Libertarianismen är varken progressiv eller konservativ

099e3045c792444aeb621daed554f84b

I en artikel med titeln ”Konservativ och progressiv libertarianism” (ursprungligen publicerad på bloggen Pophögern) som har spridits genom nyhetsflödet Bubb.la ges en skev och missvisande bild av libertarianismen och vad den faktiskt är.

Författaren till artikeln delar här in libertarianer i två läger: ”konservativa” libertarianer som omfattar de kulturellt konservativa och även invandringsskeptiska ”alt-right” (sv. alternativhögern), och de övriga som är mer positivt inställda till samhällsförändring som han benämner ”progressiva” libertarianer. Detta är en felaktig syn på vad libertarianismen är.

Jag vill först påpeka att många troligen förväxlar ordet ”libertarianism” med det som, ofta nedsättande, benämns nyliberalism, som faktiskt likaså uppkommit i och med uppvaknandet av klassiskt liberala idéer. Detta har jag själv fått erfara i mitt tidigare politiska engagemang då man försökt relatera till en internationell rörelse där ordet nyliberalism (eng. neo-liberalism) fallit ur mode på grund av bördan det kommit till att få bära. Även om dessa två begrepp sammanfaller med varandra filosofiskt så finns det stora skillnader ideologiskt.

När vi här (på Rothbardinstitutet) talar om libertarianismen så pratar vi om den politiska filosofi och den samling utarbetade teorier som ryms i den. Detta till skillnad från den politiska ”libertarianismen”, dvs. nyliberalismen, avser i synnerhet den ekonomiska biten i politiken, frånsett filosofisk grund. Den avgörande skillnaden mellan filosofisk och politisk libertarianism är den sistnämndas etatistiska (eller statscentristiska) tendenser. Man kan i politiken sägas vara antingen vara progressiv eller konservativ i sociala frågor och samtidigt vara ”libertarian” – eller snarare nyliberal. Detta berör däremot inte den icke-statlig libertarianism.

Libertarianismen utgår från frihet, och enbart frihet. Dess utgångspunkt är att initiering av tvång mot medmänniskor och deras legitima egendom är mot vad frihet innebär och därmed fel – det etiskt så. Man drar således slutsatsen att den så kallade Icke-aggressionsprincipen (eng. the Non-aggression principle, NAP) är en grundförutsättning för människors frihet. Den är faktiskt grundprincipen för hela den libertarianska filosofin. Denna princip ignorerar etatisterna som pratar om libertarianism i ekonomisk-politiskt sammanhang. De påstår sig vilja ha en stat som garanterar människors ”frihet” genom att utöva legitimerat tvång på godtycklig grund. Detta är motsträvigt till libertarianismens filosofi.

Uppdelningen i progressiv och konservativ libertarianism är väldigt etatistisk och olibertariansk. Det utgår från att det finns en stat och flera olika konkurrerande sätt att förverkliga libertarianismens vision om frihet med tvång. Detta gör man utan att definiera vad frihet och tvång konkret innebär. Det är till synes godtyckligt för dem. Självklart är detta inte libertarianism. Libertarianismen dikterar inte, till skillnad från i politiken; inte hur du som individ ska leva ditt liv i en samhällsplan, och därmed inte vilka värderingar eller samhällsomfattande projekt som du ska tvingas stödja. Den bryr sig inte om staten som sådan, utan om huruvida tvång inte initieras av vare sig individer eller grupper (staten eller annan). Om socialförsäkringens uppbyggnad eller huruvida ”Sverige” ska ta emot fler asylsökande är inte upp till någon mängd libertarianer att påtvinga andra. Detta är lika lite libertarianism som att Ateism+ är ateism för att komma med sådant, som politik, som inte hör grundtesen till (sådant som ateister också är oense om).

Med detta sagt, att säga att libertarianismen kan vara progressiv eller konservativ är att felrepresentera den libertarianska filosofin. Det är, i så fall, människorna som är progressiva eller konservativa i sina privata liv, utan att systematiskt påtvinga andra sina åsikter på deras bekostnad, som genom en stat.

Libertarianismen förespråkar ingen storslagen samhällsvision (progressiv eller konservativ) som förutsätter en stat. Libertarianismen är för frihet och mot tvång, och därför i sin essens anarkistisk.

Denna artikel uppdaterades 28/10 med rättning av stavfel och omformulering med syfte att förtydliga.


Statsdominans och allmänhetens underkastelse: några grundläggande principer

Översättning av artikeln ”Some Basics of State Domination and Public Submission” av Robert Higgs. Tack till Mattias Olsson som har översatt!

51y+gUr59fL._SX328_BO1,204,203,200_[1]Bekantskap leder till belåtenhet, men även till likgiltighet. Personer som aldrig upplevt någonting annat än en viss typ av verklighet – oavsett hur oändligt problematisk den verkligheten än må vara – har en tendens att inte notera den, att relatera till den som om de upplevde den med stängda ögon. Sådan är den moderna människans relation till staten. Den moderna människan har alltid levt bredvid staten, och tar den för givet. Den moderna människan ser den så som man kan se på vädret: regn eller solsken, åska eller sköna vårvindar är alla ett resultat av vädret, av själva naturen. Även när den är destruktiv ser man på dess handlingar som oundvikliga och nästan som en ”handling av Gud”.

Det är inte våra gener som får oss att förhålla oss till staten som sömngångare. Det är våra nuvarande sociala omständigheter, och vår långa historiska anpassning till statens makt över oss, som predisponerat oss att se på staten på detta omedvetna och autonoma sätt. Människor som levde under andra omständigheter reagerade på ett helt annat sätt. Först när människor började bosätta sig på gårdar med sina djur sågs de av staten som lämpliga offer att förgripa sig på och härska över. När människor – under stora delar av mänsklighetens historia – sammanslöt sig i mindre grupper som jägare och samlare var staten som institution omöjlig: folket hade få, om några, värdefulla saker att stjäla, och om någon skulle försöka sig på att bedriva statslik makt över dem kunde de i värsta fall lägga benen på ryggen. Genom att fly tilläts aldrig den potentiella staten att utöva någon dominans över människor. (Läs, till exempel, James C. Scott’s senaste analys i The Art of Not Being Governed: An Anarchist History of Upland Southeast Asia.)

Under de senaste 5000 – 10000 åren har dock de flesta av jordens invånare levt böjda under en stat som ständigt kränker de mänskliga rättigheterna och vars makt att härska och plundra har grott på människornas rädsla, dels gentemot själva staten, men även gentemot de externa hot [rövarband, tjuvar, andra stater etc. reds. anm.] som äventyrar deras säkerhet – samma hot som staten åtagit sig att bekämpa. Detta leder till att nästan ingen ens kan föreställa sig ett samhälle utan en stat.

För de få som lyckats vakna och reviderat den nästan drömlika synen på staten uppenbarar sig dock snabbt två huvudsakliga frågeställningar:

  1. Vilka tror dessa människor – det vill säga statens ledare, dess Pretoriangarde, lakejer och vänner inom den privata sektorn – att de är som kan behandla oss så som de gör?
  2. Hur kommer det sig att nästan alla av oss står ut med statens kränkande behandling?

Dessa frågor skulle enkelt kunna utgöra – och utgör i sanning redan idag – stommen i ett mycket stort antal böcker, artiklar och manifest. Även om det långt ifrån existerar någon koncensus i debatten förefaller det tämligen uppenbart att svaret till den första frågan har någonting att göra med det stora antalet galna och arroganta människor som helt enkelt tjänar på att våldföra sig på, och bedra, andra människor. När de ställs inför valet mellan vad Franz Oppenheimer kallade de ekonomiska medlen till välstånd (genom produktion och handel) och de politiska medlen (genom stöld och utpressning) väljer medlemmarna ur härskarklasserna konsekvent det senare alternativet. Gregorius VII, som var huvudpersonen bakom den Gregorianska reformen som började under hans påvedöme och pågick under nästan 50 år (och ännu längre i England), sparade inte på krutet när kan skrev (så som det här citeras av Harold Berman): ”Vem känner inte till att kungar och prinsar härstammar från gudsförnekande män som på grund av stolthet, rov, förräderi, mord – i korthet alla typer av brott – på anstiftan av Djävulen, denna världens prins, höjt sig själva över sina medmänniskor; män förblindade av girighet och oacceptabla i deras fräckhet?”. Det är, såklart, möjligt att vissa politiska ledare tror att deras makt över andra människor är legitim och schysst – speciellt de demokratiska valen ses nu för tiden av de flesta som nästan heliga ritualer – men sådan självförnekelse förändrar inte den verklighet vi lever i.

Svaret på frågan varför vi underkastar oss statens vansinne har mycket att göra med vår rädsla för staten (och, nu för tiden, även rädsla för eget ansvar), rädsla att sticka ut ur mängden och uppslukas av staten, och kanske allra mest den ideologiska ”hypnosen” (som Lev Tolstoj benämnde det) som förhindrar de flesta av oss att föreställa oss livet utan staten och varför statens krav på automatisk immunitet gentemot de moraliska lagar som binder samman resten av mänskligheten inte är någonting annat än ren smörja. Om en enskild individ inte har moralisk rätt att mörda eller stjäla har inte heller de individer som verkar inom statsapparaten rätt att mörda eller stjäla; enskilda individer kan såklart inte heller delegera staten att utföra dessa handlingar eftersom de inte innehar rätten att mörda eller stjäla från första början. Många författare har, liksom Tolstoj, belyst det faktum att de härskande klasserna jobbar väldigt hårt för att sprida en ideologi vari staten, och dess kriminella handlingar, höjs till skyarna. Man får i detta avseende hålla med om att många historiska stater har lyckats mycket framgångsrikt i detta arbete. Under det Nazistiska styret trodde tyskarna att de var fria, på samma sätt som de amerikanska medborgarna tror att de är fria idag. Ideologiernas förmåga att förblinda populationer och ingjuta Stockholmssyndromet tycks ha få begränsningar, även om regimer så som den sovjetiska, som förslavade dess population i konstant fattigdom, kan uppleva att dessa försök att implementera en ideologi i sina offer tillslut leder till en alltmer ohållbar situation.

En konstant, om än skiftande, dos av oförskämt våld och bedrägeri är statens huvudsakliga verktyg i dess mångfacetterade strävan efter medborgarnas totala medgörlighet. Samarbetsvilja från deras sida är såklart också uppskattat, och alla stater anstränger sig åtminstone lite grann för att ge tillbaks en smula eller två från det bröd de stulit från sina undersåtar. För denna gåva är de ack så tacksamma.


RI: Låt ingen få rösta

original[1]I sitt tal under Almedalsveckan, politikernas sommarfestival, sa Gudrun Schyman å Feministiskt Initiativs (FI) vägnar att man borde låta 16-åringar få rösta i valen för att inte exkludera en grupp som kanske inte får rösta förrän de är 20 år gamla. För enligt Schyman finns det forskning som visar att 16-åringar fattar lika bra eller dåliga beslut som 18-åringar. [1]

Så enkelt är det dock inte att avgöra vem som bör få rösta. Man ska inte ta valet som något givet. Det finns så mycket mer man bör analysera, som varför och om man bör ha en röstningsprocess överhuvudtaget. Låt oss dock hålla oss på en för ämnet lagom nivå.

Hursomhelst. Gudrun Schyman missar tyvärr några viktiga saker. För vad hon inte verkar skilja på är två typer av beslut: 1) De som bara berör en själv och är frivilliga, och 2) De som berör alla och inte bara en själv och är betvingande. Att rösta faller, liksom alla andra politiska handlingar, i den sistnämnda kategorin.

Det finns faktiskt en annan pseudotyp av beslut som går ut över andra. Det är när någon frivilligt delegerar sin beslutsrätt till en annan som fattar beslut åt honom eller henne. Detta faller under beslut som rör en själv. Det politiska systemet med dess delegering platsar inte här då alla anses bundna till den med tvång även om de väljer att inte delta i valet.

Låt oss återgå till den röda tråden:

Av egen erfarenhet kan jag säga att jag inte alls var mogen att rösta vid 16 års ålder, och inte ens vid 18 eller, som jag nu är, 25. Säkerligen inte heller mina jämnåriga var det. För det första var de känslodrivna. Sedan hade de bara ”hoppat på bandvagnen” – följt gruppen. Unga tonåringar gör så. Inte minst så saknar de erfarenhet och kunskap om världens komplexitet. Detta gäller de flesta fortfarande när de blir äldre. De följer gruppen. Det är ett läskigt beteende. Det var inte förrän efter mitt politiska engagemang som jag insåg det. För jag såg de tendenserna.

Givet detta, om nu forskningen säger att det gör detsamma om man är 16 eller 60 år gammal, och vi antar att det är sant, då har vi ett argument för att inte låta någon, vare sig vanliga medborgare eller politiker, rösta om något som direkt drabbar alla andra med fara för vad det kan orsaka andra.

Alla försök till att reformera demokratin och då försöka göra människor mer medvetna om politik är lönlösa. De allra flesta har, som ekonomen Bryan Caplan har påpekat i sin bok ”The Myth of the Rational Voter”, inget rationellt intresse av att sätta sig in i de komplexa ämnena. Inte ens politikerna som genom val anförtros att fatta beslut är insatta i allt de röstar om – för att det inte ligger i deras primära intresse. Därför följer de då i många frågor istället blint partilinjen, det vill säga, hoppar på bandvagnen.

Men att låta yngre få rösta skulle helt klart röra om i den politiska grytan. Det skulle tjäna populismen. Och FI skulle tjäna på det och SD också. Inte särskilt gynnande för allmänheten i helhet – allra minst de som egentligen inte bryr sig så mycket om politik.

Så att reducera frågan om vem som ska få rösta till att mognad ska få bestämma leder ingenvart. Det är inte en väsentlig faktor då människor fattar dåliga beslut på grund av psykologiska och sociala bias – vilket inte säger att åldern spelar in.

Det är bättre att avskaffa systemet helt och hållet så att ingen grupp kan legitimera ondskorna över andra likt i Nazityskland på 30- och 40-talen eller idag i Venezuela.

Vi behöver inte utökad demokrati och tvång; Vi behöver anarki och medmänsklighet – fler människor som gör väl av egen fri vilja. Ingen bör kunna rösta om och tvingas stå för något som drabbar en annan som i politiken.

Vi har bara precis skrapat på ytan när det gäller rösträtt. Det finns så mycket mer att att ta en titt på, men inte här i denna artikel.

Bild: TT

Referenser

[1] Fi: Låt 16-åringar få rösta (2015-07-05)


Ekonomiska depressioner: Deras orsak och botemedel

Översättning av ”Economic Depressions: Their Cause and Cure” av Murray N. Rothbard. Texten kan läsas i sitt originalspråk här.

Börskraschen 1929, New YorkVi lever i en värld av eufemismer. Dödgrävare har blivit ”begravningsentreprenörer”, pressagenter har blivit ”pr-rådgivare” och städare har alla blivit ”lokalvårdare”. I vartenda område har rena fakta förpackats i dunkelt kamouflage.

Inte minst har detta varit sant inom ekonomivetenskapen. Förr i tiden brukade vi drabbas av periodiska ekonomiska kriser som vid dess plötsliga uppkomst kallades för ”panik”, och den kvardröjande perioden efteråt kallades ”depression”.

Den mest kända depressionen i modern tid var så klart den som började i en typisk finansiell panik 1929 och varade tills andra världskrigets ankomst. Efter katastrofen 1929 beslutade ekonomer och politiker att detta aldrig måste ske igen. Det enklaste sättet för att lyckas fullfölja detta beslut var helt enkelt att bortdefiniera begreppet ”depression”. Från och med då skulle Amerika inte lida av några fler depressioner. För när den nästa skarpa depressionen kom, 1937-38, vägrade ekonomerna helt enkelt att använda det fruktade namnet och kom på ett nytt och mycket mjukare klingande ord: ”recession”. Från och med då har vi genomlevt ganska många recessioner men inte en enda depression.

Men ganska snart blev även ordet ”recession” för hårt för de finkänsliga bland den amerikanska allmänheten. Det verkar nu som om vi hade vår senaste recession 1957-58. För efter det så har vi bara haft ”nedgångar”, eller, ännu bättre, avmattningar, eller rörelser i sidled. Så var glad; från och med nu har depressioner och till och med recessioner förbjudits genom ekonomernas semantiska fiat; från och med nu är ”nedgångar” det värsta möjliga som kan hända oss. Sådana är undren som kommer ur den ”nya ekonomin”.

John Maynard KeynesI 30 år har vår nation antagit ståndpunkten kring konjunkturcykeln som hölls av den framlidne brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som skapade den keynesianska, eller den ”Nya”, ekonomivetenskapen med sin bok, The General Theory of Employment, Interest, and Money, som publicerades 1936. Under deras diagram, matematik och inkonsekventa jargon är keynesianernas attityd mot nedgångar och fall enkelhet, till och med naivitet, självt. Om det råder inflation då antas orsaken vara ”orimliga utgifter” från allmänhetens sida; det påstådda botemedlet är att staten, den självutnämnda stabiliseraren och regleraren av nationens ekonomi, träder in och tvingar människor att spendera mindre, ”suga upp deras omåttliga köpkraft” genom ökad beskattning. Om det råder recession måste detta å andra sidan ha orsakats av otillräckliga privata utgifter, och botemedlet är nu att staten ska öka dess egna utgifter, allra helst genom underskott, därigenom bidra till nationens sammanlagda utgiftsström.

Uppfattningen att ökade statliga utgifter eller snabba pengar är ”bra för företagen” och att budgetnedskärningar eller surt förvärvade pengar är ”dåliga” genomsyrar även de mest konservativa tidningarna och magasinen. Dessa tidskrifter tar också för givet att det är den federala statens uppgift att styra det ekonomiska systemet på den trånga vägen mellan depressionens avgrund på ena sidan och inflationen på den andra, för den fria marknaden antas alltid vara benägen att ge efter en av dessa ondskor.

Alla de nuvarande ekonomiska skolorna delar samma inställning. Märk, till exempel, ståndpunkten som innehas av Dr. Paul W. McCracken, den nästkommande ordföranden för President Nixons ekonomiska råd. I en intervju med New York Times kort efter hans tillträdande [24 januari 1969] hävdade Dr. McCracken att ett av de största ekonomiska problemen som den nya administration står inför är ”hur man ska kyla ner denna inflationära ekonomin utan att samtidigt orsaka höga arbetslöshetsnivåer. Med andra ord, om det enda vi vill är att kyla ner inflationen så kan det åstadkommas. Men vår sociala tolerans gällande arbetslöshet är snäv.” Och igen: ”Jag tror att vi måste känna efter medan vi går här. Vi har inte riktigt någon erfarenhet med att försöka kyla ner ekonomin på ett ordentligt sätt. Vi drog i bromsarna 1957, men vi fick betydande glapp i ekonomin, så klart.”

Lägg märke till den grundläggande inställningen som Dr. McCracken har mot ekonomin – anmärkningsvärd endast i att den delas av nästintill alla ekonomer idag. Ekonomin behandlas likt en möjligen hanterbar, men alltid besvärlig och uppstudsig patient, med en ständig tendens att bryta ut i större inflation eller arbetslöshet. Statens funktion är att vara den vise gamle förvaltaren och läkaren, alltid vaksam, alltid mixtra för att hålla den ekonomiska patienten fungerande. Oavsett, här antas den ekonomiska patienten helt klart vara undersåte, och staten som ”läkare” dess herre.

Det är inte så länge sedan denna inställning och policy kallades ”socialism”; men vi lever i en värld av eufemismer, och nu kallar det vid mindre hårda benämningar, som ”moderering” eller ”upplyst fri företagsamhet”. Den som lever den lär.

Vad orsakar då dessa periodiska depressioner? Måste vi för alltid förbli agnostiska om orsakerna bakom upp- och nedgångarna? Är det verkligen sant att konjunkturcykler är rotade djupt inuti den fria marknadsekonomin, och att det därför krävs någon form av statlig planering om vi vill hålla ekonomin inom några stabila ramar? Uppstår helt enkelt bara uppgångar och nedgångar, eller följer en fas i cykeln logiskt sett från den andra?

Den just nu populära attityden mot konjunkturcykeln härstammar, faktiskt, från Karl Marx. Marx såg att före den industriella revolutionen, vid den senare delen av 1700-talet, så var där inga regelbundet återkommande ”boomar” och depressioner. Det rådde ekonomiska kriser när en kung deklarerade krig eller konfiskerade sina undersåtars egendom; men det fanns inga tecken på det moderna fenomen i vilket det råder allmänna och ganska regelbundna svängningar i företagens förmögenhet er, expansioner och tillbakadragningar. Då dessa cykler också äntrade scenen vid ungefär samma tid som modern industri så drog Marx slutsatsen att konjunkturcyklerna är ett inneboende karaktäristiskt drag hos den kapitalistiska marknadsekonomin. Alla de nuvarande ekonomiska skolorna, oavsett deras övriga skillnader och de olika orsakerna som de tillskriver till cykeln, håller med på denna vitala punkt: Att konjunkturcykeln har sitt ursprung någonstans djupt inne i den fria marknadsekonomin. Marknaden bär skulden. Karl Marx trodde att de periodiska depressionerna skulle bli allt värre och värre, tills massorna skulle revoltera och förstöra systemet, medan de moderna ekonomerna tror att regeringen med framgång kan stabilisera depressioner och cykeln. Men alla parter är överens om att felet finns djupt inne i marknadsekonomin och att om någonting kan undsätta oss då är det någon form av massiv statlig intervention.

Det finns, hursomhelst, några kritiska problem i antagandet om att marknadsekonomin är boven. För den ”allmänna ekonomiska teorin” lär oss att tillbud och efterfrågan tenderar att vara i ekvilibrium på marknaden och att priser på produkter liksom för faktorerna som bidrar till produktionen därför alltid tenderar att gå mot ett läge med ekvilibrium. Även om ändringar i datan, som alltid förekommer, förhindrar ekvilibrium från att någonsin uppnås, så finns det inget i den allmänna teorin om marknadssystemet som skulle redogöra för de regelbundna och återkommande upp- och nedgångsfaserna i konjunkturcykeln. Moderna ekonomer ”löser” detta problem genom att helt enkelt förvara sin pris- och marknadsteori och sin konjunkturcykelteori i separata, tätt-förslutna utrymmen, utan att de två möts, än mindre integreras med varandra. Ekonomer har, oturligt nog, glömt att det endast finns en ekonomi och att därför endast en integrerad teori. Varken det ekonomiska livet eller teorins struktur kan eller borde vara i vattentäta utrymmen; vår kunskap om ekonomin är antingen en integrerad helhet eller så är den ingenting. Ändå så nöjer sig de flesta ekonomerna med att tillämpa helt separata och, minsann, ömsesidigt uteslutande, teorier för allmän prisanalys och för konjunkturcykler. De kan inte vara genuina vetenskapsmän inom ekonomi så länge som de nöjer sig med att fortsätta att arbeta på detta primitiva sätt.

Men det finns ännu allvarligare problem med det för närvarande populära tillvägagångssättet. Ekonomer ser heller inte ett särskilt kritiskt problem för att de bryr sig inte om att lämpa sina teorier om konjunkturcykler och priser: det besynnerliga uppdelningen av entreprenörers uppgift vid tider då det råder ekonomiska kriser och depression. I en marknadsekonomi är en av de viktigaste funktionerna hos en affärsman att vara en ”entreprenör”, en människa som investerar i produktiva metoder, som köper utrustning och anställer arbetskraft för att producera något som han inte är säker kommer att ge henne någon avkastning. I korthet, entreprenörens uppgift är uppgiften att förutse den osäkra framtiden. Innan hon ger sig in på några investeringar eller produktionsband måste entreprenören, eller ”företagaren”, beräkna rådande och framtida kostnader och framtida intäkter och därför beräkna huruvida och hur mycket vinst han kommer att tjäna genom investeringen. Om han är bra på att förutse och betydligt bättre än sina konkurrenter då kommer han att erhålla vinst från sin investering. Ju bättre hans prognos är desto högre vinst tjänar han. Om hans prognoser, å andra sidan, är dåliga och han överskattar efterfrågan på sin produkt då kommer han att drabbas av förluster och ganska snart tvingas gå i konkurs.

Marknadsekonomin är en vinst-och-förlustekonomi i vilken entreprenörernas skarpsinnighet och förmåga mäts i de vinster och förluster som de erhåller. Marknadsekonomin innehåller, dessutom, en inbyggd mekanism, ett slags naturligt urval, som försäkrar överlevnad och blomstrande för de som är överlägsna på att förutse och rensar ut de som är underlägsna. För ju mer vinst de som är bättre på att förutse erhåller desto större blir deras ansvar som affärsmän, och desto mer kommer de att ha att investera i produktionssystemet. Å andra sida, ett par år av förluster kommer helt och hållet att försätta de sämre prognosmakarna i konkurs och knuffa ner dem till positionen som avlönade anställda.

Om då marknadsekonomin har en inbyggd mekanism för naturligt urval av skickliga entreprenörer, betyder det att vi, generellt sett, skulle förvänta oss att inte så många företag går i förlust. Och, faktiskt, om vi kollar på ekonomin under en genomsnittlig dag eller genomsnittligt år så finner vi att förlusterna inte är så omfattande. Men då är det udda faktum som behöver förklaras detta: Hur kommer det sig att affärsvärlden, periodvis, plötsligt upplever massiva kluster av allvarliga förluster i tider när recessionen slår till, och särskilt i kraftig depression? Det hela uppstår när företag, tidigare mycket skarpsinniga entreprenörer i deras förmåga att göra vinst och undvika förluster, plötsligt och fruktansvärt finner sig, nästintill alla, drabbas av allvarliga och oförklarliga förluster? Varför? Detta viktiga faktum måste förklaras av en teori om depressioner. En förklaring som ”underkonsumtion” – ett fall i de totala konsumtionsutgifterna – räcker inte, för det första, för det som behövs förklaras är varför affärsmän, som kunde förutse en mängd föregående ekonomiska förändringar och utvecklingar, visade sig totalt och katastrofalt vara oförmögna att förutse detta påstådda fall i efterfrågan. Varför detta plötsliga misslyckande i förmågan att förutse?

En adekvat teori om depressioner måste, därför, förklara ekonomins tendens till att gå igenom successiva upp- och nedgångar, utan att visa några tecken på att komma till rätta i någon sorts smidigt löpande, eller stilla progressivt, närmande av en jämnviktssituation. En teori om depressioner måste i synnerhet förklara de omfattande felklustren som snabbt och plötsligt framträder vid en ekonomisk kris, och fortlever genom depressionsperioden tills återhämtningen. Och det finns ett tredje allmänt faktum som en konjunkturcykelteori måste förklara. Upp- och nedgångarna är alltid mer intensiva och allvarliga i ”kapitalvaruindustrierna”, industrierna som tillverkar maskiner och utrustning, de som producerar industriråvaror eller konstruerar industrianläggningar, än i industrierna som tillverkar konsumentvaror. Här är ett annat faktum om konjunkturcykelns liv som måste förklaras – och uppenbarligen inte kan förklaras med teorier om depressioner som den populära underkonsumtionsdoktrinen: Att konsumenter inte spenderar tillräckligt på konsumentvaror. För om otillräckliga utgifter är syndaren, hur kommer det sig då att detaljhandeln är det sista och minsta att falla i en depression, och att depressioner egentligen slår till mot sådana industrier som maskinverktyg, kapitalutrustning, tillverkning, och råvaror? Å andra sidan är det dessa industrier som egentligen bär iväg i konjunkturcykelns inflationsdrivande uppgångsfas, och inte de företag som tjänar konsumenter. En adekvat teori om konjunkturcykeln måste också, därför, förklara upp- och nedgångarnas mycket större inverkan i industrierna som tillverkar icke-konsumentvaror, eller ”produktionsvaror”.

David RicardoSom tur är finns det en korrekt teori om depressioner och konjunkturcykler, även om den allmänt sett har försummats i dagens ekonomivetenskap. Den, med, har också en lång tradition inom ekonomisk idéhistoria. Denna teori hade sin början på sjuttonhundratalet med den skotske filosofen och ekonomen David Hume, och det tidiga artonhundratalet med den framstående engelske ekonomen David Ricardo. I huvudsak såg dessa ekonomer att en annan avgörande institution hade uppkommit i mitten på sjuttonhundratalet, tillsammans med det industriella systemet. Detta var bankväsendet, med kapacitet att expandera krediter och penningmängd (först, i form av papperspengar, eller sedlar, och senare i form av avistainlåning, eller checkkonto, som genast är inlösbara mot kontanter hos bankerna). Det var dessa kommersiella banker, såg ekonomerna, som höll nyckeln till de mystiska återkommande cyklerna med expansion och tillbakadragning, upp- och nedgångarna, som hade förbryllat iakttagarna sedan mitten av sjuttonhundratalet.

Den ricardianska konjunkturcykelanalysen lät något likt följande: De naturliga pengar som uppstår som sådana på världens fria marknad är användbara råvaror, vanligtvis guld och silver. Om pengarna bara begränsades till dessa råvaror då skulle ekonomin i helhet fungera så som den gör inom särskilda marknader: En smidig anpassning av tillgång och efterfrågan, och därför inga konjunkturcykler med upp- och nedgångar. Men injektion av bankkrediter tillför ett annat avgörande och omstörtande element. För bankerna expanderar krediter och därför pengar i form av sedlar eller depositioner som teoretiskt sett är inlösbara mot guld på begäran, men i praktiken tydligen inte är det. Till exempel, om en bank har 1000 uns guld i ett valv, och den utfärdar lagerbevis som omedelbart kan lösas in för 2500 uns guld, då har den tydligen utfärdat 1500 uns guld mer än den möjligen kan lösa in. Men så länge som det inte råder ett samordnat språng till banken för att lösa in dessa kvitton, så fungerar dess lagerbevis likt guld på marknaden, och därför är det möjligt för banken att expandera landets penningmängd med 1500 uns guld.

Bankerna börjar då glatt att expandera krediterna, för ju mer de expanderar krediterna desto större kommer deras vinst att bli. Detta resulterar i en expansion av penningmängden i ett land, låt oss säga England. Medan utbudet av pappers- och bankpengar ökar i England så ökar engelsmännens inkomster och utgifter i pengar, och den ökade mängden pengar bjuder upp priset på engelska varor. Resultatet är inflation och en ekonomisk uppgång inom landet. Men denna inflationsdrivna uppgången, medan den glatt fortlöper, sår fröet till sin egen undergång. För medan Englands penningmängd och inkomster ökar så fortsätter engelsmännen att köpa fler varor från utlandet. Dessutom, medan engelska priser dessutom går upp så börjar engelska varor förlora sin konkurrensförmåga mot produkter från andra länder som inte har inflaterat, eller har inflaterat i en mindre utsträckning. Engelsmännen börjar köpa mindre hemma och mer utomlands, medan utlänningar köper mindre i England och mer hemma; resultatet är ett underskott i den engelska betalningsbalansen, med en fallande engelsk export som ligger avsevärt mycket efter import. Men om import överstiger export då betyder det att pengar måste flöda ut ur England till andra länder. Och vilka pengar kommer detta att vara? Säkerligen inte engelska sedlar eller depositioner, för fransmän eller tyskar eller italienare har litet eller inget intresse alls i att förvara sina pengar i engelska banker. Dessa utlänningar kommer därför att ta sina banksedlar och depositioner och gå till de engelska bankerna för lösa in dem mot guld – och guld kommer att vara den typ av pengar som kommer att tendera till att ständigt flöda ut ur landet medan den engelska inflationen fortsätter. Men detta betyder att engelska bankkrediter mer och mer kommer att ständigt öka ovanpå den krympande guldreserven i de engelska bankvalven. Medan uppgångarna fortsätter kommer vår hypotetiska bank att expandera dess lagerbevis från, låt säga 2500 till 4000 uns, medan dess guldreserv minskar till, säg, 800. För bankerna är, trots allt, skyldiga att återköpa sina skulder i kontanter, och deras kontanter flödar snabbt ut medan de tar på sig berg av skulder. Således kommer bankerna eventuellt att tappa modet, och stoppa sin kreditexpansion, och för att rädda sig själva, minska sina banklån ofullständigt. Ofta så utlöses denna reträtt av ruinerande språng till bankerna som initieras av allmänheten, som också har blivit allt mer nervösa om nationens bankers allt mer skakiga tillstånd.

Bankernas tillbakagång vänder på bilden av ekonomin; tillbakagång följer uppgång. Bankerna drar tillbaka, och företag lider medan påtryckningarna ökar för att skuldåterbetalning och tillbakadragning. Den fallande tillgången av bankpengar leder, i sin tur, till ett fall av engelska priser i helhet. Medan penningmängden och inkomsterna faller, och engelska priser kollapsar, blir engelska varor relativt mer attraktiva jämfört med utländska produkter, och betalningsbalansen återgår av sig självt, när export överstiger import. Medan guld flödar in i landet, och då bankpengarna minskar ovanpå den expanderande guldreserven, blir bankernas tillstånd mycket sundare.

Detta är syftet med konjunkturcykelns depressionsfas. Observera att det är en fas som uppstår ur, och oundvikligen uppstår ur, den föregående expansionsdrivna uppgången. Det är den föregående inflationen som gör depressionsfasen nödvändig. Vi ser, till exempel, att depressionen är den process i vilken marknadsekonomin justeras, gör sig av med överdrifterna och förvrängningarna som kom ut den föregående inflationsdrivna uppgången, och återetablerar sunda ekonomiska förutsättningar. Depressionen är den obehagliga men nödvändiga reaktionen till förvrängningarna och överdrifterna i den föregående uppgången.

Varför börjar då nästa cykel? Varför tenderar konjunkturcykler till att vara återkommande och beständiga? För när bankerna i princip har återhämtat sig, och är i ett mycket sundare tillstånd, så är de fast beslutna att fortsätta på sin naturliga gång mot kreditexpansion, och nästa uppgång följer, och sår fröet till nästa oundvikliga nedgång.

Men om bankväsendet är orsaken till konjunkturcyklerna, är inte bankerna också en del av den privata marknadsekonomin, och kan vi inte därför säga att den fria marknaden fortfarande är syndaren, bara inom banksektorn i den fria marknaden? Svaret är Nej, för bankerna skulle, för det första, aldrig gemensamt kunna expandera krediterna om det inte vore för statlig intervention och uppmuntran. För om bankerna verkligen vore konkurrensdrivna så skulle en banks kreditexpansion leda till att dess konkurrenter snabbt samlar på sig dess skulder, och konkurrenterna skulle snabbt begära att den expanderade banken löser in kontanter. I korthet, en banks rivaler kommer att begära att banken löser in guld eller kontanter på samma sätt som utlänningar, förutom att denna process är snabbare och därför skulle sätta stopp för begynnande inflation innan den ens startar. Banker kan endast expandera bekvämt unisont när det finns en centralbank, i grund och botten en statlig bank, som åtnjuter ett statligt monopol, och en privilegierad position påtvingad av staten över hela bankväsendet. Det var först när ett centralbankväsende inrättades som bankerna blev förmögna att expandera under en längre tidsperiod och den bekanta konjunkturcykeln påbörjades i den moderna världen.

Centralbanken får sin kontroll över banksystemet genom statliga åtgärder som: Att göra sina egna förpliktelser till lagligt betalningsmedel för alla skulder och antagbara i skatter; beviljar centralbanken ett monopol över utfärdandet av banksedlar, till skillnad från depositioner (Bank of England i England, den statligt inrättade centralbanken, hade lagmonopol över banksedlar i London-området); eller genom fullständigt tvång mot bankerna till att använda centralbanken som förvar åt sina kontantreserver (sin i Förenta staterna och dess Federal Reserve System). Inte så att bankerna klagar över denna intervention; för det är inrättandet av centralbankväsendet som gör denna långvariga bankkreditexpansion möjligt, då expansionen av centralbankssedlar tillför utökade kontantreserver för hela banksystemet och tillåter alla kommersiella banker att expandera alla deras krediter. Centralbanksväsendet fungerar likt en mysig obligatorisk bankkartell som expanderar bankernas förpliktelser; och bankerna kan nu expandera ovanpå en större bas kontanter i form av centralbankssedlar likaså guld.

Så nu ser vi, till slut, att konjunkturcykeln inte uppstår genom mystiska misslyckande i den fria marknadsekonomin, utan snarare motsatsen: Genom systematisk statlig intervention i marknadsprocessen. Statlig intervention ger upphov till bankexpansion och inflation, och, när inflationen når sitt slut, så tar den påföljande depressionen-justeringen över.

Den ricardianska konjunkturcykelteorin greppade det väsentliga i en konjunkturcykelteori: Den återkommande naturen hos cykelns faser, depressionen som justering till följd av intervention snarare än som konsekvens av en fri marknadsekonomi. Men två problem hade ännu inte förklarats: Varför uppstår det plötsligt ett kluster av misslyckande, varför felar plötsligt den entreprenöriella funktionen, och varför så väldigt mycket större fluktuationer i industrierna som tillverkar produktionsvaror än i de som tillverkar konsumentvaror? Den ricardianska teorin förklarade endast prisnivåernas rörelse, i allmän affärsverksamhet; det finns ingen antydan om en förklaring till de väldigt skilda reaktionerna i kapital- och konsumentvaruindustrierna.

Ludwig von Mises

Den korrekta och fullt utvecklade konjunkturcykelteorin uppfanns och framfördes till slut av den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises, när han var privatdozent i Wien. Mises utvecklade anspelningar till sin lösning på det avgörande problemet i konjunkturcykelteorin i sin viktiga Theory of Money and Credit, som publicerades 1912, och som fortfarande, nästan 60 år senare, är den bästa boken om penningteori och bankväsende. Mises utvecklade sin cykelteori under 1920-talet, och den fördes till den engelskspråkiga världen av Mises framstående anhängare, Friedrich A. von Hayek, som kom från Wien för att undervisa vid London School of Economics under det tidiga 1930-talet, och som publicerade, på tyska och på engelska, två böcker som tillämpade och utvecklade Mises cykelteori: Monetary Theory and the Trade Cycle, och Prices and Production. Då Mises och Hayek var österrikare, och också inom samma tradition som 1800-talets stora österrikiska ekonomer, så har denna teori i litteraturen blivit känd som den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin (eller ”monetära överinvesteringsteorin”).

Genom att bygga på ricardianernas verk, på generell ”österrikisk” teori, och på sin egen skaparförmåga, så utvecklade följande konjunkturcykelteori:

Utan bankkreditexpansion tenderar tillgång och efterfrågan att hållas i jämvikt genom det fria prissystemet, och inga kumulativa uppgångar eller nedgångar kan då utvecklas. Men när staten, genom sin centralbank, stimulerar bankkreditexpansionen genom att expandera centralbankens förpliktelser och därför kontantreserverna hos nationens alla kommersiella banker. Bankerna fortsätter sedan att expandera krediterna och således nationens penningmängd i form av checkinlåningar. Som ricardianerna såg så driver denna expansion av bankpengar upp priserna för varor och orsakar således inflation. Men Mises visade att det gör något annat, och något ännu illvilligare. Bankkreditexpansion, genom att ösa in nya lånemedel i affärsvärlden, sänker artificiellt räntan till en nivå under dess nivå på den fria marknaden.

På den fria och obehindrade marknaden sätts räntan helt efter ”tidpreferenserna” hos alla de individer som utgör marknadsekonomin. För syftet med ett lån är att en ”aktuell vara” (pengar som kan användas i idag) kan bytas mot ett ”framtida vara” (en skuldsedel som bara kan användas någon gång i framtiden). Då människor alltid föredrar att ha pengar nu framför förväntningen att få samma mängd pengar någon gång i framtiden så påbjuder den aktuella varan alltid en premie på marknaden under tiden som kommer. Denna premie är räntan, och dess storlek varierar enligt graden till vilken människor föredrar nutid framför framtid, dvs., graden av tidpreferenser.

Människors tidpreferens bestämmer också utsträckningen till vilken människor kommer att spara och investera, i jämförelse med hur mycket de kommer att konsumera. Om människors tidpreferenser skulle falla, dvs., om graden av tidpreferens för nutid över framtid faller, då kommer människor att tendera till att konsumera mindre nu och spara och investera mer; på samma gång, och av samma anledning, faller också räntan, tidrabatten. Ekonomisk tillväxt uppkommer till största delen till följd av fallande tidpreferenser, som leder till att sparande och investering ökar proportionellt till konsumtion, och även till att räntorna faller.

Men vad händer när räntan faller, inte på grund av lägre tidpreferenser och ökat sparande, men på grund av statlig intervention som befordrar expansion av bankkrediter? Med andra ord, om räntan faller artificiellt, på grund av intervention, snarare än naturligt, till följd av konsumenternas omdömen och preferenser?

Det som uppstår är trubbel. För affärsmännen, som ser räntan sjunka, reagerar som de alltid skulle och borde på sådan förändring i marknadssignaler: De investerar mer i kapital och produktionsvaror. Investeringar, särskilt i långvariga och tidskonsumerande projekt, som tidigare framstod som olönsamma och nu verkar lönsamma, för att ränteavgiften har fallit. I korthet, affärsmännen reagerar som de skulle reagera om sparandet verkligen hade ökat: De expanderar sina investeringar i varaktig utrustning, i kapitalvaror, i industriråvaror, i konstruktion jämfört med direkt produktion av konsumentvaror.

Företag lånar, i korthet, glatt de nya expanderade bankpengarna som kommer till dem till ett lägre pris; de använder pengarna till att investera i kapitalvaror, och eventuellt betalas dessa pengar ut i högre hyror för land, och högre löner till arbetare i kapitalvaruindustrin. Den utökade efterfrågan bjuder upp priset på arbetet, men företagen tror att de kan betala de högre kostnaderna för att de har blivit lurade av stat-och-bank-interventionen i lånemarknaden och dess avgörande manipuleringen av marknadens räntesignal.

Problemet kommer så snart som när arbetarna och godsägarna – för det mesta den förstnämnda, då bruttoinkomsterna betalas ut i löner – börjar spendera de nya bankpengarna som de har fått i form av högre löner. För allmänhetens tidpreferens har egentligen inte blivit lägre; allmänheten vill inte spara mer än den har. Så arbetarna börjar konsumera det mesta av deras nya inkomst, i korthet, för att återupprätta de gamla proportionerna mellan konsumtion och sparande. Detta betyder att de omdirigerar spenderingen tillbaka till industrierna som tillverka konsumentvaror, och de varken sparar eller investerar tillräckligt för att köpa nyproducerade maskiner, kapitalutrustning, och industriråvaror, osv, Detta avslöjas som en plötslig kraftig och fortlöpande depression i produktionsvaruindustrierna. När konsumenterna har återetablerat sina önskade proportioner mellan konsumtion och investering visar det sig att företag har investerat för mycket i kapitalvaror och underinvesterat i konsumentvaror. Företag har blivit förförda av statens manipulering och artificiella sänkning av räntan, och agerade som om det fanns fler besparingar tillgängliga att investera än det faktiskt finns. Så snart som de nya bankpengarna hade trängt igenom systemet och konsumenterna hade återupprättat de gamla proportionerna blev det tydligt att det inte fanns tillräckligt med besparingar för att köpa produktionsvaror, och att företagen hade felinvesterat de begränsade besparingarna som fanns tillgängliga. Företagen överinvesterade i kapitalvaror och underinvesterade i konsumentprodukter.

Den inflationsdrivna uppgången leder därför till förvrängningar i pris- och produktionssystemet. Priserna på arbete och råvaror i kapitalvaruindustrierna har bjudits upp under uppgången, för högt för att vara lönsamt när konsumenterna väl återbekräftar sina gamla konsumtions-och-investeringspreferenser. ”Depressionen” kan därför ses som den nödvändiga och hälsosamma fas i vilken marknadsekonomin gör sig av med och likviderar uppgångens osunda och oekonomiska investeringar, och återupprättar de proportioner mellan konsumtion och investering som konsumenterna verkligen begär. Depressionen är den smärtsamma men nödvändiga process i vilken den fria marknaden gör sig av med de överdrifter och misstag som uppstått under uppgången och återupprättar marknadsekonomin och dess förmåga att effektivt tjäna massan med konsumenter. Då priserna för produktionsfaktorerna har bjudits för högt under uppgången så betyder det att priset på arbetskraft och varor i dessa kapitalvaruindustrier måste tillåtas falla tills de rätta marknadsförhållandena återupptas.

Då arbetarna får de höjda pengarna i form av högre löner ganska snabbt, hur kommer det sig att uppgångarna kan pågå under många år utan att deras osunda investeringar avslöjas, innan misstagen till följd av manipulering av marknadssignalerna blir uppenbara, och depressions-justeringsprocessen börjar ta vid? Svaret är att uppgångarna vore kortlivade om bankkreditexpansionen och påföljande pressandet av räntan under marknadsnivån vore en engångsföreteelse. Men poängen är att kreditexpansionen inte alls är en engångsföreteelse; den fortsätter igen och igen, och konsumenterna ges inte någon chans att återupprätta de rätta proportionerna mellan konsumtion och sparande, de stigande priserna i kapitalvaruindustrierna får aldrig komma ikapp de inflationsdrivna stigande priserna. Likt återupprepad dopning av en häst går uppgången mot sin dom, genom repeterade doser av stimulerande bankkrediter. Det är endast när bankkreditexpansion till slut måste sluta, antingen för att bankerna går in i ett osäkert tillstånd eller för att allmänheten börjar tveka på den pågående inflationen, att vedergällningen måste komma ikapp nedgången. Så snart som kreditexpansionen likvideras då måste skulden betalas av, och den oundvikliga justeringarna likvidera de uppgångens osunda överinvesteringar, med återförsäkran från en större proportionerlig betoning på produktion av konsumentvaror.

Den misesianska konjunkurcykelteorin förklarar alla våra gåtor: Cykelns återupprepade och återkommande natur, de massiva klustren med entreprenöriella misstag, upp och nedgångarnas oerhörda intensitet i industrierna som tillverkar produktionsvaror.

Mises pekar ut den inflationsdrivande bankkreditexpansion som drivs av staten och dess centralbank som skyldig för cykeln. Vad anser Mises bör göras, låt säga av staten, när depressionen ankommer? Vad är statens roll i att botemedlet mot depressionen? För det första, staten bör sluta att inflatera så snart som möjligt. Det stämmer att detta, oundvikligen, omedelbart kommer att stoppa uppgången, och påbörja den oundvikliga recessionen eller depressionen. Men ju längre som staten väntar att göra detta desto värre kommer den nödvändiga justeringen att bli. Ju tidigare depressions-justeringen blir av desto bättre. Det betyder, också, att staten aldrig bör ge finansiellt stöd i osunda affärssituationer; den bör aldrig lösa ut eller låna ut pengar till företag som är i trubbel. Gör den det så förlänger den helt enkelt lidandet och omvandlar en annars snabb och kvick depressionsfas till en långdragen kronisk sjukdom. Staten bör aldrig försöka stödja höga lönenivåer och priser på produktionsvaror; genom att göra det förlänger och fördröjer man slutförande av depressions-justeringsprocessen på obestämd tid; de kommer att orsaka en definit och förlängd depression och massarbetslöshet i de viktigaste kapitalvaruindustrierna. Staten bör inte försöka inflatera igen, för att komma ut ur depressionen. För även om man åter lyckas inflatera så kommer det att orsaka större trubbel senare. Staten bör inte göra något för att uppmuntra till konsumtion, och den måste inte öka sina egna utgifter, för detta kommer att öka konsumtions/investerings-proportionerna ytterligare. Faktum är att skära ner den statliga budgeten kommer att förbättra proportionerna. Det som ekonomin behöver är inte mer utgifter genom konsumtion utan mer sparande, för att validera några av uppgångens orimliga investeringar.

Därför bör staten göra absolut ingenting, enligt den misesianska depressionsanalysen. Den bör, om man utgår från ekonomins hälsa och att avsluta depressionen så fort som möjligt, hålla sina händer borta, laissez-faire. Allting som den gör kommer att förlänga och hindra marknadens justeringsprocess; ju mindre den gör desto snabbare kommer att marknadens justeringsprocess att verka, och sund ekonomisk återhämtning kommer att följa.

Den misesianska ordinationen är därför exakt det motsatta till den keynesianska: Den är att staten ska hålla sina händer borta från ekonomin helt och hållet och begränsa sig till att stoppa sin egen inflation och att skära ner sin egen budget.

Man har idag helt glömt, även bland ekonomer, att den misesianska förklaringen och analysen av depressionen gjorde stora framsteg precis under den stora depression under 1930-talet, precis den depression som alltid framförs av dem som påstår att den fria marknadsekonomin är det enskilt största och mest katastrofala misslyckandet för laissez faire-kapitalismen. Det var inte alls så. 1929 var oundvikligt på grund av den ofantliga bankkreditexpansion som ägde rum i västvärlden under 1920-talet: en politik som medvetet antogs av de västerländska staterna, och allra viktigast av Federal Reserve-systemet i de Förenta Staterna. Det möjliggjordes av västvärldens misslyckande att återgå till en genuin guldmyntfot efter det Första världskriget, och på så sätt tilätts staterna driva mer inflationsdrivande politik. Alla tror nu att President Coolidge trodde på laissez-faire och en omanipulerad marknadsekonomi; det gjorde han inte, och tragiskt nog, allra minst inom området för pengar och kredit. Tråkigt nog lades skulden för synderna och misslyckandena efter Coolidges intervention på en icke-existerande fri marknadsekonomi.

Om Coolidge gjorde 1929 oundvikligt så var det President Hoover som förlängde och stärkte depressionen, omvandlade den från en typisk allvarlig men snabbt upphörande depression till en utdragen och nästintill ödesdiger sjukdom, en sjuk som enbart ”botades” av Andra världskrigets förintelse. Hoover, inte Franklin Roosevelt, var upphovsmannen bakom ”the New Deal”: i huvudsak en massiv användning av staten till att göra exakt vad den misesiska teorin skulle varna oss mot – att stötta upp lönenivåerna över nivån på en fri marknad, att stötta upp priser, inflatera krediter, och låna ut pengar till osäkra affärslägen. Roosevelt avancerade bara, till en stor utsträckning, det som Hoover hade påbörjat. Resultatet var för första gången i amerikansk historia en ständig depression och nästintill permanent massarbetslöshet. Coolidge-krisen blev en makalös förlängd Hoover-Roosevelt-depression.

Ludwig von Mises hade förutspått att depressionen under den stora boomens glansperiod under 1920-talet – en tid, liksom idag, när ekonomer och politiker, beväpnade med en ”ny ekonomivetenskap” kring ständig inflation, och med nya ”verktyg” försedda av det federala reservsystemet, utlyste en ständig ”ny tidsålder” med permanent välstånd som garanterats av våra visa ekonomidoktorer i Washington. Ludwig von Mises, ensamt beväpnad med en korrekt teori om konjunkturcykeln, var en av de få ekonomer som förutsåg den stora depressionen, och således var världen tungen av lyssna på honom med respekt. F.A. Hayek spred ordet i England, och de yngre engelska ekonomerna höll alla under 1930-talet på att anta den misesiska konjukturcykelteorin i sin analys av depressionen – och antog, så klart, även en strikt policy för en fri marknad som följde med teorin. Oturligt nog så har ekonomerna nu antagit Lord Keynes historiska uppfattning: Att ingen ”klassisk ekonom” hade någon teori om konjunkturcykeln tills Keynes förde fram en 1936. Det fanns en teori om depressionen; det var den klassiska ekonomiska traditionen; dess recept var strikta hårda pengar och laissez-faire; och det antogs väldigt fort, i England och även i Förenta staterna, som den accepterade teorin om konjunkturcykler. (Särskilt ironiskt är att en stor ”österrikisk” förespråkare i Förenta staterna var under det tidiga och i mitten på 1930-talet ingen annan än Professor Alvin Hansen, som ganska snart utmärkte sig som en enastående keynesiansk lärljunge i detta land.)

Det som genomdränkte den växande acceptancen för den misesiska konjunkturcykelteorin var helt enkelt den ”keynesianska revolutionen” – den häpnadsväckande röjningen som keynesiansk teori gjorde i den ekonomiska världen kort efter publiceringen av the General Theory 1936. Det är inte så att den misesiska teorin motbevisades med framgång; den blev bara bortglömd i rushen att bestiga den plötsligt moderna Keynesianska bandvagnen. Några av de ledande anhängarna av Mises teori – som säkert visste bättre – gav efter doktrinens nyetablerade vindar, och vann ledande poster på amerikanska universitet till följd av det.

Men nu har den tidigare ärke-keynesianska The Economist nyligen deklarerat att ”Keynes är död”. Efter över ett decenium av bemötande av viktig teoretisk kritik och motargument från envisa ekonomiska fakta så befinner sig nu keynesianerna i allmän och massiv reträtt. Ännu en gång erkänner man ovilligt att pengamängden spelar en betydande roll i cyklerna. Tiden är mogen — för ett återupptäckande, en renässans, av Mises konjunkturcykelteori. Den kan inte komma för sent; om den skulle göra det, skulle hela begreppet av ett ekonomiråd svepas iväg, och vi skulle se en massiv reträtt bland regeringen från den ekonomiska sfären. Men för att allt detta ska ske måste den ekonomiska världen och publiken i stort, bli varse om existensen av den förklaring för konjunkturcykeln som har knuffats undan på hyllan i allt för många tragiska år.

Denna essä publicerades ursprungligen [i sitt ursprungsspråk] som en minibok av Constitutional Alliance of Lansing, Michigan, 1969.

Vi reserverar oss för eventuella skriv- och översättningsfel. Förslag på förbättringar mottages gärna.


Bitcoin den udda fågeln, Flagg-pengar och Valutakrig – Globala kryptovalutor ändrar spelreglerna

20150427_bitcoin1380

 

Svensk översättning av en artikel publicerad på FEE.org den 28 April 2015 av Andreas M. Antonopoulos. Översättning av Pontus Lindblom.

Ända sedan guldmyntfoten avskaffades har värdet på världens valutor flutit fritt mot varandra. Detta har skapat ett nollsummespel som underblåst av nationalism lett till ett globalt proxy-krig om världsherravälde.

Värdet av valuta är inte inneboende och inte heller huvudsakligen relaterad till dess köpkraft. Istället för att sätta fokus på konkurrenskraftig industri och ömsesidigt fördelaktiga handelförbindelser så använder många länder idag sina valutor som ett vapen för att skifta handelsbalansen till deras förmån. Genom att manipulera ner värdet på valutan kan länder ge konkurrensfördelar till sina exportföretag samtidigt som de minskar den reella statsskulden och kan destabelisera ekonomin för sina rivaler. I processen förstör de samtidigt värdet av sina egna medborgares besparingar.

Mitt i detta globala valutakrig föddes bitcoin, och bitcoin kan komma att underminera allt som vi trodde oss veta om valutor.

Flagg-pengar

Många generationer har nu vuxit upp med ett koncept av pengar som är starkt knutet till en nationell identitet och som implicit eller explicit konkurrerar med andra nationers pengar. Det finns inte längre någon brist på pengar, men rätten att skapa nya pengar är förbehållen nationalstater. För att nya valutor ska uppstå så är den rådande bilden att den nya valutan måste ersätta en redan existerande nationell valuta. Det finns nu 194 valutor i världen där var och en av dessa är “flagg-pengar” för var sin nationalstat. Dessa flagg-pengar är idag lika otidsenliga som nationella flagg-flygbolag var på 1970-talet.

Att koppla pengar till gränserna för nationalstater har en viss logisk grund i en värld av papperspengar, reserestriktioner, handelsrestriktioner och nationella bankregleringar. Nationernas geografiska områden utgör territorier för banker, gränskontroller för medborgare och naturliga monopol för valutan. För de flesta människor som växt upp i denna värld så förefaller det som om geografiska gränser, monopol och restriktioner är inneboende egenskaper för pengar.

Inget kan vara längre från sanningen.

Bitcoin den udda fågeln

Införandet av decentralicerade, icke-nationella, globala helt digitala valutor så som bitcoin utmanar dessa grundläggande antaganden.

De artificiella geografiska gränserna smälter bort med pengar som är globala, flyktiga, elektroniska och decentraliserade. Bitcoin ignorerar nationsgränser på exakt samma sätt som internet ignorerar nationsgränser. I kontexten av nationella flagg-valutor är en gränslös icke-nationell valuta en avvikelse som krossar den rådande ordningen. Om pengar är gränslösa så blir genast konkurrensen mellan nationella valutor betydelselös. Bitcoin behöver inte “ersätta” någonting eftersom den inte är en del i det nollsummespel som det innebär uppnå flagg-status.

Från att valuta har varit ett geografiskt faktum så blir det istället ett konsumentval.

När nationalstater etablerar monopol för flygbolag, TV-kanaler och medier så är deras nationalflaggstatus otidsenlig, men det kan vara värre. De urholkar konkurrensen i priset på flygbiljetter och förmedlandet av sanningen men dessa kommersiella monopol startar åtminstone inga krig.

Gällande valutor däremot, så är nationalism och statliga monopol mycket skadliga och har en direkt koppling till uppkomsten av krig. Valutakrig har blivit detta århundrades proxy-krig med dussintals länder låsta i en negativ spiral av valutadegradering för att externalisera sina skulder. Valutakrig kan också vara upprinnelsen till fysiska krig (läs: dödligt våld) och även när de inte leder till släppandet av bomber så kan de ödelägga ekonomier.

I detta sammanhang avslöjar icke-nationella valutor så som bitcoin inte bara den destruktiva och otidsenliga råheten i statliga valutamonopol, de erbjuder även en trygg hamn och en livboj för medborgare i de valutakrigshärjade nationerna.

Bitcoin och andra decentralicerade digitala valutor försöker inte ersätta andra valutor, dominera ett land eller upprätta monopol. De är globala från sin födsel och motstår envist försök att tygla dem till de existerande regulatoriska och nationella strukturerna. Men den rådande kontexten av nationella valutor är uppenbar i frågorna som omgärdar dessa digitala valutor. Några exempel:

Vilken nationalstat kommer att bli den första att adoptera bitcoin?
Den första “platsen” att adoptera bitcoin är inte en plats utan istället människor spridda över hela världen.

Kommer bitcoin att ersätta amerikanska dollar som världens reservvaluta?
Nej, bitcoin kommer att samexistera med alla nationella valutor och erbjuda ett globalt, icke-nationellt alternativ till människor var de än befinner sig.

Kan bitcoin komma att bli en universiell valuta?
Konceptet av en universell valuta är lika meningslös som konceptet av ett universellt språk. Valutor är trots allt en form av språk, ett sätt att uttrycka värde mellan varandra.

Bitcoin representerar en ny alternativ valuta och genom att erbjuda människor ett val globalt så leder det till en värld av valutapluralism, raka motsatsen till den dystopiska karikatyr av en gemensam världsvaluta som utmålas i 1900-talets valutakrig.

En udda fågel så som bitcoin krossar referensramarna och belyser nationalistiska valutor för de karikatyrer de är.


Värnplikt är slaveri

ART-3-sold467_183675a[1]

Sveriges försvar har under en längre tid kritiserats för att vara underfinansierat och undermåligt. Många har också tappat tron på en icke-fungerande yrkesmilitär. Sedan drygt ett år tillbaka har frågan om att återinföra värnplikten, som med majoritet i Riksdagen avskaffades 2010, blivit allt mer aktuell.

Under valet hösten 2014 gick Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven (sedermera statsminister) ut med att han ville återinföra värnplikten om han skulle vinna valet, som svar på situationen i Stockholms skärgård där man misstänkte att en rysk u-båt hade gjort intrång på svenskt vatten. Folkpartiets partiledare Jan Björklund var, inte oväntat, positiv till detta. Och de nyliga terrordåden i Frankrike har nog fått fler att oroa sig över sin säkerhet.

Enligt en undersökning gjord av Aftonbladet sägs nu drygt 6 av 10 tillfrågade vara positiva till att återinföra värnplikten.

Vad värnplikt innebär

Värnplikt innebär att man som medborgare tvingas att tjänstgöra i sitt lands försvar. Det betyder att man tvingas vara beredd att kriga och eventuellt dö för sin stat om krig skulle bryta ut eller när landets ledning så bestämmer. Det ses som en plikt eller skyldighet. Föräldrar tvingas se sina söner och döttrar förberedas för krig.

För den genomsnittlige medborgaren så kan det verka självklart att Sverige ska ha ett försvar. Hur ska vi annars kunna upprätthålla våra friheter? Och då yrkesarmén inte fungerar så verkar värnplikt vara det enda fungerande systemet. Någon djupare diskussion om huruvida det är rätt att tvinga människor till att förberedas för krig eller inte förs däremot inte.

Ur ett libertarianskt perspektiv är värnplikt liksom allt annat tvång, inte minst det som brukas av staten, ett brott mot själväganderätten. Värnplikten implicerar att människor inte längre anses äga sina kroppar då staten kan frihetsberöva dem som vägrar tjäna dess syften. Detta för en mytisk gudom kallad ”samhället”.

Murray Rothbard skrev i For a New Liberty att:

Den utilitaristiska aspekten genomsyrar argumenten för ett värnpliktssystem. Staten använder argumentet: Vem ska försvara oss mot en utländsk invasion om vi inte använder tvång för att kalla in de som ska försvara oss? Det finns ett flertal olika sätt på vilka en libertarian kan vederlägga det här resonemanget. För det första, om du, jag och vår granne tycker att vi behöver försvaras, så har vi ingen moralisk rätt att använda tvång – kniven eller pistolen – för att tvinga någon annan att försvara oss. Tvångsinkallningen till militären är lika mycket en handling av orättfärdigad aggression – av kidnappning och eventuellt mord – som den påstådda aggression som vi från början försöker att försvara oss själva emot. Om det vidare hävdas att de inkallade har “samhället” eller “deras land” att tacka för sina kroppar och sina liv måste vi svara: Vilka utgör detta “samhälle” eller “land” som används som en talisman för att rättfärdiga förslavning? Det är helt enkelt alla individer inom det geografiska territoriet utom de ungdomar som inkallas. “Samhälle” och “land” är i detta fall mytiska abstraktioner som används för att dölja det öppna användandet av tvång för att främja specifika individers intressen.” [1]

Ingen människa ska tvingas ställa sitt liv till förfogande. Ingen kan heller rättfärdiga det. Det är också mycket tveksamt huruvida personerna som begär att andra ska genomgå värnplikt själva skulle vilja ställa upp frivilligt. Det är därför man använder både medveten och omedveten skrämseltaktik och tvång för att få igenom detta.

Referenser

  1. Conscription As Involuntary Servitude (utdrag ur ”For a New Liberty”) – av Murray N. Rothbard (översättning av Victor Salander)

Konkreta förslag för att lösa integrationsfrågan

hungerstrejk-jpg

I och med det kommande nyvalet i Sverige i mars 2015 [1] så är Sverigedemokraterna (SD) och invandringsfrågan åter i medias fokus. De etablerade partierna har ännu inte sagt något vettigt. Den revanschsugna Alliansen, med Moderaterna i spetsen, fortsätter med sitt mantra ”Sätta fler människor i arbete”. Några konkreta förslag har inte presenterats.

Många är missnöjda med hur migrationspolitiken som så naturligt pekas ut som den största synden i lågkonjunktur. Det är så klart ingen hemlighet att det faktiskt finns stora problem. Tyvärr så är det en symbolfråga som få svenska politiker vill röra. Mest oroväckande för många är asylmottagandet som märks av att allt fler asylboenden öppnas i Sverige.

Situationen med den statliga flyktingmottagningsindustrin är oerhört tragisk. Den ger inte vad som utlovas. Den lyckas inte integrera ens hälften av alla asylsökande och kostar skattebetalarna onödigt mycket pengar. Pengar som få är villiga att betala. Prognosen i och med ökande invandring ser inte bra ut. Pengar som går till de ständigt ökande antalet privatdrivna asylboendena som öppnar upp i gamla hotellanläggningar och skolbyggnader runt om i landet. Allt som tillkommer är förvaringsplatser åt dessa oturligt lottade människor. Det rapporteras om missförhållanden och klagomål. Denna modell där staten är enda kund och ställer krav fungerar tydligt inte.

Hur kan man då lösa denna situation? Det behöver inte handla om minskad invandring eller ökad statlig styrning, som vissa vädjar till. För det första så bör dessa företag som driver asylboenden inte få pengar av staten, utan tjäna pengar utifrån det värde samhället tycker att de tillför. De bör mätas efter sin förmåga att integrera människor genom samarbete med andra parter i samhället som stödjer dem frivilligt; föreningar, företag, tänkbara arbetsgivare och välgörande privatpersoner.

Hur skulle detta bli då? Detta kan man så klart bara spekulera kring. Sannolikt skulle olika intressenter i samhället kunna stödja och påverka integrationsarbetet till skillnad från i dagens institutionaliserade system. I avsaknad av staten som finansiär är det också ett måste. Viktigast är att de asylsökande framförallt inte ses som maktlösa fångar – likt idag – utan klienter hos de engagerade företagen och föreningarna. Genom att ge alla som har ett intresse och vilja möjligheten att involvera sig skapas de bästa förutsättningarna. Så borde det vara på alla områden i samhället.

Detta är så klart bara början. Staten bör öppna upp arbetsmarknaden genom att sänka de protektionistiska ingångskraven som hindrar enligt lagen underkvalificerade människor från att få jobb. Lösningar som skulle gagna alla människor, men framförallt de utsatta. Exakt vilka åtgärder som kan göras är föremål för en annan diskussion.

Medmänsklighet är en frivillig akt. Det är heller inget som ges ovillkorligt, utan det kommer med ett ansvar och inte utan konsekvenser. Endast om samhället, vi tillsammans, är med och ställer kraven kan vi komma på rätt väg med integrationen. Bara genom frivillig och ömsesidig samverkan kan vi skapa en framtid för dessa människor som befinner sig i nöd.

Uppgiften att integrera människor bör tillfalla samhället och inte staten.

Fotnot

[1] Nyalet blev inställt på grund av överenskommelse mellan regeringen och oppositionen.


Om den nytillträdda finansministerns presskonferens

Idag höll den nytillträdda finansministern Magdalena Andersson (S) sin första presskonferens [1][2] och den handlade inte oväntat om läget för statens finanser. I och med att det är just det första mötet med pressen för en ny regering så brukar dem i vanlig politisk sedvana att skylla på den föregående regeringen. Den här gången rådde det inga undantag.

Magdalena Andersson hävdade att det offentliga sparandet befinner sig i ett ”mycket bekymmersamt läge”. Det ger hon den föregående alliansregeringen (2006-2014) och deras skattesänkningspolitik skulden för. Trots det bedömer finansdepartementet att ekonomin återhämtar sig under 2015 även om risken för en svagare utveckling dominerar.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen utger sig nu för att komma driva en ”ansvarsfull” politik med ”fullt finansierade” reformer för att ”få ner arbetslösheten”, ”öka jämställdheten” och ”höja utbildningsnivån”. Inte minst värna om den svenska modellen. Låter det bekant? Samma sak som tidigare finansminister Anders Borg (M) sa.

Men vi vet vad som händer när politikerna försöker styra ekonomin. Det leder till att de ofta missriktar resurser till områden där de gör minst nytta för människor. De åtgärder som politikerna ”investerar” i för att få ner arbetslösheten och de utbildningar som de bidrar till med offentliga medel ger troligen inte de positiva resultat på ekonomin som de förväntar sig. De ignorerar att pengarna kanske skulle komma till bättre nytta om människor fick behålla dem och konsumera eller investera dem i saker de själva anser sig verkligen behöva och uppskatta.

Vi libertarianer hävdar också att det är det enda rätta att människor ska få behålla och bestämma över de pengar som de själva har tjänat ihop – deras legitima egendom.

För att sammanfatta: Vad vi fick ut av denna presskonferens är att det är ”politics as usual”. Samma retorik och samma ord användes under den föregående regeringen med syfte att hävda deras egen maktposition. Hade människor brytt sig om politik så hade politikerna inte kommit undan med denna typ av mygel.

Vad har vi då att vänta oss från den nya regeringen? I princip samma sak som under den föregående.

För mer upplysning i ämnet ekonomi och den politiska aspekten rekommenderar vi böckerna Man Economy, and State och Power and Market, båda av Murray N. Rothbard.

Fotnoter

[1] Pressmeddelandet (Regeringen.se, 2014-10-13)

[2] Presskonferensen (Video) (Regeringen.se, 2014-10-13)

Rothbard-institutet har som praxis att inte ta politisk ställning. Vårt syfte med att kommentera i politiska angelägenheter är endast att föra fram vårt perspektiv. 


Är Sverige anarkokapitalistiskt?

I en krönika i Expressen (2014-10-11) kritiserar Anna Dahlberg vinstintresset i den svenska välfärden, och anklagar högern för att stå för ”anarkokapitalism”.

Anna-DahlbergKrönikören Anna Dahlberg skrev nyligen en krönika [1] som publicerades i Expressen i vilken hon anklagar den avgångna allliansregeringen för att ha en grund syn på marknadsekonomin, en övertro på företagsamhet och konkurrens. Detta benämner hon ”anarkokapitalism”.

Vi kan redan här konstatera att Anna inte har en aning om vad anarkokapitalism egentligen är. Låt oss upplysa henne om det.

Artikeln ”Anarkokapitalism” på svenskspråkiga Wikipedia börjar så här:

Anarkokapitalism eller marknadsanarkism (en form av individualanarkism) är en politisk filosofi som förespråkar ett statslöst anarkistiskt samhälle med privat äganderätt. Medan anarkismen som sådan förespråkar statens avskaffande tillägger anarkokapitalismen att den enskilde förutom suveränitet över sig själv har rätt till privat egendom och förespråkar därför att polisväsende, domstolsväsende, försvarsmakt och alla andra säkerhetstjänster ska drivas privat genom frivillig finansiering på en fri marknad snarare än genom obligatorisk beskattning, fullständig avreglering av personliga och ekonomiska aktiviteter som inte inkräktar på andra människors privatliv, och en självreglerande marknad.

”Anarkokapitalism” är alltså ett etablerat begrepp med en distinkt betydelse som inte alls överensstämmer med det som Anna antyder om det politiska systemet under alliansregeringen.

För det första, anarkokapitalism kan per definition inte existera under ett etablerat våldsmonopol, en stat. Det är det prefixet ”anarko” (från anarkism, utav grekiska för ”utan härskare”) syftar på. Så hennes påstående att Sverige har blivit anarkokapitalistiskt faller redan där.

För det andra, anarkokapitalismen handlar inte heller om någon ideologisk övertygelse, och än mindre övertro, på marknadsekonomin. Det är en politisk filosofi med underliggande teori om frihet vars etiska slutsats är att tvång är fel, och den ekonomiska insikten att upprätthållandet av rätten till privat egendom, grunden för kapitalism, tjänar människors intressen bäst.

Den är i dessa två avseenden helt olik de marknadsförespråkande politiska ideologier som förespråkas i något partipolitiskt program.

Men om vi bortser från påståendet att alliansregeringen står för anarkokapitalism, utan istället enligt henne en irrationell övertro på marknaden, stämmer då hennes övriga påståenden?

New Public Management, inte anarkokapitalism

Anna skriver att:

En annan aspekt av anarkokapitalismen är att den över tid bygger upp ett industriellt komplex av övervakning. Den fina omskrivningen för detta är att ställa hårda kvalitetskrav.

Den politik som Anna kritiserar är i själva verket att marknadslösningar appliceras inom den offentliga sektorn, så kallat New Public Management.

En del av New Public Management-skolans politik är omreglering av välfärden. Vid omreglering tillåts privata aktörer vara med och konkurrera om statliga medel för en viss typ av tjänster – men staten är fortfarande beställaren av tjänsterna. Detta är alltså inte samma sak som en avreglering, då invånarna tillåts att helt på egen hand välja tjänster.

Den ”övervakning” som staten behöver bygga ut för att se över hur dessa olika samhällstjänster förmedlas, är en följd av en omreglering, och inte en avreglering.

Anna skriver vidare:

Men när behovet av att kontrollera att allting går rätt till växer, slukar det alltmer resurser och kväver professionernas autonomi.

Att en ökad diversifiering av olika tjänsteförmedlare inom vård, skola och omsorg skulle kväva professionernas autonomi är löjligt. Hur är en lärare eller läkare mer autonom om man bara har en möjlig arbetsgivare – staten – än om det finns alternativa vägar att utöva sitt yrke?

Alltmer måste regleras, redovisas och kollas. I stället för att bygga verksamheter på tillit, såsom den finska skolan exempelvis, styrs de med kontroll. Det är den amerikanska vägen – kontraktsekonomin – i stället för den nordiska.

Det Anna kallar kontraktsekonomin är den typ av kontrollsystem som sätts upp av staten vid en ”omreglering” av en viss tjänst, alltså kontrakt som staten har med privata aktörer. Om detta menas med kontraktsekonomi så är ju alla stater som på något som helst område beställer tjänster av privata aktörer – det vill säga ALLA stater – en del av denna kontraktsekonomi. Men här invänder Anna att:

Inom nationalekonomin skiljer man på enkla och komplicerade tjänster. Det förra kan vara sådant som snöröjning eller blodprovstagning och är förhållandevis lätt att lägga ut på privata aktörer. Kärnverksamheterna inom vård, skola och omsorg däremot är mycket svårare att definiera i ett kontrakt eller för kunderna/medborgarna att få en rättvisande bild av.

Hon menar att tjänster inom vård, skola och omsorg är för svåra för medborgarna att få en rättvisande bild av. Huruvida detta är något som man generellt ”[i]nom nationalekonomin skiljer på” lämnar vi osagt. Om vissa tjänster skulle vara för komplicerade för människor att själva bestämma kring borde detta rimligtvis gälla även för politiker. Om politiker inte ens kan bestämma över sin egen vård, skola och omsorg – hur kan de då rimligtvis uppskatta och koordinera dessa för resten av befolkningen?

Det anarkokapitalistiska alternativet för vård, skola och omsorg

Hur skulle då välfärden i ett anarkokapitalistiskt samhälle se ut?

I ett anarkokapitalistiskt samhälle, utan staten som beställare, så skulle kontroll över välfärden vara helt decentraliserad till kunderna. På marknader som är relativt ”avreglerade” (IT-marknaden), till skillnad från marknader som enbart är ”omreglerade” (sjukvård, skola, äldreomsorg) så har konsumenten en betydligt större möjlighet att påverka utbudet direkt genom sitt val av tjänster. På en avreglerad marknad kan alla människor i samhället bidra till en konkurrens om hur och till vilket pris dessa tjänster ska tillhandahållas. Utan ett marknadspris kan dessa tjänster omöjligt närma sig alla kunders specifika önskemål och patienter och elever utlämnas till centralplanerarnas beslut om hur tjänsterna ska vara utformade, var de ska finnas, vilka som ska få tillgång till dem, hur ofta och när. [2]

Denna avsaknad av ett rationellt pris gör att ingen verksamhet som beställs av staten centralt, oavsett om utföraren är en privat eller offentlig aktör, kan allokera resurser dit de bäst behövs. När privata aktörer är tvungna att acceptera staten som den huvudsakliga beställaren av dess tjänster, tar staten genom beskattning och regleringar bort den finansiella och lagliga möjligheten för människor att själva besluta vilken välfärd de vill ha. När staten är beställare, oavsett om staten eller privata aktörer är utförare, så ”slukar det alltmer resurser och kväver professionernas autonomi”. Staten är den som reglerar, redovisar och kollar, i stället för att verksamheter fritt kan byggas på tillit från sina kunder. På en fri marknad står det alla fritt att hitta nya, bättre lösningar på människors problem. Konkurrensen om kunders tillit är en av de främsta drivkrafterna mot ökat välstånd.

Frågan är med andra ord varför vi över huvudtaget behöver en skattefinansierad offentlig välfärd, med staten som beställare. Det anarkokapitalistiska alternativet är att vi frivilligt kommer överens om hur vi vill utbilda oss och hur vi vill vårdas.

Slutligen

Anarkokapitalismen sätter individen i centrum. En fri marknad ger individen makt över sitt eget liv – medan staten lämnar en i sticket om de inte finner att du är värd en viss behandling eller om du själv vill vara med och påverka dina barns utbildning.

I slutändan är marknaden inte separat från oss vanliga människor. Det är den process i vilken vi människor spontant och frivilligt interagerar, samarbetar, för att uppnå både individuella så väl som gemensamma mål.

*Tillägg: Termen ”anarkokapitalism” har tidigare felaktigt använts av bland andra den argentinska regeringen för att piska upp politiskt stöd. [3]

Fotnoter

[1] ”Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”, krönika av Anna Dahlberg (Expressen)

[2] Murray N. Rothbard, ”Man, Economy and State with Power and Markets”, p. 948

[3] ”The Anarcho-Capitalism Scapegoat: If Only Kirchner Understood It”

Ytterligare läsning

Jesper Ahlin: ”Vad är anarkokapitalism?”

Per Bylund, Ludwig von Mises-institutet: ”Expressens Anna Dahlberg spelar inte dum”


FI är auktoritära

fi

I en debattartikel i DN författad av representanter för den fackliga tankesmedjan Katalys hävdas det att Feministiskt initiativ skulle vara långt upp på skalan ”Grön/Alternativ/Libertariansk”.[1] Det är inga problem alls att kalla dem alternativa. De bryr sig sällan om traditionella idéer som finansiering, vill ändra BNP-måttet för att tydliggöra kvinnors samhällsinsatser och accepterar inte bilden av Sverige som ett öppet och tolerant land. Inte heller skulle de flesta argumentera emot att de försöker vara gröna, även om deras idé att lägga ned kärnkraften antagligen skulle leda till den största höjningen av utsläppen av växthusgaser Europa råkat ut för på mycket längre.

Det är dock, och det här säger jag med största möjliga emfas, löjligt att kalla dem libertarianer. Libertarianer tror på icke-aggressionsprincipen och vill därför minimera den statliga inblandningen i samhällslivet. F! vill istället bygga ut staten, inte bara i Sverige utan även i alla Europas länder. Libertarianer tror att människor bäst bestämmer över sig själva och sina kroppar, FI vill istället bestämma över alla människors kroppar och förbjuda sexarbete över hela Europa. Libertarianer tycker att människor själva ska få bestämma hur de vill utbilda sig, F! vill införa krav på fler genus-inslag i flera olika utbildningar. Och listan bara fortsätter på statliga ingrepp som FI vill genomföra för att påverka medborgarnas vardag.

Libertarianer vill att staten ska sluta omfördela pengar och istället skydda människors naturliga rättigheter, alternativt helt överlåta säkrandet av dessa rättigheter åt frivilliga aktörer. I F!:s partiprogram[2] går att läsa följande: ”Genom att utgå från ett tydligt feministiskt maktperspektiv, där resurser omfördelas så att de kommer alla lika mycket till del, vill Feministiskt initiativ tillföra en ny dimension till politiken. Detta kräver strukturella, omfattande och omedelbara förändringar.” Jag vill sträcka ut hakan och säga att F! antagligen är det av de större svenska partierna, möjligen i konkurrens med vänsterpartiet och sverigedemokraterna, som är absolut längst bort ifrån att vara libertarianer.

Det är bra att SD placeras långt åt det auktoritära hållet, de vill trots allt i ganska hög utsträckning begränsa människors rörelsefrihet. För att få bilden att stämma behöver vi nu bara flytta ned F! Till ungefär samma nivå.

[1] http://www.dn.se/debatt/en-markant-vanstervind-gick-s-fullstandigt-forbi/

[2] http://feministisktinitiativ.se/wp-content/uploads/2013/11/For_en_feministisk_politik_2013.pdf , s.3

Noter. Vi vill poängtera att vår version av DNs bild är en mycket förenklad version vars syfte endast är att direkt påvisa felaktigheterna med FIs position på kartan. Vi är väl medvetna om att det är tveksamt att SD skall ligga så långt höger som det gör just nu, pga de socialkonservativa värderingar som styr deras ideologi. Moderaterna borde sannolikt befinna sig något längre till vänster, osv.