Statlig kontrollbyråkrati och alternativet på en fri marknad

Idag publicerades det en artikel på SVT Västerbottens sida som handlade om en 11-årig bakglad flickas brev till statsminister Stefan Lövfen och svaret som hon fick tillbaks från honom.

I sitt brev undrade flickan, som heter Cia (uttalas Kia) och kommer från Blattnickselle, varför det kostar så mycket att skaffa tillstånd att driva café, och framförallt, varför hon inte får driva cafét hemma hos sig bara för att hon är 11 år – vilket hon tycker är orättvist.

Utöver att han tyckte att barn ska gå i skolan enligt skolplikten så svarade Lövfen att kostnaden beror på att kommunen ska kunna kontrollera så att maten som serveras går att äta. Alltså är syftet som uppges att skydda konsumenterna.

Detta väcker frågor. Varför ska just kommunen och inte någon annan ha rätt till att kontrollera? Går detta inte att lösa på frivillig väg? Kan vi inte lita på människor (förutom staten)?

Först, hur står det egentligen till med tillstånd att driva verksamhet? Hur fungerar det med tillstånd?

Idag måste den som vill driva, till exempel, ”livsmedelsverksamhet” (som det kallas) ha tillstånd från flera olika statliga myndigheter och förvaltningar i kommunen där man bor. Det kan blir en långdragen process som tar lång tid och, inte minst, kostar mycket pengar för de ansökningar och kontroller som krävs. Detta gäller även många andra branscher där det också krävs tillstånd eller licens. [1]

Alternativet

Vad är då alternativet? Med andra ord, hur skulle verksamhetsbesiktning kunna skötas på en fri marknad?

Jo, tänk att flera privata besiktningsföretag uppstår och får konkurrera om att göra de mest pålitliga och kostnadseffektiva kontrollerna enligt efterfrågan hos både företag och företagens egna kunder (t.ex. restaurangbesökare). Företagen kommer att vilja ha certifiering från ett (eller flera) besiktningsföretaget för att de bidrar till ett förtroende hos kunder som anser att denna certifiering är viktig. Företagen som blivit besiktigade kommer sedan att kunna skylta med certifikatet så att deras kunder ser det. Utöver detta så kan besiktningsföretagen eventuellt också erhålla en databas över certifierade kunder som konsumenter kan vända sig till om de är osäkra.

Men på så sätt skulle detta inte skilja sig från att skaffa en ansedd ISO-certifiering åt sin organisation [2]. Någon genomgår en certifiering för att det bidrar med något – t.ex. skapar tillit hos dess klienter.

Hur uppnår vi då detta marknadssystem? Genom uppkomsten av flera privata besiktningsföretag som fritt får prövas på en fri marknad där de då bygger upp sitt rykte bland klienterna. Hur man ska tackla alla legala hinder är en annan femma – men de första riktigt seriösa besiktningsföretagen skulle säkerligen behöva agera bredvid myndigheterna och arbeta för att göra ett bättre jobb än dem.

Det finns alltså ett alternativ till den byråkrati som finns dagens politiska system.

Mer om ämnet konsumentskydd kan läsas på EconLib.

Noter

Låt oss påpeka att det självklart borde vara i företagens intresse att tjäna sina kunder väl och att de skulle lida negativa ekonomiska konsekvenser (förluster) om upprepade fall av brister uppdagas. Detta är på grund av negativ publicitet och att kunderna vänder sig till andra restauranger. Ett certifikatet symboliserar ett åtagande men kan också dras tillbaka om något inte står rätt till.

Vi får inte glömma att statliga  myndigheter och kommunala förvaltningar, i likhet med företag på marknaden, har andra intressen som de prioriterar högt – såsom att bevara sina egna jobb och även de expandera sin verksamhet. Men detta fungerar inte som på marknaden där behovet testas genom vinst- och förlust-mekanismen då pengarna som myndigheterna får in dras på skatten oavsett om deras kunder vill det eller ej.

Referenser

  1. Det här krävs för att starta en livsmedelsverksamhet – Göteborgs Stad (2015/9/10)
  2. ISO 9000 – Wikipedia

Uppdaterad 2015-09-11 kl- 12:22.


Problemen med Försäkringskassan

forsakringskassan_logo

Det finns olika sorters statliga verksamheter. Vissa har monopol, som med Sveriges Domstolar, Svenska Spel och Systembolaget. Andra är nästan som vilka andra företag som helst, konkurrerar någorlunda fritt på marknaden som SAS och Apoteket AB. Sedan finns det verksamheter som Försäkringskassan, som både ger ut vissa villkorade bidrag som föräldrapenning och assistansersättning men som också tillhandahåller en påtvingad sjukförsäkring. Liksom i andra länder under 1800-talet skapade svenskarna själva försäkringar för olycks- och sjukdomsrisker genom försäkringsbolag och självhjälpsgrupper (sjukkassorna). Den senare verksamheten blev dock lätt subventionerad 1891, ökat subventionerad och reglerad 1910, sedan monopoliserad och ännu mer subventionerad 1931 tills den slutligen blev övertagen av staten och obligatorisk för alla att betala år 1955 och har sedan dess varit en stor del av den svenska välfärdsstaten. De olika bidragen har kommit till främst under 1900-talets andra hälft.

Hur väl fungerar Försäkringskassan då? För att göra en riktig bedömning krävs det att man förstår hur systemet fungerar och att man sätter det i relation till andra system. I den här artikeln gör jag inte en sådan ordentlig undersökning utan kollar istället på de negativa sidorna av myndigheten. Detta har jag gjort genom att kolla på vad svenska tidningar tagit upp för kritik mot verksamheten. Det här är alltså bara en samling artiklar om problem som tagits upp, utan någon analys eller jämförelse med verksamheter i andra länder.

Vad är det då för problem med Försäkringskassan som tagits upp av svensk media? Jo, att myndigheten har vissa interna problem (bl.a. svågerpolitik, att de gör egenreklam, dess generaldirektör ljuger om händelser, slöseri med resurser); att den ibland kan vara väldigt sen med att ge ut pengar till folk; att den systematiskt varit dålig på att ge ut information till sina kunder; att den har krångliga regler som den inte rättat till; att den ibland inte gett ut pengar till folk som uppenbarligen varit arbetsoförmögna; att den på vissa ställen ger dålig service (som att sjukförsäkringen slutar gälla om man arbetar utanför Sverige, att kompetensen på Försäkringskassans anställda inte är tillräcklig eller att de läckt hemliga uppgifter); att den och andra myndigheter är dåliga på att samarbeta med varandra; att de bryter mot sina egna regler; slutligen att personalen på Försäkringskassan ibland blir utsatta för hot från sina kunder.

Överlag ser det ut som om kritiken på alla dessa punkter stämmer – dessa saker verkar inträffa. Däremot är det osäkert hur stort omfånget av dessa problem är. Artiklarna nedan är uppdelade i dessa kategorier och den första länken är, om det finns någon, en sammanfattande artikel vilka ibland gissar hur stort problemet är. Att det finns problem är annars inte just något som personalen eller de styrande över den myndigheten är ansvariga för. Vissa saker, som utformningen av vilka regler det är som gäller, har de ingen kontroll över och även de saker som de har kontroll över har de starka incitament till att följa minsta motståndets lag (som i jävfrågan). Detta är egentligen en del i en systemkritik av organisationer och institutioner som bygger på en dålig struktur, som inte öppnar för att vi skall kunna leva harmoniskt med varandra, men för att se att strukturen är problematisk är det viktigt att undersöka exempel på den.

Försäkringskassan har också gjort en sammanställning av medias bild av dem i rapporten Mediebilden av Försäkringskassan 2003-2012, som var en värdefull källa för mig, speciellt för lite äldre artiklar som jag inte hittat online. Alla artiklar som inte har en länk har jag hittat i den här rapporten.

Det här är en del i en serie av genomgångar av kritik mot statliga verksamheter som dykt upp i media. Tidigare har jag även letat reda på artiklar som kritiserar våra fängelser, skola, väljare och poliser.

Fortsätt läsa…