Libertarianismen är varken progressiv eller konservativ

099e3045c792444aeb621daed554f84b

I en artikel med titeln ”Konservativ och progressiv libertarianism” (ursprungligen publicerad på bloggen Pophögern) som har spridits genom nyhetsflödet Bubb.la ges en skev och missvisande bild av libertarianismen och vad den faktiskt är.

Författaren till artikeln delar här in libertarianer i två läger: ”konservativa” libertarianer som omfattar de kulturellt konservativa och även invandringsskeptiska ”alt-right” (sv. alternativhögern), och de övriga som är mer positivt inställda till samhällsförändring som han benämner ”progressiva” libertarianer. Detta är en felaktig syn på vad libertarianismen är.

Jag vill först påpeka att många troligen förväxlar ordet ”libertarianism” med det som, ofta nedsättande, benämns nyliberalism, som faktiskt likaså uppkommit i och med uppvaknandet av klassiskt liberala idéer. Detta har jag själv fått erfara i mitt tidigare politiska engagemang då man försökt relatera till en internationell rörelse där ordet nyliberalism (eng. neo-liberalism) fallit ur mode på grund av bördan det kommit till att få bära. Även om dessa två begrepp sammanfaller med varandra filosofiskt så finns det stora skillnader ideologiskt.

När vi här (på Rothbardinstitutet) talar om libertarianismen så pratar vi om den politiska filosofi och den samling utarbetade teorier som ryms i den. Detta till skillnad från den politiska ”libertarianismen”, dvs. nyliberalismen, avser i synnerhet den ekonomiska biten i politiken, frånsett filosofisk grund. Den avgörande skillnaden mellan filosofisk och politisk libertarianism är den sistnämndas etatistiska (eller statscentristiska) tendenser. Man kan i politiken sägas vara antingen vara progressiv eller konservativ i sociala frågor och samtidigt vara ”libertarian” – eller snarare nyliberal. Detta berör däremot inte den icke-statlig libertarianism.

Libertarianismen utgår från frihet, och enbart frihet. Dess utgångspunkt är att initiering av tvång mot medmänniskor och deras legitima egendom är mot vad frihet innebär och därmed fel – det etiskt så. Man drar således slutsatsen att den så kallade Icke-aggressionsprincipen (eng. the Non-aggression principle, NAP) är en grundförutsättning för människors frihet. Den är faktiskt grundprincipen för hela den libertarianska filosofin. Denna princip ignorerar etatisterna som pratar om libertarianism i ekonomisk-politiskt sammanhang. De påstår sig vilja ha en stat som garanterar människors ”frihet” genom att utöva legitimerat tvång på godtycklig grund. Detta är motsträvigt till libertarianismens filosofi.

Uppdelningen i progressiv och konservativ libertarianism är väldigt etatistisk och olibertariansk. Det utgår från att det finns en stat och flera olika konkurrerande sätt att förverkliga libertarianismens vision om frihet med tvång. Detta gör man utan att definiera vad frihet och tvång konkret innebär. Det är till synes godtyckligt för dem. Självklart är detta inte libertarianism. Libertarianismen dikterar inte, till skillnad från i politiken; inte hur du som individ ska leva ditt liv i en samhällsplan, och därmed inte vilka värderingar eller samhällsomfattande projekt som du ska tvingas stödja. Den bryr sig inte om staten som sådan, utan om huruvida tvång inte initieras av vare sig individer eller grupper (staten eller annan). Om socialförsäkringens uppbyggnad eller huruvida ”Sverige” ska ta emot fler asylsökande är inte upp till någon mängd libertarianer att påtvinga andra. Detta är lika lite libertarianism som att Ateism+ är ateism för att komma med sådant, som politik, som inte hör grundtesen till (sådant som ateister också är oense om).

Med detta sagt, att säga att libertarianismen kan vara progressiv eller konservativ är att felrepresentera den libertarianska filosofin. Det är, i så fall, människorna som är progressiva eller konservativa i sina privata liv, utan att systematiskt påtvinga andra sina åsikter på deras bekostnad, som genom en stat.

Libertarianismen förespråkar ingen storslagen samhällsvision (progressiv eller konservativ) som förutsätter en stat. Libertarianismen är för frihet och mot tvång, och därför i sin essens anarkistisk.

Denna artikel uppdaterades 28/10 med rättning av stavfel och omformulering med syfte att förtydliga.


Problemen med Försäkringskassan

forsakringskassan_logo

Det finns olika sorters statliga verksamheter. Vissa har monopol, som med Sveriges Domstolar, Svenska Spel och Systembolaget. Andra är nästan som vilka andra företag som helst, konkurrerar någorlunda fritt på marknaden som SAS och Apoteket AB. Sedan finns det verksamheter som Försäkringskassan, som både ger ut vissa villkorade bidrag som föräldrapenning och assistansersättning men som också tillhandahåller en påtvingad sjukförsäkring. Liksom i andra länder under 1800-talet skapade svenskarna själva försäkringar för olycks- och sjukdomsrisker genom försäkringsbolag och självhjälpsgrupper (sjukkassorna). Den senare verksamheten blev dock lätt subventionerad 1891, ökat subventionerad och reglerad 1910, sedan monopoliserad och ännu mer subventionerad 1931 tills den slutligen blev övertagen av staten och obligatorisk för alla att betala år 1955 och har sedan dess varit en stor del av den svenska välfärdsstaten. De olika bidragen har kommit till främst under 1900-talets andra hälft.

Hur väl fungerar Försäkringskassan då? För att göra en riktig bedömning krävs det att man förstår hur systemet fungerar och att man sätter det i relation till andra system. I den här artikeln gör jag inte en sådan ordentlig undersökning utan kollar istället på de negativa sidorna av myndigheten. Detta har jag gjort genom att kolla på vad svenska tidningar tagit upp för kritik mot verksamheten. Det här är alltså bara en samling artiklar om problem som tagits upp, utan någon analys eller jämförelse med verksamheter i andra länder.

Vad är det då för problem med Försäkringskassan som tagits upp av svensk media? Jo, att myndigheten har vissa interna problem (bl.a. svågerpolitik, att de gör egenreklam, dess generaldirektör ljuger om händelser, slöseri med resurser); att den ibland kan vara väldigt sen med att ge ut pengar till folk; att den systematiskt varit dålig på att ge ut information till sina kunder; att den har krångliga regler som den inte rättat till; att den ibland inte gett ut pengar till folk som uppenbarligen varit arbetsoförmögna; att den på vissa ställen ger dålig service (som att sjukförsäkringen slutar gälla om man arbetar utanför Sverige, att kompetensen på Försäkringskassans anställda inte är tillräcklig eller att de läckt hemliga uppgifter); att den och andra myndigheter är dåliga på att samarbeta med varandra; att de bryter mot sina egna regler; slutligen att personalen på Försäkringskassan ibland blir utsatta för hot från sina kunder.

Överlag ser det ut som om kritiken på alla dessa punkter stämmer – dessa saker verkar inträffa. Däremot är det osäkert hur stort omfånget av dessa problem är. Artiklarna nedan är uppdelade i dessa kategorier och den första länken är, om det finns någon, en sammanfattande artikel vilka ibland gissar hur stort problemet är. Att det finns problem är annars inte just något som personalen eller de styrande över den myndigheten är ansvariga för. Vissa saker, som utformningen av vilka regler det är som gäller, har de ingen kontroll över och även de saker som de har kontroll över har de starka incitament till att följa minsta motståndets lag (som i jävfrågan). Detta är egentligen en del i en systemkritik av organisationer och institutioner som bygger på en dålig struktur, som inte öppnar för att vi skall kunna leva harmoniskt med varandra, men för att se att strukturen är problematisk är det viktigt att undersöka exempel på den.

Försäkringskassan har också gjort en sammanställning av medias bild av dem i rapporten Mediebilden av Försäkringskassan 2003-2012, som var en värdefull källa för mig, speciellt för lite äldre artiklar som jag inte hittat online. Alla artiklar som inte har en länk har jag hittat i den här rapporten.

Det här är en del i en serie av genomgångar av kritik mot statliga verksamheter som dykt upp i media. Tidigare har jag även letat reda på artiklar som kritiserar våra fängelser, skola, väljare och poliser.

Fortsätt läsa…