Den verkliga drivkraften för libertarianism

Många libertarianer har till synes svårt att särskilja sina personliga åsikter och övertygelser från libertarianism proper, som bara är icke-aggressionsprincipen.

De tror att en individ måste ha enligt dem rätt värderingar (kultur, tradition, religion, familj) för att icke-aggressionsprincipen ska följas och libertarianismen ska fungera i praktiken. Därför hänger de upp sig på och argumenterar för sådant som inte specifikt omfattas av libertariansk teori. Detta trots att libertariansk teori i sig inte alls kan ge absoluta svar, utan bara vägleda en till beslut. Detta är vad som kallas ”thick” libertarianism, till skillnad från ”thin” libertarianism (som utgår från icke-aggressionsprincipen).

Det är en primitivt idealistisk syn som jag också hade en gång i tiden innan jag läste på om libertarianismen och i synnerhet den ekonomiska biten.

Tvärtom till vad folk intuitivt kan tro så krävs inte en snäv uppsättning preferenser eller ideal för att libertarianismen ska fungera mellan varken enskilda individer eller grupper. Man behöver inte radikalt ändra människors värderingar för att införa libertarianism. Människor behöver inte alls uppnå en viss medvetenhet. Det är som många skulle erkänna orealistiskt. Det räcker att genom den fria marknaden påverka deras incitament. Genom att innovera bort tvångsstrukturerna så påverkas människors beteenden markant.

Det hjälper så klart att människor i en given social kontext delar åsikter och värderingar, men i det stora hela är värderingar inte allt. Det är viktigare att se till att människor har incitament till att leva fritt och samarbeta istället för att vare sig medvetet eller inte initiera tvång mot varandra – att de på så vis inser fördelarna med en fri marknad.

Visst vill vi alla var tillsammans med personer som tycker lika, vi är sociala varelser som längtar efter samhörighet. Det stärker också oss alla på en individuell och personlig nivå och tjänar oss ur ett evolutionärt perspektiv. Men sanningen är att inte alla libertarianer tycker lika och kommer heller aldrig att göra det. Vi är inte en homogen grupp och kommer aldrig att komma överens men ändå, för det mesta i alla fall, tolerera olikheterna – om man vill det vill säga.

Det är dags att sluta argumentera för att konvertera andra till din egna denomination, de värderingar (mänskliga eller religiösa) som var och en personligen håller som om de är de absolut rätta, och istället själva leva utifrån det som vi förespråkar med respekt för andra människors levnadsval.

Vi kan prata hur mycket som helst om libertarianism och värderingar men utan incitament som påverkar oss i det verkliga livet uppnår vi i praktiken ingenting.


Libertarianismens mångfald och dynamik

Jag måste erkänna att det finns många libertarianer som jag har svårt för och rentav ogillar – men det är på personlig nivå, och inte frihetlig. Det finns många tokstollar i vår rörelse vars åsikter, livsåskådningar, och handlingar jag själv inte skulle stå bakom men ändå tolerera så länge det inte går ut över mig,ä eller någon annan.

Det är just det här som är själva grundidén som leder till libertarianism: att alla kan få vara sig själva, att vi alla ska få tycka, tänka och agera fritt, så länge som det inte innebär tvång för någon annan. Man behöver inte och ska inte heller förväntas komma överens med varandra. Vi ska alla vara fria att förverkliga våra idéer och hitta våra egna lösningar.

För libertarianismen är inte ett enhetligt parti, vilket många utomstående nog verkar tro, utan en filosofi som enar många människor på frivillig basis. Vi ska inte ens själva förvänta oss att vi måste vara överens om allt eller något, bortsett från principerna om icke-aggression.

Men det är faktiskt också de här förväntningarna som hindrar filosofin från att ta fäste i det centraliserade tvångssamhälle som idag omsluter oss. Alla vill vi, på något plan, så gärna forma ett libertarianskt samhälle, nästintill i detalj, efter våra egna preferenser och övertygelser om hur det ska vara. Vi förväntar oss helt naturligt ett samhälle där allt är enhetligt och alla delar samma syn och värderingar som oss själva. I och med detta har man glömt att libertarianismen i själva verket är dynamisk, till skillnad från det statiska system kring nationalstater som vi är vana med.

I ett libertarianskt samhälle styr incitamenten utvecklingen, genom social interaktion och marknadsprocessen, likaså den moraliska. Värderingar är inte huggna i sten utan i ständig flux, och måste hela tiden omprövas. Det är sant att det finns grupperingar som kommer att leva i egna mer eller mindre avgränsade samfund, utifrån samhörighet, övertygelser och heliga skrifter, men ekonomins lagar här gäller även dem. De kommer oundvikligen att interagera med människor utanför deras egna kretsar, och därmed ta in influenser som påverkar dem ömsesidigt.

Vi bör belysa denna sanna tolerans och mångfald som libertarianismen innebär. Den är så mycket större än vad någon etatist så inkonsekvent har kunnat drömma om inom sitt solidariska tvångsramverk. Det är dags att agera som vi predikar och också bevisa vår moraliska överlägsenhet i konkreta handlingar för åstadkomma ett friare och bättre samhälle.

Det må hända att jag inte tror på visa idéer idag, rentav tycker att de är galna, men vem kan förutse framtiden? Det gäller att ha ett öppet sinne.

 


Libertariansk strategi – för en framtid utan stater

Vi som är för ett marknadssamhälle (0% stat och 100% frihet) har framtiden för oss. Den generation av svenska libertarianer som lever nu besitter en unik fördel som ingen tidigare generation haft: vi vet om att hela staten måste väck! Det här ger oss två fördelar.

För det första innebär det att vi kan formulera vårt budskap på ett enkelt sätt. Vi behöver inte krångla till det, utan kan kort och gott förklara att människor borde få bestämma över sig själva och att svenskar behöver frihet, inte herrar. Det är när människor får arbeta och handla ostört som välstånd skapas. Ingenting kan förändra det faktum att människor i vårt land borde få vara fria och slippa huka sig under regleringar, skatter och politikernas lagstiftning.

För det andra gör det att vi kan gå bortom det gamla vanliga politiska samtalet. Istället för att likt alla andra politiska tyckare ha åsikter om exakt hur stor staten borde vara eller vad den borde göra är vi libertarianer annorlunda, för vi tycker att staten kan dra något gammalt över sig. Vi vill inte ha en stat alls och på så sätt placerar vi oss före den rådande politiska diskussionen. Den första frågan alla människor borde ställa sig är om de är libertarianer och vill ha ett samhälle utan en stat, och det är enbart om de svarar ja på den frågan som de kan diskutera vidare om huruvida de är moderater, socialdemokrater eller vänsterpartister.

Men även om enkelheten i vårt budskap är vårt bästa vapen har det en brist. Den svenska staten är gigantisk och för att ta kol på monstret behövs mycket tid och energi. Det här är någonting som skrämmer oss. Vi är människor och vi vet att vi en dag kommer att gå köttets väg. Det får oss att stressa, eftersom vi så gärna vill vara med när staten går under. Om den stressen tar sig uttryck i att vi arbetar ännu mer och satsar ännu hårdare är det bra, men den kan också ta sig negativa uttryck. Den skulle kunna vilseleda oss så att vi väljer att kompromissa med vår egen åsikt, i hopp om att det kommer att ge oss mer stöd. En del tror att vi genom att beskriva vår åsikt som mindre rakt på sak än vad den faktiskt är och oss själva som mjukare än vad vi är kan vinna de som redan är ganska nära oss. Verkligheten förhåller sig nog på ett annat sätt. Den mjukare strategin innebär inte bara att vi sviker oss själva, utan också att stödet och intresset för våra idéer sjunker. Folk byter inte ideologi för att ideologin ängsligt anpassats, utan för att de tänkt om och inser att de hade fel förut och att de nu övertygats av argumenten för ideologin de byter till. Det är ingen slump att det är radikaler som styrt världshistorien och inte de som anpassat sig för att blidka andra.

Nu har vi diskuterat farorna tillräckligt, så låt oss nämna en sista fördel. Eftersom vårt budskap är tydligt och enkelt, 0% stat och 100% frihet, är det uppenbart vad vårt slutgiltiga mål är. Däremot kan det krävas lite mer ansträngning för att bestämma vad vårt nästa delmål ska vara. Ett förslag är att vi försöker få så många människor som möjligt att ta ställning till staten. Det viktiga är inte att människor direkt håller med oss, men bara att de någon gång aktivt behövde bestämma sig för om de var för eller emot staten. Den övervägande majoriteten av vår befolkning har aldrig ställt sig själva den frågan, utan bara i tysthet accepterat att det är så och att det är ingenting som man behöver lägga någon tankekraft på. Om vi lyckades väcka den frågeställningen hos fler människor skulle det vara ett stort steg framåt.

Till sist: libertarianismen är den bästa ideologi som finns. Ingen hederlig och förnuftig människa kan nöja sig med något annat än den. Vi behöver inte be om ursäkt för att vi är emot staten, utan tvärtom ska vi vara stolta över att vi insett vad som är sant och rätt.


Libertarianismen är varken progressiv eller konservativ

099e3045c792444aeb621daed554f84b

I en artikel med titeln ”Konservativ och progressiv libertarianism” (ursprungligen publicerad på bloggen Pophögern) som har spridits genom nyhetsflödet Bubb.la ges en skev och missvisande bild av libertarianismen och vad den faktiskt är.

Författaren till artikeln delar här in libertarianer i två läger: ”konservativa” libertarianer som omfattar de kulturellt konservativa och även invandringsskeptiska ”alt-right” (sv. alternativhögern), och de övriga som är mer positivt inställda till samhällsförändring som han benämner ”progressiva” libertarianer. Detta är en felaktig syn på vad libertarianismen är.

Jag vill först påpeka att många troligen förväxlar ordet ”libertarianism” med det som, ofta nedsättande, benämns nyliberalism, som faktiskt likaså uppkommit i och med uppvaknandet av klassiskt liberala idéer. Detta har jag själv fått erfara i mitt tidigare politiska engagemang då man försökt relatera till en internationell rörelse där ordet nyliberalism (eng. neo-liberalism) fallit ur mode på grund av bördan det kommit till att få bära. Även om dessa två begrepp sammanfaller med varandra filosofiskt så finns det stora skillnader ideologiskt.

När vi här (på Rothbardinstitutet) talar om libertarianismen så pratar vi om den politiska filosofi och den samling utarbetade teorier som ryms i den. Detta till skillnad från den politiska ”libertarianismen”, dvs. nyliberalismen, avser i synnerhet den ekonomiska biten i politiken, frånsett filosofisk grund. Den avgörande skillnaden mellan filosofisk och politisk libertarianism är den sistnämndas etatistiska (eller statscentristiska) tendenser. Man kan i politiken sägas vara antingen vara progressiv eller konservativ i sociala frågor och samtidigt vara ”libertarian” – eller snarare nyliberal. Detta berör däremot inte den icke-statlig libertarianism.

Libertarianismen utgår från frihet, och enbart frihet. Dess utgångspunkt är att initiering av tvång mot medmänniskor och deras legitima egendom är mot vad frihet innebär och därmed fel – det etiskt så. Man drar således slutsatsen att den så kallade Icke-aggressionsprincipen (eng. the Non-aggression principle, NAP) är en grundförutsättning för människors frihet. Den är faktiskt grundprincipen för hela den libertarianska filosofin. Denna princip ignorerar etatisterna som pratar om libertarianism i ekonomisk-politiskt sammanhang. De påstår sig vilja ha en stat som garanterar människors ”frihet” genom att utöva legitimerat tvång på godtycklig grund. Detta är motsträvigt till libertarianismens filosofi.

Uppdelningen i progressiv och konservativ libertarianism är väldigt etatistisk och olibertariansk. Det utgår från att det finns en stat och flera olika konkurrerande sätt att förverkliga libertarianismens vision om frihet med tvång. Detta gör man utan att definiera vad frihet och tvång konkret innebär. Det är till synes godtyckligt för dem. Självklart är detta inte libertarianism. Libertarianismen dikterar inte, till skillnad från i politiken; inte hur du som individ ska leva ditt liv i en samhällsplan, och därmed inte vilka värderingar eller samhällsomfattande projekt som du ska tvingas stödja. Den bryr sig inte om staten som sådan, utan om huruvida tvång inte initieras av vare sig individer eller grupper (staten eller annan). Om socialförsäkringens uppbyggnad eller huruvida ”Sverige” ska ta emot fler asylsökande är inte upp till någon mängd libertarianer att påtvinga andra. Detta är lika lite libertarianism som att Ateism+ är ateism för att komma med sådant, som politik, som inte hör grundtesen till (sådant som ateister också är oense om).

Med detta sagt, att säga att libertarianismen kan vara progressiv eller konservativ är att felrepresentera den libertarianska filosofin. Det är, i så fall, människorna som är progressiva eller konservativa i sina privata liv, utan att systematiskt påtvinga andra sina åsikter på deras bekostnad, som genom en stat.

Libertarianismen förespråkar ingen storslagen samhällsvision (progressiv eller konservativ) som förutsätter en stat. Libertarianismen är för frihet och mot tvång, och därför i sin essens anarkistisk.

Denna artikel uppdaterades 28/10 med rättning av stavfel och omformulering med syfte att förtydliga.


Hur man argumenterar för etatismen

Översättning av ”How To Argue For Statism” (video) av Shane Killian.

Detta bör du förstå om rationalistiska libertarianer: Vi vill att etatister [*] ska ta upp ordentliga argument mot libertarianism eller för staten! Vi vill mötas i en intelligent debatt i vilken vi utmanas och ifrågasätts för de slutsatser som vi har dragit. Faktum är att det är för att vi en gång gjorde just detta som vi nu är libertarianer, till att börja med.

Det handlar inte om att försvara det som vi vill tro på; det handlar om att se till så att vår övertygelse överensstämmer med verkligheten så nära som möjligt. Men det är mycket svårt att diskutera med etatister så länge som de fortsätter ta upp samma skit som kreationister och andra som säljer falskheter. Och jag har tagit upp åtskilliga exempel på detta på min kanal.

För ett tag sedan lade Lord T. Hawkeye upp sin YouTube-video, ”How to argue for statism”, och Travis Retriever utvecklade denna idé i sin deviantART journal. Jag tyckte att denna idé var så bra att den behöver spridas så mycket som möjligt, så jag har också utvecklat den och jag har gjort denna video för etatister överallt.

Här är några saker du behöver göra, och undvika att göra, om du vill bevisa att du har rätt och vi fel.

[*] Statsdyrkare

Fortsätt läsa…


Är Sverige anarkokapitalistiskt?

I en krönika i Expressen (2014-10-11) kritiserar Anna Dahlberg vinstintresset i den svenska välfärden, och anklagar högern för att stå för ”anarkokapitalism”.

Anna-DahlbergKrönikören Anna Dahlberg skrev nyligen en krönika [1] som publicerades i Expressen i vilken hon anklagar den avgångna allliansregeringen för att ha en grund syn på marknadsekonomin, en övertro på företagsamhet och konkurrens. Detta benämner hon ”anarkokapitalism”.

Vi kan redan här konstatera att Anna inte har en aning om vad anarkokapitalism egentligen är. Låt oss upplysa henne om det.

Artikeln ”Anarkokapitalism” på svenskspråkiga Wikipedia börjar så här:

Anarkokapitalism eller marknadsanarkism (en form av individualanarkism) är en politisk filosofi som förespråkar ett statslöst anarkistiskt samhälle med privat äganderätt. Medan anarkismen som sådan förespråkar statens avskaffande tillägger anarkokapitalismen att den enskilde förutom suveränitet över sig själv har rätt till privat egendom och förespråkar därför att polisväsende, domstolsväsende, försvarsmakt och alla andra säkerhetstjänster ska drivas privat genom frivillig finansiering på en fri marknad snarare än genom obligatorisk beskattning, fullständig avreglering av personliga och ekonomiska aktiviteter som inte inkräktar på andra människors privatliv, och en självreglerande marknad.

”Anarkokapitalism” är alltså ett etablerat begrepp med en distinkt betydelse som inte alls överensstämmer med det som Anna antyder om det politiska systemet under alliansregeringen.

För det första, anarkokapitalism kan per definition inte existera under ett etablerat våldsmonopol, en stat. Det är det prefixet ”anarko” (från anarkism, utav grekiska för ”utan härskare”) syftar på. Så hennes påstående att Sverige har blivit anarkokapitalistiskt faller redan där.

För det andra, anarkokapitalismen handlar inte heller om någon ideologisk övertygelse, och än mindre övertro, på marknadsekonomin. Det är en politisk filosofi med underliggande teori om frihet vars etiska slutsats är att tvång är fel, och den ekonomiska insikten att upprätthållandet av rätten till privat egendom, grunden för kapitalism, tjänar människors intressen bäst.

Den är i dessa två avseenden helt olik de marknadsförespråkande politiska ideologier som förespråkas i något partipolitiskt program.

Men om vi bortser från påståendet att alliansregeringen står för anarkokapitalism, utan istället enligt henne en irrationell övertro på marknaden, stämmer då hennes övriga påståenden?

New Public Management, inte anarkokapitalism

Anna skriver att:

En annan aspekt av anarkokapitalismen är att den över tid bygger upp ett industriellt komplex av övervakning. Den fina omskrivningen för detta är att ställa hårda kvalitetskrav.

Den politik som Anna kritiserar är i själva verket att marknadslösningar appliceras inom den offentliga sektorn, så kallat New Public Management.

En del av New Public Management-skolans politik är omreglering av välfärden. Vid omreglering tillåts privata aktörer vara med och konkurrera om statliga medel för en viss typ av tjänster – men staten är fortfarande beställaren av tjänsterna. Detta är alltså inte samma sak som en avreglering, då invånarna tillåts att helt på egen hand välja tjänster.

Den ”övervakning” som staten behöver bygga ut för att se över hur dessa olika samhällstjänster förmedlas, är en följd av en omreglering, och inte en avreglering.

Anna skriver vidare:

Men när behovet av att kontrollera att allting går rätt till växer, slukar det alltmer resurser och kväver professionernas autonomi.

Att en ökad diversifiering av olika tjänsteförmedlare inom vård, skola och omsorg skulle kväva professionernas autonomi är löjligt. Hur är en lärare eller läkare mer autonom om man bara har en möjlig arbetsgivare – staten – än om det finns alternativa vägar att utöva sitt yrke?

Alltmer måste regleras, redovisas och kollas. I stället för att bygga verksamheter på tillit, såsom den finska skolan exempelvis, styrs de med kontroll. Det är den amerikanska vägen – kontraktsekonomin – i stället för den nordiska.

Det Anna kallar kontraktsekonomin är den typ av kontrollsystem som sätts upp av staten vid en ”omreglering” av en viss tjänst, alltså kontrakt som staten har med privata aktörer. Om detta menas med kontraktsekonomi så är ju alla stater som på något som helst område beställer tjänster av privata aktörer – det vill säga ALLA stater – en del av denna kontraktsekonomi. Men här invänder Anna att:

Inom nationalekonomin skiljer man på enkla och komplicerade tjänster. Det förra kan vara sådant som snöröjning eller blodprovstagning och är förhållandevis lätt att lägga ut på privata aktörer. Kärnverksamheterna inom vård, skola och omsorg däremot är mycket svårare att definiera i ett kontrakt eller för kunderna/medborgarna att få en rättvisande bild av.

Hon menar att tjänster inom vård, skola och omsorg är för svåra för medborgarna att få en rättvisande bild av. Huruvida detta är något som man generellt ”[i]nom nationalekonomin skiljer på” lämnar vi osagt. Om vissa tjänster skulle vara för komplicerade för människor att själva bestämma kring borde detta rimligtvis gälla även för politiker. Om politiker inte ens kan bestämma över sin egen vård, skola och omsorg – hur kan de då rimligtvis uppskatta och koordinera dessa för resten av befolkningen?

Det anarkokapitalistiska alternativet för vård, skola och omsorg

Hur skulle då välfärden i ett anarkokapitalistiskt samhälle se ut?

I ett anarkokapitalistiskt samhälle, utan staten som beställare, så skulle kontroll över välfärden vara helt decentraliserad till kunderna. På marknader som är relativt ”avreglerade” (IT-marknaden), till skillnad från marknader som enbart är ”omreglerade” (sjukvård, skola, äldreomsorg) så har konsumenten en betydligt större möjlighet att påverka utbudet direkt genom sitt val av tjänster. På en avreglerad marknad kan alla människor i samhället bidra till en konkurrens om hur och till vilket pris dessa tjänster ska tillhandahållas. Utan ett marknadspris kan dessa tjänster omöjligt närma sig alla kunders specifika önskemål och patienter och elever utlämnas till centralplanerarnas beslut om hur tjänsterna ska vara utformade, var de ska finnas, vilka som ska få tillgång till dem, hur ofta och när. [2]

Denna avsaknad av ett rationellt pris gör att ingen verksamhet som beställs av staten centralt, oavsett om utföraren är en privat eller offentlig aktör, kan allokera resurser dit de bäst behövs. När privata aktörer är tvungna att acceptera staten som den huvudsakliga beställaren av dess tjänster, tar staten genom beskattning och regleringar bort den finansiella och lagliga möjligheten för människor att själva besluta vilken välfärd de vill ha. När staten är beställare, oavsett om staten eller privata aktörer är utförare, så ”slukar det alltmer resurser och kväver professionernas autonomi”. Staten är den som reglerar, redovisar och kollar, i stället för att verksamheter fritt kan byggas på tillit från sina kunder. På en fri marknad står det alla fritt att hitta nya, bättre lösningar på människors problem. Konkurrensen om kunders tillit är en av de främsta drivkrafterna mot ökat välstånd.

Frågan är med andra ord varför vi över huvudtaget behöver en skattefinansierad offentlig välfärd, med staten som beställare. Det anarkokapitalistiska alternativet är att vi frivilligt kommer överens om hur vi vill utbilda oss och hur vi vill vårdas.

Slutligen

Anarkokapitalismen sätter individen i centrum. En fri marknad ger individen makt över sitt eget liv – medan staten lämnar en i sticket om de inte finner att du är värd en viss behandling eller om du själv vill vara med och påverka dina barns utbildning.

I slutändan är marknaden inte separat från oss vanliga människor. Det är den process i vilken vi människor spontant och frivilligt interagerar, samarbetar, för att uppnå både individuella så väl som gemensamma mål.

*Tillägg: Termen ”anarkokapitalism” har tidigare felaktigt använts av bland andra den argentinska regeringen för att piska upp politiskt stöd. [3]

Fotnoter

[1] ”Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”, krönika av Anna Dahlberg (Expressen)

[2] Murray N. Rothbard, ”Man, Economy and State with Power and Markets”, p. 948

[3] ”The Anarcho-Capitalism Scapegoat: If Only Kirchner Understood It”

Ytterligare läsning

Jesper Ahlin: ”Vad är anarkokapitalism?”

Per Bylund, Ludwig von Mises-institutet: ”Expressens Anna Dahlberg spelar inte dum”


7 osanningar om den fria marknaden

20121119_WabiSabiDetail[1]

Denna artikel är hämtad från nätutgåvan av The Freeman som ges ut av Foundation for Economic Education (FEE). Även om det finns referenser till USA så är innehållet giltigt även i Sverige. Översättningen gjordes av Robert Sundström.

Originalartikeln kan läsas här.


Liksom det finns tidlösa sanningar så finns det också tidlösa osanningar.

Här är några få av de sistnämnda som jag har nyligen har stött på, men det finns, så klart, många fler. Vissa libertarianer håller kanske inte med mig (åtminstone till en början) i alla dessa.

1. De fria marknaden ger upphov till knapphet och högre priser

I alla ekonomiska system – socialistiska, interventionistiska, eller fria marknader – kommer en varas kvantitet typiskt sett inte vara tillräcklig för att tillfredsställa efterfrågan när priset är noll. I en fri marknad, i vilken människor kan byta sina legitima anspråk till dessa resurser, tenderar priser att stiga eller sjunka till den nivå där den kvantitet som tillbuds motsvarar kvantiteten som efterfrågas, och på så sätt hjälper priser oss att hantera knappheten. Inte bara det, den fria marknaden ger entreprenörer incitament till att både förse med fler knappa resurser och till att upptäcka alternativ till dem, via sitt vinst- och förlust-system. (Men inte all handel sker på detta sätt. Se nummer 4 nedan)

2. Den fria marknaden betyder att staten ger företag särskilda privilegier

Detta är en mycket vanlig övertygelse som grundas på idén att om man är för marknaden så betyder att man är för företagande. Men den fria marknaden är fri precis därför att den är emot särskilda privilegier för någon person eller grupp. Människor definierar ibland ”privilegium” som någon fördel som en person eller grupp kan ha över andra. Säkerligen så existerar sådana här fördelar idag och skulle också finnas på en fri marknad – du kan födas in i en förmögen familj eller ha en överlägsen påhittighet – men dessa fördelar överensstämmer med frånvaron av privilegium i den libertarianska bemärkelsen, så länge som man har förvärvat sådana fördelar utan bedrägeri eller initieringen av fysiskt våld mot andra personer eller deras egendom.

3. Före Obamacare var sjukvårdsmarknaden fri

De var faktiskt en i högsta grad interventionistisk marknad, som John C. Goodman förklarar. Likaså var misslyckandena på fastighetsmarknaden knappast resultatet av politik för den fria marknaden, och detsamma kan sägas om praktiskt taget alla andra sektorer i den amerikanska ekonomin. Den fria marknaden är fri från lagstadgade privilegier och diskriminering; det blir som det blir vid frånvaro av aggression och inom vissa ”spelregler” – till exempel, privat egendom, associationsfrihet, och lagstyre. Återigen, man är inte för företagande, för konsumenter, eller för något annat om det betyder att använda politisk makt för att medvetet hjälpa någon och skada en annan.

4. Den fria marknaden kräver att alla värdefulla resurser är privatägda och säljs på marknader

Även om det vore möjligt, och jag är inte övertygad att det är det, så är det inte alltid det bästa sättet att överkomma ”allmänningens tragedi”. Ibland fungerar alternativen till individuellt ägande helt enkelt bättre. Elinor Ostrom, som vann Nobelpriset i ekonomi för sin forskning om common-type* problem, fann sätt på vilka människor runtom i världen genom historien har undvikit konflikter kring sådana saker som vattenanvändning och skogsbruk genom att samarbeta utan formella marknader (och ofta utan statens hjälp). Vi ”byter” typiskt sett tjänster med familj, bekanta, och ibland med främlingar utan behov av formella marknader och marknadspriser. Och det är något bra.

5. Den fria marknaden uppmuntrar till rasism, homofobi, och andra typer av trångsynthet

Det är sant att du kan vara rasistisk homofob på en fri marknad, och vägra att bo bredvid samkönade, rasöverskridande par, eller vägra att anlita någon för att deras utseenden stör dig på något sätt. Konsekvensen av dessa handlingar betyder, hursomhelst, att du brukar betala ett högre pris för ett hus eller en högre lön till dina anställda för att du avsiktligen har begränsat dina val.

Vissa kritiker av den fria marknaden hånskrattar åt denna förklaring och hävdar att den inte adresserar den underliggande rasismen och sexismen. Mycket kan sägas som svar, men jag kommer att begränsa mig till två saker. För det första, att betala för fördomar kan kanske inte eliminera dem, men det tenderar till att reducera dem (det vill säga, efterfrågekurvan för fördomar lutar nedåt). Att ägna sig åt fördomar betyder att man förlorar till familjen som är mer tolerant eller arbetsgivaren som är mer konkurrenskraftig. För det andra, att försöka ändra en persons attityd mot homosexualitet och rasism genom användning av eller hot om våld är inte en särskilt effektiv metod; det brukar göra mer skada än nytta och orsaka enorma komplikationer i längden. Den fria marknaden ger dig incitament att profitera från att associera dig med och lära dig utav personer som verkar utanför ditt normala sociala nätverk, och som kan skilja sig mycket från dig. Lagstadgade mandat brukar ge upphov till förbittring och ”rent-seeking”, vilket underminerar den tolerans som är nödvändigt för ansluta sig till människor som socialt sett befinner sig långt ifrån dig.

6. Den fria marknaden är för krig

Det är sant att förutom att vara ”Statens välstånd” och frihetens fiende så gagnar krig särskilda intressen såsom bolag som producerar krigsvapen. Men krig underminerar generellt sett den fria marknaden. Krig och de statliga interventioner som oundvikligen medföljer inskränker marknader (inrikes och i länderna som vår stat krigar mot) och fri association, gör det mer kostsamt för människor att köpa och sälja, reducerar både hushållens och företagens köpkraft, och bryter den fred som är nödvändig för en blomstrande fri marknad.

7. Den fria marknaden är alltid effektiv

Världen är befolkad av riktiga människor som inte innehar komplett information, som kan ha dålig information, och som kan begå misstag. Ett ”idealiskt” ekonomiskt system är inte ett i vilket ingen begår misstag; det är ett i vilket de misstag människor begår rättas till så effektivt som möjligt. Konkurrens på en fri marknad brukar underrätta dig om du tar för mycket eller för lite för en vara, om du förbiser en möjlighet att sänka dina kostnader eller öka dina intäkter, eller en möjlighet att utnyttja en ny metod för konsumtion eller produktion. Den fria marknaden är inte idealisk för att den alltid fungerar med perfektion, utan snarare för att den korrigerar misstag på ett bättre sätt än något annat system som vi än så länge känner till.

Hur var detta då som en början? Jag kommer att ge mig in i fler osanningar i en framtida spalt, men dessa är värda att ha i åtanke tills vidare. De brukar ses som sunt förnuft av många människor, och de ligger bakom många missförstånd.


FI är auktoritära

fi

I en debattartikel i DN författad av representanter för den fackliga tankesmedjan Katalys hävdas det att Feministiskt initiativ skulle vara långt upp på skalan ”Grön/Alternativ/Libertariansk”.[1] Det är inga problem alls att kalla dem alternativa. De bryr sig sällan om traditionella idéer som finansiering, vill ändra BNP-måttet för att tydliggöra kvinnors samhällsinsatser och accepterar inte bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land. Inte heller skulle de flesta argumentera emot att de försöker vara gröna, även om deras idé att lägga ned kärnkraften antagligen skulle leda till den största höjningen av utsläppen av växthusgaser Europa råkat ut för på mycket längre.

Det är dock, och det här säger jag med största möjliga emfas, löjligt att kalla dem libertarianer. Libertarianer tror på icke-aggressionsprincipen och vill därför minimera den statliga inblandningen i samhällslivet. F! vill istället bygga ut staten, inte bara i Sverige utan även i alla Europas länder. Libertarianer tror att människor bäst bestämmer över sig själva och sina kroppar, FI vill istället bestämma över alla människors kroppar och förbjuda sexarbete över hela Europa. Libertarianer tycker att människor själva ska få bestämma hur de vill utbilda sig, F! vill införa krav på fler genus-inslag i flera olika utbildningar. Och listan bara fortsätter på statliga ingrepp som FI vill genomföra för att påverka medborgarnas vardag.

Libertarianer vill att staten ska sluta omfördela pengar och istället skydda människors naturliga rättigheter, alternativt helt överlåta säkrandet av dessa rättigheter åt frivilliga aktörer. I F!:s partiprogram[2] går att läsa följande: ”Genom att utgå från ett tydligt feministiskt maktperspektiv, där resurser omfördelas så att de kommer alla lika mycket till del, vill Feministiskt initiativ tillföra en ny dimension till politiken. Detta kräver strukturella, omfattande och omedelbara förändringar.” Jag vill sträcka ut hakan och säga att F! antagligen är det av de större svenska partierna, möjligen i konkurrens med vänsterpartiet och sverigedemokraterna, som är absolut längst bort ifrån att vara libertarianer.

Det är bra att SD placeras långt åt det auktoritära hållet, de vill trots allt i ganska hög utsträckning begränsa människors rörelsefrihet. För att få bilden att stämma behöver vi nu bara flytta ned F! Till ungefär samma nivå.

[1] http://www.dn.se/debatt/en-markant-vanstervind-gick-s-fullstandigt-forbi/

[2] http://feministisktinitiativ.se/wp-content/uploads/2013/11/For_en_feministisk_politik_2013.pdf , s.3

Noter. Vi vill poängtera att vår version av DNs bild är en mycket förenklad version vars syfte endast är att direkt påvisa felaktigheterna med FIs position på kartan. Vi är väl medvetna om att det är tveksamt att SD skall ligga så långt höger som det gör just nu, pga de socialkonservativa värderingar som styr deras ideologi. Moderaterna borde sannolikt befinna sig något längre till vänster, osv.


Nationer genom samtycke: En analys av Nationalstaten

Med anledning av den nyss genomförda folkomröstningen om Skottlands självständighet, kan det vara på sin plats att belysa frågan om secessionsrätt ur ett bredare anarkokapitalistiskt perspektiv. Murray Rothbard publicerade 1994 essän “Nations by Consent: Decomposing the Nation-State”, vilken på ett överskådligt sätt resonerar kring problematiken med nationsgränser och föreslår att en gradvis strävan mot den rena anarkokapitalistiska modellen kan erbjuda den bästa lösningen på intra- såväl som internationella konflikter.

Det bör i sammanhanget påpekas att Rothbard, i vissa stycken av denna text, av taktiska skäl valt att diskutera nationer och nationaliteter utifrån ett tämligen kollektivistiskt perspektiv. Han förutsätter ett visst berättigande av så kallade ”nationaliteter”. Dessa nationaliteter har dock rimligtvis, på samma sätt som nationalstater, oftast uppkommit och förstärkts genom aggression och kollektivistiskt tvång. Han adresserar inte denna problematik explicit i artikeln, men argumenterar icke desto mindre för den anarkokapitalistiska modellens förtjänster i strävan att minska omfattningen av de konflikter som uppstår genom nationsbildning och gränsdragningar.

-Victor Salander, översättare


Översättning av Murray Rothbards artikel ”Nations by Consent: Decomposing the Nation-State”, som publicerades i Journal of Libertarian Studies 11 (1994).

Libertarianer tenderar att fokusera på två viktiga analysenheter: individen och staten. Detta till trots, har eScotland_UKn av de mest dramatiska och betydelsefulla händelserna i vår tid varit återuppståndelsen – med dunder och brak – under de senaste fem åren av en tredje och mycket försummad aspekt av verkligheten: ”nationen”. När ”nationen” över huvudtaget har beaktats, är den vanligtvis direkt kopplad till staten, som i det vedertagna begreppet, ”nationalstaten”, men detta koncept tar en specifik utveckling under de senaste seklen och utvecklar det till en universell maxim. Under de senaste fem åren, har vi emellertid, som en direkt följd av kommunismens kollaps i Sovjetunionen och Östeuropa, sett en livlig och häpnadsväckande snabb upplösning av den centraliserade Staten eller påstådda Nationalstaten i sina nationella beståndsdelar. Den äkta nationen, eller nationaliteten, har gjort ett dramatiskt återuppträdande på världsarenan.

I. Återuppståndelsen av Nationen

”Nationen” är självfallet, inte samma sak som staten, en skillnad som tidigare libertarianer och klassiska liberaler såsom Ludwig von Mises och Albert Jay Nock förstod mycket väl. Samtida libertarianer antar ofta, felaktigt, att individer enbart är bundna till varandra genom marknadsutbytets förbindelser. De glömmer att alla med nödvändighet föds till en familj, ett språk och en kultur. Varje person föds till en eller ett flertal överlappande gemenskaper, vanligtvis inkluderande en etnisk grupp, med särskilda värderingar, kulturer, religiösa övertygelser och traditioner. Han är generellt född till ett ”land”. Han föds alltid till en specifik historisk kontext i tid och rum, vilket vill säga grannskap och landområde.

Den moderna europeiska nationalstaten, den typiska ”stormakten”, började inte alls som en nation, utan som en ”imperialistisk” erövring av en nationalitet – vanligtvis i ”centrum” av det resulterande landet, och baserad i huvudstaden – över andra nationaliteter i periferin. Då en ”nation” är ett komplex av subjektiva känslor av nationalitet baserade på objektiva realiteter, har den imperialistiska centralstaten i varierande grad lyckats med att, bland de nationaliteter i periferin, vilka är dess subjekt, ingjuta en känsla av nationell enighet, vilken införlivar underkastelse till imperiets centrum. I Storbritannien har engelsmännen aldrig riktigt utplånat de nationella aspirationerna bland de underställda keltiska nationaliteterna, skottarna och walesarna, även om cornisk nationalism till största del verkar ha suddats ut. I Spanien har de erövrande kastillianerna, baserade i Madrid, aldrig lyckats – vilket världen kunde skåda under olympiska spelen i Barcelona – att radera nationalismen bland katalanerna, baskerna, eller ens bland galicierna eller andalusierna. Fransmännen har, när de rörde sig ut från sin bas i Paris, aldrig helt och hållet lyckats tämja bretonerna, baskerna eller folket i Languedoc.

Det är nu välkänt att den centraliserande och imperialistiska ryska Sovjetunionens kollaps har lyft på locket för de dussintals tidigare kuvade nationalismerna inom det tidigare SSSR, och det blir tydligt att Ryssland självt, eller snarare ”den Ryska federationen”, helt enkelt är en något äldre imperialistisk formation, inom vilken ryssarna, när de rörde sig ut från sitt centrum i Moskva, med våld införlivade många nationaliteter, inklusive tartarerna, jakuterna, tjetjenerna och många andra. Mycket av SSSR härrörde från imperialistiska ryska erövringar under 1800-talet, under vilket sammandrabbningarna mellan ryssarna och engelsmän ledde till en uppdelning av stora delar av Centralasien.

”Nationen” kan inte definieras precist; den är en komplex och varierande konstellation av olika former av gemenskaper, språk, etniska grupper eller religioner. Vissa nationer eller nationaliteter, såsom slovenerna, är både en separat etnisk grupp och ett språk; andra, såsom de stridande grupperna i Bosnien, tillhör samma etniska grupp, vars språk är detsamma (men dock skiljer sig åt vad gäller alfabet), men har häftiga religiösa konflikter sinsemellan (de östortodoxa serberna, de katolska kroaterna, och de bosniska muslimerna, vilka, för att göra saken än mer komplicerad, ursprungligen var följare av bogomilernas manikeiska kättarrörelse).

Frågan om nationalitet görs mer komplex genom samspelet mellan den objektivt existerande verkligheten och subjektiva perceptioner av den. I vissa fall, såsom de östeuropeiska nationaliteterna under habsburgarna eller irerna under britterna, har nationalismer, inklusive underställda och ibland utdöende språk, medvetet tvingats att bevaras, skapas, och expanderas. Under 1800-talet gjordes detta av en beslutsam intellektuell elit, som kämpade för att återuppliva gränsområden levandes under, eller delvis absorberade av, det imperialistiska centrumet.

II. Argumentationsfelen gällande ”kollektiv säkerhet”

Nationens problem har förvärrats under 1900-talet genom Wilsonianismens övergripande influens på amerikansk och global utrikespolitik. Jag syftar inte på idén om ”nationellt självbestämmande”, vilken främst observerades under tiden efter Första världskriget, utan på konceptet om ”kollektiv säkerhet mot aggression”. Den fatala bristen i det förförande konceptet är att det behandlar nationalstater som att de motsvarar individuella angripare, med ”världssamfundet” förklätt till en kvarterspolis. Polisen ser, exempelvis, A angripa, eller stjäla egendom från, B; polisen skyndar naturligtvis till undsättning för B:s privata egendom (person eller ägodelar). På samma sätt antas krig mellan två nationer eller stater ha en liknande aspekt: Stat A invaderar, eller ”utövar aggression mot”, Stat B; Stat A definieras omgående som ”angriparen” av den ”internationella polisen” eller hans presumtiva surrogat, i form av Nationernas förbund, Förenta nationerna, den amerikanske presidenten eller utrikesministern eller ledarskribenten för den vördnadsvärda New York Times. Sedan är världspolisstyrkan, vad den nu än består av, menad att omgående vidta åtgärder för att stoppa ”aggressionsprincipen”, eller för att förhindra ”angriparen”, vare sig det är Saddam Hussein eller serbiska gerillor i Bosnien, från att uppnå sina förmodade mål att simma tvärs över Atlanten och mörda alla invånare i New York eller Washington, D.C.

En avgörande brist i denna argumentation går djupare än den vanliga diskussionen om huruvida amerikanska luftstyrkor eller trupper verkligen kan utplåna irakier eller serber utan någon större svårighet. Den avgörande bristen är det implicita antagandet i hela analysen: att varje nationalstat ”äger” hela sitt geografiska område på samma rättvisa och riktiga sätt som sätt som varje individuell egendomsägare äger sin person och egendom som han har ärvt, arbetat sig till, eller erhållit genom frivilligt utbyte. Är den typiska nationalstatens gränser verkligen lika rättvisa och klanderfria som för ditt eller mitt hus, gods eller fabrik!

Det verkar för mig som att inte bara den klassiska liberalen eller libertarianen, utan alla med sunt förnuft som funderar över denna fråga, måste svara med ett rungande ”Nej”. Det är absurt att beteckna varje nationalstat, med dess självutnämnda gränser som de existerar vid en viss tidpunkt, som på något sätt rätt eller helig, var och en med en ”territoriell integritet” som ska förbli lika fläckfri och oöverträdd som din eller min kroppsliga person eller privata egendom. Utan undantag har, självfallet, dessa gränser förvärvats genom tvång och våld, eller genom mellanstatliga överenskommelser ovanför och bortom huvudena på invånarna på plats, och utan undantag skiftar dessa gränser en hel del över tid på sätt som får utnämnandet av ”territoriell integritet” att framstå som sannerligen befängt.

Ta, som exempel, den nuvarande röran i Bosnien. Bara för ett par år sedan, proklamerade den etablerade opinionen, den allmänna opinionen från väster, höger, och center, högljutt vikten av att upprätthålla ”territoriell integritet” av Jugoslavien, och fördömde skarpt alla secessionsrörelser. Nu, bara en kort tid senare, skymfar samma Etablissemang, som fram till nyligen försvarade serberna som herrar över ”den Jugoslaviska nationen” mot illvilliga secessionsrörelser som försöker förstöra den ”integriteten”, och önskar att krossa serberna för deras ”aggression” mot den ”territoriella integriteten” av ”Bosniens” eller ”Bosnien-Hercegovina”, en falsk ”nation” som inte existerade mer än ”nationen Nebraska” före 1991. Men det är dessa fallgropar vi är bundna att falla i om vi förblir fast i mytologin om ”nationalstaten”, vars slumpmässiga gräns vid tiden t måste upprätthållas som en egendomsägande entitet med dess egna okränkbara ”rättigheter”, i en djupt bristfällig analogi till rätten till privat egendom.

För att anamma ett utmärkt knep av Ludwig von Mises för att abstrahera från samtida känslor: Låt oss postulera två angränsande nationalstater, ”Ruritanien” och ”Fredonien”. Låt oss anta att Ruritanien plötsligt har invaderat östra Fredonien, och gör anspråk på det som sin egen mark. Måste vi per automatik fördöma Ruritanien för dess ondskefulla ”agressionshandling” mot Fredonien, och skicka trupper, antingen bokstavligen eller metaforiskt, mot de brutala ruritanierna å det ”modiga, lilla” Fredoniens vägnar? Inte alls. För det är mycket möjligt att östra Fredonien, säg, två år tidigare, utgjorde en del av Ruritanien, faktiskt var västra Ruritanien, och att rurerna, etniska och nationella invånare i landet, under de senaste två åren har protesterat högljutt mot det fredonska förtrycket. I korthet, särskilt i internationella tvister, med de odödliga orden av W. S. Gilbert:

Things are seldom what they seem,
Skim milk masquerades as cream.

Den Älskade internationella polisen, vare sig det är Boutros Boutros-Ghali eller amerikanska trupper eller New York Times ledarskribent borde tänk efter mer än en gång innan de kastar sig in i kampen. Amerikaner är särskilt illa lämpade för sin självutnämnda Wilsoniska roll som världsmoralister och poliser. Nationalism i USA är särdeles ung, och är mer utav en idé än något som är rotat i långvariga etniska eller nationella grupper och eller kamp. Lägg till denna dödliga mix det faktum att amerikaner praktiskt taget saknar ett historiskt minne, och detta gör amerikaner till särskilt illa lämpade att storma in för att intervenera på balkan, där vem som valde vilken sida, och vid vilken period under kriget mot de turkiska inkräktarna under 1400-talet så skedde, är en betydligt mer påtaglig realitet för de flesta stridande än gårdagens middag.

Libertarianer och klassiska liberaler, vilka är särskilt väl rustade för att ompröva hela det röriga ämnet om nationalstater och utrikespolitik, har varit alltför uppslukade av det Kalla kriget mot kommunism och Sovjetunionen för att ägna sig åt grundläggande funderingar kring dessa frågor. Nu när Sovjetunionen har kollapsat och det Kalla kriget är över, kommer kanske klassiska liberaler känna sig fria att återigen fundera kring dessa ytterst viktiga frågor.

III. Att ompröva secession

 Först och främst, kan vi sluta oss till att inte alla statsgränser är rättvisa. Ett mål för libertarianer borde vara att omvandla existerande nationalstater till nationella entiteter vars gränser skulle kunna kallas rättvisa, på samma sätt som gränser för privat egendom är rättvisa; det vill säga, att dela upp existerande betvingande nationalstater i genuina nationer, eller nationer genom samtycke.

I fallet med, exempelvis, de östra fredonierna, borde invånarna ha möjligheten att frivilligt utträda ur Fredonien och förenas med sina kamrater i Ruritanien. Återigen borde klassiska liberaler motstå impulsen att säga att nationella gränser ”inte spelar någon roll”. Det stämmer, självfallet, att klassiska liberaler länge deklarerat, att ju lägre grad av statliga ingripanden i antingen Fredonien eller Ruritanien, desto mindre skillnad kommer en sådan gräns att spela. Men även under en minimal stat, skulle nationella gränser fortfarande spela roll, ofta en stor roll, för invånarna i området. För på vilket språk – ruritanska eller fredonska eller båda? – ska gatuskyltarna, telefonkatalogerna, rättsprocesserna eller skollektionerna vara?

I korthet, varje grupp, varje nationalitet, borde vara tillåten att utträda ur alla nationalstater och förenas med alla andra nationalstater som går med på en förening. Denna enkla reform skulle innebära ett stort steg mot att etablera nationer genom samtycke. Skottarna borde, om de vill, av engelsmännen tillåtas lämna Storbritannien, och bli självständiga, och till och med ingå i det Gaeliska Förbundet, om befolkningen så önskar.

Ett vanligt invändning mot en värld av förökande nationer är en oro för det stora antal handelstullar som skulle kunna sättas upp. Men allt annat lika gäller det att, ju större antal nya nationer, och ju mindre var och en av dessa är, desto bättre. För det vore betydligt svårare att framkalla illusionen av självförsörjande om slagorden vore ”Köp Från North Dakota” eller till och med ”Köp Från 56th Street” än det nu är att övertyga allmänheten om ”Köp Amerikanskt”. På samma sätt skulle ”Ned Med South Dakota”, eller a fortiori, ”Ned Med 55th Street”, vara svårare att sälja in än spridandet av skräck och hat mot japanerna. På samma sätt skulle absurditeterna och de olyckliga konsekvenserna av fiatpengar bli betydligt mer synliga om varje provins eller varje grannskap eller kvarter skulle trycka sin egen valuta. En mer decentraliserad värld skulle med mycket större sannolikhet vända sig till sunda handelsvaror, såsom guld eller silver, för sina pengar.

IV. Den rena anarkokapitalistiska modellen

Jag lägger fram den rena anarkokapitalistiska modellen i den här artikeln, inte så mycket för att förespråka modellen i sig som för att föreslå den som en vägledning för att lösa nuvarande omstridda dispyter kring nationalitet. Den rena modellen är, kort och gott, att inga landområden, inga kvadratmeterytor i världen, ska förbli ”allmänna”; varje kvadratmeter landområde, vare sig det är gator, torg eller grannskap, är privatiserade. Total privatisering skulle bidra till att lösa problemen med nationalitet, ofta på överraskande sätt, och jag föreslår att existerande stater, eller klassiskt liberala stater, försöker att närma sig ett sådant system även medan vissa landområden förblir inom statens sfär.

Öppna gränser, eller The Camp-of-the Saints-problemet

Frågan om öppna gränser, eller fri immigration, har blivit ett accelererande problem för klassiska liberaler. Det här i första hand på grund av att välfärdsstaten i ökande grad subventionerar immigranter att komma och ta emot permanent hjälp, och i andra hand på grund av att kulturella gränser har översvämmats i ökande grad. Jag började ompröva min syn på immigration när det, då Sovjetunionen kollapsade, blev tydligt att etniska ryssar hade uppmuntrats att flöda in i Estland och Lettland för att förstöra dessa folks kulturer och språk. Tidigare hade det varit lätt av avfärda Jean Raspails anti-immigrationsroman The Camp of the Saints, i vilken i stort sett hela Indiens befolkning bestämmer sig för att flytta, i små båtar, till Frankrike, och fransmännen, infekterade av liberal ideologi, inte kan uppbåda viljestyrkan att förhindra en ekonomisk och kulturell undergång för nationen, som orealistisk. I takt med att kulturella och välfärdsstatliga problem har intensifierats, blev det omöjligt att fortsätta avfärda Raspails oro.

Emellertid blev det, när jag åter funderade kring immigration med utgångspunkt i den anarkokapitalistiska modellen, tydligt för mig att ett fullständigt privatiserat land inte alls skulle ha ”öppna gränser”. Om varje bit mark i ett land ägdes av någon person, grupp eller bolag, skulle detta innebära att ingen immigrant skulle kunna komma in om de inte vore välkomna att komma in eller tillåtna att hyra eller köpa egendom. Ett fullständigt privatiserat land skulle vara så ”stängt” som de specifika invånarna och egendomsägarna önskar. Det verkar då uppenbart att den regim av öppna gränser som de facto existerar i USA i själva verket innebär ett tvångsmässigt öppnande av centralstaten, staten som kontrollerar alla gator och allmänna landområden, och inte genuint reflekterar egendomsägarnas önskningar.

Under total privatisering skulle många lokala konflikter och ”externalitets”-problem – inte enbart immigrationsproblemet – lösas smidigt. Med varje lokal och grannskap ägt av privata företag, bolag eller kontraktssamhällen, skulle sann mångfald råda, i enlighet med varje samhälles preferens. Vissa grannskap skulle ha stor etnisk och ekonomisk mångfald, medan andra skulle vara etniskt och ekonomiskt homogena. Vissa platser skulle tillåta pornografi eller prostitution eller droger eller abort, andra skulle förbjuda allt detta. Förbuden skulle inte vara påtvingade av staten, utan skulle helt enkelt vara krav för att få bo på eller använda en viss persons eller grupps landområde. Medan etatister, vilka är besatta av att tvinga på sina värderingar på alla andra, skulle bli besvikna, skulle varje grupp eller intressent åtminstone få tillfredsställelsen av att bo i grannskap av människor vilka delar dess värderingar och preferenser. Medan ägande av grannskap inte skulle medföra en utopi eller ett universalmedel mot alla konflikter, skulle det åtminstone utgöra den ”näst bästa” lösningen vilken de flesta människor skulle kunna tänkas leva med.

Enklaver och exklaver

Ett uppenbart problem med utträdet av nationaliteter från centraliserade stater rör blandade områden, eller enklaver och exklaver. Uppdelning av den svullna centralstaten nationalstaten Jugoslavien i dess beståndsdelar har löst många konflikter genom att ge en självständig nation för slovener, serber och kroater, med hur är det med Bosnien, där många städer och byar är blandade? En lösning är att uppmuntra mer av samma sak, genom ännu mer decentralisering. Om, till exempel, östra Sarajevo är serbiskt och västra Sarajevo är muslimskt, så kan de bli en del av sina respektive separata nationer.

Men det här kommer självklart att resultera i ett stort antal enklaver, delar av nationer omgivna av andra nationer. Hur kan detta lösas? Först och främst så existerar enklav/exklav-problemet redan nu. En av de mest infekterade nuvarande konflikterna, i vilken USA ännu inte lagt sig i för att den ännu inte har visats på CNN, är problemet med Nagorno-Karabakh, en armensk exklav fullständigt omringad av, och därför formellt inom, Azerbaijan. Nagorno-Karabakh borde helt klart vara en del av Armenien. Men hur ska då armenierna i Karabakh undvika sitt nuvarande öde med blockader av azerierna, och hur ska de undvika militära strider för att försöka hålla en landkorridor till Armenien öppen?

Under total privatisering skulle, givetvis, dessa problem försvinna. Numera köper ingen i USA land utan att vara säker på att äganderätten till landet är tydlig; på samma sätt skulle tillträdesrätter, i en fullständigt privatiserad värld, uppenbarligen vara en kritisk del av landägande. I en sådan värld skulle, då, egendomsägare i Karabakh se till att de hade köpt tillträdesrätter genom en azerisk landkorridor.

Decentralisering utgör också en genomförbar lösning på den till synes olösliga permanenta konflikten i Nordirland. När britterna delade upp Irland under tidigt 1920-tal, gick de med på att genomföra en andra, mer detaljstyrd, uppdelning. De infriade aldrig detta löfte. Om britterna skulle tillåta en detaljerad uppdelningsomröstning, kommun för kommun, skulle, emellertid, den största delen av landområdet, vilket är till störst del katolskt, antagligen avskilja sig eller förena sig med Republiken: exempelvis sådana län som Tyrone och Fermanagh, södra Down och södra Armagh. Protestanterna skulle sannolikt ha kvar Belfast, länet Antrim och andra områden norr om Belfast. Det största kvarstående problemet skulle vara den katolska enklaven inuti staden Belfast, men återigen, ett närmande den anarkokapitalistiska modellen skulle kunna uppnås genom att tillåta köp av tillträdesrätter till enklaven.

I väntan på total privatisering, är det tydligt att vår modell skulle kunna närmas, och konflikter minimeras, genom att tillåta utträde och lokal kontroll, ned på mikro-grannskapsnivå, och genom att utveckla kontraktbaserad tillträdesrätt för enklaver och exklaver. I USA blir det viktigt för libertarianer och klassiska liberaler att, i rörelsen mot en sådan radikal decentralisering – för många andra minoriteter och dissidentgrupper – att börja lägga största vikt vid det bortglömda Tionde tillägget och försöka sönderdela den centraliserande Högsta Domstolens roll och makt. Snarare än att försöka få in människor av ens egen övertygelse i Högsta Domstolen, bör dess makt drivas tillbaka och minimeras så långt som möjligt, och dess makt delas upp i delstatliga, eller till och med lokala rättsinstanser.

Medborgarskap och rösträtt

Ett för nuvarande omstritt problem är centrerat kring vem som blir medborgare av ett givet land, eftersom medborgarskap medför rösträtt. Den angloamerikanska modellen, i vilken varje barn som föds inom landets landområde automatiskt blir medborgare, ger tydliga incitament för välfärdsimmigration av väntande föräldrar. I USA är, exempelvis, ett nuvarande problem illegala immigranter vars barn, om de föds på amerikansk mark, automatiskt blir medborgare och därför berättigar sig själva och sina föräldrar till permanenta socialbidrag och fri sjukvård. Det franska systemet, i vilket man måste vara barn till en medborgare för att automatiskt bli medborgare, är mycket närmre idén om en nation-genom-samtycke.

Det är också viktigt att ompröva hela konceptet och funktionen av röstning. Borde alla ha en ”rätt” att rösta? Rose Wilder Lane, den amerikanska libertarianska teoretikern från mitten av nittonhundratalet, fick en gång frågan om hon trodde på kvinnlig rösträtt. ”Nej” svarade hon, ”och jag är emot manlig rösträtt också”. Letterna och esterna har på ett övertygande sätt tacklat problemet med ryska immigranter genom att ge dem tillåtelse att fortsätta vara permanent bosatta, men inte ge dem medborgarskap eller rösträtt. Schweizarna välkomnar tillfälliga gästarbetare, men motarbetar kraftigt permanent immigration, och, a fortiori, medborgarskap och rösträtter.

Låt oss för upplysning, återigen, vända oss till den anarkokapitalistiska modellen. Hur skulle röstning te sig i ett fullständigt privatiserat samhälle? Röstning skulle inte bara vara varierad, utan ännu viktigare, vem skulle egentligen bry sig? Den form av röstning som för en ekonom antagligen är den mest djupt tillfredsställande är bolaget, eller aktiebolaget, i vilket rösträtt är proportionell mot ens ägarandel i företagets tillgångar. Men det finns också, och skulle finnas, en myriad av privata föreningar av alla sorter. Det antas vanligtvis att föreningsbeslut tas med en röst per medlem, med det stämmer generellt inte. De mest välstyrda och mest tilltalande föreningarna är de som styrs av en liten, självbevarande oligarki av de mest dugliga och mest intresserade, ett system som är mest tilltalande för de djupa ledens icke-röstande medlemmar såväl som för eliten. Om jag är en i de djupa leden av, låt oss säga en schackklubb, varför borde jag bry mig om att rösta om jag är nöjd med det sätt på vilket föreningen styrs? Och om jag är intresserad av att styra, skulle jag antagligen bli tillfrågad om att ansluta mig till den styrande eliten av den tacksamma oligarkin, alltid på jakt efter driftiga medlemmar. Och avslutningsvis, om jag är missnöjd med det sätt på vilket föreningen styrs, kan jag fritt lämna föreningen och gå med i en annan förening, eller till och med bilda en egen. Det är, givetvis, en av de stora dygderna med ett fritt och privatiserat samhälle, vare sig vi betraktar en schackklubb eller ett kontraktsbaserat grannskaps samhälle.

I och med att vi börjar arbeta mot en ren modell, och allteftersom fler och fler områden och delar av livet blir antingen privatiserade eller mikro-decentraliserade, blir naturligtvis röstning mindre och mindre viktigt. Vi är uppenbarligen en lång väg från detta mål. Men det är viktigt att sätta igång, och särskilt att förändra vår politiska kultur, vilken behandlar ”demokrati”, eller ”rätten” att rösta, som det högsta politiska goda. I själva verket borde röstningsprocessen i bästa fall betraktas som trivial och oviktig, och aldrig som en ”rätt”, skild från en möjlig mekanism med ursprung i ett ömsesidigt kontrakt. I den moderna världen är demokrati och röstning enbart viktigt för att antingen delta i eller ratificera användningen av staten för att kontrollera andra, eller för att använda den som ett sätt att förhindra att man själv eller ens egen grupp blir kontrollerad. Röstning är, emellertid, i bästa fall, ett ineffektivt instrument för självförsvar, och det är långt bättre att ersätta den med en fullständig uppdelning av centralstyrets makt.

Sammanfattningsvis, om vi fortsätter att dela upp och decentralisera den moderna centraliserande och betvingande nationalstaten, att dekonstruera denna stat till dess bestående nationaliteter och grannskap, så kommer vi på samma gång att minska omfattningen av statens makt, omfattningen och vikten av att rösta samt omfattningen av sociala konflikter. Omfattningen av privata kontrakt, och av frivilligt samtycke, kommer att utökas, och den brutala och förtryckande staten kommer gradvis att upplösas i en harmonisk och alltmer blomstrande samhällsordning.

[Förekom ursprungligen i Journal of Libertarian Studies 11, no. 1 (Fall 1994): 1-10.]

Översättning och kommentar av Victor Salander.