Statlig kontrollbyråkrati och alternativet på en fri marknad

Idag publicerades det en artikel på SVT Västerbottens sida som handlade om en 11-årig bakglad flickas brev till statsminister Stefan Lövfen och svaret som hon fick tillbaks från honom.

I sitt brev undrade flickan, som heter Cia (uttalas Kia) och kommer från Blattnickselle, varför det kostar så mycket att skaffa tillstånd att driva café, och framförallt, varför hon inte får driva cafét hemma hos sig bara för att hon är 11 år – vilket hon tycker är orättvist.

Utöver att han tyckte att barn ska gå i skolan enligt skolplikten så svarade Lövfen att kostnaden beror på att kommunen ska kunna kontrollera så att maten som serveras går att äta. Alltså är syftet som uppges att skydda konsumenterna.

Detta väcker frågor. Varför ska just kommunen och inte någon annan ha rätt till att kontrollera? Går detta inte att lösa på frivillig väg? Kan vi inte lita på människor (förutom staten)?

Först, hur står det egentligen till med tillstånd att driva verksamhet? Hur fungerar det med tillstånd?

Idag måste den som vill driva, till exempel, ”livsmedelsverksamhet” (som det kallas) ha tillstånd från flera olika statliga myndigheter och förvaltningar i kommunen där man bor. Det kan blir en långdragen process som tar lång tid och, inte minst, kostar mycket pengar för de ansökningar och kontroller som krävs. Detta gäller även många andra branscher där det också krävs tillstånd eller licens. [1]

Alternativet

Vad är då alternativet? Med andra ord, hur skulle verksamhetsbesiktning kunna skötas på en fri marknad?

Jo, tänk att flera privata besiktningsföretag uppstår och får konkurrera om att göra de mest pålitliga och kostnadseffektiva kontrollerna enligt efterfrågan hos både företag och företagens egna kunder (t.ex. restaurangbesökare). Företagen kommer att vilja ha certifiering från ett (eller flera) besiktningsföretaget för att de bidrar till ett förtroende hos kunder som anser att denna certifiering är viktig. Företagen som blivit besiktigade kommer sedan att kunna skylta med certifikatet så att deras kunder ser det. Utöver detta så kan besiktningsföretagen eventuellt också erhålla en databas över certifierade kunder som konsumenter kan vända sig till om de är osäkra.

Men på så sätt skulle detta inte skilja sig från att skaffa en ansedd ISO-certifiering åt sin organisation [2]. Någon genomgår en certifiering för att det bidrar med något – t.ex. skapar tillit hos dess klienter.

Hur uppnår vi då detta marknadssystem? Genom uppkomsten av flera privata besiktningsföretag som fritt får prövas på en fri marknad där de då bygger upp sitt rykte bland klienterna. Hur man ska tackla alla legala hinder är en annan femma – men de första riktigt seriösa besiktningsföretagen skulle säkerligen behöva agera bredvid myndigheterna och arbeta för att göra ett bättre jobb än dem.

Det finns alltså ett alternativ till den byråkrati som finns dagens politiska system.

Mer om ämnet konsumentskydd kan läsas på EconLib.

Noter

Låt oss påpeka att det självklart borde vara i företagens intresse att tjäna sina kunder väl och att de skulle lida negativa ekonomiska konsekvenser (förluster) om upprepade fall av brister uppdagas. Detta är på grund av negativ publicitet och att kunderna vänder sig till andra restauranger. Ett certifikatet symboliserar ett åtagande men kan också dras tillbaka om något inte står rätt till.

Vi får inte glömma att statliga  myndigheter och kommunala förvaltningar, i likhet med företag på marknaden, har andra intressen som de prioriterar högt – såsom att bevara sina egna jobb och även de expandera sin verksamhet. Men detta fungerar inte som på marknaden där behovet testas genom vinst- och förlust-mekanismen då pengarna som myndigheterna får in dras på skatten oavsett om deras kunder vill det eller ej.

Referenser

  1. Det här krävs för att starta en livsmedelsverksamhet – Göteborgs Stad (2015/9/10)
  2. ISO 9000 – Wikipedia

Uppdaterad 2015-09-11 kl- 12:22.


Bitcoin den udda fågeln, Flagg-pengar och Valutakrig – Globala kryptovalutor ändrar spelreglerna

20150427_bitcoin1380

 

Svensk översättning av en artikel publicerad på FEE.org den 28 April 2015 av Andreas M. Antonopoulos. Översättning av Pontus Lindblom.

Ända sedan guldmyntfoten avskaffades har värdet på världens valutor flutit fritt mot varandra. Detta har skapat ett nollsummespel som underblåst av nationalism lett till ett globalt proxy-krig om världsherravälde.

Värdet av valuta är inte inneboende och inte heller huvudsakligen relaterad till dess köpkraft. Istället för att sätta fokus på konkurrenskraftig industri och ömsesidigt fördelaktiga handelförbindelser så använder många länder idag sina valutor som ett vapen för att skifta handelsbalansen till deras förmån. Genom att manipulera ner värdet på valutan kan länder ge konkurrensfördelar till sina exportföretag samtidigt som de minskar den reella statsskulden och kan destabelisera ekonomin för sina rivaler. I processen förstör de samtidigt värdet av sina egna medborgares besparingar.

Mitt i detta globala valutakrig föddes bitcoin, och bitcoin kan komma att underminera allt som vi trodde oss veta om valutor.

Flagg-pengar

Många generationer har nu vuxit upp med ett koncept av pengar som är starkt knutet till en nationell identitet och som implicit eller explicit konkurrerar med andra nationers pengar. Det finns inte längre någon brist på pengar, men rätten att skapa nya pengar är förbehållen nationalstater. För att nya valutor ska uppstå så är den rådande bilden att den nya valutan måste ersätta en redan existerande nationell valuta. Det finns nu 194 valutor i världen där var och en av dessa är “flagg-pengar” för var sin nationalstat. Dessa flagg-pengar är idag lika otidsenliga som nationella flagg-flygbolag var på 1970-talet.

Att koppla pengar till gränserna för nationalstater har en viss logisk grund i en värld av papperspengar, reserestriktioner, handelsrestriktioner och nationella bankregleringar. Nationernas geografiska områden utgör territorier för banker, gränskontroller för medborgare och naturliga monopol för valutan. För de flesta människor som växt upp i denna värld så förefaller det som om geografiska gränser, monopol och restriktioner är inneboende egenskaper för pengar.

Inget kan vara längre från sanningen.

Bitcoin den udda fågeln

Införandet av decentralicerade, icke-nationella, globala helt digitala valutor så som bitcoin utmanar dessa grundläggande antaganden.

De artificiella geografiska gränserna smälter bort med pengar som är globala, flyktiga, elektroniska och decentraliserade. Bitcoin ignorerar nationsgränser på exakt samma sätt som internet ignorerar nationsgränser. I kontexten av nationella flagg-valutor är en gränslös icke-nationell valuta en avvikelse som krossar den rådande ordningen. Om pengar är gränslösa så blir genast konkurrensen mellan nationella valutor betydelselös. Bitcoin behöver inte “ersätta” någonting eftersom den inte är en del i det nollsummespel som det innebär uppnå flagg-status.

Från att valuta har varit ett geografiskt faktum så blir det istället ett konsumentval.

När nationalstater etablerar monopol för flygbolag, TV-kanaler och medier så är deras nationalflaggstatus otidsenlig, men det kan vara värre. De urholkar konkurrensen i priset på flygbiljetter och förmedlandet av sanningen men dessa kommersiella monopol startar åtminstone inga krig.

Gällande valutor däremot, så är nationalism och statliga monopol mycket skadliga och har en direkt koppling till uppkomsten av krig. Valutakrig har blivit detta århundrades proxy-krig med dussintals länder låsta i en negativ spiral av valutadegradering för att externalisera sina skulder. Valutakrig kan också vara upprinnelsen till fysiska krig (läs: dödligt våld) och även när de inte leder till släppandet av bomber så kan de ödelägga ekonomier.

I detta sammanhang avslöjar icke-nationella valutor så som bitcoin inte bara den destruktiva och otidsenliga råheten i statliga valutamonopol, de erbjuder även en trygg hamn och en livboj för medborgare i de valutakrigshärjade nationerna.

Bitcoin och andra decentralicerade digitala valutor försöker inte ersätta andra valutor, dominera ett land eller upprätta monopol. De är globala från sin födsel och motstår envist försök att tygla dem till de existerande regulatoriska och nationella strukturerna. Men den rådande kontexten av nationella valutor är uppenbar i frågorna som omgärdar dessa digitala valutor. Några exempel:

Vilken nationalstat kommer att bli den första att adoptera bitcoin?
Den första “platsen” att adoptera bitcoin är inte en plats utan istället människor spridda över hela världen.

Kommer bitcoin att ersätta amerikanska dollar som världens reservvaluta?
Nej, bitcoin kommer att samexistera med alla nationella valutor och erbjuda ett globalt, icke-nationellt alternativ till människor var de än befinner sig.

Kan bitcoin komma att bli en universiell valuta?
Konceptet av en universell valuta är lika meningslös som konceptet av ett universellt språk. Valutor är trots allt en form av språk, ett sätt att uttrycka värde mellan varandra.

Bitcoin representerar en ny alternativ valuta och genom att erbjuda människor ett val globalt så leder det till en värld av valutapluralism, raka motsatsen till den dystopiska karikatyr av en gemensam världsvaluta som utmålas i 1900-talets valutakrig.

En udda fågel så som bitcoin krossar referensramarna och belyser nationalistiska valutor för de karikatyrer de är.


Statens kroniska incitamentproblem

Det har tidigare skrivits om incitament och varför de är viktiga. Låt oss i denna artikel kort redogöra incitamenten i statlig verksamhet.

carrot-stick-pic[1]Förutsättningarna för en fungerande verksamhet är incitamenten, det vill säga anledningarna för den att göra sitt jobb bra. I fallet med privata företag är incitamentet den vinst som de erhåller genom att tjäna sina kunder på det bästa och mest effektiva sättet möjligast. Detta incitament saknas i statlig verksamhet i vilken myndigheter, och till viss del även statligt ägda bolag, får pengar från skatteintäkter baserade på behovet som politikerna ser. Så är det så klart inte minst i välfärdsystemet. Där är det staten som är kunden, som bestämmer på vad pengarna ska spenderas, och inte de som tjänas, skattebetalarna, utifrån deras egna behov och omdöme. Till följd har de som anses tjänas väldigt lite makt över vart deras pengar spenderas. De kan inte avstå och välja att spendera på något annat. De får heller inte se några alternativ till vad staten har bestämt ska erbjudas och prioriteras.

Belönas för sin ineffektivitet

Myndigheter tjänar alltså inte pengar så som företag gör. De går inte i vinst för att de har producerat något som kunder vill ha, för att ha varit innovativa eller, allra minst, ekonomiskt effektiva. Kunderna har inte valt att anlita dem frivilligt. Skattefinansierad verksamhet lider därför av ett kroniskt incitamentproblem. Myndigheter finansieras, som vi alla vet, via skattsedeln och får pengar tilldelade efter hur viktiga politikerna anser att deras uppdrag är. De får inga pengar om politikerna inte vill ge dem. Det betyder att myndigheterna har ett incitament till att komma på ytterligare ”utmaningar” att ”lösa” så att de får en större budget nästa år, annars skärs budgeten, verksamhet läggs ner och anställda sägs upp, vilket de så klart inte vill. De belönas för sin ineffektivitet, snarare än effektivitet, som för företag.

Utifrån det som har tagits upp kan vi förstå varför staten aldrig lyckas lösa rätt problem och billigast möjligt. Det saknar rätt incitament. De drabbas inte av några ekonomiska konsekvenser som företag skulle göra. Därför kan de växa ad infinitum tills det praktiskt taget blir för ohållbart och för kontroversiellt för staten att stödja projektet.

Det är de ekonomiska konsekvenserna som sätter gränserna för oss i den privata sektorn i vårt handlande. Statlig verksamhet må undvika detta kortsiktigt genom, till exempel, omorganisering och, så klart, penningpolitik men förr eller senare slår den ekonomiska verkligheten tillbaka, då ännu hårdare.


Problemen med Försäkringskassan

forsakringskassan_logo

Det finns olika sorters statliga verksamheter. Vissa har monopol, som med Sveriges Domstolar, Svenska Spel och Systembolaget. Andra är nästan som vilka andra företag som helst, konkurrerar någorlunda fritt på marknaden som SAS och Apoteket AB. Sedan finns det verksamheter som Försäkringskassan, som både ger ut vissa villkorade bidrag som föräldrapenning och assistansersättning men som också tillhandahåller en påtvingad sjukförsäkring. Liksom i andra länder under 1800-talet skapade svenskarna själva försäkringar för olycks- och sjukdomsrisker genom försäkringsbolag och självhjälpsgrupper (sjukkassorna). Den senare verksamheten blev dock lätt subventionerad 1891, ökat subventionerad och reglerad 1910, sedan monopoliserad och ännu mer subventionerad 1931 tills den slutligen blev övertagen av staten och obligatorisk för alla att betala år 1955 och har sedan dess varit en stor del av den svenska välfärdsstaten. De olika bidragen har kommit till främst under 1900-talets andra hälft.

Hur väl fungerar Försäkringskassan då? För att göra en riktig bedömning krävs det att man förstår hur systemet fungerar och att man sätter det i relation till andra system. I den här artikeln gör jag inte en sådan ordentlig undersökning utan kollar istället på de negativa sidorna av myndigheten. Detta har jag gjort genom att kolla på vad svenska tidningar tagit upp för kritik mot verksamheten. Det här är alltså bara en samling artiklar om problem som tagits upp, utan någon analys eller jämförelse med verksamheter i andra länder.

Vad är det då för problem med Försäkringskassan som tagits upp av svensk media? Jo, att myndigheten har vissa interna problem (bl.a. svågerpolitik, att de gör egenreklam, dess generaldirektör ljuger om händelser, slöseri med resurser); att den ibland kan vara väldigt sen med att ge ut pengar till folk; att den systematiskt varit dålig på att ge ut information till sina kunder; att den har krångliga regler som den inte rättat till; att den ibland inte gett ut pengar till folk som uppenbarligen varit arbetsoförmögna; att den på vissa ställen ger dålig service (som att sjukförsäkringen slutar gälla om man arbetar utanför Sverige, att kompetensen på Försäkringskassans anställda inte är tillräcklig eller att de läckt hemliga uppgifter); att den och andra myndigheter är dåliga på att samarbeta med varandra; att de bryter mot sina egna regler; slutligen att personalen på Försäkringskassan ibland blir utsatta för hot från sina kunder.

Överlag ser det ut som om kritiken på alla dessa punkter stämmer – dessa saker verkar inträffa. Däremot är det osäkert hur stort omfånget av dessa problem är. Artiklarna nedan är uppdelade i dessa kategorier och den första länken är, om det finns någon, en sammanfattande artikel vilka ibland gissar hur stort problemet är. Att det finns problem är annars inte just något som personalen eller de styrande över den myndigheten är ansvariga för. Vissa saker, som utformningen av vilka regler det är som gäller, har de ingen kontroll över och även de saker som de har kontroll över har de starka incitament till att följa minsta motståndets lag (som i jävfrågan). Detta är egentligen en del i en systemkritik av organisationer och institutioner som bygger på en dålig struktur, som inte öppnar för att vi skall kunna leva harmoniskt med varandra, men för att se att strukturen är problematisk är det viktigt att undersöka exempel på den.

Försäkringskassan har också gjort en sammanställning av medias bild av dem i rapporten Mediebilden av Försäkringskassan 2003-2012, som var en värdefull källa för mig, speciellt för lite äldre artiklar som jag inte hittat online. Alla artiklar som inte har en länk har jag hittat i den här rapporten.

Det här är en del i en serie av genomgångar av kritik mot statliga verksamheter som dykt upp i media. Tidigare har jag även letat reda på artiklar som kritiserar våra fängelser, skola, väljare och poliser.

Fortsätt läsa…