvenel e i diritti di proprietá,” Biblioteca della Liberta (1966, No. 2), pp. 41–45.