Vem ignorerar knapphetsprincipen?

20150527_scarcity940[1]

Ursprungligen publicerad i sitt ursprungsspråk på FEE.org. Läs artikeln här.

Alla har vi en teori om hur världen fungerar, om hur orsak och effekt hör ihop. Utan den skulle vi inte veta hur man ska börja dagen: ”Om jag vaknar upp imorgon kl. 7:00 så bör jag ta mig till arbetet i tid. Och sedan…”

Våra teorier, reglerna och priciperna utifrån vilka vi tolkar omvärlden, hjälper oss att tänka och planera, men de begränsar också till viss grad vårt tänkande och vår planering. Det kan vara en bra sak, så länge som våra teorier överenstämmer med den verkliga världen på ett rimligt sätt.

För ekonomer som studerar mänskligt handlande i den verkliga världen så är en av principerna som vi inte kan ignorera att knapphet existerar – för att få mer av en värdefull sak så måste man avstå från en annan värdefull sak. Man skulle faktiskt kunna säga att om någon inte förstår knapphetens natur och signifikans så är det ett kännetecken att denne inte är ekonom, eller åtiminstone en mycket dålig sådan.

I vardagen är det vanligtvis omöjligt att ignorera knapphetens existens. För de allra flesta av oss är det ganska uppenbart att tid och pengar inte är obegränsade, och att om vi vill ha ett större hus så behöver vi troligtvis tjäna med genom att ge upp mer utav vår fritid och arbeta mera. På en fri marknad, en utan godtycklig politisk maktutövande och aggression, är den ekonomiska verkligheten gällande knappheten en ”hård begränsning” som alltid är bra att ha i tankarna när man planerar.

Ekonomi kontra politik

Men att spåra de mer subtila och vidsträckta följderna av knappheten i ett givet antal förhållanden är en skicklighet som kräver mycket träning och övning, som så klart inte alla har gjort eller, så klart, behöver göra.

Som Murray Rothbard uttryckte det:

”Det är inte ett brott att vara okunnig om ekonomi, vilket ju är en specielaiserad disciplin som de flesta människor anser vara en ’dyster vetebskap’. Men det är helt oansvarigt att ha en hög och larmande åsikt i ekonomiska frågor medan man är kvar i detta tillstånd av okunnighet.”

Oturligt nog så frestar politiken oss till att agera oansvarigt. Politiken handlar i grunden om att erhålla och utöva politisk makt – att initiera fysiskt våld. Om den första principen inom ekonomin är att ”knapphet existerar” då är allt för ofta den första principen inom politiken att ”ignorera den första principen inom ekonomi!”.

Vid frånvaro av lagprivilegier och förföljelse måste människor i en fri marknad hantera knapphetens hårda budgetbegränsningar. Men i politikens värld kan människor försöka immunisera sig själva från knappheten genom att låta andra få betala för vad de vill ge sig själva eller sina kumpaner. Politiken är området i vilket det råder ”lätta budgetbegränsningar”, som kanske fick Margaret Thatcher att säga att ”problemet med socialismen är att man till slut gör slut på andra människors pengar”.

Oturligt nog skulle samma sak lätt kunna sägas om vanlig politik nästintill överallt idag.

Principer kontra konsekvenser

Detta antyder kanske ett annat sätt att särskilja libertarianer från de progressiva till vänster. För oss libertarianer begränsar ekonomiska principer vårt tänkande. För progressiva begränsar den ekonomiska verkligheten deras utfall.

Vad jag menar är att när progressiva, till exempel, kräver att människor betalar allt högre minimilöner till de som arbetar åt dem då ignorerar de den hårda verklighet som innebär att någon, ofta osedd, person måste bära kostnaden för deras ”medkänsla”, och att dessa andra ofta är unga och oerfarna arbetare som arbetsgivare nu kommer tycka är för kostsamma att anställa. Eller så kan en arbetsgivare dra ner på övriga förmåner som de tidigare kompenserade sina anställda med, som nu får det sämre.

Men då libertarianer från början tenderar till att vara mer uppmärksamma för ekonomiska principer så kan de bättre ta fram förslag, så att man inte skadar de människor som de progressiva ämnar att hjälpa. Libertarianer är mindre troliga att bli besvikna när deras policy konfronterar den ekonomiska verkligheten. Som någon en gång sa: ””Ekonomi är konsten att sätta parametrar på våra utopier Knapphet är en av dessa parametrar.

(Vissa lär påminnas om Thomas Sowells distinktion mellan ”begränsad syn” och ”obegränsad syn”, som jag, hur som helst, tror fokuserar mer på ens egen syn på människans natur: om den kan eller inte kan göras perfekt.)

Att innovera inom begränsningarna

Ställda inför fattigdom, osunda arbetsvillkor, kriminellt våld och många av de ihållande socioekonomiska problem som vi ofta frömånas av vänstern till att tänka bortom kapitalismen, att tänka kreativt ”utanför lådan”. Varför inte försöka ändra dessa parametrar eller ta bort några helt och hållet?

Även musikgenier från traditioner lika olika som klassisk, jazz och rock måste lära sig reglerna inom sin genre innan de kan göra genombrott och gå bortom dem. Innan han grundlade bebop fick Charlie Parker först bemästra saxofon och dåtidens musikaliska konventioner. Endast då kunde han gå bortom mainstream jazz. För att måla utanför linjerna så måste man veta var linjerna är.

Dessutom så är knappheten inte en sak som orsakats av människor som kan ogöras helt och hållet genom mänsklig viljekraft eller genom att önska bort den. Vi måste ta den i akt när vi bemöter den verkliga världen. Annars riskerar vi personligt misslyckande eller kanske ännu värre. Inget av detta betyder, dock, att vi inte dramatiskt kan reducera knappheten och åtgärda dessa problem.

Ibland är där gratisluncher. Det är möjligt att tänja på begränsningarna och reducera knappheten genom effektivitet (få ut mer utav mindre) eller, ännu viktigare, genom innovation (skapa något värdefullt som inte existerade innan). Henry For, Estee Lauder och Norman Borlag reducerade knappheten avsevärt bland bilar, kosmetika och mat – för en värld med vanliga människor inom begränsningarna hos fysiken, kemin och ekonomin.

Vi kan ta oss dit vi vill mycket snabbare när vi ser vägen.


Ekonomiska depressioner: Deras orsak och botemedel

Översättning av ”Economic Depressions: Their Cause and Cure” av Murray N. Rothbard. Texten kan läsas i sitt originalspråk här.

Börskraschen 1929, New YorkVi lever i en värld av eufemismer. Dödgrävare har blivit ”begravningsentreprenörer”, pressagenter har blivit ”pr-rådgivare” och städare har alla blivit ”lokalvårdare”. I vartenda område har rena fakta förpackats i dunkelt kamouflage.

Inte minst har detta varit sant inom ekonomivetenskapen. Förr i tiden brukade vi drabbas av periodiska ekonomiska kriser som vid dess plötsliga uppkomst kallades för ”panik”, och den kvardröjande perioden efteråt kallades ”depression”.

Den mest kända depressionen i modern tid var så klart den som började i en typisk finansiell panik 1929 och varade tills andra världskrigets ankomst. Efter katastrofen 1929 beslutade ekonomer och politiker att detta aldrig måste ske igen. Det enklaste sättet för att lyckas fullfölja detta beslut var helt enkelt att bortdefiniera begreppet ”depression”. Från och med då skulle Amerika inte lida av några fler depressioner. För när den nästa skarpa depressionen kom, 1937-38, vägrade ekonomerna helt enkelt att använda det fruktade namnet och kom på ett nytt och mycket mjukare klingande ord: ”recession”. Från och med då har vi genomlevt ganska många recessioner men inte en enda depression.

Men ganska snart blev även ordet ”recession” för hårt för de finkänsliga bland den amerikanska allmänheten. Det verkar nu som om vi hade vår senaste recession 1957-58. För efter det så har vi bara haft ”nedgångar”, eller, ännu bättre, avmattningar, eller rörelser i sidled. Så var glad; från och med nu har depressioner och till och med recessioner förbjudits genom ekonomernas semantiska fiat; från och med nu är ”nedgångar” det värsta möjliga som kan hända oss. Sådana är undren som kommer ur den ”nya ekonomin”.

John Maynard KeynesI 30 år har vår nation antagit ståndpunkten kring konjunkturcykeln som hölls av den framlidne brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som skapade den keynesianska, eller den ”Nya”, ekonomivetenskapen med sin bok, The General Theory of Employment, Interest, and Money, som publicerades 1936. Under deras diagram, matematik och inkonsekventa jargon är keynesianernas attityd mot nedgångar och fall enkelhet, till och med naivitet, självt. Om det råder inflation då antas orsaken vara ”orimliga utgifter” från allmänhetens sida; det påstådda botemedlet är att staten, den självutnämnda stabiliseraren och regleraren av nationens ekonomi, träder in och tvingar människor att spendera mindre, ”suga upp deras omåttliga köpkraft” genom ökad beskattning. Om det råder recession måste detta å andra sidan ha orsakats av otillräckliga privata utgifter, och botemedlet är nu att staten ska öka dess egna utgifter, allra helst genom underskott, därigenom bidra till nationens sammanlagda utgiftsström.

Uppfattningen att ökade statliga utgifter eller snabba pengar är ”bra för företagen” och att budgetnedskärningar eller surt förvärvade pengar är ”dåliga” genomsyrar även de mest konservativa tidningarna och magasinen. Dessa tidskrifter tar också för givet att det är den federala statens uppgift att styra det ekonomiska systemet på den trånga vägen mellan depressionens avgrund på ena sidan och inflationen på den andra, för den fria marknaden antas alltid vara benägen att ge efter en av dessa ondskor.

Alla de nuvarande ekonomiska skolorna delar samma inställning. Märk, till exempel, ståndpunkten som innehas av Dr. Paul W. McCracken, den nästkommande ordföranden för President Nixons ekonomiska råd. I en intervju med New York Times kort efter hans tillträdande [24 januari 1969] hävdade Dr. McCracken att ett av de största ekonomiska problemen som den nya administration står inför är ”hur man ska kyla ner denna inflationära ekonomin utan att samtidigt orsaka höga arbetslöshetsnivåer. Med andra ord, om det enda vi vill är att kyla ner inflationen så kan det åstadkommas. Men vår sociala tolerans gällande arbetslöshet är snäv.” Och igen: ”Jag tror att vi måste känna efter medan vi går här. Vi har inte riktigt någon erfarenhet med att försöka kyla ner ekonomin på ett ordentligt sätt. Vi drog i bromsarna 1957, men vi fick betydande glapp i ekonomin, så klart.”

Lägg märke till den grundläggande inställningen som Dr. McCracken har mot ekonomin – anmärkningsvärd endast i att den delas av nästintill alla ekonomer idag. Ekonomin behandlas likt en möjligen hanterbar, men alltid besvärlig och uppstudsig patient, med en ständig tendens att bryta ut i större inflation eller arbetslöshet. Statens funktion är att vara den vise gamle förvaltaren och läkaren, alltid vaksam, alltid mixtra för att hålla den ekonomiska patienten fungerande. Oavsett, här antas den ekonomiska patienten helt klart vara undersåte, och staten som ”läkare” dess herre.

Det är inte så länge sedan denna inställning och policy kallades ”socialism”; men vi lever i en värld av eufemismer, och nu kallar det vid mindre hårda benämningar, som ”moderering” eller ”upplyst fri företagsamhet”. Den som lever den lär.

Vad orsakar då dessa periodiska depressioner? Måste vi för alltid förbli agnostiska om orsakerna bakom upp- och nedgångarna? Är det verkligen sant att konjunkturcykler är rotade djupt inuti den fria marknadsekonomin, och att det därför krävs någon form av statlig planering om vi vill hålla ekonomin inom några stabila ramar? Uppstår helt enkelt bara uppgångar och nedgångar, eller följer en fas i cykeln logiskt sett från den andra?

Den just nu populära attityden mot konjunkturcykeln härstammar, faktiskt, från Karl Marx. Marx såg att före den industriella revolutionen, vid den senare delen av 1700-talet, så var där inga regelbundet återkommande ”boomar” och depressioner. Det rådde ekonomiska kriser när en kung deklarerade krig eller konfiskerade sina undersåtars egendom; men det fanns inga tecken på det moderna fenomen i vilket det råder allmänna och ganska regelbundna svängningar i företagens förmögenhet er, expansioner och tillbakadragningar. Då dessa cykler också äntrade scenen vid ungefär samma tid som modern industri så drog Marx slutsatsen att konjunkturcyklerna är ett inneboende karaktäristiskt drag hos den kapitalistiska marknadsekonomin. Alla de nuvarande ekonomiska skolorna, oavsett deras övriga skillnader och de olika orsakerna som de tillskriver till cykeln, håller med på denna vitala punkt: Att konjunkturcykeln har sitt ursprung någonstans djupt inne i den fria marknadsekonomin. Marknaden bär skulden. Karl Marx trodde att de periodiska depressionerna skulle bli allt värre och värre, tills massorna skulle revoltera och förstöra systemet, medan de moderna ekonomerna tror att regeringen med framgång kan stabilisera depressioner och cykeln. Men alla parter är överens om att felet finns djupt inne i marknadsekonomin och att om någonting kan undsätta oss då är det någon form av massiv statlig intervention.

Det finns, hursomhelst, några kritiska problem i antagandet om att marknadsekonomin är boven. För den ”allmänna ekonomiska teorin” lär oss att tillbud och efterfrågan tenderar att vara i ekvilibrium på marknaden och att priser på produkter liksom för faktorerna som bidrar till produktionen därför alltid tenderar att gå mot ett läge med ekvilibrium. Även om ändringar i datan, som alltid förekommer, förhindrar ekvilibrium från att någonsin uppnås, så finns det inget i den allmänna teorin om marknadssystemet som skulle redogöra för de regelbundna och återkommande upp- och nedgångsfaserna i konjunkturcykeln. Moderna ekonomer ”löser” detta problem genom att helt enkelt förvara sin pris- och marknadsteori och sin konjunkturcykelteori i separata, tätt-förslutna utrymmen, utan att de två möts, än mindre integreras med varandra. Ekonomer har, oturligt nog, glömt att det endast finns en ekonomi och att därför endast en integrerad teori. Varken det ekonomiska livet eller teorins struktur kan eller borde vara i vattentäta utrymmen; vår kunskap om ekonomin är antingen en integrerad helhet eller så är den ingenting. Ändå så nöjer sig de flesta ekonomerna med att tillämpa helt separata och, minsann, ömsesidigt uteslutande, teorier för allmän prisanalys och för konjunkturcykler. De kan inte vara genuina vetenskapsmän inom ekonomi så länge som de nöjer sig med att fortsätta att arbeta på detta primitiva sätt.

Men det finns ännu allvarligare problem med det för närvarande populära tillvägagångssättet. Ekonomer ser heller inte ett särskilt kritiskt problem för att de bryr sig inte om att lämpa sina teorier om konjunkturcykler och priser: det besynnerliga uppdelningen av entreprenörers uppgift vid tider då det råder ekonomiska kriser och depression. I en marknadsekonomi är en av de viktigaste funktionerna hos en affärsman att vara en ”entreprenör”, en människa som investerar i produktiva metoder, som köper utrustning och anställer arbetskraft för att producera något som han inte är säker kommer att ge henne någon avkastning. I korthet, entreprenörens uppgift är uppgiften att förutse den osäkra framtiden. Innan hon ger sig in på några investeringar eller produktionsband måste entreprenören, eller ”företagaren”, beräkna rådande och framtida kostnader och framtida intäkter och därför beräkna huruvida och hur mycket vinst han kommer att tjäna genom investeringen. Om han är bra på att förutse och betydligt bättre än sina konkurrenter då kommer han att erhålla vinst från sin investering. Ju bättre hans prognos är desto högre vinst tjänar han. Om hans prognoser, å andra sidan, är dåliga och han överskattar efterfrågan på sin produkt då kommer han att drabbas av förluster och ganska snart tvingas gå i konkurs.

Marknadsekonomin är en vinst-och-förlustekonomi i vilken entreprenörernas skarpsinnighet och förmåga mäts i de vinster och förluster som de erhåller. Marknadsekonomin innehåller, dessutom, en inbyggd mekanism, ett slags naturligt urval, som försäkrar överlevnad och blomstrande för de som är överlägsna på att förutse och rensar ut de som är underlägsna. För ju mer vinst de som är bättre på att förutse erhåller desto större blir deras ansvar som affärsmän, och desto mer kommer de att ha att investera i produktionssystemet. Å andra sida, ett par år av förluster kommer helt och hållet att försätta de sämre prognosmakarna i konkurs och knuffa ner dem till positionen som avlönade anställda.

Om då marknadsekonomin har en inbyggd mekanism för naturligt urval av skickliga entreprenörer, betyder det att vi, generellt sett, skulle förvänta oss att inte så många företag går i förlust. Och, faktiskt, om vi kollar på ekonomin under en genomsnittlig dag eller genomsnittligt år så finner vi att förlusterna inte är så omfattande. Men då är det udda faktum som behöver förklaras detta: Hur kommer det sig att affärsvärlden, periodvis, plötsligt upplever massiva kluster av allvarliga förluster i tider när recessionen slår till, och särskilt i kraftig depression? Det hela uppstår när företag, tidigare mycket skarpsinniga entreprenörer i deras förmåga att göra vinst och undvika förluster, plötsligt och fruktansvärt finner sig, nästintill alla, drabbas av allvarliga och oförklarliga förluster? Varför? Detta viktiga faktum måste förklaras av en teori om depressioner. En förklaring som ”underkonsumtion” – ett fall i de totala konsumtionsutgifterna – räcker inte, för det första, för det som behövs förklaras är varför affärsmän, som kunde förutse en mängd föregående ekonomiska förändringar och utvecklingar, visade sig totalt och katastrofalt vara oförmögna att förutse detta påstådda fall i efterfrågan. Varför detta plötsliga misslyckande i förmågan att förutse?

En adekvat teori om depressioner måste, därför, förklara ekonomins tendens till att gå igenom successiva upp- och nedgångar, utan att visa några tecken på att komma till rätta i någon sorts smidigt löpande, eller stilla progressivt, närmande av en jämnviktssituation. En teori om depressioner måste i synnerhet förklara de omfattande felklustren som snabbt och plötsligt framträder vid en ekonomisk kris, och fortlever genom depressionsperioden tills återhämtningen. Och det finns ett tredje allmänt faktum som en konjunkturcykelteori måste förklara. Upp- och nedgångarna är alltid mer intensiva och allvarliga i ”kapitalvaruindustrierna”, industrierna som tillverkar maskiner och utrustning, de som producerar industriråvaror eller konstruerar industrianläggningar, än i industrierna som tillverkar konsumentvaror. Här är ett annat faktum om konjunkturcykelns liv som måste förklaras – och uppenbarligen inte kan förklaras med teorier om depressioner som den populära underkonsumtionsdoktrinen: Att konsumenter inte spenderar tillräckligt på konsumentvaror. För om otillräckliga utgifter är syndaren, hur kommer det sig då att detaljhandeln är det sista och minsta att falla i en depression, och att depressioner egentligen slår till mot sådana industrier som maskinverktyg, kapitalutrustning, tillverkning, och råvaror? Å andra sidan är det dessa industrier som egentligen bär iväg i konjunkturcykelns inflationsdrivande uppgångsfas, och inte de företag som tjänar konsumenter. En adekvat teori om konjunkturcykeln måste också, därför, förklara upp- och nedgångarnas mycket större inverkan i industrierna som tillverkar icke-konsumentvaror, eller ”produktionsvaror”.

David RicardoSom tur är finns det en korrekt teori om depressioner och konjunkturcykler, även om den allmänt sett har försummats i dagens ekonomivetenskap. Den, med, har också en lång tradition inom ekonomisk idéhistoria. Denna teori hade sin början på sjuttonhundratalet med den skotske filosofen och ekonomen David Hume, och det tidiga artonhundratalet med den framstående engelske ekonomen David Ricardo. I huvudsak såg dessa ekonomer att en annan avgörande institution hade uppkommit i mitten på sjuttonhundratalet, tillsammans med det industriella systemet. Detta var bankväsendet, med kapacitet att expandera krediter och penningmängd (först, i form av papperspengar, eller sedlar, och senare i form av avistainlåning, eller checkkonto, som genast är inlösbara mot kontanter hos bankerna). Det var dessa kommersiella banker, såg ekonomerna, som höll nyckeln till de mystiska återkommande cyklerna med expansion och tillbakadragning, upp- och nedgångarna, som hade förbryllat iakttagarna sedan mitten av sjuttonhundratalet.

Den ricardianska konjunkturcykelanalysen lät något likt följande: De naturliga pengar som uppstår som sådana på världens fria marknad är användbara råvaror, vanligtvis guld och silver. Om pengarna bara begränsades till dessa råvaror då skulle ekonomin i helhet fungera så som den gör inom särskilda marknader: En smidig anpassning av tillgång och efterfrågan, och därför inga konjunkturcykler med upp- och nedgångar. Men injektion av bankkrediter tillför ett annat avgörande och omstörtande element. För bankerna expanderar krediter och därför pengar i form av sedlar eller depositioner som teoretiskt sett är inlösbara mot guld på begäran, men i praktiken tydligen inte är det. Till exempel, om en bank har 1000 uns guld i ett valv, och den utfärdar lagerbevis som omedelbart kan lösas in för 2500 uns guld, då har den tydligen utfärdat 1500 uns guld mer än den möjligen kan lösa in. Men så länge som det inte råder ett samordnat språng till banken för att lösa in dessa kvitton, så fungerar dess lagerbevis likt guld på marknaden, och därför är det möjligt för banken att expandera landets penningmängd med 1500 uns guld.

Bankerna börjar då glatt att expandera krediterna, för ju mer de expanderar krediterna desto större kommer deras vinst att bli. Detta resulterar i en expansion av penningmängden i ett land, låt oss säga England. Medan utbudet av pappers- och bankpengar ökar i England så ökar engelsmännens inkomster och utgifter i pengar, och den ökade mängden pengar bjuder upp priset på engelska varor. Resultatet är inflation och en ekonomisk uppgång inom landet. Men denna inflationsdrivna uppgången, medan den glatt fortlöper, sår fröet till sin egen undergång. För medan Englands penningmängd och inkomster ökar så fortsätter engelsmännen att köpa fler varor från utlandet. Dessutom, medan engelska priser dessutom går upp så börjar engelska varor förlora sin konkurrensförmåga mot produkter från andra länder som inte har inflaterat, eller har inflaterat i en mindre utsträckning. Engelsmännen börjar köpa mindre hemma och mer utomlands, medan utlänningar köper mindre i England och mer hemma; resultatet är ett underskott i den engelska betalningsbalansen, med en fallande engelsk export som ligger avsevärt mycket efter import. Men om import överstiger export då betyder det att pengar måste flöda ut ur England till andra länder. Och vilka pengar kommer detta att vara? Säkerligen inte engelska sedlar eller depositioner, för fransmän eller tyskar eller italienare har litet eller inget intresse alls i att förvara sina pengar i engelska banker. Dessa utlänningar kommer därför att ta sina banksedlar och depositioner och gå till de engelska bankerna för lösa in dem mot guld – och guld kommer att vara den typ av pengar som kommer att tendera till att ständigt flöda ut ur landet medan den engelska inflationen fortsätter. Men detta betyder att engelska bankkrediter mer och mer kommer att ständigt öka ovanpå den krympande guldreserven i de engelska bankvalven. Medan uppgångarna fortsätter kommer vår hypotetiska bank att expandera dess lagerbevis från, låt säga 2500 till 4000 uns, medan dess guldreserv minskar till, säg, 800. För bankerna är, trots allt, skyldiga att återköpa sina skulder i kontanter, och deras kontanter flödar snabbt ut medan de tar på sig berg av skulder. Således kommer bankerna eventuellt att tappa modet, och stoppa sin kreditexpansion, och för att rädda sig själva, minska sina banklån ofullständigt. Ofta så utlöses denna reträtt av ruinerande språng till bankerna som initieras av allmänheten, som också har blivit allt mer nervösa om nationens bankers allt mer skakiga tillstånd.

Bankernas tillbakagång vänder på bilden av ekonomin; tillbakagång följer uppgång. Bankerna drar tillbaka, och företag lider medan påtryckningarna ökar för att skuldåterbetalning och tillbakadragning. Den fallande tillgången av bankpengar leder, i sin tur, till ett fall av engelska priser i helhet. Medan penningmängden och inkomsterna faller, och engelska priser kollapsar, blir engelska varor relativt mer attraktiva jämfört med utländska produkter, och betalningsbalansen återgår av sig självt, när export överstiger import. Medan guld flödar in i landet, och då bankpengarna minskar ovanpå den expanderande guldreserven, blir bankernas tillstånd mycket sundare.

Detta är syftet med konjunkturcykelns depressionsfas. Observera att det är en fas som uppstår ur, och oundvikligen uppstår ur, den föregående expansionsdrivna uppgången. Det är den föregående inflationen som gör depressionsfasen nödvändig. Vi ser, till exempel, att depressionen är den process i vilken marknadsekonomin justeras, gör sig av med överdrifterna och förvrängningarna som kom ut den föregående inflationsdrivna uppgången, och återetablerar sunda ekonomiska förutsättningar. Depressionen är den obehagliga men nödvändiga reaktionen till förvrängningarna och överdrifterna i den föregående uppgången.

Varför börjar då nästa cykel? Varför tenderar konjunkturcykler till att vara återkommande och beständiga? För när bankerna i princip har återhämtat sig, och är i ett mycket sundare tillstånd, så är de fast beslutna att fortsätta på sin naturliga gång mot kreditexpansion, och nästa uppgång följer, och sår fröet till nästa oundvikliga nedgång.

Men om bankväsendet är orsaken till konjunkturcyklerna, är inte bankerna också en del av den privata marknadsekonomin, och kan vi inte därför säga att den fria marknaden fortfarande är syndaren, bara inom banksektorn i den fria marknaden? Svaret är Nej, för bankerna skulle, för det första, aldrig gemensamt kunna expandera krediterna om det inte vore för statlig intervention och uppmuntran. För om bankerna verkligen vore konkurrensdrivna så skulle en banks kreditexpansion leda till att dess konkurrenter snabbt samlar på sig dess skulder, och konkurrenterna skulle snabbt begära att den expanderade banken löser in kontanter. I korthet, en banks rivaler kommer att begära att banken löser in guld eller kontanter på samma sätt som utlänningar, förutom att denna process är snabbare och därför skulle sätta stopp för begynnande inflation innan den ens startar. Banker kan endast expandera bekvämt unisont när det finns en centralbank, i grund och botten en statlig bank, som åtnjuter ett statligt monopol, och en privilegierad position påtvingad av staten över hela bankväsendet. Det var först när ett centralbankväsende inrättades som bankerna blev förmögna att expandera under en längre tidsperiod och den bekanta konjunkturcykeln påbörjades i den moderna världen.

Centralbanken får sin kontroll över banksystemet genom statliga åtgärder som: Att göra sina egna förpliktelser till lagligt betalningsmedel för alla skulder och antagbara i skatter; beviljar centralbanken ett monopol över utfärdandet av banksedlar, till skillnad från depositioner (Bank of England i England, den statligt inrättade centralbanken, hade lagmonopol över banksedlar i London-området); eller genom fullständigt tvång mot bankerna till att använda centralbanken som förvar åt sina kontantreserver (sin i Förenta staterna och dess Federal Reserve System). Inte så att bankerna klagar över denna intervention; för det är inrättandet av centralbankväsendet som gör denna långvariga bankkreditexpansion möjligt, då expansionen av centralbankssedlar tillför utökade kontantreserver för hela banksystemet och tillåter alla kommersiella banker att expandera alla deras krediter. Centralbanksväsendet fungerar likt en mysig obligatorisk bankkartell som expanderar bankernas förpliktelser; och bankerna kan nu expandera ovanpå en större bas kontanter i form av centralbankssedlar likaså guld.

Så nu ser vi, till slut, att konjunkturcykeln inte uppstår genom mystiska misslyckande i den fria marknadsekonomin, utan snarare motsatsen: Genom systematisk statlig intervention i marknadsprocessen. Statlig intervention ger upphov till bankexpansion och inflation, och, när inflationen når sitt slut, så tar den påföljande depressionen-justeringen över.

Den ricardianska konjunkturcykelteorin greppade det väsentliga i en konjunkturcykelteori: Den återkommande naturen hos cykelns faser, depressionen som justering till följd av intervention snarare än som konsekvens av en fri marknadsekonomi. Men två problem hade ännu inte förklarats: Varför uppstår det plötsligt ett kluster av misslyckande, varför felar plötsligt den entreprenöriella funktionen, och varför så väldigt mycket större fluktuationer i industrierna som tillverkar produktionsvaror än i de som tillverkar konsumentvaror? Den ricardianska teorin förklarade endast prisnivåernas rörelse, i allmän affärsverksamhet; det finns ingen antydan om en förklaring till de väldigt skilda reaktionerna i kapital- och konsumentvaruindustrierna.

Ludwig von Mises

Den korrekta och fullt utvecklade konjunkturcykelteorin uppfanns och framfördes till slut av den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises, när han var privatdozent i Wien. Mises utvecklade anspelningar till sin lösning på det avgörande problemet i konjunkturcykelteorin i sin viktiga Theory of Money and Credit, som publicerades 1912, och som fortfarande, nästan 60 år senare, är den bästa boken om penningteori och bankväsende. Mises utvecklade sin cykelteori under 1920-talet, och den fördes till den engelskspråkiga världen av Mises framstående anhängare, Friedrich A. von Hayek, som kom från Wien för att undervisa vid London School of Economics under det tidiga 1930-talet, och som publicerade, på tyska och på engelska, två böcker som tillämpade och utvecklade Mises cykelteori: Monetary Theory and the Trade Cycle, och Prices and Production. Då Mises och Hayek var österrikare, och också inom samma tradition som 1800-talets stora österrikiska ekonomer, så har denna teori i litteraturen blivit känd som den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin (eller ”monetära överinvesteringsteorin”).

Genom att bygga på ricardianernas verk, på generell ”österrikisk” teori, och på sin egen skaparförmåga, så utvecklade följande konjunkturcykelteori:

Utan bankkreditexpansion tenderar tillgång och efterfrågan att hållas i jämvikt genom det fria prissystemet, och inga kumulativa uppgångar eller nedgångar kan då utvecklas. Men när staten, genom sin centralbank, stimulerar bankkreditexpansionen genom att expandera centralbankens förpliktelser och därför kontantreserverna hos nationens alla kommersiella banker. Bankerna fortsätter sedan att expandera krediterna och således nationens penningmängd i form av checkinlåningar. Som ricardianerna såg så driver denna expansion av bankpengar upp priserna för varor och orsakar således inflation. Men Mises visade att det gör något annat, och något ännu illvilligare. Bankkreditexpansion, genom att ösa in nya lånemedel i affärsvärlden, sänker artificiellt räntan till en nivå under dess nivå på den fria marknaden.

På den fria och obehindrade marknaden sätts räntan helt efter ”tidpreferenserna” hos alla de individer som utgör marknadsekonomin. För syftet med ett lån är att en ”aktuell vara” (pengar som kan användas i idag) kan bytas mot ett ”framtida vara” (en skuldsedel som bara kan användas någon gång i framtiden). Då människor alltid föredrar att ha pengar nu framför förväntningen att få samma mängd pengar någon gång i framtiden så påbjuder den aktuella varan alltid en premie på marknaden under tiden som kommer. Denna premie är räntan, och dess storlek varierar enligt graden till vilken människor föredrar nutid framför framtid, dvs., graden av tidpreferenser.

Människors tidpreferens bestämmer också utsträckningen till vilken människor kommer att spara och investera, i jämförelse med hur mycket de kommer att konsumera. Om människors tidpreferenser skulle falla, dvs., om graden av tidpreferens för nutid över framtid faller, då kommer människor att tendera till att konsumera mindre nu och spara och investera mer; på samma gång, och av samma anledning, faller också räntan, tidrabatten. Ekonomisk tillväxt uppkommer till största delen till följd av fallande tidpreferenser, som leder till att sparande och investering ökar proportionellt till konsumtion, och även till att räntorna faller.

Men vad händer när räntan faller, inte på grund av lägre tidpreferenser och ökat sparande, men på grund av statlig intervention som befordrar expansion av bankkrediter? Med andra ord, om räntan faller artificiellt, på grund av intervention, snarare än naturligt, till följd av konsumenternas omdömen och preferenser?

Det som uppstår är trubbel. För affärsmännen, som ser räntan sjunka, reagerar som de alltid skulle och borde på sådan förändring i marknadssignaler: De investerar mer i kapital och produktionsvaror. Investeringar, särskilt i långvariga och tidskonsumerande projekt, som tidigare framstod som olönsamma och nu verkar lönsamma, för att ränteavgiften har fallit. I korthet, affärsmännen reagerar som de skulle reagera om sparandet verkligen hade ökat: De expanderar sina investeringar i varaktig utrustning, i kapitalvaror, i industriråvaror, i konstruktion jämfört med direkt produktion av konsumentvaror.

Företag lånar, i korthet, glatt de nya expanderade bankpengarna som kommer till dem till ett lägre pris; de använder pengarna till att investera i kapitalvaror, och eventuellt betalas dessa pengar ut i högre hyror för land, och högre löner till arbetare i kapitalvaruindustrin. Den utökade efterfrågan bjuder upp priset på arbetet, men företagen tror att de kan betala de högre kostnaderna för att de har blivit lurade av stat-och-bank-interventionen i lånemarknaden och dess avgörande manipuleringen av marknadens räntesignal.

Problemet kommer så snart som när arbetarna och godsägarna – för det mesta den förstnämnda, då bruttoinkomsterna betalas ut i löner – börjar spendera de nya bankpengarna som de har fått i form av högre löner. För allmänhetens tidpreferens har egentligen inte blivit lägre; allmänheten vill inte spara mer än den har. Så arbetarna börjar konsumera det mesta av deras nya inkomst, i korthet, för att återupprätta de gamla proportionerna mellan konsumtion och sparande. Detta betyder att de omdirigerar spenderingen tillbaka till industrierna som tillverka konsumentvaror, och de varken sparar eller investerar tillräckligt för att köpa nyproducerade maskiner, kapitalutrustning, och industriråvaror, osv, Detta avslöjas som en plötslig kraftig och fortlöpande depression i produktionsvaruindustrierna. När konsumenterna har återetablerat sina önskade proportioner mellan konsumtion och investering visar det sig att företag har investerat för mycket i kapitalvaror och underinvesterat i konsumentvaror. Företag har blivit förförda av statens manipulering och artificiella sänkning av räntan, och agerade som om det fanns fler besparingar tillgängliga att investera än det faktiskt finns. Så snart som de nya bankpengarna hade trängt igenom systemet och konsumenterna hade återupprättat de gamla proportionerna blev det tydligt att det inte fanns tillräckligt med besparingar för att köpa produktionsvaror, och att företagen hade felinvesterat de begränsade besparingarna som fanns tillgängliga. Företagen överinvesterade i kapitalvaror och underinvesterade i konsumentprodukter.

Den inflationsdrivna uppgången leder därför till förvrängningar i pris- och produktionssystemet. Priserna på arbete och råvaror i kapitalvaruindustrierna har bjudits upp under uppgången, för högt för att vara lönsamt när konsumenterna väl återbekräftar sina gamla konsumtions-och-investeringspreferenser. ”Depressionen” kan därför ses som den nödvändiga och hälsosamma fas i vilken marknadsekonomin gör sig av med och likviderar uppgångens osunda och oekonomiska investeringar, och återupprättar de proportioner mellan konsumtion och investering som konsumenterna verkligen begär. Depressionen är den smärtsamma men nödvändiga process i vilken den fria marknaden gör sig av med de överdrifter och misstag som uppstått under uppgången och återupprättar marknadsekonomin och dess förmåga att effektivt tjäna massan med konsumenter. Då priserna för produktionsfaktorerna har bjudits för högt under uppgången så betyder det att priset på arbetskraft och varor i dessa kapitalvaruindustrier måste tillåtas falla tills de rätta marknadsförhållandena återupptas.

Då arbetarna får de höjda pengarna i form av högre löner ganska snabbt, hur kommer det sig att uppgångarna kan pågå under många år utan att deras osunda investeringar avslöjas, innan misstagen till följd av manipulering av marknadssignalerna blir uppenbara, och depressions-justeringsprocessen börjar ta vid? Svaret är att uppgångarna vore kortlivade om bankkreditexpansionen och påföljande pressandet av räntan under marknadsnivån vore en engångsföreteelse. Men poängen är att kreditexpansionen inte alls är en engångsföreteelse; den fortsätter igen och igen, och konsumenterna ges inte någon chans att återupprätta de rätta proportionerna mellan konsumtion och sparande, de stigande priserna i kapitalvaruindustrierna får aldrig komma ikapp de inflationsdrivna stigande priserna. Likt återupprepad dopning av en häst går uppgången mot sin dom, genom repeterade doser av stimulerande bankkrediter. Det är endast när bankkreditexpansion till slut måste sluta, antingen för att bankerna går in i ett osäkert tillstånd eller för att allmänheten börjar tveka på den pågående inflationen, att vedergällningen måste komma ikapp nedgången. Så snart som kreditexpansionen likvideras då måste skulden betalas av, och den oundvikliga justeringarna likvidera de uppgångens osunda överinvesteringar, med återförsäkran från en större proportionerlig betoning på produktion av konsumentvaror.

Den misesianska konjunkurcykelteorin förklarar alla våra gåtor: Cykelns återupprepade och återkommande natur, de massiva klustren med entreprenöriella misstag, upp och nedgångarnas oerhörda intensitet i industrierna som tillverkar produktionsvaror.

Mises pekar ut den inflationsdrivande bankkreditexpansion som drivs av staten och dess centralbank som skyldig för cykeln. Vad anser Mises bör göras, låt säga av staten, när depressionen ankommer? Vad är statens roll i att botemedlet mot depressionen? För det första, staten bör sluta att inflatera så snart som möjligt. Det stämmer att detta, oundvikligen, omedelbart kommer att stoppa uppgången, och påbörja den oundvikliga recessionen eller depressionen. Men ju längre som staten väntar att göra detta desto värre kommer den nödvändiga justeringen att bli. Ju tidigare depressions-justeringen blir av desto bättre. Det betyder, också, att staten aldrig bör ge finansiellt stöd i osunda affärssituationer; den bör aldrig lösa ut eller låna ut pengar till företag som är i trubbel. Gör den det så förlänger den helt enkelt lidandet och omvandlar en annars snabb och kvick depressionsfas till en långdragen kronisk sjukdom. Staten bör aldrig försöka stödja höga lönenivåer och priser på produktionsvaror; genom att göra det förlänger och fördröjer man slutförande av depressions-justeringsprocessen på obestämd tid; de kommer att orsaka en definit och förlängd depression och massarbetslöshet i de viktigaste kapitalvaruindustrierna. Staten bör inte försöka inflatera igen, för att komma ut ur depressionen. För även om man åter lyckas inflatera så kommer det att orsaka större trubbel senare. Staten bör inte göra något för att uppmuntra till konsumtion, och den måste inte öka sina egna utgifter, för detta kommer att öka konsumtions/investerings-proportionerna ytterligare. Faktum är att skära ner den statliga budgeten kommer att förbättra proportionerna. Det som ekonomin behöver är inte mer utgifter genom konsumtion utan mer sparande, för att validera några av uppgångens orimliga investeringar.

Därför bör staten göra absolut ingenting, enligt den misesianska depressionsanalysen. Den bör, om man utgår från ekonomins hälsa och att avsluta depressionen så fort som möjligt, hålla sina händer borta, laissez-faire. Allting som den gör kommer att förlänga och hindra marknadens justeringsprocess; ju mindre den gör desto snabbare kommer att marknadens justeringsprocess att verka, och sund ekonomisk återhämtning kommer att följa.

Den misesianska ordinationen är därför exakt det motsatta till den keynesianska: Den är att staten ska hålla sina händer borta från ekonomin helt och hållet och begränsa sig till att stoppa sin egen inflation och att skära ner sin egen budget.

Man har idag helt glömt, även bland ekonomer, att den misesianska förklaringen och analysen av depressionen gjorde stora framsteg precis under den stora depression under 1930-talet, precis den depression som alltid framförs av dem som påstår att den fria marknadsekonomin är det enskilt största och mest katastrofala misslyckandet för laissez faire-kapitalismen. Det var inte alls så. 1929 var oundvikligt på grund av den ofantliga bankkreditexpansion som ägde rum i västvärlden under 1920-talet: en politik som medvetet antogs av de västerländska staterna, och allra viktigast av Federal Reserve-systemet i de Förenta Staterna. Det möjliggjordes av västvärldens misslyckande att återgå till en genuin guldmyntfot efter det Första världskriget, och på så sätt tilätts staterna driva mer inflationsdrivande politik. Alla tror nu att President Coolidge trodde på laissez-faire och en omanipulerad marknadsekonomi; det gjorde han inte, och tragiskt nog, allra minst inom området för pengar och kredit. Tråkigt nog lades skulden för synderna och misslyckandena efter Coolidges intervention på en icke-existerande fri marknadsekonomi.

Om Coolidge gjorde 1929 oundvikligt så var det President Hoover som förlängde och stärkte depressionen, omvandlade den från en typisk allvarlig men snabbt upphörande depression till en utdragen och nästintill ödesdiger sjukdom, en sjuk som enbart ”botades” av Andra världskrigets förintelse. Hoover, inte Franklin Roosevelt, var upphovsmannen bakom ”the New Deal”: i huvudsak en massiv användning av staten till att göra exakt vad den misesiska teorin skulle varna oss mot – att stötta upp lönenivåerna över nivån på en fri marknad, att stötta upp priser, inflatera krediter, och låna ut pengar till osäkra affärslägen. Roosevelt avancerade bara, till en stor utsträckning, det som Hoover hade påbörjat. Resultatet var för första gången i amerikansk historia en ständig depression och nästintill permanent massarbetslöshet. Coolidge-krisen blev en makalös förlängd Hoover-Roosevelt-depression.

Ludwig von Mises hade förutspått att depressionen under den stora boomens glansperiod under 1920-talet – en tid, liksom idag, när ekonomer och politiker, beväpnade med en ”ny ekonomivetenskap” kring ständig inflation, och med nya ”verktyg” försedda av det federala reservsystemet, utlyste en ständig ”ny tidsålder” med permanent välstånd som garanterats av våra visa ekonomidoktorer i Washington. Ludwig von Mises, ensamt beväpnad med en korrekt teori om konjunkturcykeln, var en av de få ekonomer som förutsåg den stora depressionen, och således var världen tungen av lyssna på honom med respekt. F.A. Hayek spred ordet i England, och de yngre engelska ekonomerna höll alla under 1930-talet på att anta den misesiska konjukturcykelteorin i sin analys av depressionen – och antog, så klart, även en strikt policy för en fri marknad som följde med teorin. Oturligt nog så har ekonomerna nu antagit Lord Keynes historiska uppfattning: Att ingen ”klassisk ekonom” hade någon teori om konjunkturcykeln tills Keynes förde fram en 1936. Det fanns en teori om depressionen; det var den klassiska ekonomiska traditionen; dess recept var strikta hårda pengar och laissez-faire; och det antogs väldigt fort, i England och även i Förenta staterna, som den accepterade teorin om konjunkturcykler. (Särskilt ironiskt är att en stor ”österrikisk” förespråkare i Förenta staterna var under det tidiga och i mitten på 1930-talet ingen annan än Professor Alvin Hansen, som ganska snart utmärkte sig som en enastående keynesiansk lärljunge i detta land.)

Det som genomdränkte den växande acceptancen för den misesiska konjunkturcykelteorin var helt enkelt den ”keynesianska revolutionen” – den häpnadsväckande röjningen som keynesiansk teori gjorde i den ekonomiska världen kort efter publiceringen av the General Theory 1936. Det är inte så att den misesiska teorin motbevisades med framgång; den blev bara bortglömd i rushen att bestiga den plötsligt moderna Keynesianska bandvagnen. Några av de ledande anhängarna av Mises teori – som säkert visste bättre – gav efter doktrinens nyetablerade vindar, och vann ledande poster på amerikanska universitet till följd av det.

Men nu har den tidigare ärke-keynesianska The Economist nyligen deklarerat att ”Keynes är död”. Efter över ett decenium av bemötande av viktig teoretisk kritik och motargument från envisa ekonomiska fakta så befinner sig nu keynesianerna i allmän och massiv reträtt. Ännu en gång erkänner man ovilligt att pengamängden spelar en betydande roll i cyklerna. Tiden är mogen — för ett återupptäckande, en renässans, av Mises konjunkturcykelteori. Den kan inte komma för sent; om den skulle göra det, skulle hela begreppet av ett ekonomiråd svepas iväg, och vi skulle se en massiv reträtt bland regeringen från den ekonomiska sfären. Men för att allt detta ska ske måste den ekonomiska världen och publiken i stort, bli varse om existensen av den förklaring för konjunkturcykeln som har knuffats undan på hyllan i allt för många tragiska år.

Denna essä publicerades ursprungligen [i sitt ursprungsspråk] som en minibok av Constitutional Alliance of Lansing, Michigan, 1969.

Vi reserverar oss för eventuella skriv- och översättningsfel. Förslag på förbättringar mottages gärna.


Förtjänar de rika att få vara rika?

moonbat_brandFör ett tag sedan släpptes ett videoklipp med journalisten och aktivisten George Monbiot och komikern och tillika kändisaktivisten Russell Brand i vilket de i korthet hävdar att de rika inte förtjänar sin rikedom, särskilt om de har ärvt den, och att de lider av ett så kallat ”self-attribution fallacy” – som beskrivits av Monbiot. [1] Då de båda är att beskriva som socialister så är deras agenda inte dold. Låt oss dock bryta ner deras konversation. Förtjänar de rika verkligen att få vara rika?

Grunden i deras antagande är den så kallade the ”self-attribution fallacy” i vilket människor hävdas tillskriva deras egna handlingar som en avgörande faktor i deras lyckande. Dess närmaste riktiga psykologiska fenomen är ”fundamental attribution error”.  Deras långdragna poäng är att människor är mer själviska ju mer framgångsrika de är. Detta förvillar dock från den egentliga frågeställningen.

Så, förtjänar då verkligen de rika sin egendom – även om de har ärvt den? Först, vad är ett arv? Det är en gåva. Något som frivilligt har tilldelats någon eller, helt enkelt, efterlämnats. Vi antar här att inget brott – stöld – bevisligen har begåtts i förvärvande av välståndet, annars är det så klart förkastligt. Men hur som helst, själva bedömningen om huruvida någon förtjänar gåvan eller inte är subjektiv. Människor har olika åsikter om det. Det är dock arvets utfärdare som har rätten att avgöra om huruvida mottagaren får ta emot det eller inte då den för tillfället äger sakerna som ingår. Mer komplext än så är det inte.

Vad Brand och Monbiot vill hitta är en annan avgörande faktor som förblir odefinierad. Genom att blanda in the ”self-attribution fallacy” så vill de få rika människor att framstå som oförtjänta sina ärvda tillgångar. Det är sannolikt få som skulle hävda att de har åstadkommit allt själv, utan hjälp. Men när det kommer till arv, då kommer frågan: hur bevisar de sig förtjänta då? Det finns ju ingen objektiv definition av förtjänt. Det ligger ju, trots allt, i betraktarens ögon och rätten att bestämma över resurserna tillfaller ägarna.

Om vi ska definiera ”förtjänt” utifrån den grad man tillför samhället så är marknadens vinst- och förlust-mekanism det enda giltiga objektiva sätt för att fastställa detta. Går du i vinst tyder det på att du har gjort något bra – om inte, så nej. De som har ärvt sina tillgångar men är oförtjänta kommer att gå i förlust. Detta för att människor får välja att anlita aktörerna frivilligt utifrån sina egna omdömen. Det förstår dock varken Monbiot eller Brand till någon tillräcklig grad.

Det nämns något om den nuvarande samhällsordningen – med syftning på den politiskt polariserade debatten mellan socialister och konservativa i Storbritannien. Denna ordning ska, så klart, inte ses som den absoluta. Det är faktiskt inte något partistyres uppgift att bestämma samhällsordningen. Inte heller adel och så vidare. Libertarianer hävdar, till skillnad från både socialister och konservativa, att ordningar kan både uppstå och upprätthållas spontant, organiskt och inte minst frivilligt utan en enväldig stat som nav. Om ändå Brand och Monbiot satte sig in i libertariansk filosofi istället för att fördöma allt likt religiösa messiasgestalter.

Vad än dessa kändisaktivister säger så har de inte den slutliga lösningen. Den har vi tillsammans genom marknadsprocessen. Den kan inte planeras fram centralt och verkställas med tvång, likt i någon grad av socialism.

Referenser

  1. The Self-Attribution Fallacy – George Monbiot (2011-11-7)

Editerad den 7 januari 2015 kl 19:15.

Rothbard-institutet har tidigare publicerat en kommentar på en översättning av en krönika av George Monbiot som publicerades i ETC. Den kan läsas här.


Om årets Nobelpris i ekonomisk vetenskap

Ieco_medal_intro[1] måndags presenterade Nobelkommittén vid Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) 2014 års mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. [1]

Priset tilldelas i år den franske nationalekonomen Jean Tirole, professor i ekonomi vid Toulouse School of Economics (TSE), för hans ”analys av marknadsmakt och reglering”. [2] Han är verksam inom flera områden, däribland industriell ekonomi och spelteori, från vilka hans teorier har utvecklats.
JEAN TIROLE

Tiroles verk är en analys av monopolistiska företags makt på marknaden och hur staten med regleringar kan motivera monopolisterna i frånvaro av konkurrens från andra aktörer, samt förhindra att deras makt missbrukas. Han föreslår därtill ett antal komplexa tekniska lösningar för att se till så att monopolen får incitament till att producera.

Då hans teori till ytan förefaller logiskt konsekvent så är det, som Joe Salerno vid Mises Institutet säger, ett pseudoproblem ur ett österrikiskt perspektiv.

Låt oss först sammanfatta Tiroles teorier.

Introduktion till Tiroles analys

Jean Tiroles analys utgår från att konkurrens är fördelaktig. Konkurrens genom vinstintresse ger företag ett incitament till att göra bra ifrån sig och bli effektivare.

Det hävdas dock att det finns en mörk sida också: att företag kan bli så stora så att de kan blockera mindre konkurrenter enbart för att de är listigare. Det uppstår då en monopol- eller oligopolsituation i vilken de inte längre anses styras av samma motiv som de gjorde innan. De drivs inte längre av effektivitet, utan kan missbruka sin ledande position.

Dessa marknadssituationer anses förekomma under följande förhållanden:

  1. Branscher som domineras av ett fåtal företag med stora marknadsandelar.
  2. Företag i områden där konkurrens anses omöjlig, t.ex. järnvägsnätet och elnätet – så kallade ”naturliga monopol”.

Detta är den enkla uppdelning som görs av merparten av dagens ekonomer.

Problemet som dessa ekonomer idag ser, i jakten på omöjlig marknadsperfektion, vad än det må vara, är hur man får dessa monopol och oligopol till att agera på ett effektivt sätt i avsaknaden av konkurrens. Det är här som Tirole anses komma med insikter och verktyg åt lagstiftarna. För detta tilldelas han nu ekonomipriset.

Asymmetrisk information

Enligt Tirole kommer ”marknadsfelen” gällande oligopol utav att de dominanta företagen känner till mer om sina produkter än lagstiftarna och konsumenterna som köper dem. Därför kan de inte reglera företagen och branscherna på ett bra sätt. Detta är vad han kallar ”asymmetrisk information”.

Konkurrenslagstiftning har fram till nyligen behandlat företag på samma sätt, vilket har visat sig inte fungera. Tiroles slutsats är att det inte finns några universella lösningar gällande konkurrenslagstiftning. Han menar att istället för att lagstiftarna ska tvinga in alla företag i ett gemensamt kontrakt så bör de förhandla om villkoren individuellt.

Han har därför bidragit med en ”smart samling produktionskontrakt” mellan lagstiftare och dominanta firmor som sägs lösa problemet. Detta ska eliminera problemet med asymmetrisk information för att det då ska ge företag incitament till att producera och sänka kostnaderna samtidigt som de driver ut ”oskäliga vinster” – som ses som dåliga för ekonomin.

Detta sammanfattar hans teorier för vilka han tilldelas ekonomipriset.

Kritik

Likt de flesta andra ekonomer utgår Tirole ifrån att monopol och oligopol, fåtalskonkurrens, uppstår som en självklarhet på marknaden under särskilda marknadssituationer, och ger upphov till ”marknadsfel”. Därmed drar han slutsatsen att staten måste reglera. Han inser att regleringar också kan ha dålig inverkan, men hans bias får honom till att underskatta detta.

Konkurrensen mellan storföretag skildras ju ofta i media som ett spel eller krigföring. Detta är dock en felaktig analogi för vad konkurrens verkligen är: en öppen process, i viken företag strävar efter att tillfredsställa konsumenters efterfrågan – inte att kriga och erövra. Det finns ingen anledning att behandla fåtalskonkurrens som en egen sort. Företag med stora marknadsandelar drivs av samma faktorer som mindre företag.

Att entreprenören vet mer om sina produkter än sina kunder är dessutom en naturlig del av entreprenörskapet. För skulle kunden anlita entreprenören om denne inte hade mer kunskap än dem? Nej, så klart. Då hade kunden själva varit entreprenörer och konkurrerat med denne. Detta ”kunskapsglapp” mellan företag och kund är i sig inte en dålig sak. Vi lever i en komplex ekonomi där alla inte kan vara experter på allt – inte ens lagstiftare.

De frågor vi egentligen bör ställa är:  Hur kan företag (oavsett storlek) komma till att blockera varandra? Vad gör detta möjligt?

Företag använder sådant som patent för att med lagen hindra andra från att imitera dem, och lockas av politiska kontrakt och bidrag som ger dem ett övertag. De gör så för att möjligheten finns för dem och att det från deras perspektiv vore oklokt att inte göra det. Inte nödvändigtvis för att dominera. Vissa registrerar patent för att de ser det som en självklarhet att de ska ha ensamrätt över sin idé. I andra fall, så riskerar de att andra gör registrerar patent om de inte gör det och därmed blockerar dem från att använda sina egna idéer, originella eller inte. Och vem skulle inte göra en affär som de tror är fördelaktig för dem, oavsett om det är med ett annat företag eller en myndighet?

Det är tack vare stater som ger företag privilegier och beskydd som de kan få ett sådant övertag på marknaden så att konkurrensen sätts ur spel. Detta hade därför inte varit möjligt en fri marknad där konkurrensen är öppen, där ingen statlig inblandning råder, och alla därmed konkurrerar på i grunden lika villkor.

”Naturliga monopol”, idén att vissa branscher naturligt endast skulle rymma en eller ett fåtal aktörer, är tämligen godtyckligt. I historien har lagstiftarna trott att det skulle bli kaos om man tillät fler aktörer , och att det inte skulle tillföra något till samhället. Inte minst fanns det en rädsla för att aktören, eller aktörerna, skulle kunna sätta ett ”monopolpris” Därför ansåg man att ett enda statligt monopol var bättre, vilket erfarenhet med t.ex. SJ har visat så inte är fallet. Statliga monopol tar bort incitament till förbättring, sänker kvaliteten och höjer kostnaderna.

Sedan så sätter inte företag priserna efter eget tycke utan utifrån vad kunderna är beredda att betala. Tycker kunderna på en fri marknad att priserna är för höga uppstår det en affärsmöjlighet för konkurrenter som kan komma med ett billigare alternativ, att pressa priserna, oavsett hur otänkbart det än är i dagsläget. Det gäller även vid så kallade ”naturliga monopol”. Det finns rum för innovation om det så tillåts.

Slutsats

För Tirole, liksom de flesta andra ekonomer, är lösningen till alla statens problem att bättra på modellerna så att man kan finjustera existerande regleringar – inte att identifiera fundamentala fel i systemet gällande dess särställning. Genom detta perspektiv som Tirole har framför avfärdar han det ännu otänkbara och för att därmed skapa en självuppfyllande profetia om hur staten är nödvändig.

Sådan är ekonomiprisets existens.

Om ekonomipriset som sådant. Man kan så klart undra vad Alfred Nobel hade tyckt om att priset som delas ut i hans minne tilldelas personer som i grunden står för liknande politik som de som beslagtog hans familjs ägor i Ryssland. Mycket har ändrats sedan Nobels tid och när det gäller just ekonomi hade han som industrialist nog inte delat detta synsätt som nu råder.

Fotnoter

[1] Priset kallas i dagligt tal för ”Nobelpriset i ekonomi” eller Ekonomipriset, även om det tekniskt sett inte är ett Nobelpris.

[2] Announcement of the Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel (2014-10-13)

[3] The Prize in Economic Sciences 2014 – Kungliga Vetenskapsakademien (2014-10-13)

[4] Ekonomipriset 2014: Marknadsmakt och reglering – Kungliga Vetenskapsakademien (2014-10-13)

[5] Free exchange: It’s complicated – The Economist (2014-10-18)

[6] Bizarro-World Kirzner Awarded the 2014 Nobel Prize in Economics, av Joe Salerno (2014-10-13)

[7] Han vet hur företag ska regleras – SvD Näringsliv (2014-10-13)

[8] Svenska ekonomerna om ekonomipristagaren Jean Tirole – SvD Näringsliv (2014-10-13)


7 osanningar om den fria marknaden

20121119_WabiSabiDetail[1]

Denna artikel är hämtad från nätutgåvan av The Freeman som ges ut av Foundation for Economic Education (FEE). Även om det finns referenser till USA så är innehållet giltigt även i Sverige. Översättningen gjordes av Robert Sundström.

Originalartikeln kan läsas här.


Liksom det finns tidlösa sanningar så finns det också tidlösa osanningar.

Här är några få av de sistnämnda som jag har nyligen har stött på, men det finns, så klart, många fler. Vissa libertarianer håller kanske inte med mig (åtminstone till en början) i alla dessa.

1. De fria marknaden ger upphov till knapphet och högre priser

I alla ekonomiska system – socialistiska, interventionistiska, eller fria marknader – kommer en varas kvantitet typiskt sett inte vara tillräcklig för att tillfredsställa efterfrågan när priset är noll. I en fri marknad, i vilken människor kan byta sina legitima anspråk till dessa resurser, tenderar priser att stiga eller sjunka till den nivå där den kvantitet som tillbuds motsvarar kvantiteten som efterfrågas, och på så sätt hjälper priser oss att hantera knappheten. Inte bara det, den fria marknaden ger entreprenörer incitament till att både förse med fler knappa resurser och till att upptäcka alternativ till dem, via sitt vinst- och förlust-system. (Men inte all handel sker på detta sätt. Se nummer 4 nedan)

2. Den fria marknaden betyder att staten ger företag särskilda privilegier

Detta är en mycket vanlig övertygelse som grundas på idén att om man är för marknaden så betyder att man är för företagande. Men den fria marknaden är fri precis därför att den är emot särskilda privilegier för någon person eller grupp. Människor definierar ibland ”privilegium” som någon fördel som en person eller grupp kan ha över andra. Säkerligen så existerar sådana här fördelar idag och skulle också finnas på en fri marknad – du kan födas in i en förmögen familj eller ha en överlägsen påhittighet – men dessa fördelar överensstämmer med frånvaron av privilegium i den libertarianska bemärkelsen, så länge som man har förvärvat sådana fördelar utan bedrägeri eller initieringen av fysiskt våld mot andra personer eller deras egendom.

3. Före Obamacare var sjukvårdsmarknaden fri

De var faktiskt en i högsta grad interventionistisk marknad, som John C. Goodman förklarar. Likaså var misslyckandena på fastighetsmarknaden knappast resultatet av politik för den fria marknaden, och detsamma kan sägas om praktiskt taget alla andra sektorer i den amerikanska ekonomin. Den fria marknaden är fri från lagstadgade privilegier och diskriminering; det blir som det blir vid frånvaro av aggression och inom vissa ”spelregler” – till exempel, privat egendom, associationsfrihet, och lagstyre. Återigen, man är inte för företagande, för konsumenter, eller för något annat om det betyder att använda politisk makt för att medvetet hjälpa någon och skada en annan.

4. Den fria marknaden kräver att alla värdefulla resurser är privatägda och säljs på marknader

Även om det vore möjligt, och jag är inte övertygad att det är det, så är det inte alltid det bästa sättet att överkomma ”allmänningens tragedi”. Ibland fungerar alternativen till individuellt ägande helt enkelt bättre. Elinor Ostrom, som vann Nobelpriset i ekonomi för sin forskning om common-type* problem, fann sätt på vilka människor runtom i världen genom historien har undvikit konflikter kring sådana saker som vattenanvändning och skogsbruk genom att samarbeta utan formella marknader (och ofta utan statens hjälp). Vi ”byter” typiskt sett tjänster med familj, bekanta, och ibland med främlingar utan behov av formella marknader och marknadspriser. Och det är något bra.

5. Den fria marknaden uppmuntrar till rasism, homofobi, och andra typer av trångsynthet

Det är sant att du kan vara rasistisk homofob på en fri marknad, och vägra att bo bredvid samkönade, rasöverskridande par, eller vägra att anlita någon för att deras utseenden stör dig på något sätt. Konsekvensen av dessa handlingar betyder, hursomhelst, att du brukar betala ett högre pris för ett hus eller en högre lön till dina anställda för att du avsiktligen har begränsat dina val.

Vissa kritiker av den fria marknaden hånskrattar åt denna förklaring och hävdar att den inte adresserar den underliggande rasismen och sexismen. Mycket kan sägas som svar, men jag kommer att begränsa mig till två saker. För det första, att betala för fördomar kan kanske inte eliminera dem, men det tenderar till att reducera dem (det vill säga, efterfrågekurvan för fördomar lutar nedåt). Att ägna sig åt fördomar betyder att man förlorar till familjen som är mer tolerant eller arbetsgivaren som är mer konkurrenskraftig. För det andra, att försöka ändra en persons attityd mot homosexualitet och rasism genom användning av eller hot om våld är inte en särskilt effektiv metod; det brukar göra mer skada än nytta och orsaka enorma komplikationer i längden. Den fria marknaden ger dig incitament att profitera från att associera dig med och lära dig utav personer som verkar utanför ditt normala sociala nätverk, och som kan skilja sig mycket från dig. Lagstadgade mandat brukar ge upphov till förbittring och ”rent-seeking”, vilket underminerar den tolerans som är nödvändigt för ansluta sig till människor som socialt sett befinner sig långt ifrån dig.

6. Den fria marknaden är för krig

Det är sant att förutom att vara ”Statens välstånd” och frihetens fiende så gagnar krig särskilda intressen såsom bolag som producerar krigsvapen. Men krig underminerar generellt sett den fria marknaden. Krig och de statliga interventioner som oundvikligen medföljer inskränker marknader (inrikes och i länderna som vår stat krigar mot) och fri association, gör det mer kostsamt för människor att köpa och sälja, reducerar både hushållens och företagens köpkraft, och bryter den fred som är nödvändig för en blomstrande fri marknad.

7. Den fria marknaden är alltid effektiv

Världen är befolkad av riktiga människor som inte innehar komplett information, som kan ha dålig information, och som kan begå misstag. Ett ”idealiskt” ekonomiskt system är inte ett i vilket ingen begår misstag; det är ett i vilket de misstag människor begår rättas till så effektivt som möjligt. Konkurrens på en fri marknad brukar underrätta dig om du tar för mycket eller för lite för en vara, om du förbiser en möjlighet att sänka dina kostnader eller öka dina intäkter, eller en möjlighet att utnyttja en ny metod för konsumtion eller produktion. Den fria marknaden är inte idealisk för att den alltid fungerar med perfektion, utan snarare för att den korrigerar misstag på ett bättre sätt än något annat system som vi än så länge känner till.

Hur var detta då som en början? Jag kommer att ge mig in i fler osanningar i en framtida spalt, men dessa är värda att ha i åtanke tills vidare. De brukar ses som sunt förnuft av många människor, och de ligger bakom många missförstånd.