Den verkliga drivkraften för libertarianism

Många libertarianer har till synes svårt att särskilja sina personliga åsikter och övertygelser från libertarianism proper, som bara är icke-aggressionsprincipen.

De tror att en individ måste ha enligt dem rätt värderingar (kultur, tradition, religion, familj) för att icke-aggressionsprincipen ska följas och libertarianismen ska fungera i praktiken. Därför hänger de upp sig på och argumenterar för sådant som inte specifikt omfattas av libertariansk teori. Detta trots att libertariansk teori i sig inte alls kan ge absoluta svar, utan bara vägleda en till beslut. Detta är vad som kallas ”thick” libertarianism, till skillnad från ”thin” libertarianism (som utgår från icke-aggressionsprincipen).

Det är en primitivt idealistisk syn som jag också hade en gång i tiden innan jag läste på om libertarianismen och i synnerhet den ekonomiska biten.

Tvärtom till vad folk intuitivt kan tro så krävs inte en snäv uppsättning preferenser eller ideal för att libertarianismen ska fungera mellan varken enskilda individer eller grupper. Man behöver inte radikalt ändra människors värderingar för att införa libertarianism. Människor behöver inte alls uppnå en viss medvetenhet. Det är som många skulle erkänna orealistiskt. Det räcker att genom den fria marknaden påverka deras incitament. Genom att innovera bort tvångsstrukturerna så påverkas människors beteenden markant.

Det hjälper så klart att människor i en given social kontext delar åsikter och värderingar, men i det stora hela är värderingar inte allt. Det är viktigare att se till att människor har incitament till att leva fritt och samarbeta istället för att vare sig medvetet eller inte initiera tvång mot varandra – att de på så vis inser fördelarna med en fri marknad.

Visst vill vi alla var tillsammans med personer som tycker lika, vi är sociala varelser som längtar efter samhörighet. Det stärker också oss alla på en individuell och personlig nivå och tjänar oss ur ett evolutionärt perspektiv. Men sanningen är att inte alla libertarianer tycker lika och kommer heller aldrig att göra det. Vi är inte en homogen grupp och kommer aldrig att komma överens men ändå, för det mesta i alla fall, tolerera olikheterna – om man vill det vill säga.

Det är dags att sluta argumentera för att konvertera andra till din egna denomination, de värderingar (mänskliga eller religiösa) som var och en personligen håller som om de är de absolut rätta, och istället själva leva utifrån det som vi förespråkar med respekt för andra människors levnadsval.

Vi kan prata hur mycket som helst om libertarianism och värderingar men utan incitament som påverkar oss i det verkliga livet uppnår vi i praktiken ingenting.


Hur man argumenterar för etatismen

Översättning av ”How To Argue For Statism” (video) av Shane Killian.

Detta bör du förstå om rationalistiska libertarianer: Vi vill att etatister [*] ska ta upp ordentliga argument mot libertarianism eller för staten! Vi vill mötas i en intelligent debatt i vilken vi utmanas och ifrågasätts för de slutsatser som vi har dragit. Faktum är att det är för att vi en gång gjorde just detta som vi nu är libertarianer, till att börja med.

Det handlar inte om att försvara det som vi vill tro på; det handlar om att se till så att vår övertygelse överensstämmer med verkligheten så nära som möjligt. Men det är mycket svårt att diskutera med etatister så länge som de fortsätter ta upp samma skit som kreationister och andra som säljer falskheter. Och jag har tagit upp åtskilliga exempel på detta på min kanal.

För ett tag sedan lade Lord T. Hawkeye upp sin YouTube-video, ”How to argue for statism”, och Travis Retriever utvecklade denna idé i sin deviantART journal. Jag tyckte att denna idé var så bra att den behöver spridas så mycket som möjligt, så jag har också utvecklat den och jag har gjort denna video för etatister överallt.

Här är några saker du behöver göra, och undvika att göra, om du vill bevisa att du har rätt och vi fel.

[*] Statsdyrkare

Fortsätt läsa…


Är Sverige anarkokapitalistiskt?

I en krönika i Expressen (2014-10-11) kritiserar Anna Dahlberg vinstintresset i den svenska välfärden, och anklagar högern för att stå för ”anarkokapitalism”.

Anna-DahlbergKrönikören Anna Dahlberg skrev nyligen en krönika [1] som publicerades i Expressen i vilken hon anklagar den avgångna allliansregeringen för att ha en grund syn på marknadsekonomin, en övertro på företagsamhet och konkurrens. Detta benämner hon ”anarkokapitalism”.

Vi kan redan här konstatera att Anna inte har en aning om vad anarkokapitalism egentligen är. Låt oss upplysa henne om det.

Artikeln ”Anarkokapitalism” på svenskspråkiga Wikipedia börjar så här:

Anarkokapitalism eller marknadsanarkism (en form av individualanarkism) är en politisk filosofi som förespråkar ett statslöst anarkistiskt samhälle med privat äganderätt. Medan anarkismen som sådan förespråkar statens avskaffande tillägger anarkokapitalismen att den enskilde förutom suveränitet över sig själv har rätt till privat egendom och förespråkar därför att polisväsende, domstolsväsende, försvarsmakt och alla andra säkerhetstjänster ska drivas privat genom frivillig finansiering på en fri marknad snarare än genom obligatorisk beskattning, fullständig avreglering av personliga och ekonomiska aktiviteter som inte inkräktar på andra människors privatliv, och en självreglerande marknad.

”Anarkokapitalism” är alltså ett etablerat begrepp med en distinkt betydelse som inte alls överensstämmer med det som Anna antyder om det politiska systemet under alliansregeringen.

För det första, anarkokapitalism kan per definition inte existera under ett etablerat våldsmonopol, en stat. Det är det prefixet ”anarko” (från anarkism, utav grekiska för ”utan härskare”) syftar på. Så hennes påstående att Sverige har blivit anarkokapitalistiskt faller redan där.

För det andra, anarkokapitalismen handlar inte heller om någon ideologisk övertygelse, och än mindre övertro, på marknadsekonomin. Det är en politisk filosofi med underliggande teori om frihet vars etiska slutsats är att tvång är fel, och den ekonomiska insikten att upprätthållandet av rätten till privat egendom, grunden för kapitalism, tjänar människors intressen bäst.

Den är i dessa två avseenden helt olik de marknadsförespråkande politiska ideologier som förespråkas i något partipolitiskt program.

Men om vi bortser från påståendet att alliansregeringen står för anarkokapitalism, utan istället enligt henne en irrationell övertro på marknaden, stämmer då hennes övriga påståenden?

New Public Management, inte anarkokapitalism

Anna skriver att:

En annan aspekt av anarkokapitalismen är att den över tid bygger upp ett industriellt komplex av övervakning. Den fina omskrivningen för detta är att ställa hårda kvalitetskrav.

Den politik som Anna kritiserar är i själva verket att marknadslösningar appliceras inom den offentliga sektorn, så kallat New Public Management.

En del av New Public Management-skolans politik är omreglering av välfärden. Vid omreglering tillåts privata aktörer vara med och konkurrera om statliga medel för en viss typ av tjänster – men staten är fortfarande beställaren av tjänsterna. Detta är alltså inte samma sak som en avreglering, då invånarna tillåts att helt på egen hand välja tjänster.

Den ”övervakning” som staten behöver bygga ut för att se över hur dessa olika samhällstjänster förmedlas, är en följd av en omreglering, och inte en avreglering.

Anna skriver vidare:

Men när behovet av att kontrollera att allting går rätt till växer, slukar det alltmer resurser och kväver professionernas autonomi.

Att en ökad diversifiering av olika tjänsteförmedlare inom vård, skola och omsorg skulle kväva professionernas autonomi är löjligt. Hur är en lärare eller läkare mer autonom om man bara har en möjlig arbetsgivare – staten – än om det finns alternativa vägar att utöva sitt yrke?

Alltmer måste regleras, redovisas och kollas. I stället för att bygga verksamheter på tillit, såsom den finska skolan exempelvis, styrs de med kontroll. Det är den amerikanska vägen – kontraktsekonomin – i stället för den nordiska.

Det Anna kallar kontraktsekonomin är den typ av kontrollsystem som sätts upp av staten vid en ”omreglering” av en viss tjänst, alltså kontrakt som staten har med privata aktörer. Om detta menas med kontraktsekonomi så är ju alla stater som på något som helst område beställer tjänster av privata aktörer – det vill säga ALLA stater – en del av denna kontraktsekonomi. Men här invänder Anna att:

Inom nationalekonomin skiljer man på enkla och komplicerade tjänster. Det förra kan vara sådant som snöröjning eller blodprovstagning och är förhållandevis lätt att lägga ut på privata aktörer. Kärnverksamheterna inom vård, skola och omsorg däremot är mycket svårare att definiera i ett kontrakt eller för kunderna/medborgarna att få en rättvisande bild av.

Hon menar att tjänster inom vård, skola och omsorg är för svåra för medborgarna att få en rättvisande bild av. Huruvida detta är något som man generellt ”[i]nom nationalekonomin skiljer på” lämnar vi osagt. Om vissa tjänster skulle vara för komplicerade för människor att själva bestämma kring borde detta rimligtvis gälla även för politiker. Om politiker inte ens kan bestämma över sin egen vård, skola och omsorg – hur kan de då rimligtvis uppskatta och koordinera dessa för resten av befolkningen?

Det anarkokapitalistiska alternativet för vård, skola och omsorg

Hur skulle då välfärden i ett anarkokapitalistiskt samhälle se ut?

I ett anarkokapitalistiskt samhälle, utan staten som beställare, så skulle kontroll över välfärden vara helt decentraliserad till kunderna. På marknader som är relativt ”avreglerade” (IT-marknaden), till skillnad från marknader som enbart är ”omreglerade” (sjukvård, skola, äldreomsorg) så har konsumenten en betydligt större möjlighet att påverka utbudet direkt genom sitt val av tjänster. På en avreglerad marknad kan alla människor i samhället bidra till en konkurrens om hur och till vilket pris dessa tjänster ska tillhandahållas. Utan ett marknadspris kan dessa tjänster omöjligt närma sig alla kunders specifika önskemål och patienter och elever utlämnas till centralplanerarnas beslut om hur tjänsterna ska vara utformade, var de ska finnas, vilka som ska få tillgång till dem, hur ofta och när. [2]

Denna avsaknad av ett rationellt pris gör att ingen verksamhet som beställs av staten centralt, oavsett om utföraren är en privat eller offentlig aktör, kan allokera resurser dit de bäst behövs. När privata aktörer är tvungna att acceptera staten som den huvudsakliga beställaren av dess tjänster, tar staten genom beskattning och regleringar bort den finansiella och lagliga möjligheten för människor att själva besluta vilken välfärd de vill ha. När staten är beställare, oavsett om staten eller privata aktörer är utförare, så ”slukar det alltmer resurser och kväver professionernas autonomi”. Staten är den som reglerar, redovisar och kollar, i stället för att verksamheter fritt kan byggas på tillit från sina kunder. På en fri marknad står det alla fritt att hitta nya, bättre lösningar på människors problem. Konkurrensen om kunders tillit är en av de främsta drivkrafterna mot ökat välstånd.

Frågan är med andra ord varför vi över huvudtaget behöver en skattefinansierad offentlig välfärd, med staten som beställare. Det anarkokapitalistiska alternativet är att vi frivilligt kommer överens om hur vi vill utbilda oss och hur vi vill vårdas.

Slutligen

Anarkokapitalismen sätter individen i centrum. En fri marknad ger individen makt över sitt eget liv – medan staten lämnar en i sticket om de inte finner att du är värd en viss behandling eller om du själv vill vara med och påverka dina barns utbildning.

I slutändan är marknaden inte separat från oss vanliga människor. Det är den process i vilken vi människor spontant och frivilligt interagerar, samarbetar, för att uppnå både individuella så väl som gemensamma mål.

*Tillägg: Termen ”anarkokapitalism” har tidigare felaktigt använts av bland andra den argentinska regeringen för att piska upp politiskt stöd. [3]

Fotnoter

[1] ”Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”, krönika av Anna Dahlberg (Expressen)

[2] Murray N. Rothbard, ”Man, Economy and State with Power and Markets”, p. 948

[3] ”The Anarcho-Capitalism Scapegoat: If Only Kirchner Understood It”

Ytterligare läsning

Jesper Ahlin: ”Vad är anarkokapitalism?”

Per Bylund, Ludwig von Mises-institutet: ”Expressens Anna Dahlberg spelar inte dum”