Libertariansk strategi – för en framtid utan stater

Vi som är för ett marknadssamhälle (0% stat och 100% frihet) har framtiden för oss. Den generation av svenska libertarianer som lever nu besitter en unik fördel som ingen tidigare generation haft: vi vet om att hela staten måste väck! Det här ger oss två fördelar.

För det första innebär det att vi kan formulera vårt budskap på ett enkelt sätt. Vi behöver inte krångla till det, utan kan kort och gott förklara att människor borde få bestämma över sig själva och att svenskar behöver frihet, inte herrar. Det är när människor får arbeta och handla ostört som välstånd skapas. Ingenting kan förändra det faktum att människor i vårt land borde få vara fria och slippa huka sig under regleringar, skatter och politikernas lagstiftning.

För det andra gör det att vi kan gå bortom det gamla vanliga politiska samtalet. Istället för att likt alla andra politiska tyckare ha åsikter om exakt hur stor staten borde vara eller vad den borde göra är vi libertarianer annorlunda, för vi tycker att staten kan dra något gammalt över sig. Vi vill inte ha en stat alls och på så sätt placerar vi oss före den rådande politiska diskussionen. Den första frågan alla människor borde ställa sig är om de är libertarianer och vill ha ett samhälle utan en stat, och det är enbart om de svarar ja på den frågan som de kan diskutera vidare om huruvida de är moderater, socialdemokrater eller vänsterpartister.

Men även om enkelheten i vårt budskap är vårt bästa vapen har det en brist. Den svenska staten är gigantisk och för att ta kol på monstret behövs mycket tid och energi. Det här är någonting som skrämmer oss. Vi är människor och vi vet att vi en dag kommer att gå köttets väg. Det får oss att stressa, eftersom vi så gärna vill vara med när staten går under. Om den stressen tar sig uttryck i att vi arbetar ännu mer och satsar ännu hårdare är det bra, men den kan också ta sig negativa uttryck. Den skulle kunna vilseleda oss så att vi väljer att kompromissa med vår egen åsikt, i hopp om att det kommer att ge oss mer stöd. En del tror att vi genom att beskriva vår åsikt som mindre rakt på sak än vad den faktiskt är och oss själva som mjukare än vad vi är kan vinna de som redan är ganska nära oss. Verkligheten förhåller sig nog på ett annat sätt. Den mjukare strategin innebär inte bara att vi sviker oss själva, utan också att stödet och intresset för våra idéer sjunker. Folk byter inte ideologi för att ideologin ängsligt anpassats, utan för att de tänkt om och inser att de hade fel förut och att de nu övertygats av argumenten för ideologin de byter till. Det är ingen slump att det är radikaler som styrt världshistorien och inte de som anpassat sig för att blidka andra.

Nu har vi diskuterat farorna tillräckligt, så låt oss nämna en sista fördel. Eftersom vårt budskap är tydligt och enkelt, 0% stat och 100% frihet, är det uppenbart vad vårt slutgiltiga mål är. Däremot kan det krävas lite mer ansträngning för att bestämma vad vårt nästa delmål ska vara. Ett förslag är att vi försöker få så många människor som möjligt att ta ställning till staten. Det viktiga är inte att människor direkt håller med oss, men bara att de någon gång aktivt behövde bestämma sig för om de var för eller emot staten. Den övervägande majoriteten av vår befolkning har aldrig ställt sig själva den frågan, utan bara i tysthet accepterat att det är så och att det är ingenting som man behöver lägga någon tankekraft på. Om vi lyckades väcka den frågeställningen hos fler människor skulle det vara ett stort steg framåt.

Till sist: libertarianismen är den bästa ideologi som finns. Ingen hederlig och förnuftig människa kan nöja sig med något annat än den. Vi behöver inte be om ursäkt för att vi är emot staten, utan tvärtom ska vi vara stolta över att vi insett vad som är sant och rätt.


Nationer genom samtycke: En analys av Nationalstaten

Med anledning av den nyss genomförda folkomröstningen om Skottlands självständighet, kan det vara på sin plats att belysa frågan om secessionsrätt ur ett bredare anarkokapitalistiskt perspektiv. Murray Rothbard publicerade 1994 essän “Nations by Consent: Decomposing the Nation-State”, vilken på ett överskådligt sätt resonerar kring problematiken med nationsgränser och föreslår att en gradvis strävan mot den rena anarkokapitalistiska modellen kan erbjuda den bästa lösningen på intra- såväl som internationella konflikter.

Det bör i sammanhanget påpekas att Rothbard, i vissa stycken av denna text, av taktiska skäl valt att diskutera nationer och nationaliteter utifrån ett tämligen kollektivistiskt perspektiv. Han förutsätter ett visst berättigande av så kallade ”nationaliteter”. Dessa nationaliteter har dock rimligtvis, på samma sätt som nationalstater, oftast uppkommit och förstärkts genom aggression och kollektivistiskt tvång. Han adresserar inte denna problematik explicit i artikeln, men argumenterar icke desto mindre för den anarkokapitalistiska modellens förtjänster i strävan att minska omfattningen av de konflikter som uppstår genom nationsbildning och gränsdragningar.

-Victor Salander, översättare


Översättning av Murray Rothbards artikel ”Nations by Consent: Decomposing the Nation-State”, som publicerades i Journal of Libertarian Studies 11 (1994).

Libertarianer tenderar att fokusera på två viktiga analysenheter: individen och staten. Detta till trots, har eScotland_UKn av de mest dramatiska och betydelsefulla händelserna i vår tid varit återuppståndelsen – med dunder och brak – under de senaste fem åren av en tredje och mycket försummad aspekt av verkligheten: ”nationen”. När ”nationen” över huvudtaget har beaktats, är den vanligtvis direkt kopplad till staten, som i det vedertagna begreppet, ”nationalstaten”, men detta koncept tar en specifik utveckling under de senaste seklen och utvecklar det till en universell maxim. Under de senaste fem åren, har vi emellertid, som en direkt följd av kommunismens kollaps i Sovjetunionen och Östeuropa, sett en livlig och häpnadsväckande snabb upplösning av den centraliserade Staten eller påstådda Nationalstaten i sina nationella beståndsdelar. Den äkta nationen, eller nationaliteten, har gjort ett dramatiskt återuppträdande på världsarenan.

I. Återuppståndelsen av Nationen

”Nationen” är självfallet, inte samma sak som staten, en skillnad som tidigare libertarianer och klassiska liberaler såsom Ludwig von Mises och Albert Jay Nock förstod mycket väl. Samtida libertarianer antar ofta, felaktigt, att individer enbart är bundna till varandra genom marknadsutbytets förbindelser. De glömmer att alla med nödvändighet föds till en familj, ett språk och en kultur. Varje person föds till en eller ett flertal överlappande gemenskaper, vanligtvis inkluderande en etnisk grupp, med särskilda värderingar, kulturer, religiösa övertygelser och traditioner. Han är generellt född till ett ”land”. Han föds alltid till en specifik historisk kontext i tid och rum, vilket vill säga grannskap och landområde.

Den moderna europeiska nationalstaten, den typiska ”stormakten”, började inte alls som en nation, utan som en ”imperialistisk” erövring av en nationalitet – vanligtvis i ”centrum” av det resulterande landet, och baserad i huvudstaden – över andra nationaliteter i periferin. Då en ”nation” är ett komplex av subjektiva känslor av nationalitet baserade på objektiva realiteter, har den imperialistiska centralstaten i varierande grad lyckats med att, bland de nationaliteter i periferin, vilka är dess subjekt, ingjuta en känsla av nationell enighet, vilken införlivar underkastelse till imperiets centrum. I Storbritannien har engelsmännen aldrig riktigt utplånat de nationella aspirationerna bland de underställda keltiska nationaliteterna, skottarna och walesarna, även om cornisk nationalism till största del verkar ha suddats ut. I Spanien har de erövrande kastillianerna, baserade i Madrid, aldrig lyckats – vilket världen kunde skåda under olympiska spelen i Barcelona – att radera nationalismen bland katalanerna, baskerna, eller ens bland galicierna eller andalusierna. Fransmännen har, när de rörde sig ut från sin bas i Paris, aldrig helt och hållet lyckats tämja bretonerna, baskerna eller folket i Languedoc.

Det är nu välkänt att den centraliserande och imperialistiska ryska Sovjetunionens kollaps har lyft på locket för de dussintals tidigare kuvade nationalismerna inom det tidigare SSSR, och det blir tydligt att Ryssland självt, eller snarare ”den Ryska federationen”, helt enkelt är en något äldre imperialistisk formation, inom vilken ryssarna, när de rörde sig ut från sitt centrum i Moskva, med våld införlivade många nationaliteter, inklusive tartarerna, jakuterna, tjetjenerna och många andra. Mycket av SSSR härrörde från imperialistiska ryska erövringar under 1800-talet, under vilket sammandrabbningarna mellan ryssarna och engelsmän ledde till en uppdelning av stora delar av Centralasien.

”Nationen” kan inte definieras precist; den är en komplex och varierande konstellation av olika former av gemenskaper, språk, etniska grupper eller religioner. Vissa nationer eller nationaliteter, såsom slovenerna, är både en separat etnisk grupp och ett språk; andra, såsom de stridande grupperna i Bosnien, tillhör samma etniska grupp, vars språk är detsamma (men dock skiljer sig åt vad gäller alfabet), men har häftiga religiösa konflikter sinsemellan (de östortodoxa serberna, de katolska kroaterna, och de bosniska muslimerna, vilka, för att göra saken än mer komplicerad, ursprungligen var följare av bogomilernas manikeiska kättarrörelse).

Frågan om nationalitet görs mer komplex genom samspelet mellan den objektivt existerande verkligheten och subjektiva perceptioner av den. I vissa fall, såsom de östeuropeiska nationaliteterna under habsburgarna eller irerna under britterna, har nationalismer, inklusive underställda och ibland utdöende språk, medvetet tvingats att bevaras, skapas, och expanderas. Under 1800-talet gjordes detta av en beslutsam intellektuell elit, som kämpade för att återuppliva gränsområden levandes under, eller delvis absorberade av, det imperialistiska centrumet.

II. Argumentationsfelen gällande ”kollektiv säkerhet”

Nationens problem har förvärrats under 1900-talet genom Wilsonianismens övergripande influens på amerikansk och global utrikespolitik. Jag syftar inte på idén om ”nationellt självbestämmande”, vilken främst observerades under tiden efter Första världskriget, utan på konceptet om ”kollektiv säkerhet mot aggression”. Den fatala bristen i det förförande konceptet är att det behandlar nationalstater som att de motsvarar individuella angripare, med ”världssamfundet” förklätt till en kvarterspolis. Polisen ser, exempelvis, A angripa, eller stjäla egendom från, B; polisen skyndar naturligtvis till undsättning för B:s privata egendom (person eller ägodelar). På samma sätt antas krig mellan två nationer eller stater ha en liknande aspekt: Stat A invaderar, eller ”utövar aggression mot”, Stat B; Stat A definieras omgående som ”angriparen” av den ”internationella polisen” eller hans presumtiva surrogat, i form av Nationernas förbund, Förenta nationerna, den amerikanske presidenten eller utrikesministern eller ledarskribenten för den vördnadsvärda New York Times. Sedan är världspolisstyrkan, vad den nu än består av, menad att omgående vidta åtgärder för att stoppa ”aggressionsprincipen”, eller för att förhindra ”angriparen”, vare sig det är Saddam Hussein eller serbiska gerillor i Bosnien, från att uppnå sina förmodade mål att simma tvärs över Atlanten och mörda alla invånare i New York eller Washington, D.C.

En avgörande brist i denna argumentation går djupare än den vanliga diskussionen om huruvida amerikanska luftstyrkor eller trupper verkligen kan utplåna irakier eller serber utan någon större svårighet. Den avgörande bristen är det implicita antagandet i hela analysen: att varje nationalstat ”äger” hela sitt geografiska område på samma rättvisa och riktiga sätt som sätt som varje individuell egendomsägare äger sin person och egendom som han har ärvt, arbetat sig till, eller erhållit genom frivilligt utbyte. Är den typiska nationalstatens gränser verkligen lika rättvisa och klanderfria som för ditt eller mitt hus, gods eller fabrik!

Det verkar för mig som att inte bara den klassiska liberalen eller libertarianen, utan alla med sunt förnuft som funderar över denna fråga, måste svara med ett rungande ”Nej”. Det är absurt att beteckna varje nationalstat, med dess självutnämnda gränser som de existerar vid en viss tidpunkt, som på något sätt rätt eller helig, var och en med en ”territoriell integritet” som ska förbli lika fläckfri och oöverträdd som din eller min kroppsliga person eller privata egendom. Utan undantag har, självfallet, dessa gränser förvärvats genom tvång och våld, eller genom mellanstatliga överenskommelser ovanför och bortom huvudena på invånarna på plats, och utan undantag skiftar dessa gränser en hel del över tid på sätt som får utnämnandet av ”territoriell integritet” att framstå som sannerligen befängt.

Ta, som exempel, den nuvarande röran i Bosnien. Bara för ett par år sedan, proklamerade den etablerade opinionen, den allmänna opinionen från väster, höger, och center, högljutt vikten av att upprätthålla ”territoriell integritet” av Jugoslavien, och fördömde skarpt alla secessionsrörelser. Nu, bara en kort tid senare, skymfar samma Etablissemang, som fram till nyligen försvarade serberna som herrar över ”den Jugoslaviska nationen” mot illvilliga secessionsrörelser som försöker förstöra den ”integriteten”, och önskar att krossa serberna för deras ”aggression” mot den ”territoriella integriteten” av ”Bosniens” eller ”Bosnien-Hercegovina”, en falsk ”nation” som inte existerade mer än ”nationen Nebraska” före 1991. Men det är dessa fallgropar vi är bundna att falla i om vi förblir fast i mytologin om ”nationalstaten”, vars slumpmässiga gräns vid tiden t måste upprätthållas som en egendomsägande entitet med dess egna okränkbara ”rättigheter”, i en djupt bristfällig analogi till rätten till privat egendom.

För att anamma ett utmärkt knep av Ludwig von Mises för att abstrahera från samtida känslor: Låt oss postulera två angränsande nationalstater, ”Ruritanien” och ”Fredonien”. Låt oss anta att Ruritanien plötsligt har invaderat östra Fredonien, och gör anspråk på det som sin egen mark. Måste vi per automatik fördöma Ruritanien för dess ondskefulla ”agressionshandling” mot Fredonien, och skicka trupper, antingen bokstavligen eller metaforiskt, mot de brutala ruritanierna å det ”modiga, lilla” Fredoniens vägnar? Inte alls. För det är mycket möjligt att östra Fredonien, säg, två år tidigare, utgjorde en del av Ruritanien, faktiskt var västra Ruritanien, och att rurerna, etniska och nationella invånare i landet, under de senaste två åren har protesterat högljutt mot det fredonska förtrycket. I korthet, särskilt i internationella tvister, med de odödliga orden av W. S. Gilbert:

Things are seldom what they seem,
Skim milk masquerades as cream.

Den Älskade internationella polisen, vare sig det är Boutros Boutros-Ghali eller amerikanska trupper eller New York Times ledarskribent borde tänk efter mer än en gång innan de kastar sig in i kampen. Amerikaner är särskilt illa lämpade för sin självutnämnda Wilsoniska roll som världsmoralister och poliser. Nationalism i USA är särdeles ung, och är mer utav en idé än något som är rotat i långvariga etniska eller nationella grupper och eller kamp. Lägg till denna dödliga mix det faktum att amerikaner praktiskt taget saknar ett historiskt minne, och detta gör amerikaner till särskilt illa lämpade att storma in för att intervenera på balkan, där vem som valde vilken sida, och vid vilken period under kriget mot de turkiska inkräktarna under 1400-talet så skedde, är en betydligt mer påtaglig realitet för de flesta stridande än gårdagens middag.

Libertarianer och klassiska liberaler, vilka är särskilt väl rustade för att ompröva hela det röriga ämnet om nationalstater och utrikespolitik, har varit alltför uppslukade av det Kalla kriget mot kommunism och Sovjetunionen för att ägna sig åt grundläggande funderingar kring dessa frågor. Nu när Sovjetunionen har kollapsat och det Kalla kriget är över, kommer kanske klassiska liberaler känna sig fria att återigen fundera kring dessa ytterst viktiga frågor.

III. Att ompröva secession

 Först och främst, kan vi sluta oss till att inte alla statsgränser är rättvisa. Ett mål för libertarianer borde vara att omvandla existerande nationalstater till nationella entiteter vars gränser skulle kunna kallas rättvisa, på samma sätt som gränser för privat egendom är rättvisa; det vill säga, att dela upp existerande betvingande nationalstater i genuina nationer, eller nationer genom samtycke.

I fallet med, exempelvis, de östra fredonierna, borde invånarna ha möjligheten att frivilligt utträda ur Fredonien och förenas med sina kamrater i Ruritanien. Återigen borde klassiska liberaler motstå impulsen att säga att nationella gränser ”inte spelar någon roll”. Det stämmer, självfallet, att klassiska liberaler länge deklarerat, att ju lägre grad av statliga ingripanden i antingen Fredonien eller Ruritanien, desto mindre skillnad kommer en sådan gräns att spela. Men även under en minimal stat, skulle nationella gränser fortfarande spela roll, ofta en stor roll, för invånarna i området. För på vilket språk – ruritanska eller fredonska eller båda? – ska gatuskyltarna, telefonkatalogerna, rättsprocesserna eller skollektionerna vara?

I korthet, varje grupp, varje nationalitet, borde vara tillåten att utträda ur alla nationalstater och förenas med alla andra nationalstater som går med på en förening. Denna enkla reform skulle innebära ett stort steg mot att etablera nationer genom samtycke. Skottarna borde, om de vill, av engelsmännen tillåtas lämna Storbritannien, och bli självständiga, och till och med ingå i det Gaeliska Förbundet, om befolkningen så önskar.

Ett vanligt invändning mot en värld av förökande nationer är en oro för det stora antal handelstullar som skulle kunna sättas upp. Men allt annat lika gäller det att, ju större antal nya nationer, och ju mindre var och en av dessa är, desto bättre. För det vore betydligt svårare att framkalla illusionen av självförsörjande om slagorden vore ”Köp Från North Dakota” eller till och med ”Köp Från 56th Street” än det nu är att övertyga allmänheten om ”Köp Amerikanskt”. På samma sätt skulle ”Ned Med South Dakota”, eller a fortiori, ”Ned Med 55th Street”, vara svårare att sälja in än spridandet av skräck och hat mot japanerna. På samma sätt skulle absurditeterna och de olyckliga konsekvenserna av fiatpengar bli betydligt mer synliga om varje provins eller varje grannskap eller kvarter skulle trycka sin egen valuta. En mer decentraliserad värld skulle med mycket större sannolikhet vända sig till sunda handelsvaror, såsom guld eller silver, för sina pengar.

IV. Den rena anarkokapitalistiska modellen

Jag lägger fram den rena anarkokapitalistiska modellen i den här artikeln, inte så mycket för att förespråka modellen i sig som för att föreslå den som en vägledning för att lösa nuvarande omstridda dispyter kring nationalitet. Den rena modellen är, kort och gott, att inga landområden, inga kvadratmeterytor i världen, ska förbli ”allmänna”; varje kvadratmeter landområde, vare sig det är gator, torg eller grannskap, är privatiserade. Total privatisering skulle bidra till att lösa problemen med nationalitet, ofta på överraskande sätt, och jag föreslår att existerande stater, eller klassiskt liberala stater, försöker att närma sig ett sådant system även medan vissa landområden förblir inom statens sfär.

Öppna gränser, eller The Camp-of-the Saints-problemet

Frågan om öppna gränser, eller fri immigration, har blivit ett accelererande problem för klassiska liberaler. Det här i första hand på grund av att välfärdsstaten i ökande grad subventionerar immigranter att komma och ta emot permanent hjälp, och i andra hand på grund av att kulturella gränser har översvämmats i ökande grad. Jag började ompröva min syn på immigration när det, då Sovjetunionen kollapsade, blev tydligt att etniska ryssar hade uppmuntrats att flöda in i Estland och Lettland för att förstöra dessa folks kulturer och språk. Tidigare hade det varit lätt av avfärda Jean Raspails anti-immigrationsroman The Camp of the Saints, i vilken i stort sett hela Indiens befolkning bestämmer sig för att flytta, i små båtar, till Frankrike, och fransmännen, infekterade av liberal ideologi, inte kan uppbåda viljestyrkan att förhindra en ekonomisk och kulturell undergång för nationen, som orealistisk. I takt med att kulturella och välfärdsstatliga problem har intensifierats, blev det omöjligt att fortsätta avfärda Raspails oro.

Emellertid blev det, när jag åter funderade kring immigration med utgångspunkt i den anarkokapitalistiska modellen, tydligt för mig att ett fullständigt privatiserat land inte alls skulle ha ”öppna gränser”. Om varje bit mark i ett land ägdes av någon person, grupp eller bolag, skulle detta innebära att ingen immigrant skulle kunna komma in om de inte vore välkomna att komma in eller tillåtna att hyra eller köpa egendom. Ett fullständigt privatiserat land skulle vara så ”stängt” som de specifika invånarna och egendomsägarna önskar. Det verkar då uppenbart att den regim av öppna gränser som de facto existerar i USA i själva verket innebär ett tvångsmässigt öppnande av centralstaten, staten som kontrollerar alla gator och allmänna landområden, och inte genuint reflekterar egendomsägarnas önskningar.

Under total privatisering skulle många lokala konflikter och ”externalitets”-problem – inte enbart immigrationsproblemet – lösas smidigt. Med varje lokal och grannskap ägt av privata företag, bolag eller kontraktssamhällen, skulle sann mångfald råda, i enlighet med varje samhälles preferens. Vissa grannskap skulle ha stor etnisk och ekonomisk mångfald, medan andra skulle vara etniskt och ekonomiskt homogena. Vissa platser skulle tillåta pornografi eller prostitution eller droger eller abort, andra skulle förbjuda allt detta. Förbuden skulle inte vara påtvingade av staten, utan skulle helt enkelt vara krav för att få bo på eller använda en viss persons eller grupps landområde. Medan etatister, vilka är besatta av att tvinga på sina värderingar på alla andra, skulle bli besvikna, skulle varje grupp eller intressent åtminstone få tillfredsställelsen av att bo i grannskap av människor vilka delar dess värderingar och preferenser. Medan ägande av grannskap inte skulle medföra en utopi eller ett universalmedel mot alla konflikter, skulle det åtminstone utgöra den ”näst bästa” lösningen vilken de flesta människor skulle kunna tänkas leva med.

Enklaver och exklaver

Ett uppenbart problem med utträdet av nationaliteter från centraliserade stater rör blandade områden, eller enklaver och exklaver. Uppdelning av den svullna centralstaten nationalstaten Jugoslavien i dess beståndsdelar har löst många konflikter genom att ge en självständig nation för slovener, serber och kroater, med hur är det med Bosnien, där många städer och byar är blandade? En lösning är att uppmuntra mer av samma sak, genom ännu mer decentralisering. Om, till exempel, östra Sarajevo är serbiskt och västra Sarajevo är muslimskt, så kan de bli en del av sina respektive separata nationer.

Men det här kommer självklart att resultera i ett stort antal enklaver, delar av nationer omgivna av andra nationer. Hur kan detta lösas? Först och främst så existerar enklav/exklav-problemet redan nu. En av de mest infekterade nuvarande konflikterna, i vilken USA ännu inte lagt sig i för att den ännu inte har visats på CNN, är problemet med Nagorno-Karabakh, en armensk exklav fullständigt omringad av, och därför formellt inom, Azerbaijan. Nagorno-Karabakh borde helt klart vara en del av Armenien. Men hur ska då armenierna i Karabakh undvika sitt nuvarande öde med blockader av azerierna, och hur ska de undvika militära strider för att försöka hålla en landkorridor till Armenien öppen?

Under total privatisering skulle, givetvis, dessa problem försvinna. Numera köper ingen i USA land utan att vara säker på att äganderätten till landet är tydlig; på samma sätt skulle tillträdesrätter, i en fullständigt privatiserad värld, uppenbarligen vara en kritisk del av landägande. I en sådan värld skulle, då, egendomsägare i Karabakh se till att de hade köpt tillträdesrätter genom en azerisk landkorridor.

Decentralisering utgör också en genomförbar lösning på den till synes olösliga permanenta konflikten i Nordirland. När britterna delade upp Irland under tidigt 1920-tal, gick de med på att genomföra en andra, mer detaljstyrd, uppdelning. De infriade aldrig detta löfte. Om britterna skulle tillåta en detaljerad uppdelningsomröstning, kommun för kommun, skulle, emellertid, den största delen av landområdet, vilket är till störst del katolskt, antagligen avskilja sig eller förena sig med Republiken: exempelvis sådana län som Tyrone och Fermanagh, södra Down och södra Armagh. Protestanterna skulle sannolikt ha kvar Belfast, länet Antrim och andra områden norr om Belfast. Det största kvarstående problemet skulle vara den katolska enklaven inuti staden Belfast, men återigen, ett närmande den anarkokapitalistiska modellen skulle kunna uppnås genom att tillåta köp av tillträdesrätter till enklaven.

I väntan på total privatisering, är det tydligt att vår modell skulle kunna närmas, och konflikter minimeras, genom att tillåta utträde och lokal kontroll, ned på mikro-grannskapsnivå, och genom att utveckla kontraktbaserad tillträdesrätt för enklaver och exklaver. I USA blir det viktigt för libertarianer och klassiska liberaler att, i rörelsen mot en sådan radikal decentralisering – för många andra minoriteter och dissidentgrupper – att börja lägga största vikt vid det bortglömda Tionde tillägget och försöka sönderdela den centraliserande Högsta Domstolens roll och makt. Snarare än att försöka få in människor av ens egen övertygelse i Högsta Domstolen, bör dess makt drivas tillbaka och minimeras så långt som möjligt, och dess makt delas upp i delstatliga, eller till och med lokala rättsinstanser.

Medborgarskap och rösträtt

Ett för nuvarande omstritt problem är centrerat kring vem som blir medborgare av ett givet land, eftersom medborgarskap medför rösträtt. Den angloamerikanska modellen, i vilken varje barn som föds inom landets landområde automatiskt blir medborgare, ger tydliga incitament för välfärdsimmigration av väntande föräldrar. I USA är, exempelvis, ett nuvarande problem illegala immigranter vars barn, om de föds på amerikansk mark, automatiskt blir medborgare och därför berättigar sig själva och sina föräldrar till permanenta socialbidrag och fri sjukvård. Det franska systemet, i vilket man måste vara barn till en medborgare för att automatiskt bli medborgare, är mycket närmre idén om en nation-genom-samtycke.

Det är också viktigt att ompröva hela konceptet och funktionen av röstning. Borde alla ha en ”rätt” att rösta? Rose Wilder Lane, den amerikanska libertarianska teoretikern från mitten av nittonhundratalet, fick en gång frågan om hon trodde på kvinnlig rösträtt. ”Nej” svarade hon, ”och jag är emot manlig rösträtt också”. Letterna och esterna har på ett övertygande sätt tacklat problemet med ryska immigranter genom att ge dem tillåtelse att fortsätta vara permanent bosatta, men inte ge dem medborgarskap eller rösträtt. Schweizarna välkomnar tillfälliga gästarbetare, men motarbetar kraftigt permanent immigration, och, a fortiori, medborgarskap och rösträtter.

Låt oss för upplysning, återigen, vända oss till den anarkokapitalistiska modellen. Hur skulle röstning te sig i ett fullständigt privatiserat samhälle? Röstning skulle inte bara vara varierad, utan ännu viktigare, vem skulle egentligen bry sig? Den form av röstning som för en ekonom antagligen är den mest djupt tillfredsställande är bolaget, eller aktiebolaget, i vilket rösträtt är proportionell mot ens ägarandel i företagets tillgångar. Men det finns också, och skulle finnas, en myriad av privata föreningar av alla sorter. Det antas vanligtvis att föreningsbeslut tas med en röst per medlem, med det stämmer generellt inte. De mest välstyrda och mest tilltalande föreningarna är de som styrs av en liten, självbevarande oligarki av de mest dugliga och mest intresserade, ett system som är mest tilltalande för de djupa ledens icke-röstande medlemmar såväl som för eliten. Om jag är en i de djupa leden av, låt oss säga en schackklubb, varför borde jag bry mig om att rösta om jag är nöjd med det sätt på vilket föreningen styrs? Och om jag är intresserad av att styra, skulle jag antagligen bli tillfrågad om att ansluta mig till den styrande eliten av den tacksamma oligarkin, alltid på jakt efter driftiga medlemmar. Och avslutningsvis, om jag är missnöjd med det sätt på vilket föreningen styrs, kan jag fritt lämna föreningen och gå med i en annan förening, eller till och med bilda en egen. Det är, givetvis, en av de stora dygderna med ett fritt och privatiserat samhälle, vare sig vi betraktar en schackklubb eller ett kontraktsbaserat grannskaps samhälle.

I och med att vi börjar arbeta mot en ren modell, och allteftersom fler och fler områden och delar av livet blir antingen privatiserade eller mikro-decentraliserade, blir naturligtvis röstning mindre och mindre viktigt. Vi är uppenbarligen en lång väg från detta mål. Men det är viktigt att sätta igång, och särskilt att förändra vår politiska kultur, vilken behandlar ”demokrati”, eller ”rätten” att rösta, som det högsta politiska goda. I själva verket borde röstningsprocessen i bästa fall betraktas som trivial och oviktig, och aldrig som en ”rätt”, skild från en möjlig mekanism med ursprung i ett ömsesidigt kontrakt. I den moderna världen är demokrati och röstning enbart viktigt för att antingen delta i eller ratificera användningen av staten för att kontrollera andra, eller för att använda den som ett sätt att förhindra att man själv eller ens egen grupp blir kontrollerad. Röstning är, emellertid, i bästa fall, ett ineffektivt instrument för självförsvar, och det är långt bättre att ersätta den med en fullständig uppdelning av centralstyrets makt.

Sammanfattningsvis, om vi fortsätter att dela upp och decentralisera den moderna centraliserande och betvingande nationalstaten, att dekonstruera denna stat till dess bestående nationaliteter och grannskap, så kommer vi på samma gång att minska omfattningen av statens makt, omfattningen och vikten av att rösta samt omfattningen av sociala konflikter. Omfattningen av privata kontrakt, och av frivilligt samtycke, kommer att utökas, och den brutala och förtryckande staten kommer gradvis att upplösas i en harmonisk och alltmer blomstrande samhällsordning.

[Förekom ursprungligen i Journal of Libertarian Studies 11, no. 1 (Fall 1994): 1-10.]

Översättning och kommentar av Victor Salander.


Välgörenhet och fattigdom

Ur ”Power and Market” av Murray N. Rothbard.

downloadEtt vanligt klagomål är att den fria marknaden inte skulle utrota fattigdomen, att den skulle ”låta människor svälta”, och att det är bättre att vara ”godhjärtad” och ge ”välgörenhet” fria tyglar genom att beskatta resten av befolkningen för att subventionera de fattiga och de mindre bemedlade.

För det första, ”friheten-att-svälta”-argumentet blandar ihop ”kriget mot naturen”, som vi alla för, med problemet gällande frihet från konflikter med andra människor. Vi är alltid ”fria att svälta” om vi inte fullföljer vår erövring av naturen, för det är vårt naturliga tillstånd. Men ”frihet” syftar på frånvaron av ofredande utav andra människor: Det är uteslutande ett mellanmänskligt problem.

För det andra bör det också vara uppenbart att det är just frivilligt utbyte och fri kapitalism som har lett till en enorm förbättring av levnadsstandarden. Kapitalistisk produktion är det enda sättet som fattigdom kan utplånas på. Som vi betonade ovan*, måste produktionen komma först, och det är enbart frihet som tillåter människor att producera på det bästa och mest effektiva sättet. Makt och våld kan ”omfördela”, men det kan inte skapa något. Ingripande hämmar produktion, och socialism kan inte beräkna. Då kunders belåtenhet maximeras av produktion på en fri marknad så är den fria marknaden det enda sättet att avskaffa fattigdom. Påbud och lagstiftning kan inte göra så, i själva verket kan de bara göra saker värre.

Vädjan till ”välgörenhet” är verkligen en ironisk sådan. För det första, det är knappast ”välgörenhet” att ta förmögenhet från någon med våld och lämna över det till någon annan. Det är i sanning det motsatta till välgörenhet, som bara kan vara en icke-köpt, frivillig handling utav välvilja. Tvångskonfiskering kan bara dämpa lusten till välgörenhet helt och hållet, då de rikare klagar på att det är lönlöst att ge välgörenhet när staten redan har tagit på sig uppgiften. Detta är ännu en illustration av sanningen att människor kan bli mer moraliska endast genom rationell övertalning, inte genom våld, som, i själva verket, kommer att ha den motsatta effekten.

Dessutom, då staten alltid är ineffektiv kommer mängden och förvaltningen av givna medel bli mycket annorlunda jämfört med vad det skulle vara om människor blev lämnade att agera fritt på egen hand. Om staten bestämmer från vilka man ska ta och till vilka man ska ge så är makten som vilar i statens händer enorm. Det är uppenbart att de som saknar politikernas gunst kommer att vara de som får sin egendom konfiskerad, och politikernas favoriter de som subventioneras. Och emellertid så upprättar staten en byråkrati vars livsuppehälle införskaffas genom att leva på det som har konfiskerats från en grupp och genom det uppmuntrade tiggeriet från en annan.

Andra konsekvenser följer av en regim med tvångsmässig ”välgörenhet”. För det första, ”de fattiga” – eller de fattiga “som förtjänar mer” – har blivit upphöjda som ett privilegierat kast, med ett genomdrivbart anspråk på det som produceras av de mer dugliga. Detta är väldigt långt från en önskan om välgörenhet. Istället så straffas och förslavas de dugliga, och de odugliga placeras på en moralisk piedestal. Säkerligen så är detta en märklig typ av moraliskt program. Konsekvensen som följer är att hindra de dugliga, att reducera produktionen och sparandet i hela samhället, och bortom detta, subventionera inrättandet av ett kast för fattiga. Inte bara kommer de fattiga att subventioneras med rätt, utan deras samhällsklass kommer att främjas till att flerfaldiga, både genom reproduktion och genom deras moraliska glorifiering och subventionering. De dugliga kommer på motsvarande sätt bli hindrade och förtryckta.

Eftersom möjligheten till frivilligt välgörande tjänar som ett incitament till produktion hos de mer dugliga, så tjänar påtvingad välgörenhet som ett avlopp och en börda för produktion. I själva verket, i längden, så är inte den största ”välgörenheten” inte exakt vad vi känner till vid namn, utan ganska enkelt, ”självisk” kapitalinvestering och sökandet efter teknologisk innovation. Fattigdom har tämjts av våra föregångares företagsamhet och investeringar i kapital, av vilka de flesta gjordes för otvivelaktigt ”själviska” anledningar. Detta är den grundläggande illustrationen av sanningen, som förkunnades av Adam Smith, att vi generellt sett hjälper andra mer i just de aktiviteter i vilka vi hjälper oss själva.

Etatister är, i praktiken, egentligen mot välgörenhet. De hävdar att välgörenhet är förödmjukande och förnedrande för mottagaren, och att han därför borde lära sig att pengarna med rätta är hans, att ges till honom utav regeringen som hans andel. Men detta ofta kända förnedrande härrör, som Isabel Paterson påpekade, från faktum att välgörenhetsmottagaren inte är självförsörjande på marknaden och att han är utanför produktionskretsen och inte längre bidrar med en tjänst i utbyte mot den han tar emot. Hur som helst, att bevilja honom moralisk och laglig rätt att råna sina medmänniskor ökar hans moraliska förnedring istället för att avsluta den, för att förmånstagaren är nu längre bort från produktionslinjen än någonsin. En välgörande handling är, när den ges frivilligt, generellt sett temporär och erbjuden med målet att hjälpa en människa att hjälpa sig själv. Men när utdelningarna väller fram från staten så blir det permanent och ständigt förnedrande att hålla mottagarna i ett tillstånd av underkastelse; vi hävdar helt enkelt att vi logiskt måste dra slutsatsen att statlig välgörenhet är mycket mer så. Mises påpekade, dessutom, att fritt utbyte på en fri marknad – vilket alltid fördöms av etatister för att vara opersonligt och ”känslokallt” – precis är relationen som undviker förnedring och underkastelse.

* Hänvisar till verket ”Power and Market”.

Översatt av Robert Sundström.