Scientismens falska organismiska analogier

Ursprungligen från uppsatsen ”The Mantle of Science” av Murray N. Rothbard.
Översatt av Robert Sundström och Misha Wolynski.

De organismiska analogierna tillskriver medvetande, eller organiska egenskaper, till ”samhälleliga helheter” som egentligen bara är benämningar för individers samverkan. [19] Liksom i de mekanistiska metaforerna inordnas och bestäms individer, här är de celler utan medvetande i någon sorts social organism. Få människor hävdar uttryckligen att samhället är en organism, men implicit antyder många samhällsteoretiska doktriner just detta. Observera, till exempel, sådana fraser som: ”Samhället avgör värderingarna hos dess enskilda medlemmar”; eller ”Individens handlingar avgörs av rollen som han spelar i gruppen som han tillhör”, och så vidare. Sådana koncept som ”allmännytta”, ” allmänhetens bästa”, ”social välfärd”, och så vidare, är också endemiska. Alla dessa koncept vilar på den underförstådda premissen att det, någonstans, finns en levande organisk entitet kallad ”samhället”, ”gruppen”, ”allmänheten”, ”samhällsgruppen” och att entiteten har värden och strävar mot mål.

Dessa begrepp framhålls inte endast som levande varelser; de antas existera mer fundamentalt än bara individer, och givetvis har ”deras” mål företräde framför de mål som individer har. Det är ironiskt att de självutnämnda apostlarna inom ”vetenskapen” skulle fullfölja denna rena mysticism i att anta att dessa koncept har en verklighet. [20] Sådana koncept som ”allmännyttan”, ”allmän välfärd”, och så vidare, borde därför förkastas som oerhört ovetenskapliga, och nästa gång som någon predikar ”allmännyttans” prioritet över individens bästa så borde vi fråga: Vem är ”allmänheten” i detta fall? Vi måste komma ihåg slagordet som rättfärdigar statsskulden som blev berömt under 1930-talet: ”Vi står endast i skuld till oss själva”, det gör stor skillnad för var människa oavsett om hon är medlem av ”vi” eller av ”oss själva”. [21]

En liknande falsk slutledning begås, såväl av vänner av som av motståndare mot marknadsekonomin, när marknaden kallas ”opersonlig”. Således klagar människor ofta på att marknaden är för ”opersonlig” för att den inte beviljar dem en större del av värdsliga varor. Man förbiser att ”marknaden” inte är en sorts levande entitet, som fattar bra eller dåliga beslut, utan helt enkelt är en beteckning för enskilda personer och deras frivilliga handlingar. Om A tror att den ”opersonliga marknaden” inte betalar tillräckligt till honom så säger han egentligen att individerna B, C och D inte är villiga att betala honom så mycket som han skulle vilja få.  ”Marknaden” är individer som agerar. Likaså, om B tror att ”marknaden” inte betalar tillräckligt till A så är B fri att gå in och bidra med skillnaden. Han hindras inte från att göra denna insats av ett monster kallat ”marknaden”.

Ett exempel på den omfattande användningen av organismiska falska slutledningar är i diskussionen om internationell handel. Under guldmyntfotseran, hur ofta hörde man ropen att ”England” eller ”Frankrike” eller något annat land var i allvarlig fara för att ”det” höll på att ”förlora guld”? Det som egentligen hände var att engelsmännen eller fransmännen frivilligt skeppade guld utomlands och således hotade bankerna till dessa länder med behovet att uppfylla sina skyldigheter (betala i guld), vilka de omöjligt kunde uppfylla. Men användandet av den organismiska metaforen omvandlade ett allvarligt bankproblem till en vag nationell kris för vilken alla medborgare på något sätt var ansvariga. [22]

Så här långt har vi diskuterat dessa organismiska koncept som antar existensen av ett fiktivt medvetande i en kollektiv helhet. Det finns också ett flertal exempel på andra missledande biologiska analogier inom studiet om människan. Vi hör mycket om, till exempel, ”unga” och ”gamla” nationer, som om en amerikan som är fylld tjugo på något sätt är ”yngre” än en fransman i samma ålder. Vi läser om ”mogna ekonomier”, som om en ekonomi måste växa fort och sedan bli ”mogen”. Det nuvarande modet för ”tillväxtekonomi” antar att varje ekonomi på något sätt är förbestämd, likt en levande organism, att ”växa” på ett förutbestämt sätt i en bestämd takt. (I all entusiasm förbiser man att för många ekonomier ”växer” tillbaka). Att alla dess analogier är försök till att negera individenens vilja och medvetande har påpekats av Mrs. Penrose. Hon skriver, hänvisande till biologiska analogier såsom de tillämpas på företag:

där explicita biologiska analogier kommer fram inom ekonomin, dras de enbart utifrån de aspekter av biologin, som avser organismers icke-motiverade beteende … Så är fallet med livscykelanalogin. Det finns över huvud taget ingen anledning att tro att det mönster, enligt vilket en biologisk organism växer, drivs av organismens egna vilja. Å andra sidan har vi all anledning att tro att det mönster, enligt vilket ett företag växer, drivs av viljan hos företagets beslutsfattare … och beviset för detta ligger i det faktum att ingen kan beskriva utvecklingen inom ett givet företag … annat än i termer av beslut fattade av individer. [23]

Fotnoter

[19] Om den falska slutledningen om konceptuell realism (eller platonsk ultrarealism) som medförs här, och nödvändigheten av metodologisk individualism, se F.A. Hayek, The Counter-Revolution of Science (Glencoe, Ill.: The Free Press, 1952), passim, och Mises, Human Action, pp. 41ff. and 45.

[20] Vi kan därför säga som Frank Chodorov att ”samhället är människor.” Frank Chodorov, Society Are People (Philadelphia: Intercollegiate Society of Individualists, n.d.). För en kritik av mystiken kring ”samhället,” se Mises,Theory and History, pp. 250ff.

[21] Se denna angenäma essä av Frank Chodorov, ”We Lose It to Ourselves,” Analysis (June 1950): p. 3.

[22] En liknande metaforisk felanvändning dominerar i frågor som avser utrikespolitik. Alltså: ”När man använder den simpla korta benämningen ‘Frankrike’ så tänker man på Frankrike som en enhet, en entitet. När … vi säger ‘Frankrike skickade sina trupper för att erövra Tunisien’—tillskriver vi landet inte bara enighet, utan också personlighet. Orden själva döljer faktumen och gör internationella relationer till ett glamoröst drama, i vilket besjälade nationer är aktörerna, och alltför lätt glömmer vi bort de män och kvinnor av kött och blod som är de faktiska aktörerna … om vi inte hade något ord som ‘Frankrike’ … så skulle vi mer korrekt beskriva Tunisien-expeditionen på något sätt som följande: ‘Några få av … trettioåtta miljoner personer skickade trettio tusen andra för att erövra Tunisien.’ Det här sättet att framställa faktumet leder till en fråga, eller snarare en serie frågor. Vilka är de ‘några få’? Varför skickade dessa de trettio tusen till Tunisien? Och varför lydde dem? Imperiebygge företas inte av ‘nationer,’ utan av människor. Problemet vi står inför är att upptäcka dessa människor, de aktiva, intresserade minoriteterna i varje nation som är direkt intresserade av imperialism, och sedan att analysera anledningarna till att majoriteterna betalar kostnaderna för att utkämpa krigen.” Parker Thomas Moon, Imperialism and World Politics (New York: Macmillan, 1930), p. 58.

[23] Edith Tilton Penrose, ”Biological Analogies in the Theory of the Firm,” American Economic Review (December 1952): p. 808